Missbrukare och mattesnille.

"Kan inte koncentrera mig längre."

"Vad är problemet?"

"Går inte att stänga av tankarna. Huvudet är fyllt med röster."

"Men vad är det? Vad stör dig?"

"Jag kan inte säga det högt, det är så pinsamt. Men du ska få en gåta, så kanske du fattar."

"Ja?"

"Tänk på en siffra mellan fem och sju."

Tweet me now or loose me forever.

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Jag anställer nu en assistent. Vänligen skicka inte din CV. Jag behöver ett utdrag på din internethistorik, det är allt.

 

 

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Jag älskar dig. Vänligen bortse från detta meddelande om det inte är dig jag älskar.

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Varje gång jag ser ett förälskat par på bussen så tänker jag: Jaha, där är ett förälskat par på bussen.

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Det du tror är stjärnor är bara hål i himlen där ljuset läcker in.

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Jag ångrar inget i mitt liv, bortsett från mina 5000 senaste tweets.

Äktenskapliga fundament.

Det otänkbara inträffar när Greger berättar att han bjuder in till bröllop.

"Du har alltså lyckats lura någon att gifta sig med dig?" frågar jag och känner mig inte det minsta elak när jag säger det.

"Visst, du kan smäda mig, du kan förnedra mig, men jag ska gifta mig i alla fall. Det blir människa av mig nu."

"Bra Greger. Jag är glad för din skull. Vem är hon?"

Greger säger att de träffats på nätet. Pratat där ett tag, innan de till sist träffades IRL.

"Hon är så fin när hennes iPhone lyser upp hennes ansikte", säger Greger. "Hon är en riktig nät-junkie."

"Okej."

"Så jag frågade mig själv: Är det okej för mig att hon ständigt går med blicken fäst vid sin telefon och håller sig uppdaterad på vad som händer på Facebook och Twitter, samtidigt som vi försöker leva ett liv tillsammans som äkta makar?"

"Och ditt svar blev ja?"

"Absolut. Om jag vill henne nåt, kan jag alltid nå henne på Facebook."

Booksdreams

Vi ses 27/9 i Göteborg?

LÄNK

Twitter-rehab.

Jag vet inte, men något gick förlorat på de sociala medierna. Plötsligt blev allt tillgängligt, du öppnade upp ditt innersta och publicerade det och folk reagerade på vad du postade och det började koka i ådrorna på dig, uppmärksamheten var värd något, åtminstone inledningsvis. Kanske gick det att jämföra med berusning, som den allra första gången på folköl, när du inte visste vad det var som hände, det bara gjorde det och det var fantastiskt. Men det varade inte.

Känslan av att någon ryckte bort en stol åt gången, varje gång musiken tystnade. Osäkerheten. Sorgen. Ensamheten. Inget var försvunnet, inget var borta, det kom tillbaka. Jag tänker inte överdriva. Det var inte värre än förut. Allt var bara som vanligt igen. Det fanns ingen ny ångest du var tvungen att hantera. Men heller ingen gammal du blivit av med.

"Jag har köpt två timmar av en hacker som sitter i en källare i Dallas", sa du när vi sågs. "Han ska hjälpa mig att städa upp på internet och ta bort mig därifrån."

"Jag tycker det låter klokt, med tanke på all skit du har lagt upp genom åren."

"Men han mejlade mig nu och sa att två timmar inte räcker. Han behöver en vecka. Och han är dyr."

"Betala bara", svarade jag. "Stäng internet."

"Har bokat in mig på avvänjning också. Tre veckor i ett madrasserat rum på Öland i juli."

"Ingen telefon? Ingen dator?"

"Just me, myself and i."

"Vi ses i augusti och då är du en ny människa."

"Ja, bokstavligen. Min historik är inte längre sökbar. Jag kan bli vem jag vill."

"Börja om. Öppna nya konton, nya alias."

"Där sa du nåt."

Dagdrivare, parasit.

Att arbeta som internationell playboy var inget jag siktade på som tonåring. Inte på samma sätt som de andra killarna tydligen gjorde - de berättade att de alltid hade vetat vad de skulle syssla med när de blev lite äldre - men för mig var alltsammans en slump. Jag gjorde en resa till New York, träffade en ryss som bjöd på kaviar, drog några linor inne på toaletten och befann mig plötsligt i den där damens våning på Upper East och gjorde mitt jobb. Gjorde mitt jobb. Det var just det som var haken, att det inte kändes som ett jobb.

"Och det är givetvis poängen", förklarade Federiqué för mig en kväll när vi satt på en klubb nere i meatpacking district och lät timmarna passera. "Ingen vill arbeta med något som känns som ett jobb. Livet måste vara enkelt. Och att vara någons leksak är rätt enkelt."

"Mamma frågar mig vad jag sysslar med och varför jag blir kvar och vad jag lever på", sa jag. "Men jag skickar över pälsar och försöker skoja bort det bara."

"Gud, jag skulle göra nästan vad som helst för dina magrutor."

"Jag tar tvåtusen dollar för en kväll", svarade jag.

Federiqué nickade. Jag visste att han inte fick lika mycket och att magrutorna hade en del att göra med det. Jag var tjugotvå år och hade redan varit i New York i nästan två år. Jag bodde tillsammans med Federiqué och två andra killar strax söder om Harlem. Vi hyrde ett loft och hade varsitt rum med varsin dörr som gick att låsa från insidan. Vi klarade oss bra.

Mitt enda problem för tillfället var kvinnan med de svarta ögonen som ville att jag skulle avsluta mina andra uppdrag och komma och leva med henne. Hon skulle ta hand om mig sa hon och jag trodde henne. Men jag ville inte bli ett husdjur. Jag behövde mitt rum, min ensamhet då och då. Det spelade ingen roll vad hon kunde ge mig, eller hur mycket, jag visste att jag skulle få svårt att klara av det en längre tid.

Hennes man hade gått bort i cancer och jag var hennes tröst, berättade hon. Vi talade inte med varandra de sista femton åren. Jag tänkte att det var en lång tid att tiga tillsammans, men det här var Manhattan och allt var möjligt, det visste jag ju. Så jag höll fast blicken, vek inte undan från svärtan, förklarade att jag gärna träffade henne så ofta hon behövde mig, men att jag föredrog att bo kvar med mina vänner i loftet.

"Nej", sa hon. "Vill du ha det bästa livet har att erbjuda så flyttar du hit."

"Jag vet inte", svarade jag.

"Du kan sluta upp med att vara dagdrivare och parasit. Kom till mamma."

 

Stockholm Under Ytan söker världsherravälde

Det här är en grafik över var Stockholm Under Ytans läsare har befunnit sig fysiskt det senaste dygnet. Noterar att jag behöver jobba hårdare på Afrika, Sydamerika och Australien. Men glädjande är att mitt nära samarbete med ryska maffian äntligen bär frukt.

Lite taxi. Lite Gucci. Lite Riche.

Jag står på Odenplan och måste vara i Berlin om en kvart.

"Men stå inte bara här människa!" säger Adam. "Gör något!"

Jag fiskar upp telefonen och ringer Berlin och X svarar och frågar om jag redan är på plats och när jag hör X röst så vågar jag inte säga sanningen, utan jag säger att jag strax är där men att jag nog har gått vilse bara. Sedan lägger vi på.

"Du är så sjuk", säger Adam.

"Förlåt mig. Jag kunde inte säga sanningen."

"Jag undrar om inte X ändå inte märker att du ljuger. Vad tror du själv?"

"Jo. Så är det nog."

Vi sätter oss i en taxi och åker ner till Guccibutiken och jag halar fram mitt Amex och säger till hon bakom kassan att hon kan göra vad hon vill med det, bara jag kommer ut med ett par kassar från affären som dövar min ångest. Hon tycker det är roligt att jag säger så och sedan plockar hon ner saker från olika galgar och jag orkar inte se efter vad det är jag får, hon får bestämma och Adam står bredvid och stampar med foten och suckar och sedan är vi klara och lämnar butiken.

"Jag trodde det skulle bli dyrt", säger Adam. "Men det blev dyrt."

Inne på Riche ställer de fram mat på bordet. Jag minns inte att jag har beställt något men det spelar ingen roll för jag är hungrig. Jag har stängt av telefonen. X kan ringa bäst X vill. Adam glufsar i sig ostron och highfivar en börsmäklare som går förbi. Jag har fått syn på ett sällskap vid ett annat bord, där jag känner åtminstone två personer vagt. När vi har ätit färdigt går vi över och sätter oss hos dem.

"Är inte du i Berlin?"

Det är X sidekick, eller sekreterare kanske det heter, som frågar. Jag missade helt att han också satt med i sällskapet. Nu är det för sent.

"Nej, jag är på Riche", säger jag något överflödigt.

"Borde du inte vara i Berlin?" fortsätter sidokicken.

"Nej. Jag har skrivit ut en ny version av mig själv med en sån där 3D-skrivare och den är i Berlin."

Det får tyst på honom.

 

Tack, men nej tack.

Sen ringer Z och berättar att hon har blivit dumpad av sin kändis. Varför hon ringer till mig för att säga det vet jag inte, men jag tänker inte ta reda på det heller.

"Fast säg nu vem han är."

"Var. Vem han var."

Eftersom jag om någon vet att Z kan få för sig precis vad som helst, så tänker jag direkt att hon har haft ihjäl honom. Troligen har hon tappat upp ett varmt bad och gett honom ett glas vin och sedan kopplat in brödrosten i strömuttaget för rakapparaten och slängt ner brödrosten i vattnet.

"Nej, han lever fortfarande", säger hon. "Fast jag funderar på att sätta ett pris på hans huvud."

"Du behöver verkligen inte ringa mig och säga det här", försöker jag. "Jag lever ett annat liv än det du gör. Jag är trist och avstängd och vad det nu var du sa att jag var. Jag har ett svagt hjärta."

"Du behöver en omgång".

"Nej. Det behöver jag inte."

"Jag kommer över nu. Du ska få en omgång."

Z lägger på och jag försöker inte ringa upp henne igen. Det är kört. Jag vet att hon menar vad hon säger. Men jag tänker inte ge mig utan flykt. Så jag får på mig ett par jeans och en jacka och lämnar lägenheten. Låser noga. Springer ut bakvägen och rusar över bakgården och kommer ut på Dalagatan istället för på framsidan och sedan lägger jag bara benen på ryggen och springer och springer och springer. En gammal man med rullator står i vägen, väntar på sin färdtjänst kanske och jag ser honom för sent och rusar rakt in i honom. Det är ingen vacker syn.

Jag ber om ursäkt och hjälper mannen upp och kontrollerar att båda våra lårbenshalsar fortfarande funkar. Sedan springer jag vidare, upp till cafét i Vanadisrondellen, där kliver jag in andfådd och ledsen och köper en kaffe och sätter mig vid ett bord. Dansken bakom kassan tittar på mig.

"Kvinnobekymmer?" frågar han.

Hur. Kunde. Du. Veta?

Jag har slagit av ljudet på min telefon, men jag ser hur Z ringer mig gång på gång nu. Displayen lyser upp hela tiden. Jag räknar till tio, tjugo, trettio, trettiosju gånger innan hon slutar försöka få mig att svara. Då pustar jag ut. Får äntligen lite ro. Sedan kommer hennes sms:

Hur kan du tacka nej till lite ligga? Och jag som tänkte belöna dig efteråt genom att avslöja kändisens namn.

Elevator pitch

Det går inte att förbereda sig för allt, men man måste försöka. Ungefär så resonerar Greger och jag känner att jag egentligen inte har orken för det här samtalet, men herregud, han går på stesolid och är kapabel till vad som helst. Så jag vågar faktiskt inte röra mig.

"Om du befinner dig i Beverly Hills och hamnar i samma hiss som Steven Spielberg så måste du veta vad du ska säga", säger Greger. "Du kan inte bara låta ögonblicket försvinna. Du måste vara redo med din elevator pitch."

"Greger, svara bara på en enkel fråga: Har du skrivit ett filmmanus?"

"Ja."

"Okej, det visste jag inte."

"Det har jag inte heller. Men om Steven frågar så kommer jag att svara ja och om han ber om att få läsa det så går jag hem och skriver det på en natt."

"Jag förstår. Så om du hamnar i samma hiss ännu en gång, låt oss säga med Daniel Lanois..."

"Eller med Butch Vig."

"Då har du en elevator pitch för det också?"

"Exakt."

"Utan att ha skrivit en platta?"

"Då går jag hem och skriver tolv låtar på en natt", säger Greger.

"Min sista fråga till dig blir då, varför befinner du inte dig i L.A? I Beverly Hills?"

Greger skakar på huvudet åt min dumhet.

"Det är ju därför att jag inte har min elevator pitch på plats ännu", säger han syrligt.

När Dregen blev astronaut.

Många avfärdade det som ett reklamjippo, men själv var jag åtminstone lite peppad på hela projektet och undrade vad det skulle bli av det. Hur som helst: Dregen kallade till presskonferens och berättade att både Hellacopters och Backyard Babies skulle återförenas och spela in varsin skiva och Dregen skulle vara Direktören för det hela, det var han som höll i taktpinnen och bestämde hur det skulle gå till.

"Vi kommer att flyga upp med en rymdraket till den där rymdstationen som susar runt jorden just nu", berättade han. "Vi spelar in rock på syrgas."

Sen så flög de ut och den scenen var vacker att få se på teve; hur långhåriga och spinkiga killar i för korta skinnjackor klev ombord på en raket och vinkade farväl till folket och sedan försvann ut i rymden i ett hav av rök och eld och Dregen gjorde tummen upp mot kamerorna. Dagligen fick vi sedan rapporter från rymden om hur arbetet fortlöpte med att spela in skivorna.

"Svårt att hålla takten ute i rymden", sa en av trummisarna. "Men man lär sig."

"Först hade jag tänkt att skivan skulle handla om rock och brudar och såna saker som vi bryr oss om", sa Dregen i en intervju med BBC. "Men nu när jag hänger här ute i det stora svarta och ser hur bräcklig vår planet är, då vill jag istället göra en temaplatta om Amazonas."

Livet återgick till det vanliga. Vi nere på jorden behövde fortfarande gå till jobbet som vanligt. Dagarna var lika varandra, inget hände, vi hade annat att tänka på och glömde bort killarna i rymden. Tills en dag, när de återvände med en rymdfärja och landade i USA nånstans och blev mottagna som hjältar.

De lämnade över sina hårddiskar till ett par demonproducenter under en högtidlig process med President Obama som övervakade alltsammans och sedan kunde vi inte göra mer än att bara vänta på resultatet. Människorna på Södermalm gick som på nålar, det var olidligt för dem, herregud de skulle snart bli välsignade med inte bara en, utan två plattor med stenhård rock.

Och så kom plattorna ut. Man valde att recensera båda skivorna samtidigt, som ett paket, vilket väl var riktigt med tanke på inspelningsprocessen. I DN fick de ett nja. I Aftonbladet fick de 2 av 5. I Expressen fick de en geting. Ika Johannesson på SVT Kulturnyheterna hade tänkt göra en special på skivorna, men när hon fick höra dem så lät hon bli. GP ställde in en intervju eftersom alla hästsvansar på redaktionen var så besvikna på skivorna.

Jag sprang ihop med Dregen på Odenplan ett par veckor efter att det värsta lagt sig och jag såg ju att han hade tappat självkänslan.

"Kom igen. Så farligt är det inte. Dessutom fick ni ju åka ut i rymden", försökte jag.

"Här går man och gör den bästa jävla rockskiva som någonsin har spelats in", sa han, "och så skiter alla i det. Bara skiter i det."

"Miljöfrågorna står inte så högt i kurs längre", sa jag. "Ni skulle ha sjungit om floder i Sydamerika för några år sedan."

"Miljöpartiet har i alla fall bokat oss till sin firmafest", fortsatte Dregen. "Vi får bärs och mat och tiotusen svart för att spela."

"En klocka utan batterier går rätt två gånger om dygnet. Glöm aldrig det", tröstade jag.

 

Vi tar nya tag på måndag, Matilda.

Det var när jag hade som mest att göra på kontoret som Matilda knäckte idén med fängelset.

"Om du hamnar på kåken en månad så hinner du med", sa hon.

Och hon hade rätt! Om ordningsmakten burade in mig fyra veckor så skulle jag äntligen hinna beta av pappershögarna som täckte skrivbordet.

"Det känns kontraproduktivt på något sätt", svarade jag. "Men det är väl bara en känsla."

"Herregud, alla dessa människor med sina magkänslor. Magkänsla mig hit och magkänsla mig dit. Låt det sunda förnuftet råda."

"Och hamna i fängelse?"

Matilda var för övrigt helt uppe i det blå, för hon hade träffat en ny kille som hon var förälskad i och hennes pappershögar växte också, minst sagt, eftersom hon var upptagen av kärlek istället. Vi två var förlorade på varsitt håll och en dag stod chefen i dörren och sa att det här går inte, ni får sluta båda två, packa era väskor och gå för ni är ersatta av två konsulter som kostar dubbelt så mycket som ni men som gör jobbet dubbelt så fort.

"Blir inte det exakt samma sak då?" frågade jag men fick inget svar.

Matilda stack till Las Vegas med sin nya kille och om jag förstår saken rätt så lurade han henne på allt hon ägde och inte ägde och de gjorde slut där borta och han försvann och Matilda fick hjälp med en flygbiljett tillbaka till Stockholm och sedan träffades vi i Björns Trädgård och jag frågade henne hur läget var.

"Jag säger så här: Om en man säger att han är guds gåva till kvinnorna, då är det bäst att du dubbelkollar det med Gud innan du tror honom."
 

Läsglasögon

Det var nästan som förr. Ni satt på golvet och drack surt vin ur plastmuggar och pratade om konst och lyssnade på Stereolab. Ett par skillnader:

Musiken kom nu från en dator. Vinylspelaren stod visserligen där, men den såg dammig ut.
Bekymmersrynkorna var numera permanenta. Kanske berodde det på bostadsrättspriserna.
Du kom till festen i taxi. Du lämnade festen med en taxi.

"Folk lever sina liv i samma stad, sida vid sida utan att någonsin ses."

Rachel hade uppenbarligen blivit kvar i Stockholm, trots att hon alltid sa att hennes blod hade New York i sig och att hon måste flytta tillbaka dit så fort det var möjligt. Tolv år sedan ni sågs. Tolv supersnabba år som nu bara var historia.

"Det där låter något som jag skulle kunna säga", sa du.

"Det var du som sa det en gång på Fritz Corner", svarade hon.

Det är i alla fall sympatiskt med människor som bor i små lägenheter och låter två av fyra väggar vara helt fyllda med böcker. Rummet blir mindre, men förhoppningsvis växer tankarna. Så tänkte du, samtidigt som Rachels mun rörde sig, hon sa saker som du inte uppfattade och det var inte för att du var arrogant, inte mer än vanligt, utan bara för att det hade varit en lång dag på jobbet, på tunnelbanan, på mötet med bostadsrättsstyrelsen. Orken tog slut.

"Va?" sa du efter ett tag.

"Jo jag sa att jag måste gå nu. Jag har bara barnvakten till klockan elva."

"Vet du? Om man drar ner belysningen på dimmern där borta så att det blir mörkare i rummet, då skulle den här kvällen nästan kunna vara som vilken kväll som helst för femton år sedan."

"Vi har köpt nya lampor till taket hemma", svarade Rachel. "Jag ser sämre nu förtiden."

The usual suspect.

Cyklar i regnet på Birger Jarlsgatan och får sladd i korsningen Odengatan och jag vet inte exakt vad jag tänker när jag flyger över motorhuven, men troligen säger jag farväl till mina barn.

"Hjälmen räddade mig", säger jag till Greger en timma senare när vi sitter på Non Solo.

"Du är oskadd alltså?"

"Ja. Jag kunde resa mig upp. Först gjorde jag värsta Hollywood-flygningen genom luften rätt ner i asfalten och sedan reste jag mig upp."

"Kommer du ihåg att Don Johnson brukade flyga så och sedan resa sig? I Miami Vice."

"Det som var mest fantastiskt med det var ju att hans vita kostym aldrig fick fläckar", säger jag.

"Jag har ägnat tolv år av mitt liv till att försöka leta reda på Don Johnsons skräddare", svarar Greger. "Utan att lyckas. Jag skulle göra vad som helst för en vit, fläcksäker Miami Vice-kostym."

Bilisten som körde på mig på Birger Jarlsgatan rusade ut ur bilen och plockade upp checkhäftet. Han frågade mig hur mycket och jag svarade omtöcknad att åttatusen kändes rimligt. Så det fick jag. Då parkerade jag cykeln mot en lyktstolpe och gick in på närmaste bank och löste in checken.

"Du säljer dig alltid för billigt", säger Greger. "Ditt skelett är värt mer."

Tyvärr inser jag för sent att jag har planterat en ny affärsidé hos Greger. Redan samma eftermiddag köper han en skruttig cykel och ger sig ut i trafiken, för att tjäna pengar. Jag ber att få återkomma om hur det fortlöper.

Giro d'italia versus Tour de France

Det måste ha varit fjärde säsongen jag cyklade som proffs och diskussionen hade aldrig kommit upp tidigare. Det var Frank som tog upp det när vi drack kaffe i ett garage och väntade på att våra cyklar skulle bli färdiga.

"Alla vet att giro d'italia är ett svårare lopp än tour de france. Egentligen, alltså."

"Jag har cyklat båda de senaste åren och jag håller inte med", svarade jag.

"Är du alla?" frågade Frank.

Så jag höll käft och lyssnade på Frank.

"Media och sponsorer lägger så mycket krut på tour de france, så därför måste man också intala allmänheten att det är ett svårare lopp, men bland oss proffs är det vedertaget att giro d'italia är tyngre."

"Men backarna i tour de france är ju för jävliga. Jag vet det."

"Det sitter i skallen", fortsatte Frank. "I tour de france använder du dina ben, men gosse, under giro d'italia måste du använda skallen. Cykla förnuftigt."

"Men..."

"Och dessutom så får du stå ut med all jävla vongole som gör dig fisig. Herregud, jag måste ha släppt ut ett ton växthusgas under senaste giro d'italia på grund av alla dessa matmorsor och deras vongole längs vägarna. Jävla italienare, alltså."

"Det var därför jag höll på att svimma under senaste loppet på tredje dagen när jag låg bakom dig i en brant stigning", sa jag. "Jag trodde det var alla avgaser jag kände, men nu fattar jag att det var dina tarmar som havererade."

"Exakt älskling", svarade Frank. "Giro d'italia sållar ut magarna av stål. Det gör inte tour de france."

Paul Smith-rean går oss alla på nerverna.

P ringer från Heathrow Airport med gråten i halsen och säger att jag måste lyssna noga.

"Det är upp till sjuttio procents rea på Paul Smith just nu och jag står här med fem kostymer i händerna och kan inte välja."

"Ta alla", svarar jag.

"Men det kan jag väl inte?"

"Köp en till mig då. Storlek 46."

"Alltså, jag har tagit betablockerare för att klara av rean. Fattar du?"

"Nej."

"Om jag missar att ta mina mediciner så köper jag upp hela flygplatsen och då får jag stryk när jag kommer hem för att vi inte har några pengar kvar till mat. Mitt äktenskap är i fara."

"Lyssna nu på mig. Leta upp en expedit och lämna ifrån dig alla kostymerna. Backa sedan långsamt ut ur butiken och gå bort till din gate. Sätt dig framstupa med huvudet mellan knäna och sitt så tills det är dags att gå ombord på din flight. Prata inte med någon. Fokusera bara på att ta dig ombord på flyget."

"Jag klarar det inte. Jag måste ha två blåa, en svart och två grå Paul Smith-kostymer."

"Pillren har inte börjat verka ännu. Du måste ge dem en chans att kicka in i ditt system."

Tumult uppstår, jag hör handgemäng, hur någon eller några faller, det låter som att ett klassiskt slagsmål har brutit ut. Samtalet bryts och när jag försöker ringa upp igen får jag inget svar. Jag ringer flera gånger timmarna som följer, men inget händer. Fick P med sig några kostymer till Sverige eller inte? Köpte han en till mig? Spänningen är olidlig. Jag är tvungen att ta några betablockerare för att klara av det.

No danger on the roof

Vi satt på stenmuren och glodde rakt ut i mörkret och kunde bara ana vad som fanns därute, inte se något, men vi hade blivit varnade för att gå ut i öknen om natten. Inte ens om vi var flera stycken i sällskap skulle vi göra det.

"Det finns schakaler", sa föreståndaren för kibbutzen och vi trodde honom.

"Varför i helvete skulle någon lämna kibbutzen och gå ut i öknen om natten?" frågade Suzi från Australien nere i volontärbaren när vi drack palmvin och lyssnade på Tracy Chapman.

"För att öknen finns där", svarade Ned.

Jag minns några rader som Naipaul skrev: Det var märkligt att vara ung. Man rev upp sår i sig själv och pillade bort skorporna bara för att se om det skulle börja blöda.

Så visst, öknen fanns där och givetvis kom kvällen när en av holländarna drack arton shots och vrålade att han skulle gå ut i öknen och slåss med schakaler och så gjorde han det; tog på sig sina boots och raglade ut från området och försvann i mörkret. Jag skrattade först, men sedan blev jag rädd och rusade bort till föreståndarens hus och bultade på dörren och sa ni måste komma, han gick ut i öknen själv och nu kommer han inte tillbaka och föreståndaren drog på sig sina byxor och en väst och tog ner ett gevär från väggen och sedan satte vi oss i hans jeep och bilen sladdade i gruskurvorna och sedan blev marken mjuk under oss när vi nådde sanddynerna och kibbutzen såg ut som en upplyst finlandsfärja på avstånd, mitt i natten.

Vi hittade schakalerna som cirkulerade runt jeepen, men som hade respekt för geväret och inte gjorde några utfall mot oss. Deras tänder, tungor, lätta steg i sanden. Schakalerna hittade vi. Men ingen holländare. Vi körde runt på måfå och ropade efter honom. Till sist fick vi återvända till kibbutzen igen. Jag var spiknykter igen, allt hade runnit av mig, orolig och ledsen och rädd. Den första personen vi mötte inne på området var holländaren. Han bara garvade åt oss när vi kom körande i jeepen. Jag kan fortfarande komma ihåg hur föreståndaren vred om nyckeln i bilen och hur tyst det blev när motorn dog.

"No danger on the roof", sa holländaren och log. "I am safe."

Fast nästa morgon fick han packa sin ryggsäck och lämna kibbutzen. Han fick kicken. Vi andra fick stanna kvar på nåder. Och när solen försvann bakom sanddynerna varje kväll, klättrade vi upp på stenmuren och satt där och stirrade rätt ut i mörkret och lyssnade efter schakalerna.

Rädda det som räddas kan.

Jag äter lunch med Z. Vi har inte setts på flera månader, tack och lov. Jag lyckades till sist bli av med henne och nu sitter hon mittemot mig och lassar in pasta och berättar att hon har blivit ihop med en kändis.

"Vem då?" frågar jag.

"Det kan jag inte berätta, för då skriver du bara det i din blogg", svarar hon.

Och det har hon ju rätt i.

"Men så mycket kan jag säga, att han tjänar mer än du, ser bättre ut än du, har roligare vänner än du, är inte lika trumpen och inåtvänd som du."

"Och så vidare."

"Och så vidare."

Jag säger att det var trevligt att Z ville ses, fast jag menar det inte. Jag vill bara ha tillbaka mina sista böcker som jag har lånat ut till henne och - hör och häpna - hon har faktiskt med sig en kasse och jag tittar snabbt igenom den och ser att alla är där: Morvern Callar, Ristat i damm, Kvinnor, Blonde och Allt.

"Jag är imponerad. Du fick med alla mina böcker."

"Min nya kille tycker det är töntigt att läsa", svarar Z. "Vi hänger på Sturehof istället. Gud, jag älskar verkligen att vara nyrik."

"Skulle du kunna låna mig ett par tusen?" frågar jag Z bara för att se vad som händer.

"Är du fattig? Säg som det är, du vill ha mig tillbaka."

Jag nickar. Säger att jag vill ha henne tillbaka men att jag förstår att hon har gått vidare och är lyckligare nu. Men kan hon låna mig ett par tusen? Jag får tre tusenlappar av henne när vi skiljs åt på gatan efter lunchen och jag säger att vi hörs och hon säger okej och sedan är hon borta. Jag tänker att de här tusenlapparna är för sveda och värk. Det får Z bjuda på.

.....zzzzzz.....

Greger dyker upp i ett par spräckta solglasögon på Odenplan och ser helt förstörd ut.

"Det är inga konstigheter", säger han. "Jag ramlade bara lite illa i morse när jag klev ur sängen."

"Sover du med solglasögon?" frågar jag.

"Ja?" svarar Greger.

Vi promenerar bort till fiket i Vasaparken, för Greger vill kolla på mammor i solskenet. När vi går sida vid sida på trottoaren, märker jag att Greger sätter ner fötterna försiktigt, steg för steg. Som om han har svårt att hålla balansen.

"Mår du riktigt bra, Greger?"

Vi sätter oss på varsin stol med kaffeglas och jag rycker på axlarna för jag har inget att säga och jag vill iallafall markera det, att jag är här, men jag vet inte vad vi ska prata om. Men Greger öppnar munnen, han berättar att han går på tunga mediciner som en läkare har skrivit ut.

"För att hålla demonerna i schack."

Jag frågar hur länge han ska ta sina mediciner och Greger svarar ett år till att börja med. Sedan sitter vi där och tittar på hundar och barn som leker och dricker vårt kaffe och inget mer händer. Idag hade jag tänkt berätta för Greger att jag inte orkar träffa honom mer, att han drar ner mig till sin nivå, att jag behöver nåt annat, någon annan. Men nu har jag inte hjärta att göra det.

Jag sitter och glor en stund rakt ut i luften, följer ett gäng killar och tjejer som spelar fotboll nere på konstgräset i Vasaparken, ser hur spelet böljar fram och tillbaka. Jag utgår från att Greger gör samma sak, men när jag tittar åt hans håll så ser jag att han har stängt ögonen bakom solglasögonen och somnat på stolen.

Råbiffen på Tennstopet kommer i olika varianter.

P står i hörnet Dalagatan/Odengatan och hoppar när jag kommer.

"Var har du varit?" frågar han. "Jag har väntat skitlänge."

Jag tittar på klockan, ser att jag är fyra minuter för tidig. 

"Jag har inte gjort något fel", svarar jag. "Jag är här nu."

P vet att jag har rätt, men han är ändå inte nöjd.

"Varför kan man inte införa en akademisk kvart åt andra hållet?" frågar han rätt ut i luften. "Om vi säger att vi ska ses två, så kommer du kvart i två."

Vi beställer råbiff och starköl på Tennstopets trottoar av hon servitrisen som är en del av inventarierna och när ölen kommer in kan P äntligen slappna av. Hans ansikte blir mjukare.

"Jag gick hem med henne en gång", säger han när vi blir ensamma.

"Va? När då?"

"Ett par år sedan. Vi gick hem till henne. Satt i hennes kök och drack klostervin och köksgrappa. Bara dryck av absolut sämsta kvalité."

"Det låter härligt."

"Sjukt att hon inte känner igen mig", fortsätter P. "Så blaskigt blev det inte och jag har varit här en del genom åren efter det."

"Hon är bara proffsig, det är allt."

"Jag tror hon loskar i min råbiff, men inte i din."

Maten kommer in. Det är hon som bär in den och ställer den på bordet. Vi plockar upp våra bestick och börjar äta.

"Smakar det bra?" frågar P.

Pavement finns på Spotify, va?

Och plötsligt på loppisen så börjar Bodil plocka upp mina lofi-skivor. Beck. Pavement. Mountain Goats. De ligger på bordet, bredvid barnens leksaker och hon verkar mena allvar med att försöka sälja dem.

"Det där är mitt liv", försöker jag. "Vi träffades till den där musiken. Hur kan du vara så osentimental med de där skivorna?"

"Det är jag inte", svarar Bodil. "Det är dags för nästa generation att träffas till den där musiken och sova över hos varandra och bilda familj."

"Kom igen. Det här är Karlbergsvägen", svarar jag. "Finns inte en käft under femtio som har råd att bo här. Det blir inga barn gjorda."

"Vi har ingen stereo", säger Bodil.

"Det var just det jag tänkte snacka med dig om. Jag vill försöka hitta en billig här på loppisen idag."

"Vi ska sälja, inte köpa."

Jag rafsar ner varenda platta från bordet i en trunk. Kommer inte på fråga att vi säljer mina skivor.

"Du, Pavement köpte jag", säger hon.

Skammen och förnedringen när jag inser att hon har rätt. Det var hon som köpte deras sista studioalbum och som vi spelade sönder och samman i den lilla lägenheten nere vid Humlegården. Vi hade en madrass på golvet och Pavements sista studioalbum. Vi behövde inget mer.

SkivsamlarLasse kommer förbi och frågar om vi har några cd:s vi vill bli av med. SkivsamlarLasse är lite knäpp, fast det är inget allvarligt, han har bara druckit för många starköl i sina dagar, men han älskar musik och köper upp allt och jag vet faktiskt inte vad han gör med skiten men jag säger att nej vi har inga skivor, men Bodil hon sliter trunken ur händerna på mig och kastar den över bordet till SkivsamlarLasse och skriker åt honom spring spring spring och SkivsamlarLasse lägger benen på ryggen och jag rusar efter, men han är snabb den jäveln och snart är han försvunnen i folkmyllret.

"Jag går i celibat i sex månader", säger jag till Bodil när jag kommer tillbaka. "Du kommer inte att få något på ett halvår."

"Åhå vad rädd jag blir", säger Bodil och lyfter på sin tröja och flashar en ny bh som hon har köpt.

Roman nummer två. Kommer i september.

Beyond äktenskapsrådgivare

Vi står i hallen hemma hos paret Gruffman och när Bodil halar fram vår gåbortpresent så får jag en klump i halsen. Hon ger bort en flaska Hermitage som jag har betalat tvåtusen spänn för, senast jag var i Frankrike. Paret Gruffman blir själaglada och säger att det är alldeles för mycket och att det hade vi inte alls behövt göra, men Bodil säger att det är de värda, det är så roligt att få gå bort på middag och då ska man ha med sig ett bra vin att ge bort.

"Men för helvete, vad tänkte du med?" skriker jag i taxin på väg hem fem timmar senare.

Jag har suttit och haft ångest hela middagen, spelat spelet och försökt vara trevlig, men det är svårt när Bodil ger bort mina klenoder till folk som inte förstår sig på druvorna.

"Käften", säger Bodil och taxichauffören i kör.

"Det är fan som i den där vitsen där mannen har varit otrogen och frun hämnas genom att sälja hans Porche för en krona på Blocket", fortsätter jag. "Det är samma sak."

"Har du varit otrogen?" frågar hon.

"Nej."

"Då har jag inte sålt din Porche heller."

"Bodil, du vet vad jag menar."

"Däremot så önskar jag att du hade en Porche", säger Bodil. "Som jag kunde sälja för en krona på Blocket."