onsdag 24 juni 2015
tisdag 16 juni 2015
Skaffar en nymfparakit istället.
Min silverfisk heter Jon Bon Jovi.
En av dem, i alla fall. Han är min favorit i badrummet.
Förstod att det var så han skulle heta, när jag lyssnade på Slippery When Wet-albumet för säkert tiotusende gången.
Tror Bodil har en annan favvo, som heter Doktor Snuggles.
Vi tycker olika där.
Jag kommer upp yrvaken i gryningen för måsarna skränar utanför fönstret. De är överlyckliga för att det har blivit juni och att folk lämnar kvar matrester på gräsmattorna när de har grillat. Jag stöter på Bodil i badrummet.
"Har du sett Doktor Snuggles?" frågar hon.
"Nej."
Bodil ser bekymrad ut. Hon gillar inte när Doktorn är försvunnen.
"Men herregud", försöker jag. "Han kanske har fler badrum att ta hand om. I huset, menar jag. Han kommer när han kommer."
"Vi har säkert femtio silverfiskar men ingen som The Doctor", snyftar Bodil.
Jag fattar ju att vi har tagit det här för långt. Det är liksom inte sunt att hålla på så här. Nån kan ju höra oss.
"Du, vi släpper alltsammans nu. Jag köper dig några fiskar. Eller en sköldpadda."
"Men jag har gjort en stamtavla åt Doktor Snuggles."
"Han har anrika föräldrar, menar du? Uppfödda på våra hudavlagringar när vi filar fötterna efter badet?"
Bodil får något lyckligt i blicken. Jag förstår henne. Jag är den enda som förstår henne.
"Ska vi lyssna på Bon Jovi?" frågar hon som tack.
Hon vet ju hur glad jag blir då.
En av dem, i alla fall. Han är min favorit i badrummet.
Förstod att det var så han skulle heta, när jag lyssnade på Slippery When Wet-albumet för säkert tiotusende gången.
Tror Bodil har en annan favvo, som heter Doktor Snuggles.
Vi tycker olika där.
Jag kommer upp yrvaken i gryningen för måsarna skränar utanför fönstret. De är överlyckliga för att det har blivit juni och att folk lämnar kvar matrester på gräsmattorna när de har grillat. Jag stöter på Bodil i badrummet.
"Har du sett Doktor Snuggles?" frågar hon.
"Nej."
Bodil ser bekymrad ut. Hon gillar inte när Doktorn är försvunnen.
"Men herregud", försöker jag. "Han kanske har fler badrum att ta hand om. I huset, menar jag. Han kommer när han kommer."
"Vi har säkert femtio silverfiskar men ingen som The Doctor", snyftar Bodil.
Jag fattar ju att vi har tagit det här för långt. Det är liksom inte sunt att hålla på så här. Nån kan ju höra oss.
"Du, vi släpper alltsammans nu. Jag köper dig några fiskar. Eller en sköldpadda."
"Men jag har gjort en stamtavla åt Doktor Snuggles."
"Han har anrika föräldrar, menar du? Uppfödda på våra hudavlagringar när vi filar fötterna efter badet?"
Bodil får något lyckligt i blicken. Jag förstår henne. Jag är den enda som förstår henne.
"Ska vi lyssna på Bon Jovi?" frågar hon som tack.
Hon vet ju hur glad jag blir då.
fredag 5 juni 2015
Historien om tjurgubben med caféet.
Nu ska ni få höra sagan om caféägaren på hörnet i kvarteret där jag bor.
Han har en nästan fysisk begåvning för att uttrycka nonchalans. Vi som går dit är knappt vatten värda. Han föraktar varje person som inte är stammis hos honom. Det tar tio år att bli stammis och vid det laget så har stammisarna börjat förakta sig själva.
Jag vet, jag borde sluta gå dit. Men kaffet är såklart världsklass.
"Funderar på att ha en bokhörna", säger caféägaren helt otippat en morgon till mig.
"Jaha."
¨Har inte du en massa böcker i källaren som du skulle kunna ställa på hyllorna?"
"Va? Ber du mig ge bort mina böcker?"
Jag sparar böcker i kartonger i källaren, de som inte får plats i lägenheten. Är väldigt ovillig att göra mig av med böcker.
"Du får gratis kaffe i resten av ditt liv", fortsätter han. "Om du ger mig tvåhundra böcker så får du gratis kaffe så länge du lever."
"Tänk om jag lever tills jag är fyrahundra år", svarar jag.
¨Jag är villig att ta den risken."
Så nu sitter jag i skräddarställning nere i källaren, två timmar varje kväll, och sorterar ut böcker som ska göra arrogansens mästare till bokcaféägare. Kanske gör jag rätt, kanske gör jag fel. Inser nu att det är i den hörnan, bland mina lästa skatter, jag kommer att spendera resten av mitt liv. Med en kopp espresso i näven, ständigt detta kaffe, som kommer att skära sönder magsäcken på mig när jag överkonsumerar det.
Ses vi där?
Han har en nästan fysisk begåvning för att uttrycka nonchalans. Vi som går dit är knappt vatten värda. Han föraktar varje person som inte är stammis hos honom. Det tar tio år att bli stammis och vid det laget så har stammisarna börjat förakta sig själva.
Jag vet, jag borde sluta gå dit. Men kaffet är såklart världsklass.
"Funderar på att ha en bokhörna", säger caféägaren helt otippat en morgon till mig.
"Jaha."
¨Har inte du en massa böcker i källaren som du skulle kunna ställa på hyllorna?"
"Va? Ber du mig ge bort mina böcker?"
Jag sparar böcker i kartonger i källaren, de som inte får plats i lägenheten. Är väldigt ovillig att göra mig av med böcker.
"Du får gratis kaffe i resten av ditt liv", fortsätter han. "Om du ger mig tvåhundra böcker så får du gratis kaffe så länge du lever."
"Tänk om jag lever tills jag är fyrahundra år", svarar jag.
¨Jag är villig att ta den risken."
Så nu sitter jag i skräddarställning nere i källaren, två timmar varje kväll, och sorterar ut böcker som ska göra arrogansens mästare till bokcaféägare. Kanske gör jag rätt, kanske gör jag fel. Inser nu att det är i den hörnan, bland mina lästa skatter, jag kommer att spendera resten av mitt liv. Med en kopp espresso i näven, ständigt detta kaffe, som kommer att skära sönder magsäcken på mig när jag överkonsumerar det.
Ses vi där?
onsdag 3 juni 2015
300 A4.
Gör det sista på ett nytt manus nu. Väljer bland titlar, det svåraste och roligaste när ett manus nästan är klart. Är nere på kommateckensnivå. Sitter med lurar, spelar rock alldeles för högt för att blåsa rent, skriver klart. Det blir fint. Jag känner det nu.
Tre långa titlar tidigare:
Mannen utan ryggrad.
Kärleken passerade här en gång.
Så länge du är min syster.
Får se vad det blir till fyran.
Från en sak till en annan: Personalen på Akademibokhandeln har god smak.
Tre långa titlar tidigare:
Mannen utan ryggrad.
Kärleken passerade här en gång.
Så länge du är min syster.
Får se vad det blir till fyran.
Från en sak till en annan: Personalen på Akademibokhandeln har god smak.
tisdag 2 juni 2015
Alla mina hjältar har bytt telefonnummer.
Minns du livet som pågick för tio år sedan? Eller femton, tjugo. Fyll i valfri siffra.
Jag minns det knappt. Det handlar inte om klassisk förträngning. Tror jag. Snarare om guldfiskminnet som har sorterat bort det mesta från den tiden.
Gick på Götgatan igår. Förbannade regnet och glodde ner i trottoaren. Så från ingenstans i folkvimlet utkristalliserar sig en av centralfigurerna från då, en person som jag inte haft en tanke på under en lång period. En gång i tiden var vi de bästa vänner, gjorde alla dumheter ihop, intalade oss att vi blev vuxna tillsammans, fast det egentligen var tvärtom: vi höll fast vid barndomen och vägrade släppa taget.
"Du är dig lik", sa jag.
"Inte du", fick jag till svar. "Du ser frisk ut. Det gjorde du aldrig förr."
Visst. Det blev rätt många nätter under flämtande lysrör i rökiga lokaler. Jag gissar att det gick att spåra i ansiktet på oss. Jag är glad över att jag numera vågar lägga gurkskivor på kinderna när jag badar, samtidigt som jag lyssnar på "språket" i P1. Det är okej, jag kan stå för det.
"Hur hinner du skriva böcker?" frågar min gamle vän.
"Jag skippar de flämtande lysrören. Skriver om dem istället."
Vi byter telefonnummer, fast vi båda vet att det kommer ta emot att ringa. Så skiljs vi åt på gatan.
Jag tänker på alla andrahandsflyttar jag gjorde på den tiden: tre månader på Östgötagatan och sen fyra månader i Aspudden, följt av tre veckor på Kungsholmen. Allt jag ägde rymdes i två resväskor. Flyttstädningar var inte nödvändiga.
"Fast sedan hände det ju att jag bytte telefoner", säger jag till Ilse. "Och då fick inte vissa telefonnummer följa med över till den nya telefonen. Det kan man väl kalla för en sorts flyttstädning?"
/Peo
Jag minns det knappt. Det handlar inte om klassisk förträngning. Tror jag. Snarare om guldfiskminnet som har sorterat bort det mesta från den tiden.
Gick på Götgatan igår. Förbannade regnet och glodde ner i trottoaren. Så från ingenstans i folkvimlet utkristalliserar sig en av centralfigurerna från då, en person som jag inte haft en tanke på under en lång period. En gång i tiden var vi de bästa vänner, gjorde alla dumheter ihop, intalade oss att vi blev vuxna tillsammans, fast det egentligen var tvärtom: vi höll fast vid barndomen och vägrade släppa taget.
"Du är dig lik", sa jag.
"Inte du", fick jag till svar. "Du ser frisk ut. Det gjorde du aldrig förr."
Visst. Det blev rätt många nätter under flämtande lysrör i rökiga lokaler. Jag gissar att det gick att spåra i ansiktet på oss. Jag är glad över att jag numera vågar lägga gurkskivor på kinderna när jag badar, samtidigt som jag lyssnar på "språket" i P1. Det är okej, jag kan stå för det.
"Hur hinner du skriva böcker?" frågar min gamle vän.
"Jag skippar de flämtande lysrören. Skriver om dem istället."
Vi byter telefonnummer, fast vi båda vet att det kommer ta emot att ringa. Så skiljs vi åt på gatan.
Jag tänker på alla andrahandsflyttar jag gjorde på den tiden: tre månader på Östgötagatan och sen fyra månader i Aspudden, följt av tre veckor på Kungsholmen. Allt jag ägde rymdes i två resväskor. Flyttstädningar var inte nödvändiga.
"Fast sedan hände det ju att jag bytte telefoner", säger jag till Ilse. "Och då fick inte vissa telefonnummer följa med över till den nya telefonen. Det kan man väl kalla för en sorts flyttstädning?"
/Peo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)