fredag 31 december 2010

jag gör det om du gör det

Vi fryser den bilden.

Hur vi står uppe i Vanadislunden med raketerna hängande i luften över oss. Jag hör explosioner och ser färger. Vet att det kommer ett nytt år. Det är allt.

Och sedan? När du har kysst mig och brutit isen. När jag står handfallen och det nya och det gamla har bytt plats med varandra.

Allt är enklare innan. Det är därför vi väntar.

”Sheryl Crow är fantastisk i Basic Instinct” säger du.

"Och Sharon Stone är underbar när hon sjunger If it makes you happy” svarar jag.

Vanadislunden är full av löften inför nästa säsong. Inför nästa människa. Jag säger att på något sätt verkar alltid årets sista dag kännas som att komma tillbaka dit allting en gång började. Som att vi går i cirklar.

Efteråt går vi hem till dig och du spelar Josh Rouse – Christmas With Jesus om och om igen och jag lyssnar och dricker överblivet vin från festen.

I morgon vill jag vakna tidigare än dig och bara ligga stilla och se dig drömma om något. Vill se dig fälla upp ögonlocken.

Men frågan är: Kommer du att acceptera min dubbelhaka även i dagsljus?

torsdag 30 december 2010

Jag är ett neutrum

Den här vintern är den mörkaste av mörka. Kölden är tydligare än förra året. Det är i alla fall så jag upplever det. Kylan ger mig dålig hållning. Jag försöker kura ihop mig under min egen rock, fast i upprätt läge. Som om det vore möjligt.
Det är lördag morgon och jag är på väg in till kontoret. Måste troligen jobba hela helgen för att komma i kapp. Jag har flugit under radarn så länge nu. Haft en svacka i ett par år. Nu behöver jag skriva ett par rapporter och de måste ligga på chefens skrivbord måndag morgon. Därför stänger jag av telefonen och stålsätter mig för långa timmar i excel.
Jag har tagit höjd för min ensamhet. Jag har med mig en låda vin som jag planerar att suga i mig när jag jobbar. Boxen och jag. Vi två och en rapport.
Tyvärr har jag inte räknat med den kinesiska städaren som befinner sig på kontoret samtidigt som jag. Visst noterar jag det höjda ögonbrynet. Men detta kan inte hindra mig. Den biologiska roséklockan har börjat ticka så det kan inte hjälpas. Jag ställer upp boxen på bordet bredvid mig, lyfter fram ett vackert kristallglas ur innerfickan på min rock och skrider till verket.
Det ska svabbas runt mina fötter. Jag lyfter på skorna. Vi säger inget till varandra. Han får det överstökat. Jag öppnar ett worddokument och skriver Lördag högst upp. Dofterna jag upplever just nu: såpa, vin och mitt eget rakvatten i en ohelig allians. Jag lutar mig tillbaka i stolen och inväntar inspiration.
Utanför rasar vintern. Blev det över huvud taget ljust idag? I så fall missade jag det. Jag frågar städaren. Såg du något ljus idag? Men han skakar bara på huvudet. Jag vet inte om det betyder att han inte heller upplevde ljuset eller om han helt enkelt inte svarar på frågan. Skål för det.
Det plingar till i min inkorg. Ett mejl från Fredrik. Han såg Phoenix igår i Barcelona. Han är kanske deras största fan. ”Men varför finns det förband?” undrar han förtvivlat. Varför finns det förband? Vad är det för fråga? Varför finns det förhud? Det borde han fundera på istället.
Städaren ger sig av. Äntligen ensam med min ensamhet. Jag hatar att dela min ensamhet med någon annan. Då känns det inte som att jag är riktigt ensam. Nu kan jag äntligen sätta fart med rapporten. Men först ännu ett glas.
Lördag.
Hur ska rapporten inledas? Hur ska den avslutas? Och vad ska jag fylla den med där emellan? Detta är stora frågor som inte kan besvaras i brådrasket.
Jag tänker på Henri Leconte, tennisspelaren. Playboy på ATP-touren. Värmde upp kvällen innan viktig match med fyra drinkar och två blondiner. Gick in på centercourten nästa morgon och levererade fantastiska passérslag från baslinjen. Med åren blev han plufsig men behöll alltid sin elegans. Hade en lekfullhet och aggressivitet i sitt spel som ingen annan. Publiken älskade honom.
Så tänker jag mig att jag ska närma mig rapporten idag. Chefen på måndag står på andra sidan nät och är min motståndare. Jag tänker få henne ur balans med mina oväntade grundslag, min stenhårda forehand och ständiga nätattacker. Givetvis laddar jag upp med ännu ett par glas rosé här och nu. New balls, please.  
Det plingar till i inkorgen igen. Fredrik har verkligen för lite att göra i Barcelona. En osammanhängande svada om sangria, tapas och vackra kvinnor. Jag vet att han förskönar sin tillvaro. Det har jag nog läst om; folk gör sig hela tiden lite bättre än vad de egentligen är. Målar sin drömbild. Fredrik är inget undantag. Jag frågar honom på mejl om han kan låna mig femtiotusen. Det ska väl få tyst på honom.
Bokstäverna på skärmen flyter in i varandra. Behöver jag glasögon eller mer vin? Om jag sätter mig på golvet en stund så kanske rummet slutar snurra. Det är ju dessutom nystädat så jag riskerar inte att bli skitig.
Tittar på klockan. Det har faktiskt gått ett par timmar sedan jag kom till kontoret. Det har blivit dags för lunch. Jag har med mig jordnötter. Det är viktigt att tillföra hjärnan näring när man arbetar. Bestämmer mig för att äta jordnötslunch och sedan sätta mig på golvet.
Fredrik svarar att han kan låna mig pengarna. Vilket konto vill jag ha dem på? Perfekt. Då kan jag boka bord på Riche ikväll. Belöna mig själv efter en lång dags arbete. En köttbit kanske. Måste inte bestämma det just nu.
Tyvärr har allt detta gjort mig en smula distraherad. Det blir svårt att koncentrera sig på rapporten när hela Stockholm ligger öppet och väntar. Jag går in i dokumentet och stryker Lördag. Och så skriver jag dit Söndag istället.
Så behöver jag inte göra det imorgon, menar jag.

onsdag 29 december 2010

i nöd och lust och lite till

Jag står framför badrumsspegeln och klipper håret i näsan med en liten sax. Det är ett hårt jobb men någon måste göra det.

"Bodil. Jag har gråa hårstrån i näsan".

Hon ställer sig i dörröppningen.

"So what? Jag har gråa hårstrån där nere."

"Ja men det är väl inte samma sak?" försöker jag, "dom syns ju inte".

Under den här konversationen så fortsätter jag att klippa håren i näsborrarna. Jag håller också upp ett grått strå som jag har fått loss, för att hon verkligen ska se att jag menar allvar. Hon verkar inte speciellt imponerad.

"Du ser dom inte, det är korrekt" säger Bodil och går ut i köket.

"Vad menar du med det? Du, kom tillbaka".

Men hon börjar slamra med kastruller och markerar att samtalet är avslutat. Jag avslutar näsjobbet och går loss på öronen istället. Där har jag också börjat odla vegetation på sistone. Det är ett helvete att växa upp och bli gammal, tänker jag.

"Bodil. I öronen har jag inget grått i alla fall!" vrålar jag ut mot köket. "Du, hörde du? Inget grått i öronen!"

Ytterdörren slår igen. Jag gör färdigt öronen och ringer sen upp Bodil på hennes mobil.

"Bodil, hörde du vad jag sa? Inget grått hår i öronen. Det är ju goda nyheter".

Vi lägger på. Två minuter senare ringer jag upp henne igen för jag vill att hon ska köpa med sig mjölk när hon kommer hem igen. Jag blir stående med kylskåpsdörren i ena handen och telefonen i den andra. Det är verkligen omöjligt att klara sig utan mjölk, det borde Bodil veta vid det här laget.

Jag kommer direkt till hennes telefonsvarare.

Måste vara radioskugga av nåt slag.

tisdag 28 december 2010

som att öppna ett årgångsvin

Jag är tillbaka i Stockholms groove efter en helg på landet tillsammans med min familj. Vi har åkt pulka och dansat vals. Och gjort en grop i snön som en varg kan trilla ner i. Snöflingorna ramlar ner från himlen och är tennisbollsstora. De bildar ett draperi som gör att man bara kan se en meter framför sig. Två fåglar har frusit ihjäl på tomten som mina döttrar begraver i ljuset från en stearinlykta. Senare samma kväll frågar min ena dotter mig om jag också kommer att frysa ihjäl. Som fåglarna. För jag har inga bra skor säger mamma. På tåget hem från landet så lovar jag min treåring att köpa en halsduk till mig själv.

Jag kommer innanför dörren och ska precis ta av mig skorna när min telefon ringer i bröstfickan på rocken. Det är Mia som vill ses när på gathörnet för att ta en söndagsöl i kvarteret. Jag möter upp henne och vi slinker in på Paus och hoppas kunna slippa de värsta kotlettfrisyrerna. Tänker att på söndagar är de någon annanstans.

Mia tar av sig kappan och ser ledsen ut. Hon har jobbat. Sitter på ICA på Rörstrandsgatan för att betala hyran och försöker samtidigt skriva en bok. Men den kommer aldrig och åren går. Hon vet det och jag vet det. Hon sänker axlarna och suckar.

”Jag är trött på att sitta i kassan” säger hon. ”Det är tungt med alla mjölkförpackningar”.

”Hur går det med boken?”

”Prata inte om det”. Hon skakar på huvudet. ”Jag känner mig ensam. Jag vill träffa någon”.

”Okej. Det borde du väl kunna göra?” säger jag uppriktigt. Mia är en fin tjej. Det borde många kunna se.

”Alltså, varje gång det kommer in en attraktiv man eller snygg kille och ställer sig i kassan så försöker jag se glad och intresserad ut. Till och med låtsaskåt. Jag ler och tänker att kanske kan jag tända något hos honom och så kommer han att packa ihop varorna och gå hem och inte kunna sluta tänka på mig och sen gör han sig ett ärende till och då bjuder han ut mig. Men istället lägger han upp nappar och välling på rullbandet och så vet man att det är tack och hej”.

”Mia, jag…”

”Vad är det med er killar? Ingen vill ju ha en affär nu för tiden. Gift eller ej”.

”Skippa gifta män, Mia. Det är inte bra för dig”.

”Och nu i fredags var jag ute på Storstad. Det var jag och Amanda och Ingela. Förfest hemma hos Ingela och sen ner till Storstad. Jag stod i baren och började prata med en kille i min ålder. Snygg. Vältalig. Inte för full. Ställde fler frågor än han fick tillbaka. Alla rätt liksom. Jag tyckte vi kom närmare varandra ju mer vi pratade. Jag kan inte ha inbillat mig, han ställde sig verkligen närmare mig allt eftersom. Så jag la handen på hans arm och drog honom till mig och viskade i hans öra att han kunde få följa med hem om han hade lust”.

”Och?”

”Då håller den jäveln upp sitt vinglas framför mig och knackar med sin vigselring mot glaset. Jag hade inte sett ringen. Det var hans sätt att avfärda mig”.

”Vad tråkigt”.

”Vad tråkigt? Är det allt du har att säga? Jag är ju körd på marknaden, begriper du väl”.

”Du går på fel killar kanske. Skulle inte du träffa en…en…kulturarbetare?”

”Slackers unite!” ropar hon sarkastiskt.

Mia ser ut som att hon tänker ta kappan och resa sig. Det där vill hon inte veta av. Men jag tänker ändå att lika barn leker bäst. Jag står på mig och vi diskuterar det ordentligt. Går igenom hennes olika möjligheter.

”Att du håller på med en roman är underskattat som cockteaser” säger jag.

”Lite yngre killar borde gilla mig” säger Mia. ”De gillar ju lite äldre tjejer, jag vet det. Som att öppna ett årgångsvin”.

”Stan är full av MILF:s” säger jag. ”Och du är en av dem även om du inte har barn”.

”Stan är full av FILK:s också” svarar Mia.

”Vad är det?” undrar jag.

Fathers I Like to Kill”. 


måndag 27 december 2010

det kan ta lite tid innan du hittar den rätte

Min lillebror har blivit ihop med en liten indietjej som hänger på alla spelningar med bandet. Hon heter Amanda och är jättesöt och gillar Editors. Editors och min lillebrors band.

Min lillebror verkar ha fått hela skallen uppblåst sedan han flyttade till Stockholm och fick börja skaka tass rätt människor. Framgångarna är inte bara klädsamma för honom. Han säger att han tycker om henne men jag tycker inte att han visar det tillräckligt tydligt.

"Kom igen, det är bara en tjej" säger han när vi sitter på Soda och dricker varsin Cola.

"Vadå bara en tjej? Tänk om alla resonerade så. Tror du att han där borta i hörnet skulle säga så om han hade en tjej?" frågar jag och pekar omärkligt på en figur i andra änden av rummet som har brännskadat ansikte och bara en arm. Lillebror kollar vart jag pekar.

"Det där? Det är ju snubben från The Savage som släppte sin fjärde skiva förra veckan. Vet du hur mycket tjejer han har?"

"Är det? Jaha. Men jag då? Tror du jag skulle prata så om min tjej om jag hade en?"

"Häng med nästa gång vi lirar så fixar jag dig en tjej. Du är med mig" säger lillebror.

Sen berättar lillebror att Amanda inte är så oskyldig som hon ser ut. För ett par dagar sedan ringde hon honom och berättade att han var nere på solariet på Karlbergsvägen och skulle sola. En indietjej som solar solarium? Jag hänger inte riktigt med, men lillebror intygar att det är sant.

"Så hon ringde mig och berättade att hon hittade en påse med hasch som någon hade glömt. Och så kom hon över och vi rökte på".

"Amen lägg av brorsan" säger jag, "det kunde ju ha varit farligt. Du vet ju inte vad det var i den där påsen".

"Hasch säger jag ju".

"Så du och Amanda rökte brass som hon hittade på ett solarium?" säger jag. "Jag förstår".

"Sen bjöd jag henne på mat för vi var hungriga".

"Jaha vad bjöd du på då?"

"Nudlar".

"Hasch och nudlar. Vilken fest".

"Som jag sa. Det är bara en tjej. Fattar du?"

söndag 26 december 2010

Räktrålare

Tjejerna på jobbet har bokat biljett ombord på Silja Galaxy, tur & retur Åbo. Jag försöker varna dem och övertala dem att hänga med mig ut på Söder istället. Men det är nya jaktmarker som gäller.
”Ni blir bara sjösjuka” försökte jag. ”Gröna hissen och Toast Skagen är ingen lyckad kombination”.
”Det blir ett sjöslag” säger Erika. ”Det är partaj på båten i 24 timmar. Vi bokar en hytt och kastar loss”.
Så jag kör ner dem till båten i min rostiga gamla Chevy van. Ulrika skrattar åt mina doftgranar som hänger på backspegeln. Själv är jag stolt över min samling som bara blir större med åren. Jag skakar på huvudet. Här har vi tre tjejer som borde stanna på fastlandet men som har bestämt sig för att gå på plankan. De sitter bak i bilen och tullar på en flaska vin och skrattar. När jag parkerar framför båten säger Anna:
”Lås bilen nu. Vi köpte en biljett till dig också”.
Se där ja. Så sitter jag i en hytt med tre tjejer och kan inte annat. Vilken överraskning. Jag har alltid velat se Åbo. Verkligen. Anna har plockat med sig en iPod och högtalare och gör sitt bästa för att pracka på resten av korridoren Thin Lizzy. Vi sitter med öppen dörr ut mot korridoren och folk går förbi och gör tummen upp. En och annan kille från Hässelby gör sig besvär in i hytten, men gillar inte att jag sitter med som förkläde. Vi får i alla fall jordnötter och chips från folk som lämnar sina hytter och äter oss mätta på det. Vi struntar i att dinera. Sitter kvar. Det blir sent.
Tjejerna har eldat på rätt ordentligt och gör sig beredda att gå upp till discot. Själv känner jag mig som en farsa på stan. Det kan ingen batterivodka ändra på. Men vi går till dansgolvet som en riktig kärnfamilj. Killarna runt omkring oss tittar på mig och undrar hur jag kan vara så lyckligt lottad. Jag vill berätta för dem att hemligheten sitter i doftgranarna. Men jag tror inte de skulle förstå.
Vi får in brickor med alkohol och snart är gruppen splittrad. Jag ser att Anna står uppe i DJ båset och stuffar. Ulrika hänger runt halsen på allt och alla. Jag är glad över att Erika sitter hos mig. Hon är den enda av de tre som jag är lite intresserad av. Jag brukar hänga trettio sekunder extra vid kaffemaskinen på jobbet för hennes skull. Det är alltid något. Erika och jag försöker föra något slags sansat samtal, vilket funkar OK tills jag får en grogg hälld ner i nacken. Då lämnar Erika mig också. Jag går till hytten och byter skjorta.
När jag kommer tillbaka till baren står Ulrika där med två drinkar framför sig. När hon får syn på mig så får jag den ena.
”Här”. Hon svajar. ”Jag fick två av nån kille. Ta den ena”. Anna kommer över till oss.
”Kan jag få hytten en timma?” säger hon och pekar bort mot DJ:n. ”Det verkar bli kroppskontakt”.
”Så här tidigt?” säger jag. Hon ropar i mitt öra:
”Han har sålt arton miljoner skivor. Stor hit i Tyskland, stor hit i min hytt. Han gör det på betald arbetstid!”
Och så är de borta. Ulrika och jag beställer in mer att dricka. Jag vet att det är en dålig idé men jag har ingen bättre. Efter det glaset blir allt ett töcken. Jag gissar att jag befinner mig på dansgolvet ett tag utan att egentligen lyckas röra fötterna. Sedan vacklar jag tillbaka till hytten och tack och lov är den utrymd. Jag kryper upp i en av överslafarna och somnar nästan direkt. När jag vaknar många timmar senare är det morgon. Jag är ensam i hytten. Det gör mig lite orolig. Jag har sovit i mina kläder så det behöver jag inte tänka på. Det är bara att gå ut i korridoren och börja leta.
Jag kommer upp i restaurangen där det serveras en frukost och jag hittar faktiskt både Erika och Anna vid ett bord. Jag slår mig ner bredvid dem.
”Tjena tjejer” säger jag, ”hur gick det igår?” Anna tittar på mig.
”DJ:n var ett misstag” säger hon. ”Han var en klassisk fet tysk med lila tanga. Det var sådär”.
”Tänk vad några miljoner sålda skivor kan göra för ett sexliv” säger Erika. ”Anna, du är en riktig starfucker”.
”Du då?” frågar jag Erika. ”Var har du varit i natt?”
Hon nickar mot en svart kille som står vid frukostdisken och betalar. Jag tittar ditåt.
”Once you go black you never go back” säger hon.
“Inga problem för mig” säger jag och visar ingen besvikelse. ”Jag är själv en svart man fångad i en vit mans kropp”.
”Det var inte så det kändes igår när jag såg dig på dansgolvet” säger Anna. "Du är helt befriad från rytm".
Killen som Erika har varit med kommer över och slår sig ner och jag vet att jag är besegrad. Jag går och köper en stor kopp kaffe och växlar till mig oanständigt mycket mynt i kassan. Sedan sätter jag mig framför en spelautomat och hoppas kunna sitta där tills båten når land. Efter en timma är pengarna slut och det är fortfarande lång tid på båten kvar.



lördag 25 december 2010

efterfest, någon?

Lillebror har trubbel med värden. Värden vet att lillebror hyr i andra hand men han har inte lyckats bevisa det ännu. Värden vill slänga ut både lillebror och den som har kontraktet och ge bort lägenheten till någon släkting. Det är bara så det fungerar. Inget konstigt alls.

Lillebror sitter och spelar piano på nätterna och tror att ingen hör.

"Du är så dum" säger jag. "Klart grannarna hör dig och klagar".

"Jag måste skaffa ett elpiano med lurar" säger han. "Kan inte du köpa ett till mig. Du har väl direktörslön?"

"Ge dig. Amorteringarna är styva i år. Jag suger på tavelramarna för att överleva".

Samma kväll går lillebror och jag ut på Marie Leveau och radar upp shots på bardisken och möts på mitten och hela natten exploderar i vansinne och vi hamnar i slang med ett gäng indiekids som är skitiga och fula och alldeles alldeles underbara. Det är inte meningen att vi ska göra såna där saker men det bara händer. När stället stänger vrålar gänget på efterfest och jag backar ur men lillebror ställer upp och det rings taxi och pratas om folköl på seven eleven och jag skakar på huvudet och traskar därifrån.

Nästa morgon ringer lillebror mig.

"Det är för tidigt. Ring mig om några timmar" säger jag.

"Helvete. Jag åker ut nu" säger lillebror.

"Vad har hänt?"

"Vi åkte hem till mig och spisade plattor och drack bärs och dansade och sen somnade jag på soffan".

"Låter okej" säger jag yrvaket.

"Men när jag vaknade nu för en stund sen så var stereon och tv:n borta. Dom jävlarna snodde mina grejor".

"Å nej."

"Och jag rusade ut i trappan i kalsongerna för jag tyckte att jag hörde ljud i trappan och tänkte att dom inte hade hunnit så långt, men när jag slet upp dörren så stod värden där och var på väg ut med hunden och den slet sig och hoppade på mig och då var jag ju tvungen att knäa hunden."

"Lugna ner dig brorsan" säger jag.

"Och då rusade värden på mig också och skrek att hunden ville bara leka och då blev det bara helt svart framför ögonen så jag gav honom en dansk skalle".

"Du skallade värden?" säger jag.

"Alltså det var ju emergency".

"Du kommer att få polisen på dig för det där" fortsätter jag och är nu klarvaken och orolig.

"Vi måste till Marie Leveau ikväll igen. Jag ska ha tag i dom" säger lillebror.

"Tvärtom. Du borde gå under jorden. Flytta hem igen. Stockholm är inte bra för dig" säger jag.

"Det är ditt fel! Du skulle ha hängt med hem" säger brorsan.

Genom telefonen hör jag hur det ringer på hans dörr.

"Det där låter inte som nån glad ringklocka" säger jag.

"Vi hörs sen" säger brorsan och lägger på.

fredag 24 december 2010

god jul för helvete

Vi sitter i soffan efter att släkten har gått. Klockan är strax efter elva.
”Det är svårt att ha roligt när tiden går så fort” säger jag till Helen som är skitförbannad för att hon har fått fel julklappar.
”Det heter väl ändå att tiden går fort när man har roligt?”
”Fast jag menar vad jag sa”.
Helen ignorerar mig med all rätt. Av mig fick hon glögglas med handmålade granar på. Av sin son fick hon en atlas som han hittat på ett antikvariat. Kartorna har ritats om sedan den trycktes. Och Helen gillar inte att resa. Visst, vi har misslyckats. Jag erkänner det villigt. Vår familj är dysfunktionell. Men ge mig en enda familj på hela jordklotet som inte är det.
”Är det din ursäkt?” frågar Helen. ”Att alla andra familjer är ett skämt”.
”Göran bär vuxenblöja och hans fru spår i tarotkort” försöker jag. Helen drar inte ens på munnen. ”Och deras hund heter Alkis”.
Helen stryker sig ömt över magen som att hon har ätit för mycket och lider.
”Jag har chokladsås i hela systemet” säger hon äcklat.
”Kom så går vi och lägger oss” säger jag och börjar släcka lampor runt om i lägenheten. Det finns ingen mening med att ta det här längre. Bättre att försöka sova bort det onda. När jag har släckt överallt kommer jag in i sovrummet och börjar klä av mig. Jag ser i ögonvrån hur hon överväger om hon vill ha ytterligare ett hårt paket innan julafton är över. Jag ser också att hon bestämmer sig för att hon inte vill ha det i takt med att mina kläder faller till golvet.
”Helvete vad blek du är” säger hon.
”Det blir en vit jul i år” svarar jag.
Hon släcker den sista lampan i sovrummet. Jag tror hon somnar på tjugo sekunder. Själv ligger jag vaken ett tag men vet inte varför. Förstår bara att jag till nästa jul måste anstränga mig mer i mitt val av julklapp till Helen.

En resa till Kanarieöarna för mig själv över jul och nyår kanske. Så att hon slipper se mig. Kanske kan det vara det finaste jag kan ge henne.

torsdag 23 december 2010

uppesittarkväll med tomtarna

Det är strax jul och flingorna faller. Vi är ett gäng som brukar bjuda in till fest någon dag innan alla måste iväg till sina familjefejder. Den här gången är vi hemma hos Alex som bor stort och lyxigt. Alla som någonsin har varit på en lägenhetsfest för trettioåringar vet att köket är den roligaste platsen på hela festen. Om man hamnar strategiskt vid diskbänken och kylen så finns det ingen anledning att gå därifrån på hela kvällen. Alla kommer förbi. Har man flax så står rätt person kvar. Tyvärr är det inte så denna afton hemma hos Alex.
En kille som har skurit sig i hela ansiktet när han rakade sig ställer sig lite för nära och vill prata. Det deppiga är att han har valt att sätta fast små bitar av tidningspapper över varje skärsår. Någon försöker skämta om att man kan läsa krogrecensioner i hans ansikte, men jag vet inte, jag tycker mest han är läskig. Jag har sett honom hälla upp minst fem Brandy Alexander under kvällen så jag vet ju att klockan är slagen. Och han ställer sig nära mig och jag blir så orolig.
”Vad sysslar du med då?” frågar jag.
”Jag jobbar med kylskåpsmagneter” svarar han.
”Hur då? Menar du att du tillverkar dem eller säljer dem?”
”Jag är poet”.
”Vad spännande. Är du publicerad?” frågar en tjej i svart polotröja som jag vet jobbar på DN.
”Jag publicerar mig själv varje dag” svarar poeten som inte kan hantera en rakhyvel. ”Varje kylskåp i hela Stockholm är mitt arbetsfält”.
”Varför tar du inte och häller upp en Brandy Alexander till mig och skriver en dikt på kylskåpet sen?” säger polotröjan.
”Aldrig på beställning” svarar han. ”Kanske senare. Kanske ett annat kylskåp”.
”Hur blir det med drinken då?” fortsätter hon.
Alex kommer ut i köket och vrålar. Han är överlycklig över att ha fest.
”Vet ni vad jag älskar mest med boogien?” frågar han. I vardagsrummet spelar Fats Domino boogiepiano och jag hör hur ett glas går sönder. ”Det är woogien!”
En halvtimme senare kommer en granne upp och ringer på dörren. Jag tror att han tänker klaga på volymen men någon övertalar honom att komma in i stället och så får han sig en drink och hamnar i köket som resten av gänget. Grannen är klädd i en badrock som hela tiden glider isär och blottar ett par håriga ben. Jag är livrädd för honom och för poeten och för DN-tjejen. Alex dunkar mig i ryggen.
”Varför ser du så dyster ut? I morgon är det ju jul”.
”Och tomten kommer med ett sladdrigt paket” säger mannen i badrock. Men just den diskussionen vågar ingen gå in i.
”God jul alla!” skriker poeten och får ett rungande gensvar.
”Det var inte vidare revolutionärt att säga så” säger Alex. ”Julvärden på SVT säger mer spännande saker än så när det är dags för Kalle Anka. Och du ska vara poet”.
”Revolutionen kommer aldrig att sändas på TV. Kom ihåg det” svarar poeten.
Jag tror att det är det som avgör att DN-tjejen samlar ihop sina grejor och tar med poeten hem så att han kan jobba lite på hennes kylskåp. De hånglar i hallen när de går.

"Jag tror årets julklapp till mig själv får bli en diktsamling" säger jag och lämnar köket med en suck. "Kanske kan snappa upp ett och annat".

"Ja visst gör det ont när kroppar brister. Varför skulle annars låren tveka?" reciterar Alex.

onsdag 22 december 2010

så du säger att jag är full av skit?

Jaha då ska man behöva städa igen.
Den här gången är det Patrik som har varit en skitstövel och kastat in handduken efter fem år i samma förhållande med Kate. Patrik är en hyvens kille som jag har känt i många år och jag brukar stödja honom i det mesta han gör. Det är först det senaste året som jag har kommit nära Kate och verkligen börjat gilla henne. Och då måste han givetvis göra slut. Det känns som en naturlag av något slag.
Jag tar det från början. Patrik och Kate träffades på Tranan för fem år sedan. Kate jobbade som barnflicka på Östermalm i en skitnödig familj som behövde assist med det mesta. Hon pratade ingen svenska men lärde sig fort. De sprang ihop nere i källaren en sen onsdag natt och tyckte uppstod.
Det var inte så svårt att förstå; båda var unga och snygga och gillade att vara ute på krogen och Kate kom in i gänget direkt. Hon är från London ursprungligen men gillade verkligen Stockholm och ville bo här. Så när Patrik dök upp i hennes liv så behövde hon inte fundera mer på det; hon ringde upp sin tråkiga älskare i London som hade problem med lederna och sa bye bye och började dejta vikingen istället.
När jobbet på öfvre gick henne på nerverna så sa hon upp sig och flyttade in i en studentkorridor och pluggade internationella relationer och fortsatte vara i maskopi med Patrik. Han å sin sida bodde litet på tjugofem kvadrat på söder så det var inte läge för dem att flytta ihop. Men Patrik jobbar som egen formgivare och har helt okej med pengar och när Kate pluggat färdigt så fick hon jobb på en PR-byrå och då kom ju saken i ett annat läge. Nu hade de varit ihop rätt många år och hade plötsligt möjlighet att köpa en lägenhet ihop.
Så då hamnade de på hundratals visningar – i alla fall kändes det som så många – och hann säkert bråka åtskilligt om burspråk och kakel innan de till sist köpte en tvåa på Timmermansgatan och fick lugn och ro. Och bokade upp hela kompisgänget på att bära möbler.
Och det är nu det inte känns lika kul längre. För Patrik har hyrt en lastbil och han och jag står ute på gatan med hans äckliga soffa som ska upp på flaket och jag ser ju att han har en bekymmersrynka i pannan och jag känner honom så väl så jag vågar inte fråga. Men det gör Anders i stället.
”Patrik, vad är det?”
”Jag vet inte. Fråga inte”.
Vi fortsätter bära möbler under tystnad och när bilen är full så hoppar några in i bilen och andra tar tunnelbanan till Timmermansgatan. Väl där börjar vi bära igen. Patrik är verkligen håglös och bär mest omkring på små blomkrukor och går i cirklar. Nu har Kate också sett att något inte är som det ska. Hon ställer ner en tavla mot väggen ute på gatan och tar tag i Patrik.
”Jag klarar det inte” säger Patrik.
”Va?” säger Kate och några till av oss.
”Jag är ledsen Kate. Jag kan inte. Du får flytta in själv”.
Kates ansikte exploderar i tårar och någon tar tag om hennes axlar. Kate fattar ingenting. Ingen fattar någonting. Men jag vet att jag kommer att behöva städa.
Så Patrik flyttar in på soffan hos Anders och stänger av telefonen och är deprimerad och skäms som en hund och alla är vansinniga på honom. Och Kate vägrar flytta in i tvåan själv som de har köpt precis och har ingen annan stans att ta vägen och jag erbjuder så klart henne att sova hos mig ett tag och på den vägen är det.
Hon flyttar in i mitt sovrum och jag flyttar ut i kokvrån. Hon ställer upp sitt smink i mitt badrumsskåp och jag börjar borsta tänderna på jobbet. På kvällarna sitter vi och kollar på TV-serier utan ljudet påslaget och dricker rosé. Ingen ringer till oss för ingen vill ta i skiten. Jag börjar känna mig lika deprimerad som Kate. Ett tag överväger jag att köpa tvåan av dem och flytta dit och lämna Kate i min nuvarande lägenhet. Bara för att.
”Kan vi inte göra något?” säger Kate en kväll när doften från våra gamla pizzor som ligger till sig under diskbänken blir alltför överväldigande.
”Vad vill du göra då?”
”Ta mig på ishockey” säger hon.
Så vi tar en taxi ut till Hovet och köper två biljetter och sätter oss för att se Djurgården mot Timrå och jag tänker att herrens vägar äro outgrundliga. Och då håller Kate fram handen och ber mig hålla fram min. När jag gör det släpper hon ner två gula tabletter i min handflata. Jag tittar frågande på henne men hon säger inget. Sen sväljer hon ett par piller med hjälp av en cola och sen gör jag likadant. Det är den mest fantastiska hockeymatch jag någonsin sett. Det är min första match och min bästa match. Efteråt frågar jag Kate om hon vet hur matchen slutade men hon rycker på axlarna.
Lite senare köper vi postens färdigfrankerade påsar på Seven Eleven och sätter oss i en buske och fyller dem med skit. När vi är klara tejpar vi igen dem och skriver dit adressen där vi vet att Patrik bor. Sen lägger vi dem på brevlådan. Två dagar senare ringer Patrik mig.
”Jag känner igen din handstil” säger han.
Och då känner jag att det är dags för Kate att flytta ut och ta tag i sitt eget liv. För jag måste plötsligt ta tag i mitt.

måndag 20 december 2010

guldgrävare

Det är tre vintrar sedan nu. Jag träffade dig i dubbel bemärkelse då. Du vet vad jag syftar på.  Jag jobbade med att skyffla bort snö och is från taken på Kungsholmen och du gick förbi huset nere på gatan och något blev fel i kommunikationen mellan oss på taket och vår kille med visselpipa på gatan; vi trodde det var fritt fram att slänga ner sjok med snö och du fick en driva i huvudet. Du skrek till men skadade dig inte. Vi rusade ner från taket och tog hissen ner på gatan och var skräckslagna. Mina ben darrade. Jag kunde ha dödat dig. Vi tog ledigt resten av dagen. Det gick inte att fortsätta. Jag åkte hem med dubbla hjärtslag. Du skickade mig ett sms samma kväll. Du hade letat reda på numret genom firman jag var anställd hos. Allt gick bra. Vill du bjuda mig på en drink? C. När jag gick ut på balkongen för att andas och repa mod såg jag en stjärna falla. Ja det vill jag.
Den veckan du kom in i mitt liv blev den märkligaste. Jag träffade dig, och ett bokförlag ringde upp mig och ville ha ett möte. Två saker som jag hade väntat på hände samtidigt. Mitt manus hade träffat en nerv hos någon där ute. De sa att kanske, vem vet, kom och prata med oss. Och du sa kom över ikväll så ska jag laga dig en middag. Så jag gick på möte med en redaktör och pratade text och gjorde upp planer och sedan åkte jag direkt hem till dig och darrade av upphetsning. Det fanns inget mer jag kunde önska. Jag kände mig ny.
Och vi fantiserade om att du skulle formge omslaget till boken. Att jag skulle ställa det som krav för att släppa den. Jag trodde vi skulle klara det. Det skulle vara vi mot dem. Det kunde inte gå fel för sådana som oss.
Vi byggde ett imperium i våra huvuden. Min text och ditt omslag skulle ta över allt. Vi förenades och gick upp i det på bara ett par dagar. Vi knullade på ditt golv. Jag sjukskrev mig från snöröjningen. Vi stannade inne och spelade skivor. Tog droger. Jag läste högt för dig. Vi var bara barn.
Veckan efter den första ringde förlaget och hade ändrat sig. Redaktören fick inte med sig de andra. Det skulle inte bli någon bok. Jag var tillbaka på taken igen. Och snön vägde mer än vanligt. Du tröstade dåligt. Jag blev osäker och tafatt. Och du kunde inte dölja din besvikelse.
”Jag vill att du kysser mig utan att jag ber om det” sa jag.
”Vill du att jag kysser dig?”
”Ja”.
Och det var sista gången du gjorde det. Jag tror jag tittade på TV i en vecka med nerdragna persienner. Firman ringde inte mer. Jag slängde manuset i soporna.
Jag har sett dig flera gånger sedan dess. Du har en röd kappa som syns på avstånd. Jag har sett dig med dina vänner. Du verkar oskadd. Jag borde vara det också; det hann inte gå någon tid egentligen. Fort in och fort ut. Men du lämnade ett avtryck. Det är sorgligt att jag hänger kvar vid ditt minne. Det borde inte vara så. Inte nu efter så lång tid. Jag kan inte riktigt svara på varför. Jag vet bara att om det inte är en sjukdom som jag har så finns det heller ingen bot.

söndag 19 december 2010

varför gå över ån efter vatten

”Jag är helt tokig i rödhåriga tjejer” säger Klas och sätter upp ett finger i luften som en gammal lektor. ”Vilka länder är då bäst att åka till?”
”Tja, Irland ligger väl bra till skulle jag säga. Och Skottland kanske”.
”Har du varit där eller?”
”Tyvärr inte. Men jag har varit i Trollhättan en gång. Där träffade jag en rödhårig tjej”.
”Vad tror du om Färöarna då?”
”Färöarna? Jag tror ingenting om Färöarna”.
”Jag tror jag ska flyga dit. Det värsta är bara alla bakterier på planen. Man riskerar ju att bli dödssjuk”.
”Nu hänger jag inte med”.
”Men  flygplanen trafikerar ju hela världen. Så risken är rätt överhängande att planet jag ska flyga med kommer från Turkiet eller Mallorca eller något liknande. Och ut väller charterturister ur planet och så får jag sitta i deras bakterier hela vägen över”.
”Ja det låter inte roligt”.
”Det är det inte heller”.
”Men du ska inte hyra en bil istället då? Du kan säkert få den steril och antiseptisk om du ber om det”.
”Vad ska jag med en bil till? Det är ju vatten mellan mig och Färöarna”.
”Men du kan köra ner till Trollhättan istället och se om hon bor kvar. Hon som jag träffade”.
”Du är inte så dum som du ser ut”.

lördag 18 december 2010

när det väl kom till kritan så fungerade inget som du trodde

Anita ville lämna dig efter tjugofyra års äktenskap och du berättade det för mig ute på altanen efter att middagen var avklarad. Både du och Anita hade hållit masken under tre rätter och konverserat som vanligt, men under tiden hon satte fram kaffe och konjak så tog vi en cigarett på baksidan av huset i er fantastiskt galna trädgård och då bröt du ihop.
Jag var så ledsen för din skull, samtidigt som jag inte kunde begripa varför ni skulle bygga in ett vattenfall i trädgården samma sommar som ni uppenbarligen skulle gå ifrån varandra. Men inget var logiskt längre. Kanske trodde du att om du tog dig till Gotland och plockade bagageluckan full med sten så skulle smärtan bli mindre. Det var i alla fall vad du gjorde flera gånger för att få ihop till er japanska trädgård med komplett vattenfall.
”Pappa” sa jag och visste inte hur jag skulle trösta, ”hur kunde det här ske?”
Du tände en fjärde cigarett och försökte stoppa hostgråten utan att lyckas. Jag höll dig över ryggen när du fick upp slem och spottade på gräsmattan.
”Jag har ju för fan gjort allt hon har velat” snörvlade du. ”Hon ville ha trädgården och hon fick den! Jag tyckte alltid vi skulle resa”.
”Men pappa. Jag har hört dig flera gånger under åren klaga på ert äktenskap och säga att du inte står ut och att du vill sälja huset och bo själv”.
”Det är sant. Men jag var inte vid mitt sinnes fulla bruk när jag sa det”.
Jag undrade om du var det nu när du pratade men sa inget mer. Vi gick in till Anita som visste att inget längre var en hemlighet. Jag såg henne rakt i ögonen. Jag var nästan lika sorgsen som min far. Anita var mitt blod lika mycket som han var. Vi satte oss alla tre och fick kaffe och sprit.
”Jag orkar inte längre” sa hon. ”Han har velat det i alla år men inte vågat. Jag klarar det inte mer”. Pappa dolde sitt ansikte i händerna.
”Hur blir det med trädgården?” frågade jag. ”Ni har lagt ner tjugo år på den”.
”Åh, den hinner inte bli färdig” svarade Anita.
Sen flög jag hem till Stockholm och kom hem sent den kvällen och la mig bredvid min femåring som drömde om stjärnor och korv stroganoff och luktade på hennes hals. Först då orkade jag gråta över min far. Min lilla flicka vaknade inte men la ändå sin hand mot min kind.
Några månader senare var huset sålt och skilsmässan ett faktum. Jag pratade ofta med pappa i telefonen som pendlade mellan förtvivlan och raseri. Men han skulle flytta till en lägenhet i stan och leva ensam tills han dog. Det var så han sa.
Och envisheten drev honom till att börja konka kartonger själv. Han vägrade ta hjälp av en flyttfirma. Hon skulle minsann få se. Jag var på väg ner. Jag ville bära. Men han startade själv innan jag satt mig på planet och hjärtat exploderade på honom på garageuppfarten. Jag fick ta en taxi till sjukhuset istället för att bära köksbordet.
När jag fick komma in till honom på avdelningen så låg han kopplad till en pipande maskin med slangar i bägge armarna. Han hade tappat i vikt. Såg ut att vara ett skal. Jag kunde inte begripa det.
Läkaren kom in och bad mig sätta mig på en pall bredvid honom. Så berättade hon att min far var allvarligt sjuk och att det troligen var stressen som hade knäckt honom. Han skulle vara tvungen att lägga om livsstil om han ville fortsätta leva. Eller så sa hon inte. Hon sa:
”Han måste sluta med allt”.
”Nej”. Pappa hörde det där. ”Nej. Det är inget liv”.
”Du kommer inte att leva vidare om du inte släpper allt” sa läkaren.
”Det bryr jag mig inte om. Jag tänker fortsätta att röka. Jag tänker bjuda min son på en whisky när jag blir utskriven härifrån. Jag tänker bära mina egna kartonger”.
Läkaren och jag skakade båda på huvudet. Det här var vansinne.
”Kan du se din son in i ögonen och verkligen mena det?” sa läkaren. ”Du kommer inte att överleva”.
Och då tittade min far på mig och sa:
”Om jag dör så är det hennes fel. Kom ihåg det”.

fredag 17 december 2010

Som sorg. Som liv. Som något du kan ana men inte vet vad du ska kalla det.

Alla dessa ögonkast mellan människor.
Jag ser det från där jag sitter. Ett kontorslandskap. Alla är tysta. Knappar på sina datorer, stirrar in i skärmen, lyssnar på musik i lurar. Bor i sin egen värld.
Men blickarna.
Jag hänger inte med i det där. Jag har dålig syn. Jag förstår inte koderna.
Idag är det fredag. Det märker man på att chefen inte har kavaj. Chefen är en hon.
Den nyanställda killen som sitter i hörnet och programmerar har redan checkat ut. Han är här fysiskt men han är shoppingmissbrukare och lever sitt liv på Ebay. När chefen inte har kavaj är det som värst. Då kan han göra av med många tusen.
Och så snygga tjejerna i en klunga i ett annat hörn. Fortfarande tysta. Blickar. Kvävda fnissningar. Youtube? Jag kommer inte att få veta. Jag frågar inte. Kunde jag utbyta menande blickar skulle det gå enklare.
Koncentrerar mig på absolut ingenting. Tänker på ett stort hav. Vet inte varför. Man ser inte land någonstans.
Nu kommer Josef in på kontoret. Han var varit i Nice. Ingen förväntade sig honom på jobbet förr än på måndag.
”Josef?” säger chefen. ”Är du här?”
Uppenbarligen ja.
Alla tittar upp. Någon hälsar fast tar inte av sig lurarna. Bara viftar i luften och fortsätter med sitt. Josef har fått en fin solbränna. Jag noterar den.
”Hur var det i Nice?” fortsätter chefen.
”Jag hälsade på min mamma som har flyttat dit med lillasyrran” säger Josef. ”De har bott där ett par år nu, sen farsan gick bort. Jag ville inte flytta med”.
Du ville hellre jobba här Josef. Säg det så chefen hör.
”Hur länge var du där? Tre dagar?” fortsätter vår kavajlösa ledare.
”Tre veckor” svarar Josef. ”Annars var det rätt”.
”Å ja. Och pappershögarna växer”.
Josef tittar på sitt skrivbord. Manhattan skyline. Jag tittar där han tittar. Tar upp en häftapparat som står på mitt bord och funderar på att häfta mig själv i handen. Jag längtar så efter att känna någonting. Och jag har inte möjlighet att åka till Nice för att göra det, som Josef. Han suckar när han ser pappershögarna. Låtsas kavla upp armarna och säger sedan faktiskt att han längtar efter måndag morgon.
”Josef, hur var det med din mamma och din syster?” frågar jag.
”Det var konstigt. De går runt som sminkade spöken i en stor villa med altan mot havet och lever på grapefrukt. Mamma har startat en bantningstävling med syrran. De tävlar om vem som kan gå ner mest i vikt till våren. Jag tyckte inte om det” svarar Josef.
”Men har din syster verkligen problem med vikten?” undrar chefen. ”Hon är väl inte så gammal?”.
”Nej hon är sexton” säger Josef.
”Nåja” fortsätter chefen. ”Så farligt är det kanske inte. Lika bra att hålla efter sig själv tidigt i livet så att det inte spiller över senare”.
Och där och då händer det något. Josef och jag byter blickar med varandra. Det är första gången det händer. Jag sätter ner häftapparaten på bordet igen. Bestämmer mig för att spara häftningen av min hand till en annan gång när jag bättre behöver det. Gemenskapen som jag känner med Josef i detta ögonblick kan jag leva på hela helgen.

torsdag 16 december 2010

du kan ta byrån ur jazzen men aldrig jazzen ur byrån

"Herregud" säger Amanda och stryker en hand genom sitt långa vackra hår. "Herregud".

"Amanda, du säger varje mening två gånger” påpekar jag eftersom jag är en smula otålig och gärna vill komma vidare i konversationen.

Hon ger mig den där blicken som penetrerar och pulveriserar människor till vardags och fortsätter.

”Så jag sitter på intervju för PR-jobbet på Forsman & Bodenfors och jag vill väldigt gärna ha jobbet om man säger så, för de har sålt in det på mig ordentligt i förra veckan och nu träffar jag Valdemar i Pierre Cardin kostym och fluga! Fattar du; fluga! Och han går på om hur coolt det är att jobba på deras byrå och bjuder på grönt te och snackar om vilka stora kunder de har och allt det där och jag känner ju att jag är med, det kan liksom bli verklighet om jag bara anstränger mig”.

”Men flugan gjorde dig orolig?”

”Precis. Och så kändes det inte så fräscht med den vanliga gamla byråduben och byråjazzen heller. Inget nytänk på musikfronten alls”.

”Agusto Pablo?”

”Ja du fattar”.

”Okej, vad hände sen då?”

”Valdemars tredje sak som han säger är att han har haft en hjärtinfarkt nyligen och har fått en pacemaker inopererad i bröstet. Och han berättar det både oroligt och stolt på samma gång så jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det”.

”Har Valdemar fått pacemaker?”

”Du, jag kanske säger allting två gånger. Men tror du att det är bättre att upprepa allting som någon annan säger? Tror du det?”

”Okej, förlåt Amanda”.

Anyway, så pratar vi om jobbet och vad tjänsten egentligen innebär och jag förstår ju att det blir massor att göra men pengarna är bra så jag tänker att det här vill jag faktiskt testa. Valdemar och jag har ju lärt känna varandra när han var ute och nasade hos oss och ville ha oss som kund. Jag sitter ju på marknadsavdelningen så det har varit helt naturligt och det ena ledde till det andra. Jag nämnde för honom att jag ville röra på mig och det var då Valdemar tyckte att jag skulle komma över och prata med honom”.

”Mmm”.

”Och så när vi var färdiga med intervjun eller vad man ska kalla det, så sa jag något som visade sig vara en riktig vinstlott”.

”Vad vad det?”

”Jag sa: Okej Valdemar. Så länge jag inte är anställd hos er så är jag kund hos er”.

”Hotade du honom med att dra in kontraktet om han inte anställde dig?”

”Ja ungefär”.

”Hur tog han det då?”

”Jag tror han gjorde en snabb kalkyl i huvudet och insåg att han inte ville förlora kontraktet. Så jag gissar att han kommer att anställa mig. Och så kan jag säkra fortsättningen”.

”Smart”.

”Sen visade han mig runt på byrån och jag morsade på några snygga killar och till sist skulle han visa mig köket av någon anledning och precis när vi kom in där så var det en praktikant som startade upp microvågsugnen för att värma en lasagne och Valdemar sprang fram till micron och skrek och stängde av den”.

”Varför då?”

”Han vrålade till grabben: Ska du ta livet av mig? Ingen micro när jag är inne i köket! Min pacemaker klarar inte det!

Vi tystnar och begrundar Valdemar.

”Jag tror det är bra med byråjazz för Valdemar, trots allt” säger jag. ”Du vet, en annan musik skulle kunna ge honom en ny hjärtinfarkt”.

”Jag börjar nog om ett par veckor i alla fall” säger Amanda.

”Grattis”. Tystnad. "Verkligen".

onsdag 15 december 2010

fashionistas utan finess

En så kallad talangscout stoppade mig på Skånegatan och frågade om hon fick ta min polaroid. Trettio sekunder senare var vårt möte över och jag kom knappt ihåg att det hade ägt rum när någon ringde två månader senare och bokade mig på ett kalsongjobb ute i en tegelvilla med pool.

”Kalsongjobb?” frågade jag. ”Vad är det?”

”Du och en annan kille får visa underkläder för en annons” sa rösten på andra sidan.

”Ni har nog inte sett mina lår i närbild” sa jag men möttes bara av oförstående tystnad. ”Inte ens morsan är stolt över sin skapelse”.

”Oroa dig inte. Det blir gryniga bilder” fortsatte rösten efter ett tag.

Visst. Varför inte. Vill inte alla människor vara modeller? Självklart var ersättningen minimal, men detta var kanske den där språngbrädan – the tipping point – som jag så väl behövde för att få gå på fler gratisätarfester.

”Grejen med pengar är” sa en rosslig chaufför som tog oss ut till villan där plåtningen skulle ske, ”att ju mer inkomster du har, desto mindre utgifter får du”.  Jag har fortfarande inte lyckats lista ut om det var en sanning för livet jag fick lära mig där och då. Eller om chauffören var lika full av skit som oss andra. Han kedjerökte Pall Mall och tryckte plattan i mattan för att hinna i tid. Jag minns att jag blev åksjuk.

När vi kom ut till villan, eller godset, som teamet refererade till, var det mesta förberett. Belysning uppställd. Sminkös på plats.

”Varför markerar du mina ögonbryn när de ändå bara ska plåta mitt underliv?” frågade jag tjejen med färgpaletten. Hon visste lika lite som jag svaret på den frågan. Hon var kanske också bara inringd av rösten. Och till rösten ställde man inga frågor.

Min modellkollega hade lyckats hitta två flaskor champagne i en liten vinkyl i det utehus där vi bytte om mellan tagningarna. Någon hade ställt upp en Ipod och två högtalare och vi lyssnade på The National om och om igen. Och jag hade missat att äta middag och bubblorna gick rakt upp i hjärnan och gjorde mig grumlig. När teamet bad mig simma från ena sidan av poolen till andra, var jag så berusad så jag simmade rakt in i kaklet på långsidan. Det var omöjligt att simma rakt. Fast än jag försökte tre gånger så gick det inte. Sedan fick vi avbryta den fotoserien och koncentrera oss på stillbilder. Det fanns inget annat att göra.

Jag minns besvikelsen i hennes ögon. Hon som litade på mig och hade gett mig chansen. Nu var hela förtroendekapitalet förbrukat. Hon skämdes så inför sina vänner och kollegor. Jag visste att allt var fel. Men jag lät det hända. Jag kunde inte förmå mig att gå fram och be om ursäkt. Det fanns inget att säga. Jag visste att detta var mitt första och sista jobb för agenturen och jag tänkte inte argumentera för något annat.

Sedan körde man hem oss igen. Min modellkollega och jag satt tysta och skamsna i baksätet. Chauffören hade tagit med The National på färden in mot staden igen. Jag kröp ihop och försökte att inte synas. Låg och räknade gatlyktor som vi passerade längs vägen. Tappade räkningen och fick börja om. Till och med chauffören höll tyst. Jag visste att det inte var ett bra tecken.

Jag berättade det som en rolig historia för mina vänner. Efteråt på middagar. Jag bjöd på att jag hade varit en sån idiot. Men egentligen gjorde mig minnet bara ledsen. Jag hade velat annorlunda.

När annonsen väl dök upp så såg bilderna fantastiska ut. Ingen som inte var där kunde ana hur illa det hade varit. Det fanns ett vackert blåstick i varje bild. Och rösten höll vad den hade lovat: grynigheten gjorde mina lår overkliga.

Den andra killen i annonsen ringde mig samma dag som tidningen kom ut.

”Du och jag är som kackerlackor” sa han. ”Vi överlever ett kärnvapenkrig”.

tisdag 14 december 2010

om vi räcker till


Jag väcker dig med skäggstubben.
Det är tidig gryning och lommen låter ödsligt över vattnet. Vi drar på oss gummistövlar och tjocka tröjor och går ner till bryggan. Du är en fiskardröm i ett magasin för de redan invigda. Jag funderar på hur någon kan se så autentisk ut som du. Hur gick det till när du fick så blåa ögon?
Vi ror ekan genom vassen och kommer ut på sjön som ligger täckt av sjörök. Vi ser inte många meter framför oss. Det är vindstilla och tyst. Ekan som klyver vattenytan är det enda ljud vi hör. Jag letar efter nätet och du ror långsamt för att jag ska hinna speja. Jag måste medge att jag är usel på det här, men jag gör mitt bästa för att hålla uppe fasaden av att vara sprungen ur en riktig fiskarfamilj. Självklart ser du igenom mig. Du såg ju mig sätta på masken på kroken sent igår när vi metade från bryggan.
När jag får syn på bojen som markerar rätt plats, så manövrerar du båten exakt dit jag önskar och jag drar ombord nätet och konstaterar att vi kommer att grilla abborre senare idag. Jag ska koka potatis och göra en sås på gräddfil och rom. Och lyssna på P1. Och kanske kyssa dig om jag får. Jag måste prata om det för annars gör jag det kanske inte.
När du har rott in oss till bryggan igen så hänger vi nätet och vittjar det. Naturen vaknar runt omkring oss när vi går upp till stugan igen. Vi sätter på kaffe och kavlar upp jeansen. Går ut i gräset och får dagg under fötterna. Postbilen kommer förbi och har som vanligt inget åt oss. Men killen som kör bilen stannar till varje morgon och får en mugg. Sedan försvinner han bort i ett moln av vägdamm och vi vet båda att dagen har börjat på riktigt.
Du frågar mig varför jag skriver texter om människor som bryter sönder sina själar. Jag svarar att jag inte kan veta säkert. Bara att det känns lite bättre när jag gör det. Det känns stumt och förlamat i mitt bröst. Jag lyckas inte skaka det av mig. Så har det varit så länge jag kan minnas.
Men jag tycker om att hoppa i från bryggan mitt i natten. Numera simmar jag långt ut. Vill inte trampa vatten längre. Och jag tycker om att vara här med dig. Jag känner mig inte lika orolig. Du säger med viss tvekan att jag kanske kan lära mig att umgås som folk.
Vi pratar om att vi är olika. Att vi är bra men inte bäst och kanske inte tillräckliga. Men att vi åtminstone ska försöka den här tiden. Vi får aldrig veta annars. Och vi får aldrig den här veckan en gång till. Det är nu.
Senare sitter vi i skuggan på verandan som vetter ut mot sjön. Jag har inte så mycket att berätta för dig och du säger att det gör inget. Men jag säger i alla fall att om du tänker drabba mig så gör det hårt. Jag vill gärna känna det ordentligt om du kommer farande. Då tittar du på mig med de där blåa ögonen igen och jag kan se att du förstår precis vad jag menar.