lördag 31 januari 2015

Bye bye, january.

Här följer en rapport på den senaste kulturskörden:

Just nu läser jag ”Fiskar ändrar riktning i kallt vatten”, skriven av den franskspråkige författaren Pierre Szalowski, som jag inbillar mig är bosatt i Kanada. Det är feelgood och ett antal människoöden som sammanflätas. Det gamla vanliga, kan man väl raljant säga. Men, gott folk, jag har nu kommit upp i den ålder när det är helt okej att tycka det gamla vanliga är härligt. (Shit, om mitt yngre jag kunde se mig nu när jag skriver dessa rader….)

Sedan följer jag en podcast som heter ”Serial” också. En journalist rotar i en avslutad mordutredning som resulterade i att en man dömdes för mord mot sitt nekande. Hon går igenom varje detalj i målet, intervjuar människor, drar slutsatser, klockar händelseförlopp etc. Det är både spännande och inte, tycker jag. Spännande, därför att journalisten från This American Life är briljant, glasklar och trovärdig. Mindre spännande, därför att människorna hon intervjuar minns så lite. Det har gått femton år sedan domen, livet går vidare. Tänk dig själv, vad skulle du minnas? Vad minns man av vad som hände förra måndagen? Inte mycket, skulle jag tro. Men nu har jag sex avsnitt kvar på podden (av tolv), så jag lyssnar färdigt och ser hur det går. Om hon tror att någon annan gjorde det. Rekommenderar jag Serial? Svar: ja.

Det går upp mycket spännande filmer på duken just nu. Jag som har ägnat de senaste fem åren åt att ta hand om mina döttrar och samtidigt skriva böcker, har haft minimala möjligheter att gå på bio. Det blir aldrig ens att jag hyr dem eller fulstreamar ner dem till plattan. Jag läser ju så fort det blir någon tid över…Sist jag var på bio såg jag Gravity.

En annan film som jag verkligen vill se är En familj. Den kom 2013….

I musikväg ser jag fram emot José Gonzales nya platta i mars. Det är sju år sedan han gjorde en skiva.

En hel del personliga saker händer också: Jag arbetar på ett nytt manus. Jag har fått titta på nya bokomslag, inför ett samarbete med en helt grym formgivare. Och igår sa en människa som jag beundrar JA till ett gemensamt projekt.

/Peo

torsdag 22 januari 2015

Vi återvänder alltid till Provence-Alpes-Côte d'Azur, både mentalt och fysiskt.

Yes, det handlar om franska rivieran. Jag rotar bland bilder och i arkiv, läser texter, drar mig till minnes allt jag kan komma ihåg från mina egna vistelser där nere.

Och snöar in på Stones och Exile on Main Street. Så här kommer lite inspiration.








Nu för tiden ägs Villa Nellcôte av en rik ryss som inte gillar när Stones fans tar bussen från Nice och ställer sig utanför grinden och glor in. Han vill vara ifred, helt enkelt, och har anställt gorillor med walkie talkies som effektivt motar bort de nyfikna folkskarorna.

Om jag hade tvåhundra miljoner så köpte jag kanske stället och skrev mina böcker där istället. Kan vi köra en crowdfunding på det? Kanske blir det svårt att få in de stålarna.

Min nästa resa går faktiskt INTE till rivieran, men var inte oroliga, det är givetvis Frankrike som gäller ändå. Jag ska se atlantkusten tillsammans med en av mina äldsta vänner, som också är en av mina två informella redaktörer. Ingen text hamnar hos förlaget innan dessa två personer har läst mitt manus och slaktat det. Sedan gör jag en omskrivning till och efter det vågar jag visa upp det för Massolit.

Vi flyger till Biarritz, eftersom jag har hört mycket bra om det stället. Havet är alltid ett plus. Närheten till Spanien ytterligare ett. Dessutom har jag förstått att surfparadiset är rätt bedagat och har sina bästa dagar bakom sig (beroende på vem man frågar.) Jag älskar bedagade semesterorter, med slitna hotell och trötta caféägare.

Men just idag befinner jag mig på rivieran, i tanken, läser på, skriver en bok som jag hoppas ska bli fantastisk.

/Peo

Killar utan skivkontrakt.

söndag 18 januari 2015

Gästspel hos debutantbloggen idag.

Vänner, jag skriver så mycket just nu. Både på ett längre manus, och på Books&Dreams. Dessutom försöker jag hinna med att gästa en del andra saker när jag får frågan. Idag har turen kommit till Debutantbloggen, ett litterärt tillhåll för skrivande människor, har jag förstått.

Ingenting är så uppfriskande som en litterär debutant (länk)

Manusinlämning är i mars, så vintern är liksom räddad, jag har att göra.

/Peo

Mail skickas till: sthlmunderytan@gmail.com

 

Golden handshake

Jag besöker min morfars far på ålderdomshemmet. Han sitter inne på sitt rum och stirrar ut genom fönstret, precis som alla gamlingar gör när man ska porträttera dem i svenska filmer.

Tyst. Blicken långt bort i fjärran. I en rullstol med en filt i knät.

Jag sätter mig på en stol bredvid.

”Hej.”

Han vrider på huvudet. Tittar på mig.

”Hej.”

”Hur har du det?”

”Det är som det är. Maten är bra. Men jag har svårt att sova.”

Jag frågar honom om vi ska gå ut. Nej. Spela schack? Nej. Ska jag läsa högt ur tidningen? Nej på den också.

Så sitter vi där och lyssnar på fotsteg som släpar sig fram ute i korridoren.

Ser en flock med flyttfåglar genom fönstret.

Tänker på mina föräldrar.

Efter det måste jag tillbaka ut i mitt eget liv. Jag går ut i korridoren. Där sitter en man och skakar. Kanske är det Parkinson. Han ser ut som en övervintrad professor med runda glasögon på nästippen. En gång i tiden hade han säkerligen ett viktigt arbete att sköta.

Han tittar upp när jag går förbi. Han sträcker fram handen och vill hälsa. Jag tar hans hand i min. Hans handslag är mycket vagt.

”Det här med att bli darrhänt på äldre dar ger verkligen en ny dimension åt masturberandet” säger han.

Hela eftermiddagen går åt till att tvätta handen med tvål och sprit.

fredag 9 januari 2015

Nytt liv.

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/

Vänner. Det finns fler saker att skriva. Jag gör det nu, öppnar ett nytt fönster hos Books & Dreams från och med idag. Kolla här: http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/

Stockholm Under Ytan lever vidare, jag publicerar saker här också.

Dessutom skriver jag på en ny roman. Det vågar jag säga med säkerhet nu.

/Peo

 

fredag 2 januari 2015

Get it done, will you.

Plåstret kliade i armvecket. Bara några timmar tidigare hade han så slutligen kommit iväg till en vårdcentral. Det skulle dröja innan han fick svar och dessutom behövde han troligen göra ytterligare ett test lite längre fram, sa läkaren. Eftersom det kunde ta tid för kroppen att bilda antikroppar mot HIV efter det förmodade smittotillfället behövde man göra på det viset. Ett helt säkert besked borde han kunna få inom sju eller åtta veckor, vilket för Holger verkade vara en oändlig transportsträcka av ovisshet. Holger begrep inte att varför det var nödvändigt med så lång väntetid. Mänskligheten befann sig i tjugohundratalet och kunde operera bort cancer ur hjärnan på folk och rädda foster som föddes i vecka tjugotvå. Men att skynda på processen för att avgöra om det fanns en sjukdom i blodomloppet, det gick inte.

”Misstänker du smitta?” frågade den korpulente och andfådde läkaren som tog blodprovet.

”Inte alls”, svarade Holger nästan förnärmad, vilket skvallrade om motsatsen.

När Holger rullade ner skjortärmen och knäppte manschetten så snurrade frågorna runt i hans huvud. Nu var tillfället då han kunde stilla sina farhågor genom att få svar från läkaren, men då behövde han öppna sitt hjärta och säga som det var. Holger tvekade.

”Svaret kommer inom två veckor”, sa läkaren. ”Men som sagt, du behöver göra om testet en gång till för att vi ska veta helt säkert. Det är en ren rutinåtgärd och du får en ny tid i receptionen.”

”Hur många av de som kommer hit och testar sig är faktiskt smittade?” frågade Holger.

Läkaren såg förbryllad ut. Den frågan hade han aldrig fått tidigare. Men Holger var nyfiken och hoppades att sekretessen inte hindrade läkaren från att svara. Det handlade ju inte om att hänga ut någon enskild person. Holger ville veta oddsen för att han själv bar på sjukdomen, hur befängt det än var att sätta sitt hopp till vad människor som varit där tidigare hade fått för besked.

”Ungefär en femtedel”, sa läkaren.

Det kändes som att Holger skulle sjunka genom golvet när han fick svaret. En stilla chockvåg gick genom kroppen på honom.

”Så många?” fick han fram till sist och läkaren nickade.

”Folk har det på känn när de testar sig. Ofta har de varit med om något som är orsaken till deras oro. Det kan handla om ett riskfyllt sexuellt beteende som har pågått under en längre tid eller om en enskild händelse som de funderar över.”

”Du menar att oron i många fall är befogad?”

Läkaren tecknade åt Holger att sätta sig på en stol framför honom. Holger förstod att han utsöndrade fruktan och att läkaren såg det tydligt i hans ögon. En kort stund blev det tyst i rummet.

”Jag har tystnadsplikt”, sa läkaren lakoniskt.

Holger väntade på fortsättningen men det kom ingen. Nu var det hans tur.

”Jag har haft en homosexuell erfarenhet”, började Holger. ”Vid ett tillfälle.”

”Ni skyddade er inte?”

”Nej.”

”När var det?”

Holger berättade om sitt samlag med Johannes. Han sa att det var över ett år sedan som det inträffade. Det hade inte funnits någon anledning till att testa sig tidigare tyckte Holger, men så dog Johannes och då uppdagades det att han bar på smittan i blodet. Det var orsaken till besöket här idag.

”En händelse för över ett år sedan”, upprepade läkaren. ”Det behöver verkligen inte betyda att du har blivit smittad. Har du känt någonting som skulle kunna tyda på det?”

”Vilka symptom letar ni efter?”

”Feber och trötthet. Halsont, möjligtvis. Vi kallar det en primär hivinfektion som kan uppstå en kort tid efter smittotillfället.”

Holger kände sig hjälplös. Han hade upplevt allt det där, flera gånger efter helgen i Malmö. Men det var ju säsongsbetonat. Holger hade varit igenom en vinter och dessutom flugit och arbetat hårt och sovit sämre i perioder. Det tärde på kroppen. Hur kunde han veta om det betydde att han var dödligt sjuk eller bara hade en bonnförkylning som varade några dagar?

 ”Vi får vänta på testresultatet”, sa läkaren. ”Men om du inte har utsatt dig för annan sexuell exponering sedan dess, då kommer resultatet att vara tillförlitligt. Då behöver vi nog inte ta mer blod från dig.”

”Jag har en fru.”

”Misstänker du att hon är smittad?”

”Jag vet inte ens om jag misstänker att jag själv är smittad”, svarade Holger förvirrat.

Läkaren nickade och knappade in en anteckning på datorn. Han var luttrad och hade hört allt förut. Visste frun att Holger hade genomfört ett samlag med en man? Och hade han haft samlag med sin hustru sedan dess?

Nej. Ja.

Svaren på de frågorna - som aldrig uttryckligen ställdes - var uppenbara. Holger skämdes, men läkaren rörde inte en min. Situationen var absurd, förstod Holger. Det var tragiskt att ha den här konversationen.

”Din fru kan behöva testa sig hon också”, sa läkaren överflödigt. ”Låt oss invänta resultatet av ditt blodprov.”

”Kan jag ringa hit för att få reda på resultatet? Jag vill inte att ni skickar hem något brev som hamnar på hallmattan.”

”Det går bra. Du kan ringa i slutet av nästa vecka för att få ett preliminärt besked.”  

Nu var det avklarat i alla fall. Holger kunde inte göra något mer, inte just nu. Han stegade ut till sjuksystern i receptionen och fick en tid för återbesök, sedan lämnade han vårdcentralen, tittade på klockan och ställde sig vid en hållplats och låtsades vänta på bussen för att samla tankarna.

Spelet var förlorat. Han sjukskrev sig från arbetet tog bilen ut till lantstället på Björnö efter samtalet med Margareta. Där bodde han sedan dess och visste inte vad han skulle göra med sitt liv. Dagarna och nätterna avlöste varandra utan att han fick någon ordning på känslorna inuti sig. Holger besvarade Franks första telefonsamtal, men skickade sedan ett meddelande istället där han förklarade att han inte orkade prata för tillfället. Frank fortsatte ändå att ringa och lämna meddelanden. Margareta hade han inte hört ett ljud ifrån.

”Ska du med, eller?” frågade chauffören som öppnade dörren till bussen framför honom.

”Nej, min bil står här borta”, svarade han tafatt och pekade ut i luften.

Det var inget svar som gjorde någon klokare, det insåg han ju.