tisdag 27 december 2011

lördag 24 december 2011

rest and repair

Bandet fanns verkligen. Kärleken och uppbrottet likaså.

Någon gång ska det skrivas ner.

Tack för att du har läst.

//Sthlm Under Ytan

fredag 23 december 2011

som om saker aldrig hände, som om allt skulle hända

Festivalerna, sommaren, turnébussen. Allt blev till en lång motorväg, mil efter mil, när jag slöt ögonlocken såg jag de vita mittlinjerna på asfalten som klöv min hjärna. Henrik, vår ljudtekniker, körde bussen. Alla hade redan tröttnat på honom; vårt förhållande var kollegialt, ingen ville sitta fram och underhålla honom, vi trängde ihop oss längre bak om vi kunde, allt för att slippa hans historier om gamla rockband och brudar och skivinspelningar.

”Inga fler Megadeath-historier, tack” sa vi i kör men Henrik lyssnade inte.

Han levde sin dröm, han fick kuska runt på festivalerna och spela allan backstage. Hultsfredsfestivalen kändes som ett sammanträde för Sveriges avdankade ljudtekniker, de stod i klungor i öltältet och jämförde storleken på sina band.

Dalarock, Storsjöyran, Piteå dansar och ler, Hultsfred, Emmaboda, Änglarock, stadsfestivalerna, Umeå open, Peace and love; vi tog oss överallt den sommaren. Det var allt jag hade önskat på en och samma gång. Skivan sålde fortfarande långsamt men jag visste att vi var på väg att bygga någonting från grunden. Jag var nöjd med att inte behöva ta tag i något annat än musiken. Festivalerna höll igång festen, hjärtat fick vänta.

Hjärtat fick alltid vänta.

Charlotte och jag hade ett par återfall under den sommaren. Jag hamnade uppe hos henne fastän jag inte borde. Efteråt var vi trasigare. Lovade att det inte skulle hända igen. Jag var stukad, stum, kände mig uppgiven över att det hade gått så fel med henne. Men jag behövde inte tänka allt för mycket på det, kunde bara sätta mig i bussen och fly från allt. Kanske var det en räddning, kanske en förbannelse.

Vi såg fram emot hösten, hela bandet. Japanturnén var inbokad, skivan släpptes där och skivbolaget var exalterat. Zack flög över och gjorde upp planer för oss.

Jag tittade mig omkring i bussen. Tittade på min dysfunktionella familj som satt där; Morgan, Vidar, Jens och Fredrik. Vi gjorde det här tillsammans, utvecklade ett eget språk, hade interna skämt som aldrig kunde vara roliga för någon utomstående. Levde på vägkrogsmat och cola. Rökte för många cigaretter. Stannade uppe på nätterna.

Det var värt det.

Jag slöt ögonen och försökte sova. Kunde inte. Lyssnade på sorlet i baksätet. Tänkte att en dag ska jag skriva ner den här berättelsen, kanske någon vill veta.

torsdag 22 december 2011

Är det någon som har numret till relationsakuten?

Det var ett fåfängt försök att hålla sorgen borta. Men den natten när vi hade sex så kom ångesten farande i express. Tinningarna bultade, det svartnade för ögonen, istället för att hänge mig åt det som hände i stunden, låg jag och fantiserade om hur jag bara rymde från alltihop. Efterfesten gick över i vila, folk somnade på golvet, i soffan, någon åkte hem. Men den nyinflyttade tjejen som jag hade träffat på Hannas stannade kvar.

Lurad att tro att det var detta jag ville. Men snart, bara efter några kyssar, började själen värka. Ändå fortsatte vi.

”Du” sa jag till henne, ”du måste gå.”

”Va?”

”Du måste gå. Jag orkar inte det här.”

Allting stannade upp. Hon tog in vad jag sa.

”Men varför?” sa hon.

”Jag vill inte ha dig här, jag är ledsen.”

Hon fick något sårat i blicken, något argt, förvånat. Så klev hon upp ur sängen och började ta på sig sina kläder. Jag suckade, kände mig obekväm. Ville få det överstökat. Sträckte mig efter mina jeans och rotade i byxfickorna, fiskade upp några sedlar.

”Här. Ta trehundra till taxi.”

Hon stirrade på mig.

”Allvarligt” sa jag, ”ta dem. Det är mina sista pengar.”

Hon tog dem.

Jag reste mig, gick naken ut i vardagsrummet, klev över Morgan som låg och sov på golvet med en jacka som huvudkudde och tog tag i telefonen, ringde efter en bil. När jag la på luren, gick jag ut i hallen för att säga hejdå till henne men då var hon redan borta. Det var fruktansvärt elakt gjort, men det gjorde inte ont i bröstet längre. Kunde inte sova mer, huvudet bultade, bryggde kaffe, tittade på klockan, det var tidig morgon. Ingen gjorde ett tecken på att vara på väg att vakna. Jag tog min kaffekopp och satte mig under snedtaket och såg hur himlen långsamt skiftade färg ovanför glasfönstret. Efter ett tag började jag frysa. Jag hade fortfarande inga kläder på mig.

onsdag 21 december 2011

En turné, två band, fyra Mandrax

Vi gjorde sammanlagt fyra spelningar i Danmark med Teddybears, varav två i Köpenhamn. Om vi var klåpare i branschen så var Teddybears precis tvärt om; Klas Åhlund tog hand om ”affärerna”, vad det nu betydde. Men han stack inte under stol med att han skulle vara miljonär innan trettio, det var hela idén med att skriva musik. Och så blev det ju.

Patrik Arve gick på scen och skrek Swedish tiger Swedish tiger och sparkade ner förstärkare och gjorde utfall mot publiken och det var svårt för oss att gå på efter det där och toppa kvällen med något mer explosivt. Morgan hängde i den minimala ljusriggen vi kuskade runt med, slet av sig skjortorna varje kväll, stoppade ner mikrofonen i jeansen och dansade runt med jeansbula, men Patrik Arve vann på knockout, jag erkänner det.

Sista kvällen spelade vi på Loppen inne i Christiania. Innan spelningen gick jag och Fredrik på knarkjakt. Det var en rätt sorglig syn där ute; folk satt i trappuppgångar med brass och kanyler och jag var inte så imponerad av det danska frisinnet; om det här var vad som faktiskt hände med folk som skaffade sig en fristad och knarkade bort huvudet, då var jag inte intresserad. Vi kom i slang med någon som sålde oss en karta Mandrax, Fredrik ville köpa gräs också men vi hade inte tid, vi skulle spela först och var tvingade att hitta tillbaka. Men först petade vi i oss två Mandrax var och kort därefter var det ju god natt; mörkret hade sänkt sig över Christiania och fast vi frågade efter vägen så gick vi hela tiden fel.

En minut innan vi skulle på scen kom vi äntligen fram. Jag var vinglig och förstörd; Fredriks ansikte hade suddats ut, ersatts av en dadaistisk målning, jag blev skräckslagen när jag upptäckte det men tittade bort, koncentrerade mig på att hitta gitarren.

”Var är gitarren, var är gitarren?” ropade jag till de andra när vi stod framför publiken.

”Du har den runt halsen” sa Vidar.

Och där var den! Vidar hade rätt. Jag gav Fredrik en blick, vi skrattade hysteriskt.

”Vi byter ikväll” skrek han till mig.

Så Fredrik fick gitarren och jag satte mig bakom vårt Rhodes piano. I normala fall kunde jag max fem ackord, den här kvällen visade det sig att jag bara fixade två. Vi körde första låten på det viset, sedan tvingade Morgan oss att byta tillbaka till våra ordinarie instrument. Som om det lät så mycket bättre.

Efteråt satt vi och flämtade i logen.

”Gör aldrig om det där” sa Morgan till oss.

Hela Loppen var fyllt till bristningsgränsen med köpenhamnare; Teddybears spelade sina trettiofem minuter och sedan var det dags för Fredrik och Jocke Åhlund att spela skivor. De turades om att spela varannan vinylplatta, arrangören stod i köket och stekte hamburgare till alla som ville ha, jag tog två i händerna och gick upp i båset där Fredrik och Jocke stod och gav dem varsin. Fredriks ansikte var fortfarande borta. Fredrik lade ner hamburgaren på skivspelaren och lät den åka karusell, runt runt runt runt. Jocke, Fredrik och jag blev stående blickstilla i flera minuter; vi kunde inte slita blickarna från hamburgaren, den trollband oss.

”Om jag någonsin får en son ska han heta Mandrax” sa Jocke efter ett tag.

tisdag 20 december 2011

den gåtfulla ensamheten och hur man lurar den

”Vi går väl någon annanstans än till Hannas?” sa jag till Jens vädjande.

”Varför då?”

”För att Charlotte kanske är där.”

”Men alla andra är ju där” svarade Jens och det hade han ju rätt i.

Jag kände mig illa till mods när vi kom in på Skånegatan och jag sneglade upp mot fönstret till lägenheten. Det lös i fönstret, hon var hemma. Det sög till i magen, av ånger, av längtan, av sorg och allt det där som en passion lämnar kvar efter sig när den går sin väg. Jag var fast besluten att driva henne ur min kropp, men jag visste inte riktigt hur. Vi kom ner i källaren. Morgan sken upp när han fick syn på oss, som ett husdjur som blir lyckligt när husse kommer hem, orden stockade sig i munnen, han hade skrivit nya låtar, han var på gång, han hade börjat flirta med nån tjej på tunnelbanan tidigare och de hade bytt nummer och sedan hade hon ringt honom och ikväll skulle hon komma till Hannas.

”Tjejer alltså, kan vi inte bara skita i dem?” sa jag och fick in gin & tonic.

”Bitter vid tjugofem. Det klär dig verkligen” sa Morgan.

Källaren fylldes på med det vanliga posset. Yvonne och Popsicle stod och glodde på varandra från varsitt hörn och aldrig skulle de mötas. Morgan, Jens och jag stod i baren. Jag surade. Letade efter en blick från någon, vem som helst, kände mig helt ointressant och bedrövlig, innesluten i en kokong just nu, dåliga tankar, jag var stel, otillgänglig och ful. Jag stod slött och lyssnade på deras samtal om en uteliggare som var fantastisk gitarrist och som Morgan tyckte vi skulle låta gästspela på nästa platta; en man med trasigt ansikte och inga tänder i munnen som jämt stod och spelade på Gullmarsplan när Morgan väntade på tåget.

”Kan du beställa åt mig? Det är så trångt i baren” sa någon bakom mig.

Jag vände mig om och stirrade in i en söt tjejs ögon och jag tänkte att henne vill jag prata lite mer med, inte slarva nu, var cool men hygglig din jävla mes, säg nåt lattjo.

”Om jag beställer några hot shots, dricker du dem med mig då?”

Hon nickade. Jag lämnade Morgan och Jens åt sitt musikprat. Beställde hot shots, bartendern skakade på huvudet, hatade mig, jag mopsade upp mig och gav dricks, sedan gav jag henne ett glas och tog ett själv och så tömde vi dem. Hon var ganska ny i Stockholm, hade hört att det var Hannas man skulle gå till, hon var där med några kompisar som satt vid ett bord längre bort, jag drog med mig killarna och vi trängde oss ner. Snart hade alla ett samtal som flög fram och tillbaka, fler folk anslöt, någon gick, en annan hämtade drinkar, jag hämtade ännu fler drinkar, Morgan glömde bort sin tjej han skulle träffa, nu hade han händerna under tröjan på nån annan i sällskapet, rummet snurrade, det var kaos, precis som det alltid borde vara.

Jag klarar det här. Jag behöver inte Charlotte, tänkte jag. Jag har gått vidare, jag är inte ledsen, det finns inget att vara ledsen för, det här är livet nu, hon kan dra åt helvete, jag vill ha efterfest, jag tänker inte ta något ansvar mer. Senare: två taxibilar fulla med slödder på väg till Jens och mitt ställe. Vi stannade till på en bensinmack och snodde sexpack med folköl. Tjejen som var ny i Stockholm hade fått lite för många hot shots och visade brösten för killen bakom kassan.

måndag 19 december 2011

det finns tusen sätt att lämna kärleken på men inget som fungerar

Jag stod nere på gatan och väntade på en taxi med resväskorna och en gitarr vid mina fötter. Charlotte stannade kvar uppe i lägenheten. Jag inbillade mig att hon stod bakom en gardin och tittade på min rygg, men egentligen, varför skulle hon göra det? Bilen tog tid på sig att komma, jag rökte en cigarett trots att jag inte ville, hoppades att ingen jag kände skulle komma förbi och stanna till hos mig. Här fanns inget att se.

Det hade blivit varmare ute. Vintern var på väg bort. Först nu började året, så kändes det. Och jag kunde inte stanna på Skånegatan, hon var inte min, jag var inte hennes, som två bitar tagna ur varsitt pussel. Jag stod där och såg nog rätt vilsen och ledsen ut, för ägaren till Hannas Deli kom ut på gatan med en handduk över axeln och vinkade och frågade om jag skulle resa bort. På sätt och vis, försökte jag förmedla genom att rycka på axlarna.

Taxin kom, jag stuvade in mina väskor och så åkte vi mot Aspudden. Det tog en kvart, sedan hade jag bytt liv geografiskt. Jens kom ner till bilen och tog en av väskorna och hjälpte mig upp. Han bodde i en stor våning med gigantiska fönster som släppte in himlen. I vardagsrummet fanns ett snedtak helt i glas, under snedtaket hade Jens ställt sin soffa.

”Det är här jag ligger och tittar på stjärnorna” sa han dramatiskt.

Mitt rum var bara en liten skrubb där det stod en säng och ett skrivbord. Inga fönster. Egentligen tänkt som en garderob. Men det var perfekt, jag behövde inte mer. Väskorna fick plats under sängen, gitarren ställde jag i ett hörn och så var det med den flytten. Jens bodde i andra änden av våningen och det var inte meningen att man skulle bo där överhuvudtaget; han hade fått den via konstfack och var tänkt att stå och måla i. Men den var så stor så man lätt kunde bo där också, även om ett rum gick bort som ateljé.

Vi hade allt där. Skivor, tusentals, Jens var manisk skivsamlare, möbler, kylskåp, kokvrå och så vidare. Jens öppnade kylskåpet, ställde fram lufttorkad skinka och billigt vin, jag satte på en vinyl med Captain Beefheart och sedan fick Jens ställa frågor. Jag berättade hela storyn, om kärleken från början och hatet på slutet, via alla spritkaskader och gräl, om aborten och hur Charlotte troligen var på väg in i ett läkemedelsmissbruk, fast det hade jag bara sett skymten av sista veckan innan jag flyttade ut. Mycket av det här visste redan Jens, eftersom han hade hört det nere i replokalen och i bussen och när vi delade hotellrum. Men nu fick jag ur mig hela historien en gång för alla och när orden var slut så fanns det mer vin och sedan tog Jens fram en förstärkare och pluggade in sin bas och ville visa basgångar som vi kanske kunde göra något med. Det kändes som att jag hade lurat döden. Mitt hjärta var intakt. När han var klar så lyssnade vi på skivor halva natten.

Velvet Underground. Smog. Stones. Nico. PJ Harvey. Daft Punk. Pavement. Tobin Sprout. Apples in Stereo. Guided by voices. Palace Brothers. Silver Jews. The Cars. Roxy Music. Big Star. Pixies. The Zombies. Syd Barret. Joni Mitchell.

Jag tror det var dem. Kan ha glömt någon.

söndag 18 december 2011

här blir inga barn gjorda

Morgonen därpå var jag tvungen att starta ett samtal med Charlotte. Jag låg kvar i sängen när hon klev upp och började plocka med saker. Det fanns ingenstans att vända sig i den lilla skokartong som vi bodde, när man tog en promenad på fem meter genom rummet så kom man inte längre, hon kunde ta upp en bok och gå genom rummet och lägga ner den någon annanstans. Men egentligen förändrade det inget.
”Jag har tänkt, Charlotte” sa jag.
”Jag vet” svarade hon.
”Det här går inte längre. Jag klarar det inte.”
Hon stannade upp mitt i en rörelse, tittade på mig, hade en sned min i ansiktet, försökte samla ihop sig, misslyckades, blev sorgsen.
”Gör du slut? Nu?
Jag fick använda alla krafter jag ägde för att nicka. Men jag nickade.
”Jag måste.”
Charlotte satte sig ner på en stol, tände en cigarett, reste sig igen och gick fram till sin byrå och drog ut en låda, hittade ett rör med Treo, hällde ut två tabletter i handen och gick ut i kokvrån, hällde upp ett glas vatten och släppte ner medicinen. Sedan tog hon glaset och gick tillbaka till sin stol.
”Tror du att Treo hjälper?” sa jag skämtsamt.
”Håll käften.”
Jag låg i sängen och tänkte på mitt band. Jag låg i sängen och tänkte på mitt band. Jag låg i sängen och tänkte på mitt band. Jag låg i sängen och tänkte på mitt band. Jag låg i sängen och tänkte på mitt band.
På något sätt metodiskt iskall inombords, behövde få ett mord överstökat, inga sprickor i fasaden var tillåtna. Charlottes ögon hängde men hon grät inte. Hon rökte, drack Treo, rökte igen, tog demonstrativt av sig sin morgonrock och var naken under, klädde på sig långsamt men var noga med att jag skulle se hennes kropp när hon gjorde det.
”Charlotte jag..”
”Sluta.”
Så jag reste mig upp ur sängen för att klä på mig jag också. Då kastade hon cigarettpaketet på mig så hårt hon kunde. Jag sa inget om det, gjorde inte en min, ville inte ställa till med en scen. Jag gick ut till kylskåpet och kontrollerade vad som fanns hemma. Hällde upp filmjölk, satte på kaffe, allting var ordlöst, Charlotte satt ute vid bordet och rökte och glodde. Jag kom ut till henne med en kaffekopp i vardera handen, ställde en framför henne.
”Vårt barn hade fått skämmas för oss” sa hon.

lördag 17 december 2011

Fasaden behövde poleras

Zack hyrde in oss på Fasching i tre dagar. Vi skulle produktionsrepetera, bli ett lag, alla skulle veta exakt vad som skulle hända när. Vi gjorde låtlista, ändrade, ändrade tillbaks, bråkade om vem som skulle stå var på scen. Vi ställde upp våra instrument, Henrik sprang omkring och placerade ut mikrofoner och drog sladdar, Zack gick omkring och drog dåliga skämt om Maria Carey och en åsna, Bianca från skivbolaget kom dit med kaffe och bullar och kände av stämningen, jag märkte att alla skruvade upp tempot och försökte göra det hela seriöst, anstränga sig.
”Men vi ska ju bara till Danmark” sa jag.
”Jag vill ha bomber och eld” sa Morgan.
”Jag får inget ljud ur baskaggen” sa Henrik.
”Jag vill inte ha nåt kött i Danmark” sa Vidar.
”Men det vill jag” sa Jens.
”Jag vill knulla” sa Fredrik.
Zack suckade. Han pratade svenska med kraftig brytning.
”Ni spelar först på hälften av turnén och sedan gör Teddybears det. Ingen av er har någon fanbase i Danmark så det spelar egentligen ingen roll.”
”Men om vi inte har nån fanbase, varför åker vi då?” frågade Vidar.
Zack gav Vidar en mördande blick.
”Jag lovar att du ska få vegetariskt, okej?”
Så stod vi där i det stora rummet och tragglade våra låtar, repeterade smidiga övergångar, jobbade fram mellansnack, fixade med belysning och ljud, timme efter timme. Bianca skakade på huvudet.
”Det låter fantastiskt men ni ser för jävliga ut. Har ni inga andra kläder, grabbar?”
”Inga pengar” sa Morgan.
Samma eftermiddag gick vi hela bandet till UFF och Myrorna och försökte shoppa nya garderober. Jag hittade en kritstrecksrandig kostym som måste ha tillhört en anorektisk begravningsentreprenör i ett tidigare liv. Den satt perfekt och kostade trehundra.
”Fredrik, låna mig trehundra.”
”Vadå, har du inte trehundra spänn?”
”Jag ligger i skilsmässa och glömde skriva äktenskapsförord.”
”Snygg kostym” sa Fredrik uppskattande. ”Klart du ska ha den.”
Hela bandet kom tillbaka till Fasching med nya kläder och bytte om. Men Bianca skakade fortfarande på huvudet när hon fick se oss. Zack förstod att han skulle behöva öppna plånboken för att göra henne nöjd.

fredag 16 december 2011

for your eyes only

Kroppen börjar lukta så illa med åren. Det märks tydligt om kvällarna. Om morgonen också för den delen; man lyfter på täcket för att kliva ur sängen och slås av sin egen stank, sömnångor, ledan, tröttheten, gammalt sex, urinläckage, mardrömmar som har tagit sig ut genom porerna, kvalster som har kalasat på kroppen, fått sig ett skrovmål, ätit av huden. Jag har vant mig vid min egen lukt, men åka tunnelbana gör jag aldrig mer; folk luktar ju som jag fast på sitt eget vis. Det finns ingen Chanel i hela världen som kan dölja det, inte om man är det minsta uppmärksam på dofter.

Tyvärr har lukterna inget med ålderdom att göra. Inte så mycket som vi skulle önska i alla fall. Jag tror att det är åren som sätter sig i själen, alla misstag och framgångar, alla kyssar i lönndom, alla löften vi har delat ut, all ost vi har ätit till efterrätt, vinglasen efter arbetet, samlagen, maratonloppen, böckerna vi har läst, koncerterna vi har sett, alla lördagar i soffan framför tv:n, söndagarna i parkerna med våra barn, nattvaken när tonåringarna inte kommer hem, spriten vi har druckit, cheferna vi har haft, de uteblivna löneförhöjningarna, kaffetårarna, bilresorna, flygresorna, vitlöken i våra grytor, kärlekarna, ömheten, tomheten, längtan, sorgerna, skratten. Det fastnar på insidan, i själen, blir till årsringar inne i oss. Och en del av det måste pysa ut.

Bodil, det är inte kroppens förfall som har tagit oss hit, det är själens. Bodil, jag har aldrig älskat en människa på det viset som jag älskar dig. Kommer aldrig mer att göra det heller, det är omöjligt, det finns bara plats för en sådan kärlek var tusende år i världsrymden, i den själ jag bär i kropp efter kropp. Det tar generationer av kärlek för att komma hit, jag vet att det är så. Kom hit, jag vill stryka bort ditt hår från ansiktet och kyssa bort den där bekymmersrynkan. Jag ser hur mina texter, min berättelse ibland plågar dig. Du vet lika väl som jag att den måste ut, annars börjar den lukta som allt annat som fastnat i själen, för oss, för att det är vi, därför ska det ut. Jag skriver mig helare, jag berättar för dig hur det var, du lär känna mig på kuppen, min tunga kan inte säga det som fingrarna gör, tro mig, den här berättelsen är för dig och barnen.

Jag har suttit likt en krokimodell i alla jobbmöten för länge, år ut och år in, väntat på något annat men inget kommer, förstår att jag måste själv skapa det jag vill, ingen, inte ens du, kan göra det åt mig. Benen känns stela, jag har undrat om jag har styltor innanför byxorna, när jag har varit som mest vansinnig har jag tittat efter men inte hittat något. Det går inte, vi ska ut härifrån, jag ska skriva ner allt det där som betyder. Det är så mycket som flyter samman i huvudet, jag glömmer, lägger till, drar ifrån, vågar, vågar inte, tänker att du ska få se hela skiten. Hela skiten, Bodil.

I morgon fortsätter berättelsen. I morgon fortsätter vårt liv. Du är den enda människan på jorden som har knäckt koden. Innan jag fortsätter var jag tvungen att ta ett andetag och berätta det för dig.

torsdag 15 december 2011

Last night the swindie saved my life.

Jag fick in ett par krönikor i Aftonbladet, av alla tidningar. Vad kan jag säga? Jag skrev ett par betraktelser över livet i Stockholm och någon på redaktionen förbarmade sig över texterna och lät mig publicera dem på prov. Tre texter fick jag ihop, sen försvann mitt intresse för skrivandet igen och jag bestraffade mig själv genom att ställa ner min gamla skrivmaskin i soprummet. Tack och lov stod den kvar en vecka senare när jag gick ner för att titta efter den. Det här betydde att jag hade pengar och därför ville jag ta ut Charlotte på restaurang. Det var väl så man gjorde? Vi gick till Östgötakällaren och åt mat och drack vin men det var förödande tyst mellan tuggorna. När middagen var över betalade jag och vi gick hemåt. Men jag kunde inte följa med upp, jag föreslog lite lamt att hon skulle följa med ner på Hannas och träffa bandet; det var länge sedan de sågs, men hon avstod.

Den här kvällen hade Morgan och Fredrik bestämt träff med en amerikan, bosatt i Stockholm, som var erfaren i musikbranschen och ville bli vår manager. Han hade tagit kontakt med Fredrik på festen för skivan, presenterat sig och stått och sagt rätt saker för att Fredrik skulle smälta. Han hette Zacharias men kallades för Zack och det kändes ju bra, på ett ironiskt vis liksom. Självklart skulle vi ha en manager som hette Zack, vem vill inte ringa sin manager och säga hey Zack? När jag kom ner i källaren hade nog femte rundan kommit in, så kändes det när jag slog mig ner bland de andra. Zack visade sig vara en man i femtioårsåldern med ett stort leende som var full av historier från sjuttiotalets Manhattan; troligen hade han snappat upp att sådana där historier om Studio 54, Bianca Jagger, kolatorskar och Velvet Underground skulle göra intryck på oss, som om han kunde erbjuda det livet lite längre fram, bara han fick jobba med oss. Zack var helt enkelt very new yorkish. Dessutom hade han träffat Nick Drake, bara en sån sak.

Zack lovade inte för mycket, men han sa hela tiden rätt saker och han verkade känna alla i branschen. Jag tror det tog oss en timma att bestämma oss för att vi skulle jobba med honom. Det var så naivt och amatörmässigt; vi hade ingen aning om villkor, procentsatser och fördelningar av pengar. Vi skakade hand över bordet och så var det med det: Zack var vår manager. Han skulle sätta ihop ett kontrakt åt oss och återkomma. Jag slog ut med händerna, det gick bra, det kändes som att jag fick det jag pekade på, som ett litet bortskämt barn bara, jag flöt med, satte inte emot, sket i vilket. Jag hade bestämt mig för att sätta en dödsstöt i alla skitiga gamla känslor och lutade mig fram emot Jens.

”Jens” sa jag, ”står det fortfarande ett rum ledigt ute hos dig?”

”Javisst. Tänker du äntligen flytta ut från grottan nu?”

Jag nickade. Det var lika bra. Så här gick det till när de svinigaste avtalen slöts; nere i gamla cykelkällare där ingen kunde höra alla fula ord. Bartendern spelade Charlatans och ställde upp en rad med shotsglas på bardisken och passionen jag hade upplevt tog sitt pick och pack och gick någon annanstans. Vi var boskapshjorden klädd i svart, den här källaren hade plats för oss alla; det hade blåst upp till storm för länge sen inuti mig, nu kände jag ett märkligt lugn sprida sig i kroppen. Jens och jag tog också i hand, precis som med Zack, högtidligt. Och så var det bestämt. Jag smög in i lägenheten och klädde av mig. Charlotte var vaken. Hon frågade mig hur det hade varit på Hannas.

”Bra” sa jag, ”bara bra.”

onsdag 14 december 2011

Bort med det bara.

Hon fick tid en tisdag tidigt, innan lunch uppe på Södersjukhuset för att ta bort barnet. Läkaren hade förklarat att hon skulle få äta en tablett och sedan få livmodern skrapad. Efter ingreppet skulle hon få ligga kvar ett par timmar och om allt såg bra ut kunde hon sedan gå hem. Hon ville att jag skulle komma och hämta henne därifrån.

”Vi kan nog bara promenera hem” sa hon.

”Jag kommer. Blir det bra vid två?”

Hon nickade sammanbitet. Sedan gick hon till sjukhuset. Hon ville gå dit själv, utan mig, hon sa att jag inte behövdes just då. Jag kände mig helt stum, varken glad eller ledsen eller levande eller död. Bara tom. Charlotte kände säkert samma sak. Efter att hon hade lämnat lägenheten blev jag liggande i sängen, gjorde en klassiker, låg och stirrade upp i taket, hade svårt att fästa blicken på något särskilt, hade en krypande oro i kroppen; en del av mig ville springa ikapp henne och avstyra aborten, ta tag i henne och säga att vi gör det då, det var inte meningen så tidigt, inte nu, men vi gör det. En annan del av mig var livrädd för att hon skulle strunta i att gå till avdelningen, att hon skulle ta en annan väg när hon hade kommit halvvägs, att hon hade kommit på andra tankar och tänkte behålla barnet med eller utan mig.

Nere på gatan gick folk omkring, ovetande om ångesten i den här lägenheten. De var på väg i sina liv, vart som helst, till sina kärlekar och jobb och vänner och ovänner. De visste ingenting om hur riktig sorg kändes, så tänkte jag på det, fånigt, skakade på huvudet, ville sluta jämföra liv med främlingar, det ledde ingenstans. De senaste veckorna hade flera kompisar berättat om att de hade varit med om aborter, om sorgerna och förvirringen och till och med förnedringen som det innebar att behöva fatta ett beslut. Jag förstod att jag och Charlotte inte hade något unikt, det har ingen, men likväl var smärtan såklart vår egen. Det här stod mellan oss och skulle alltid göra det; hur jag bestal henne på hennes sista tillfälle att få en egen familj. Hon hade satsat på fel människa.

Tankarna blev för tunga, jag var som vanligt tvingad att lämna lägenheten eftersom väggarna verkade trycka sig mot mig. Jag tog en lång promenad över hela söder, noga med att hålla reda på tiden, slank in på Giffis på Hornsgatan och åt en köttbullemacka med taxichaffisarna, försökte läsa en tidning men kunde inte fokusera, tiden släpade sig fram, blev tolv, blev ett. Jag gick in på en Pressbyrå och köpte tre magasin som jag visste att hon ville läsa, fick dem i en påse och promenerade bort till sjukhuset längs Ringvägen. Tio i två stod jag i receptionen till avdelningen och frågade en sjuksköterska var Charlotte låg någonstans.

”Hon gick härifrån redan för en timme sedan” fick jag till svar.

Jag kommer aldrig att glömma blickarna från personalen. Som att det var jag som hade sett fel på klockan. Inte ens det fixade jag.

Rusade ut, ner för backen till Ringvägen igen, sprang hela vägen hem till Skånegatan, kunde inte vänta på hissen, kastade mig upp för trapporna och öppnade dörren. Där låg hon på sängen och vilade. Sov tror jag. Vaknade när jag kom in. Jag gick ner på knä vid sängen, tog hennes hand, strök hennes panna, frågade henne hur hon mådde, hon nickade, sa att det var bra, att hon hade gjort det och sedan känt sig så stark så hon ville gå därifrån tidigare. Jag gav henne magasinen, hon log och la dem ifrån sig. Jag blev sittande på golvet, hon låg kvar i sängen, jag visste inte vad mer jag skulle fråga henne, inga ord kändes bekväma.

tisdag 13 december 2011

Brudmagneten

Vi fick alltså inget kontrakt med Dreamworks, men istället kontaktade ett japanskt skivbolag oss genom vårt svenska bolag och erbjöd oss ett licenskontrakt. De ville ge ut skivan i Japan och det kändes ju som plåster på såren.

”Inga showcase, inga gubbar som ska flyga över och sen vänta och se?” frågade Fredrik.

”Nej inget sånt” sa Bianca. ”De ger ut skivan precis som den är. Ni får göra ett nytt skivomslag och spela in två bonusspår som inte finns på originalutgåvan.”

”Då så” sa Fredrik. ”Även om vi inte tjänar en spänn så gör vi det så klart.”

”Vem har sagt nåt om att inte tjäna en spänn?” frågade Bianca. ”Ni får varsin klumpsumma i handen och procent på försäljningen och de kommer att flyga över er för en turné senare i år också.”

Tokyo jag tänker på dig nu, snart är jag på väg, aha” sjöng Morgan och gjorde V-tecknet.

”Ni måste börja jobba med lite seriöst folk nu” sa Bianca. ”Inga mer husets ljudtekniker. Ni måste repa in en riktig scenshow för japanerna är benhårda på tiderna. Ni måste spela sjuttio minuter varje kväll, minst.”

Sjuttio minuter kändes som en ocean av tid. Och det var det ju. I alla fall om man var ett band med en trettioniominuters skiva i bagaget och inget mer.

”Okej okej” sa Morgan, ”jag går hem och skriver lite låtar. När åker vi?”

”Troligen i höst” svarade Bianca. ”Vi måste skriva på kontraktet först, sen ska de släppa skivan.”

Så det var långt kvar till Japan. Först skulle vi göra en bunt spelningar runt om i Danmark med Teddybears och när sommaren kom hade vi festivalerna i Sverige. Men det skulle bli ett fint år, kändes det som. Bianca hade bokat upp en ljudkille till oss som hon tyckte vi skulle jobba med.

”Han heter Henrik och har sett det mesta” sa Bianca.

Vi träffade honom på Café Soda en eftermiddag. Rynkorna i hans ansikte ljög inte; han måste ha sett en del bedrövelser för att kunna se så fårad ut. Vindpinad, med kritvitt hår och kritvitt skägg.

”Det här” sa han och pekade på sitt hår, ”är bara grå tinningars charm.”

”Jag ser inte tinningarna för allt det gråa” sa Morgan.

”En sak ska du veta” fortsatte Henrik, ”jag är en riktig brudmagnet.”

”Okej. No offence.”

”Jag har åtta barn med tio kvinnor” sa han sedan.

Jag har fortfarande inte lyckats räkna ut hur det där hänger ihop.

måndag 12 december 2011

mannen utan ryggrad

Nigel ringde från USA och berättade att det inte skulle bli något med Dreamworks. Det var Morgan som fick ta emot samtalet. Nigel hade inte blivit övertygad, han hade sett tjugo band runt om i Europa på sin tripp och kommit hem med noll band att kontraktera. Ingenting dög, ingenting skulle kunna ruska om publiken i USA, Nigel bad nästan om ursäkt för att han inte erbjöd oss ett kontrakt, Morgan beskrev det så efteråt i replokalen, som att han fick säga det är okej Nigel, vi klarar oss och så vidare. Men Nigel var ju bara artig så klart.

Det här var en konstig och intensiv period för oss; varje torsdag till söndag var vi ute på klubbarna och spelade runt om i Sverige, skivan sålde långsamt men vi fick fantastisk press vart vi än kom, hela sidor i de lokala tidningarna, berömmande recensioner, mycket folk på spelningarna, vi kunde ta ut gage och hålla oss flytande, det var mycket alkohol men i övrigt nästan inga droger och det var bra, det hade blivit för stökigt, vi gjorde fler spelningar ihop med Broder Daniel och det var alltid totalt kaos, trots att de hade en turnéledare som skulle hålla ordning på dem. Jag fattade inte att de kunde få det att gå runt, när till och med deras roddare tog tjack i kubik på varenda stadshotellstoalett.

”Det är en sak att du deppar innan och efter spelningarna” sa Jens till mig en kväll i Lund när vi satt i logen efter ett gig. ”Men du får fan sluta deppa under spelningarna, hör du det?”

Och så var det ju. Jag var helt knäckt av vad som hände med Charlotte nu. Vi fick allt svårare och svårare att prata med varandra. Varje samtal gick bara ut på att bestämma hur vi slutligen skulle göra med fostret som växte i henne. Charlotte hade slutat vädja, hon slöt sig mer och mer, förstod att vi inte skulle kunna bli överens om det här. På onsdagskvällen, alltså kvällen innan jag återigen skulle sätta mig i en buss och åka bort, försökte vi sitta ner med varandra och bestämma en gång för alla hur det skulle bli. Charlotte förklarade att hon aldrig skulle kunna behålla barnet ensamt, om inte jag var med så skulle hon boka tid för att ta bort fostret. Och det var ju på ett sätt goda nyheter, för jag visste att jag inte var redo överhuvudtaget för att bli pappa ännu, det var för tidigt. Så då blev det så. Charlotte skulle ringa en läkare och boka en tid.

”Jag tänker gå ut och supa” sa hon. ”Jag behöver inte skydda barnet längre, jag kan lika väl dricka ikväll.”

Det kändes som ett helgerån mot livet där i hennes mage, även om vi precis hade bestämt vad vi skulle göra. Att hälla i sig sprit på det viset som jag visste att Charlotte var kapabel till; det kändes helt enkelt fel. Jag bad henne att inte göra det, att skjuta upp fyllan tills efter ingreppet, det skulle helt enkelt kännas bättre. Men jag hade inget veto, Charlotte lyssnade inte på mig längre, min röst var inte mycket värd nu när det värsta skulle hända. Det kändes omöjligt att hindra henne från att börja dricka igen, nu när jag inte tänkte ge henne ett barn och det med all säkerhet betydde att hon aldrig skulle bli mamma; att då dessutom tvinga henne att hålla sig nykter var bara för mycket. Mitt inflytande – det lilla det var värt – var över.

Så jag satt i Lund på en uppochnervänd ölback och fick blickar från någon indietjej som antingen kunde rabbla upp band och låtar i sömnen om hon behövde, det kändes så eländigt och tråkigt men jag behövde köra huvudet i sanden, jag ville att det skulle göra ont i mig, mer ont än nu, så jag lät henne börja prata, bjuda på cigaretter, ta med mig på en fest och hångla upp mig inne i en nedsläckt studentkorridor. Jag sket i vilket, jag visste att Charlotte och jag skulle förgöra det sista fina vi hade, jag ville bara hjälpa eländet på vägen, ett litet sidoknull bara för att verkligen trasa sönder mig ordentligt. Och precis så blev det.

söndag 11 december 2011

Favorithora

Efteråt så är det enkelt att peka på att det var där och då som saker satte sig själv i rörelse. Från och med då fanns det inte längre någon riktig väg tillbaka. Charlotte och jag hade gått in i ett rum på ena sidan och nu gått vidare in i nästa och stängt en dörr bakom oss. Det kändes som att jag stod och slet i handtaget till den dörren, jag ville ta fyra kliv tillbaka, återvända till det vi hade innan graviditeten, jag försökte sparka in den dörren och fly, men Charlotte ville tvärtom, för henne var saken mer självklar; det var nu eller aldrig.

”Jag är trettiofyra år. Jag har gjort två aborter förut. Jag är kär i dig.”

Jag satt bara och flämtade.

”Du måste förstå” fortsatte hon, ”om jag ska ha ett barn så är det nu. Med dig.”

Något gick sönder långt inne i mig. Det här var för mycket, jag var inte beredd på sorgen som bubblade upp inom mig. Allt jag ägde fanns i två resväskor under Charlottes säng. Jag var oförmögen att bestämma någonting, inte klar, inte redo, ville vara oansvarig och inte bry mig om, nu höll det på att bli precis tvärtom. Charlotte såg det och förstod det, plötsligt gick det upp för henne vilken pojkspoling hon egentligen hade fått på kroken, inget var optimalt, hon insåg att jag inte skulle vara den stadiga klippan som hon skulle behöva.

”Vi kan göra det här” sa hon. ”Vi kommer på något. Men du måste vilja det.”

”Men jag vill inte.”

Kunde inte möta hennes blick. Trots att hon sökte efter ögonkontakt. Jag tittade någon annanstans när jag klämde fram orden.

”Om jag tar bort det här barnet så blir det aldrig några barn” viskade hon tungt.

Och jag visste att det var så. Charlotte skulle aldrig bli mamma. Inte om det inte blev här och nu. Men det kunde inte bara vara mitt fel, även om det kändes så just då.

”Du sa för fan att du var steril!”

”Men det var fel. Jag skulle aldrig ha sagt så, men jag trodde på det själv, jag ljög inte.”

Jag tog jackan och gick ut. Vandrade planlöst runt på Södermalm, kikade in på krogarna som vi alltid brukade sitta på, letade efter ett ansikte, vilket som helst, som kunde hålla mig sällskap. På Kvarnen fick jag napp. Där satt Gunnar och Sara, två gamla klasskompisar från folkhögskolan, vid samma gamla bord som alltid. Jag slog mig ner, fick in en öl, ville helst gråta, bara gråta, men rycktes med i ett samtal om Lars Norén i stället, glömde bort Sorgen för en liten stund. Men sedan frågade Sara mig hur det var fatt och då berättade jag. När jag var färdig med min historia så sa hon att jag var hennes favorithora.

lördag 10 december 2011

dagen när jag blev en pappdocka

Jag vet inte riktigt varför vi dröjde med att köpa ett graviditetstest och helt enkelt kolla om Charlotte var med barn eller inte. Hon mådde illa, hon gick och klämde sig på magen, höll om den med båda händerna, vårdande, ömt, tvekande, kunde det verkligen vara så?

”Jag är ju steril” sa Charlotte. ”Jag kan inte få barn.”

”Hur vet du det?”

”Jag har gjort två aborter tidigare, det har jag berättat för dig. Andra gången var för några år sedan och efter det ingreppet så sa läkaren att jag troligen inte skulle kunna få barn.”

Troligen. Du vet vad det ordet betyder va?”

”Jo men jag har haft relationer innan dig och alltid haft oskyddad sex. I flera år liksom. Och du och jag har ju heller aldrig skyddat oss.”

”Charlotte, titta på mig.” Tystnad i rummet. ”Känn efter ordentligt. Är du med barn eller är du inte?”

Charlotte nickade stilla.

”Det är nog så här det känns när man är det. Jag vet ju inte, jag har aldrig varit det förut.”

Jag blev stum. Tröttkörd på en sekund. Helt matt och sprängfylld med ånger.

”Är du dum i huvudet? Du har varit det TVÅ gånger förut.”

Charlotte fick något sorgset i blicken.

”Jo, fast du förstår vad jag menar. Det gör du väl?”

”Vad fan ska vi göra?”

”Jag vet inte. Jag kan inte ta bort det. Inte en gång till. Det här är sista möjligheten att få ett barn. Du och jag älskar ju varandra?”

”Men jag är tjugofyra år och vi bor i en andrahandsetta och har inga pengar och kan inte hänga med varandras kompisar och du är typ alkis!”

”Fy fan vad elak du är” sa Charlotte.

Nästa eftermiddag när hon kom hem hade hon köpt en sticka som man skulle kissa på och så gick hon in på toaletten och gjorde det och sedan kom hon ut med den i handen. Hennes ögon; glöden, värmen, hoppet, lyckan.

Ett kryss på stickan.

”Jag är med barn” sa hon.

Så satte vi oss sida vid sida. Grät lite. Grät lite till. Jag borde ha känt livet sjuda inom mig men istället kändes det som en avgrund öppnade sig i kroppen, där det tidigare fanns en själ.

fredag 9 december 2011

Flavour of the month

Strax därefter var det dags för releasefest för skivan. Vi gjorde om East till en rockbar för en kväll och bjöd in alla vi kände och resten bjöd in sig själva. Bianca från skivbolaget sprang omkring i för höga klackar och var kolerisk. Hon var sist in på bolaget och hade fått oss i uppgift; hon ville göra det bra, hon ville ha kvar sitt jobb, make an impression. Jag tyckte inte om det marknadsmässiga, hur hon förändrades till bara affärer, business, i samma ögonblick som journalisterna började ramla in i lokalen och förse sig med snittar och bubbel. Hur hade alla de där människorna hamnat på vår snålt tilltagna gästlista? Journalisterna konkurrerade ut våra vänner, som fick stå utanför i en spontan kö och hoppas på att få komma in.


”Bianca, är det vem jag tror att det är?” sa jag och pekade.

”Pontus Gårdinger. Ja?”

”Och det där?”

”Gry Forsell? Jag bjöd in henne.”

”Men varför?”

Ingen av de där människorna gillade oss, det var omöjligt. De var idel leenden och solade sig i varandra och Bianca rusade omkring i sin rockigaste outfit, som var ett par dyra designerjeans och en blå kavaj. Hon var såklart snygg, men bara så…transparent på något vis. Det kändes som att jag talade rakt igenom henne, att orden aldrig fick fäste i henne, dessutom var jag helt övertygad om att hon struntade i musiken, för henne handlade vi bara om att ta ett steg uppåt, hon skulle göra ett säljjobb på oss och sedan få ta ett större band under sina vingar. Hon gav mig en blick som svar på mina frågor; hennes ögon sa åt mig att lugna ner mig, att jag bara skulle stämma min gitarr och sedan ställa mig i ett hörn och undvika att bli för full innan giget.

När jag gick hemifrån tidigare samma dag hade Charlotte och jag redan bestämt att hon inte skulle komma på festen. Jag passar inte där, sa hon. Det sved att ta in det, stämningen blev usel, men det var sant vad hon sa, även om jag uppriktigt inte ville att det skulle vara så. Kom ändå, borde jag ha sagt, men det gjorde jag inte. Nu stod jag och tittade på människorna runt omkring mig; där fanns flera av mina vänner, människor som jag älskade, men också en hel bunt med mediafolk, tvkändisar och stekare. Ingen passar här med dem, tänkte jag och sände Charlotte en tanke.

Vi spelade fem låtar från skivan och Morgan ställde sig på ett bord under sista låten, sparkade ner glas och flaskor på golvet och ramlade såklart ner från bordet och slog axeln ur led. Han fick hjälp upp igen, någon tryckte till axeln så att den hamnade i rätt läge och avslutade sen med att knyta upp mikrofonsladden som en mitella för sin skadade arm. Jens låg med huvudet inne i baskaggen och ville inte gå av scen, men vi andra släpade ner honom och sedan satt vi alla fem i bandet ute hos kocken i köket och försökte bjuda honom på bubbel.

”Lämna mig ifred” skrek han till oss. ”Jag jobbar långpanna och måste få ut käket. Ni får gå härifrån.”

Bianca hittade oss där, hon slog ut med armarna, tyckte vi var fantastiska och så vidare och så vidare, nu fanns det människor vi bara måste träffa, Fredrik och Jens följde med henne ut i lokalen och slängde käft med folk, Vidar, Morgan och jag satt kvar.

”Gruvhästar” sa Morgan plötsligt. ”Vi är bara gruvhästar som arbetar.”

”Det kunde varit mycket värre” sa jag och pekade på kocken. Sedan gick jag och hämtade mer bubbel.

torsdag 8 december 2011

Kärleksfulla idioter.

Charlotte kom hem från Israel och berättade att hon mådde illa. Det hade varit dålig mat på planet på hemvägen. Hon var solbränd och attraktiv och på gott humör efter att ha fått vara med sin syster ett par veckor. Jag var också upprymd, övermodig, lycklig, det kändes som om jag hade vädrat ut bröstkorgen på gammal luft. Så jag var uppriktigt glad att se henne igen. Charlotte hade med sig taxfreesprit i stora lass, vi hämtade hem mat från en krog och öppnade vin, drack groggar, hon berättade om vad hon hade gjort i Tel Aviv, vi jämförde våra minnen, men mina var hopplöst gamla; nästan varje ställe jag nämnde var stängt, igenbommat, ersatt med något annat. Charlotte hade köpt med sig ett par limpor med TIME hem, kanske det enda vettiga israeliska cigarettmärket, det fick verkligen igång mig; jag började berätta historier från kibbutzen, om melonfält och volontärbaren och könssjukdomarna och de kriminella människorna som tog sin tillflykt till kibbutzen för att polisen jagade dem i deras hemländer. Jag hade åkt ner till Israel ihop med ett gäng svenskar, alla blonda stockholmare från den diskreta överklassen, snygga, svala, precis som i en reklamfilm, stereotyp, inget att anmärka på, alla glada och nöjda, ett sabbatsår innan studierna för en högre examen. Vi var från alla kontinenter och världsdelar, vi som jobbade på melonfälten för mat och uppehälle. På kvällarna festade vi, utbytte historier och munsaliv. Och alla rökte TIME. Efter några månader i öknen såg vi alla ut som alkoholiserade beduiner. En av svenskorna hade blivit med barn med en kibbutznik och tänkte inte alls åka hem längre. En annan vecklade ut världskartan på golvet och satte sig barbent mitt på och pekade ut länder hon plötsligt ville besöka. Vi var en människa när vi kom, en annan en tid senare. Det var bara så det fungerade.


Charlotte berättade att hon hade tänkt mycket på oss, hur vi skulle ha det, vad vi skulle göra. Jag sa att jag hade gjort det samma. Just där och då kunde jag inte förstå hur jag kunde vara så hård mot henne, mot oss, mot mig själv. Hon var ju fantastisk. Det var så klart att vi skulle vara tillsammans. Vi skulle alltid ha det här. Kunde man det?

Hon frågade mig om turnén, jag berättade om norrland som hade varit kallt och mörkt och vidsträckt, jag berättade om att vår första singel från skivan gick på radio, vi fick fler spelningar bokade, jag berättade om nervositeten innan vi gick upp, om lättnaden efteråt, om våra planer och drömmar, om den sjuka industrin som alla varnade för och jag berättade så klart om bilkraschen. Däremot sa jag ingenting om hur nära det var att jag inte hade varit kvar när hon kom hem, att det var sådana tankar som jagade mig vart jag än gick. Hon lyssnade och förstod att jag befann mig någon annanstans, jag hade en resa som jag var tvungen att göra och hon skulle aldrig kunna vara en självklar del av den, hon fick stå bredvid och titta på och kanske stod hon kvar när jag var klar. Det var så hon sa. Jag försökte skämta bort det, sa att jag skulle släppa in henne bättre, att det var vi två, allt det där som man säger för att man så gärna vill att kärleken ska vara på riktigt. Senare på natten låg vi vakna efter att ha legat med varandra. Båda ville prata, men ingen visste var man började.

”Vet du” sa Charlotte, ”jag har mått illa en tid. Jag tror att jag måste kolla det.”

”Gå till en läkare. Har du ont eller?”

”Nej inte direkt. Det är mer en allmän känsla, jag kan inte peka på det, det är överallt, i hela magen.”

Jag tänkte att hon säkert hade krökat hela semestern och att det var därför. Men jag höll tyst om mina misstankar. Orkade inte ha det samtalet igen, inte just då.

onsdag 7 december 2011

Vad döper man ett barn till?

Tillbaka i Stockholm och för första gången i mitt liv fick jag erfara hur det känns när precis allt står stilla. Jag menar inte bara luften i ett rum eller att tunnelbanan har slutat gå; jag menar allt i hela världen. Tiden, tingen, hjärtslagen, ensamheten, krogarna, musiken på stereon. Ingenting hade liv, jag var så trött, slagen och då hade vi ändå bara gjort två spelningar av tjugofem. Det var så här det kändes att komma hem mellan spelningarna, att gå ner sig i källaren efter att ha varit uppe på en topp, att försöka hitta någonting med mening i.

Fast jag förstod ju att så enkelt var det inte. Chocken efter bilkraschen kom i kapp mig så fort jag kom in i lägenheten på Skånegatan, sträckte ut mig på sängen, drog in lukterna i sängkläderna, blev den gamla jag, med mina sprickor i fasaden, med min gamla fula trötta ledsamhet. När jag slöt ögonen så såg jag diket och berget komma farande i hög hastighet, jag fantiserade om att jag hade styrt in i stenen med flit, hade jag det? Resan hem från Borås gick hur bra som helst, jag körde bussen hela vägen utan att darra på händerna, vi drog skämt om kraschen, Morgan plockade fram en akustisk gitarr i baksätet och skrev en låt om den, vi skämtade om Nigel, om skivbolaget, om våra vänner i Göteborg, om hur vi längtade tills nästa torsdag när vi skulle få åka ut igen, flyga till norrland, rakt in i det slamriga norrland med sina veganer, vi skulle visa dem etc. etc. Jag såg inte höghuset som stod framför mig; den plötsliga tystnaden i lägenheten när jag kom hem, med tiden för tankarna, allt kom i kapp, jag låg på Charlottes säng, bland hennes saker, i hennes lägenhet och ägde ingenting, kanske inte ens min egen värdighet.

Hon skulle vara borta i ytterligare två veckor. Jag rotade bland hennes böcker som låg i en trave på golvet, försökte välja någon av pocketböckerna som jag instinktivt föraktade; deckare, spänningsromaner, skräp som jag avfärdade lättvindigt, elakt. Hatade mig själv för att jag låg där och gjorde grimaser åt det hon läste, som om jag skulle vara bättre, jag läste ju knappt alls längre, hade ingen ro i kroppen, men spelade svår och fin och ville bara läsa kvalitetslitteratur. Tänkte på att Stig Larsson sagt att han kunde avgöra om en roman var bra eller dålig, bara genom att läsa titeln på boken, det räckte för att veta. Folk blev så provocerade av det där, inte jag, jag höll med. Vilket jävla skit, tänkte jag. Jag håller på att förvandla mig själv till en stofil, ett kulturoffer som ska veta bäst. Så tvingade jag mig själv att öppna en bok av Sidney Sheldon och hade plötsligt läst trettio sidor och trillade dit, fastnade i handlingen, tänkte att jag var tvungen att sträckläsa boken så att ingen skulle komma på mig. Jag klev bara upp ur sängen för att bre mig en macka och sätta på en ny skiva med Staple Singers; jag hade upptäckt soulen precis som alla andra det året, vi bottnade i Aretha Franklin, Ohio Players, Curtis Mayfield, James Brown, Etta James och så vidare. Hela Pet Sounds – skivbutiken, inte skivan – hade blivit ett soulmecka. Där fanns en låtskatt som aldrig sinade, så kändes det.

Till sist var jag färdig med boken och upptäckte att det var en ny dag utanför fönstret. Jag sov någon timme och ringde sedan Morgan, han och Jens hade snickrat ihop skivomslaget dagen innan men ville inte säga så mycket om vad det skulle bli. Jag tyckte det var okej, hade inga ambitioner att formge oss, det fick de andra sköta. I flera veckor hade vi försökt enas om vad skivan skulle heta, men det var svårt för alla tyckte olika. Nu undrade jag vad de till sist hade bestämt; skivan hade gått till tryck när jag låg och läste Sidney Sheldon.

”In i det sista så hette den Internet in Africa” sa Morgan.

”Kom igen, det där var ju bara ett skämt” sa jag. ”Vi kan inte döpa vår skiva till det på riktigt.”

”Nej det gick inte.”

”Så berätta då” sa jag.

”Vi har döpt den till Greatest Hits.”

”En debutskiva som heter Greatest Hits. Jag gillar det.”

”Såklart du gör” sa Morgan.

tisdag 6 december 2011

bara ännu en dag i paradiset

Skivbolaget fick hyra oss en ny buss och instrument. Snöovädret låg kvar över Sverige så tre personer stod och förmanande oss när vi hoppade in i bussen och tjatade om vikten av att hålla hastigheten.

”Häng med till Borås” sa jag till skivbolagsfolket, ”hoppa in bara, så kan ni själva kontrollera hastigheten.”

Fast det var det ingen som ville. Så åkte vi. Jag mörkade bakfyllan så gott jag kunde, men efter två mil så mådde jag fruktansvärt illa och var tvingad att stanna vid vägkanten och hoppa ur och tömma magsäcken. Vidar hoppade över på förarplats och så gjorde samma sak igen; han fick övningsköra. Jag satte mig bakom Vidar och skällde ut de andra i bandet.

”Nu är det fan dags att ni skaffar körkort. Allihop!”

”Kan vi inte bara sälja en miljon skivor och ha någon som kör bussen?” frågade Morgan.

”Gå och lägg dig tidigare. Var rädd om ditt dockansikte” sa Fredrik.

Vi kom fram till Borås, stuvade upp instrumenten på scenen där vi skulle spela och satte oss i baren för att få lite mat. Vidar skruvade oroligt på sig.

”Jag sa till speciellt om vegetariskt” viskade han till oss andra.

”Va? När gjorde du det?” frågade jag.

”Jag ringde hit igår, fick prata med kocken, gav honom instruktioner.”

Maten kom in. Köttgryta till alla. Inget annat. Vidar suckade tungt. Servitören uppfattade sucken och kom tillbaka till bordet.

”Ursäkta” sa han, ”jag är vegetarian.”

”Det här är den maten som finns. Ingen har sagt något om att han är vegetarian.”

”Jag ringde hit och sa det igår” försökte Vidar.

”Det har vi inte uppfattat. Du kanske ringde fel. Är du säker på att du ringde hit?”

”JA VAD I HELVETE JAG ÄR HELT JÄVLA SÄKER.”

”Du får peta bort köttet ur grytan.”

Det som blev kvar när man petade bort köttet var köttspadet.
”Vidar, du kanske ska be om en sked?” sa jag.

I övrigt så gjorde vi spelningen helt odramatiskt och gick sen och la oss i mjuka hotellsängar. Ingen orkade dra igång en fest igen; jag drack fyra Ramlösa i minibaren och somnade till CNN.

måndag 5 december 2011

Hundögon

Jag minns att hela logen var full av folk efter spelningen; ansikten röda av alkohol och upphetsning och jag kände absolut ingen där, förutom mitt eget band, några människor från skivbolaget och så Honey is cool. Men det var trettio personer till i det där rummet, som alla drack upp våra öl och agerade som att vi hade känt varandra i evigheter. För mig spelade det ingen roll, jag var hög på att ha undvikit döden tidigare på dagen och sen skruvat upp förstärkaren till max, mig gjorde det inget om en anonym massa stal allt vi ägde, inget kunde bekomma mig just den här kvällen, jag var redo för precis vad som helst.


Det visade sig att mannen som hade flugit över från staterna för att se oss, var Blondies gamla basist Nigel Harrison, som nu var A & R på Dreamworks. Nigel var den spinkigaste gubbe jag någonsin hade sett, jag tänkte att heroinet måste ha dränerat honom på allt fett, gjort honom till en skugga. Han ville bara prata om vad vi ville med vår musik och om framtiden, men jag ville bara tanka honom på historier från tiden med Blondie. Han lessnade extremt fort på mig och hade absolut ingen lust att prata om Debbie Harrys fantastiska lår, Debbie Harrys fantastiska läppar, Debbie Harrys fantastiska röst, Debbie Harrys fantastiska klänningar, med en adrenalinstinn, spattig gitarrist som inte hade släppt sin första skiva ännu. Som tur var kom Fredrik fram och räddade både Nigel och mig från varandra; Fredrik som var ett socialt geni och kunde få vem som helst att känna sig bekväm (eller obekväm om han var på det humöret). Så han tog tag i konversationen och jag kunde ta fyra steg tillbaka och dricka öl istället, som den verkliga klåpare jag egentligen var.

Jag fick istället John, Paul och Håkan från Honey is cool på halsen, som var uttråkade och tyckte att vi skulle lämna Kompaniet och åka på fest i en annan del av stan. Jag följde med utan att tveka. Jag kände hur adrenalinet pumpade i mig, jag ville dricka sprit, jag fick en joint ute på gatan när vi väntade på taxin, snubblade över ett cykelställ, trasslade in benen, föll i asfalten, reste mig genast. Folk kom fram och sa snälla saker om spelningen, jag var bara ett stort grin som struntade i allt, jag ville bli vallad runt i Göteborg, aldrig sova, alltid på väg, fånga soluppgången, inte bekymra mig om hur vi skulle ta oss vidare till Borås nästa dag för att spela igen, eller vilka instrument vi skulle spela på.

När jag satt i taxin så fick jag en bild på insidan av ögonlocken, plötsligt mindes jag en blond tjej som hade stått precis framför mig hela spelningen, hennes ögon var helt omöjliga att värja sig från, jag kunde inte möta blicken speciellt länge innan jag förlorade och var tvungen att titta åt ett annat håll, jag undrade var hon var nu, vem hon var, det gamla vanliga som händer när kontakt uppstår. Håkan satt och babblade om The Smiths, en lång utläggning om poprefränger och basgångar som var omöjlig att förstå, jag stirrade rakt fram, mina tankar pendlade mellan tjejen i publiken och Charlotte, tänkte på Tel Aviv, på tusen olika liv, hur jag inte visste hur jag skulle leva mitt, det fanns inga regler att förhålla sig till, allt var nytt den här natten, det här var mina vänner, just nu i alla fall, jag kunde göra vad jag ville, när jag ville, om jag bara vågade.

Jag tänkte inte att jag skulle träffa henne med hundögonen någonsin igen, men så fort vi klev in genom dörren till en lägenhet i Majorna så stod hon där, mitt framför mig på vardagsrumsgolvet, tätt omslingrad med en skäggig, mycket snygg, mörk främling. A tall dark stranger.

”Det där” sa John, ”är ingen främling. Det är Hanne med sin kille Andreas.”

Jag måste ha misstagit mig, tänkte jag. Hon gillade helt enkelt att vara på koncert. Så måste det vara.

söndag 4 december 2011

Turnépremiär

Vi stod utanför bussvraket i snön och gjorde åkarebrasor, kylan skar in under huden, det fanns ingen plats att smita till, vinden hittade in under våra skjortor, snön tog sig in i skorna och gjorde fötterna till isklumpar. Ändå spelade det ingen roll för vi levde. Vi hade överlevt en bilkrasch, flera av oss hade ytliga skärsår men annars inget mer. Det var otroligt. Efter en evighet kom det en bärgningsbil och satte en vinsch i chassit på bussen och tog den på släp. Hela bandet fick plats inne hos föraren till bärgningsbilen och tinade långsamt upp igen. Han körde oss till en bensinmack, jag fick fylla i lite papper som skulle in till försäkringsbolaget, vi ringde till Kompaniet i Göteborg och berättade vad som hänt.


”Men vi kommer ändå” hörde jag Morgan säga i telefon.

När han la på tittade jag frågande på honom och förstod att han menade det. Vi skulle fortfarande ner till Göteborg.

”Honey is cool ställer upp sina instrument åt oss på scen” sa Morgan. ”De soundcheckar åt oss. När vi kommer ner så är allt klart. Vi ska spela ikväll, så är det bara.”

Så efter det körde någon från bensinmacken oss till en tågstation, det var inte speciellt långt, vi klev in och köpte enkla biljetter till Göteborg. Tjugo minuter senare kom tåget och vi var på vägen igen.

”Nobody puts baby in a corner” sa Morgan och gick till restaurangvagnen och köpte starköl.

Folk tittade på oss. Vi måste ha sett lite tilltufsade ut. Alla hade tagit med sig de instrument som fortfarande gick att spela på, vi hade gitarrer, bas, ett Rhodes och ett halvt trumset med oss på tåget som vi stuvade upp på hyllorna över oss. Jens hade ett fult sår i ansiktet där glassplittret hade träffat honom, men det blödde inte längre, blodet hade stannat upp och Jens såg livsfarlig ut. Jag tittade på mina händer och skakade på huvudet.

”Ni menar alltså att vi fortsätter?”

”Den där snubben från Dreamworks har bara ett dygn på sig” sa Fredrik. ”Vi måste ta chansen.”

Ett par timmar senare mötte Honey is cool oss nere på Göteborgs central. Vi bytte kramar, cigaretter och skämt med varandra, hoppade in i ett par bilar och så körde de oss till Kompaniet. Allt var klart på scen; de hade verkligen gjort som de sa. Vi pluggade in våra egna instrument, kollade så att de fortfarande fungerade, det var turnépremiär och vårat soundcheck tog två minuter. Lokalen hade redan börjat fyllas med folk.

Sedan satt vi i logen och berättade vad vi hade varit med om. Egentligen var jag nog i chock utan att förstå det själv. Jag kedjerökte och hoppade runt i logen och gjorde karatesparkar mot folk. Helt övertänd, skakig, nervös och febrig. Plötsligt var det någon ur personalen som kom in i rummet och sa att det var dags för oss att gå på. Jag hade mitt plektrum mellan läpparna när jag hoppade upp på scen och någon dunkade mig i ryggen och önskade lycka till. Då råkade jag svälja plektrumet.

lördag 3 december 2011

gamla vänner, längre skuggor

Två gånger har jag varit nära döden, i alla fall vad jag kan minnas. Bilkraschen var en av dem och det var i vuxen ålder. Första gången var tidigare, som sexåring när jag föll i vattnet från en brygga och höll på att drunkna. Jag minns att jag och Madeleine bar omkring på tunga stenar som vi hämtade från strandkanten och bar ut på bryggan. Sedan kastade vi stenarna, som sjunkbomber, på skräddarna som sprang omkring på vattenytan. Insekterna flyttade sig snabbt när stenarna kom farande, utnyttjade ytspänningen, verkade inte bli skrämda av vår lek utan var snabbt tillbaka precis vid bryggan igen. Så när jag skulle kasta i den sista och tyngsta stenen, följde jag med själv. Släppte inte taget helt enkelt.


Det var tyst och mjukt och mörkt under vattenytan och jag sjönk långsamt, svävande, kände luftbubblor som strömmade mot mitt ansikte upp mot ytan. Jag hann inte bli rädd, men jag vet att jag tänkte att snart kommer jag att behöva andas, jag kommer att behöva öppna munnen och ta ett djupt andetag och då kommer det att komma in vatten i mig, inte luft. Jag kunde höra hur Madeleine skrek, ropade, kunde höra stormande steg från bryggan, jag sträckte upp mina händer ovanför mig, lugnt, utan panik, en stark hand fick tag i min handled och i nästa sekund spräckte jag vattenytan och satt på bryggan. Först då blev jag rädd. I efterhand har jag fått veta att det var nära, jag befann mig under vattnet länge.

Det var länge sedan jag besökte staden på västkusten där jag är född och uppväxt, men sist jag gjorde det så sprang jag på Madeleine på gatan. Hon var ärrad, så tänkte jag om henne och det slog mig att jag kanske såg lika kantstött ut i hennes ögon.

”Kommer du ihåg den gången du höll på att drunkna?” var nästan det första hon frågade mig.

Två gånger har jag varit nära döden, i alla fall som jag själv är medveten om. Det kan ju ha funnits fler tillfällen. Att leva och bo i den lilla staden kändes som döden, det vet jag ju, men det kan knappast räknas.

Madeleine blev kvar, mot sin vilja. Det var aldrig någon som tog henne därifrån. Hon gick runt med solen i ögonen i flera år och var finast av dem alla, det var inte bara jag som tyckte det. Hon hade inte finast hår eller vackrast leende, men hon var full av skratt och humor och jag ville alltid vara med henne och prata med henne. Vi följdes åt ända upp till nian, satt bänkgrannar och fnissade, det var aldrig tal om att vi skulle göra något med varandra, vi var de bästa vänner helt enkelt. Jag trodde verkligen att hon skulle ta sina drömmar på allvar.

”Har du familj? Har du barn?” frågade jag henne den där gången.

Men hon skakade bara på huvudet. Hon levde ensam, jobbade som lärare i tre ämnen hon inte längre kände något för. Sa att eleverna satt med mössa inomhus och spelade spel på sina telefoner. Vi stod där på gatan, positionerade oss, berättade fragment från våra liv. Madeleine suckade.

”Jag vet inte” sa hon till sist, ”jag tror att livet i grund och botten handlar om att sänka sina förväntningar.”

fredag 2 december 2011

Highway to Hell

Bussen var stuvad till bristningsgränsen med instrument, trunkar med kläder, skivor, böcker och en loppbiten fåtölj som Morgan av någon helt vansinnig anledning hade bestämt sig för att använda som scenrekvisita.


”Du kan inte mena allvar?” sa vi andra fyra i kör när han först tog upp det.

Men det gjorde han. Han ville bygga en liten myshörna på scenen med fåtölj, läslampa en back öl bredvid sig. Så ville han avsluta spelningarna, när vi körde en ballad som också skulle avsluta skivan var det tänkt; med sig själv uppflugen i fåtöljen, mästrande, lugnande. Resten av bandet slog unisont ut med händerna i en uppgiven gest och stuvade sedan ombord hans rekvisita. Två yrkeskategorier man aldrig får bråka med: kockar och sångare.

Vi satt alla på helspänn i bussen, ungefär som flygrädda personer gör ombord på ett plan som skall lyfta eller landa; man håller fast sig i inredningen som om man skulle kunna påverka planet att flyga stadigare på det viset. Jag höll krampaktigt i ratten och fick hela tiden gasa och bromsa om vart annat för att känna efter var jag hade bilen på vägen; den krängde oroväckande när vindarna fick tag i oss och det kändes faktiskt som att vi skulle bli avslängda från vägen. Ovädret utanför verkade hela tiden öka i styrka, det snöade mer och mer, som en vit fond framför rutan, jag såg inte många meter av vägen. Vi var helt vettskrämda allihop i bussen, det här var på allvar, vi slogs mot tiden, vi behövde komma ner till Göteborg och soundchecka, en person hade flugit över jorden för att se oss på riktigt, han kunde vara vår biljett till USA, det gick inte att göra en dålig spelning, dessutom var det turnépremiär.

Plötsligt blev det isgata under mig. Jag hade inte en chans. Bussen tappade fästet och jag kunde bara försöka parera krängningarna fram och tillbaka. Men vi hade packat bussen så tungt, hela bakre hälften av bussen var full av förstärkare och nu vände sig bussen helt och hållet, bak blev fram, jag satt och stirrade åt fel håll på motorvägen och såg långtradare komma emot oss, detta var helvetet, jag såg hur döden redan hann upp mig trots att det borde vara så mycket liv kvar, jag skrek rätt ut, all ilska och ångest och bedrövelse, vi snurrade runt runt, gled ner i diket, fortsatte framåt i diket, alla fönsterrutor exploderade, saker for omkring inne i bilen, jag hade en bergsvägg på min sida där det tidigare satt en bildörr, den ville riva sönder mitt ansikte, slita mig i stycken, glassplitter överallt, avgrundsvrålet när bilen dog, stannade upp, smällde rakt in i solitt berg.

Jag öppnade mina ögon och tittade mig omkring. Jens satt bredvid mig, han hade skärsår i pannan men var annars oskadd, han slet upp sin dörr och hoppade ur bussen, livrädd för att en långtradare skulle köra in i oss bakifrån och krossa hela bussen. Bakom mig blev det liv och rörelse på Vidar, Fredrik och Morgan också. Alla kunde gå. Ingen var död. Radion stod på och spelade musik. Vi fyra som var kvar inne i bussen hajade alla till. Radiostationen spelade Highway to Hell. Jag satt bakom ratten och stirrade på mina blodiga händer. Varje finger fungerade. Varje del på kroppen som jag testade att röra på fungerade. Och på radion spelades Highway to Hell. Vad i helvete menade AC/DC med det?

Sedan var vi alla ute ur bussen, stod i en snödriva i tunna skor och skjortor och tittade på bilvraket som låg ett par meter nedanför oss. En bil stannade uppe på vägen. Någon hoppade ur, frågade hur det var med oss och om alla levde. Sedan åkte de vidare, lovade att de skulle kalla på hjälp. Och vi stod kvar i snön som fick blodstänk på sig och tänkte att turnén var slut innan den hade börjat.

torsdag 1 december 2011

the pale horizon

Att smida planer bakom sin älskades rygg. Jag antar att folk gör det hela tiden. Det kan inte bara ha varit jag i hela världshistorien som gjorde så. Världen är full av människor, filmer, romaner och berättelser om sorgsamma, plågade själar som planerar illdåd. Även om inget syns på ytan, ansiktet helt slätt och sorgfritt utan spår av vad som komma skall. Så var det för mig, att jag dolde mina svartaste tankar, försökte prata om annat, gjorde det dåligt och halvhjärtat och kände mig bara dum och skitig. Återigen: det var långt ifrån hela sanningen. Det fanns massor av stunder när relationen tog kliv åt rätt håll, när vi stannade upp och hängav oss åt varandra, när både hon och jag lyckades vara ärliga och kärleksfulla.
Charlotte tog ett flyg till Tel Aviv, jag var avundsjuk på det, inte på att hon skulle få träffa sin syster, utan på att hon skulle få se öknen, hur solen färgade sanden röd i kvällningen och hur havet stillnade utanför strandpromenaden. Jag visste allt om det där; jag hade själv varit i Israel på kibbutz, vilket såklart var en av de saker som jag och Charlotte hade gemensamt: kärleken till Israel, romantiserandet av livet där. Länge trodde jag att jag skulle åka tillbaka och besöka Kibbutz Grofit igen. Det tror jag inte längre. Tror inte på återbesök av platser som har betytt mycket, inte för sakens skull, livet är för kort och så vidare och så vidare.
Jag blev ensam kvar i Stockholm. Fick lägenheten för mig själv. Skivan blev klar nere i Rub a Dub, ibland med mig, ibland utan mig. Vi satte oss hela bandet, tillsammans med Pelle Gunnerfeldt och lyssnade igenom mixarna den allra sista dagen. Jag tyckte att det lät demoniskt. Pelle var förbannad för att vi lät som Rolling Stones och The Faces, men jag svarade bara som vanligt att det kunde varit värre. Vi kunde ha låtit som Fireside, Pelles band. Men Pelle hade vunnit en grammis med Fireside och hade veto, sa han.
I alla fall så fick jag tid för mig själv när skivan var klar. Jag fick tid att sitta och sura, som Morgan beskrev det. Och kanske var det så; jag behövde sitta och sura. Och tänka lite på framtiden. Med Charlotte många mil bort i ett annat land gick det lätt, jag såg saker tydligare direkt. Jag konstaterade att jag inte tyckte om mig själv längre, vilket gjorde mig fruktansvärt nedstämd, eller i vilket fall tyckte jag inte om den jag hade blivit i Charlottes sällskap. Jag försökte leva dubbla liv, gjorde vad jag kunde för att stänga världarna för varandra, hålla isär dem, trodde ett tag på fullt allvar att det skulle gå att leva så, i en bubbla, i en lögn, i två lögner. Nu drog mitt riktiga liv i mig, mina jämnåriga, obekymrade, arbetslösa, sinnesjuka, ärliga vänner stod ute på gatan och ropade åt mig att komma ner och jag kände att jag inte kunde bo kvar här längre. Något fattades mig, något inne i bröstet som hade slutat klicka, mindre levande, mer död, helt i onödan.
Ett par dagar senare var det dags för att åka ut på första vändan på en turné. Första anhalt var ett showcase i Göteborg nere på Magasinet. En A & R från Dreamworks skulle flyga över från staterna för att se oss. Jag tyckte bara det lät helt sjukt, visste inte ens vem som hade tipsat om oss och hur den personen faktiskt lyckades få någon att flyga över jordklotet för att ställa sig i en ölskvättande publik och få trumhinnorna söndermanglade. Men han skulle vara där, sa skivbolaget. Jag packade en väska med lite kläder, tog med mig två gitarrer och tog mig till en Statoilmack där vi hade bokat en buss, slängde in mina grejor och satte mig bakom ratten. Det var ett fruktansvärt oväder över Stockholm och över hela landet skulle det visa sig. Kör mycket försiktigt, sa mannen som hyrde ut bussen till oss. Visst, sa jag självsäkert och la i en högre växel när vi kom ut på motorvägen.

onsdag 30 november 2011

hur mycket väger en suck, vad är en kärlek värd?

Studion kändes som konstgjord andning. Jag behövde inte längre befinna mig i den lilla gyllene buren på Skånegatan hos min alkoholiserade fångvaktare. Det var enkelt att bara skylla på bandet, att inspelningarna drog över tiden, att jag skulle göra gitarrpålägg långt in på nätterna, sedan gå ut och dricka mig full på någon bar, låna nycklarna till studion och krascha på soffan i Rub a Dub när alla andra ville gå hem.
Självklart var jag elak och orättvis. Vem var jag som kallade henne för fångvaktare? Situationen som vi hade hamnat i var inte bara Charlottes fel. Jag var feg, orkade inte längre konfrontera henne, tänkte nästan be henne att sluta upp med sin vita period, hon fick väl göra som hon ville, jag skulle inte försöka styra henne, hon var vuxen och fick själv bestämma. Men samtidigt var jag ju orolig för henne och ville inte att hon skulle förstöra sig helt och hållet; hon blev som en fågelskrämma när hon drack och jag klättrade på väggarna om jag var hemma och hon var ute utan att jag visste var. Jag satt fast, som i ett mentalt skruvstäd, det var inte Charlottes fel, jag ville lämna henne men kunde inte. Hon ville slänga ut mig men kunde inte det heller. Kärleken var en börda för oss båda.
Efter att ha sovit på soffan i studion ett par nätter så började killarna klaga på stanken. Så jag gick de korta kvarteren hem. Charlotte var hemma, hon sken upp när hon fick syn på mig, ville veta hur det gick med inspelningarna, vi kysstes, tog i varandra, hon rynkade på näsan när hon kände lukten från mig och mina kläder, jag kastade allt i en hög på golvet och tog en dusch. Plötsligt var hon där med mig, vi stod nakna och höll om varandra och hon grät samtidigt som hon förde in mig i sig. Jag tror att vi inte visste vad vi skulle göra, allting kändes som fruktansvärt stumt, så att ligga med varandra i duschen var det enklaste sättet att få något i rörelse. Närheten kom och gick, känslorna som ett stroboskop; avpåavpåavpåavpåavpåavpåavpå, smärtan i att älska någon motvilligt, att äcklas över sin egen falskhet, fegheten i att inte bara resa sig upp och ge sig av, allt kom över mig. Jag sa inte ett ord, det behövdes inte, hon visste ändå.
Efteråt satt vi vid bordet och hade fortfarande svårt till orden. Inget hade ju förändrats. Jag stapplade mig fram i berättelsen om vart vi var på väg med låtarna, vilka tidningar som skulle intervjua oss och vilka spelningar som låg närmast fram i tiden. Hon berättade att hon skulle resa bort tre veckor till sin syster i Tel Aviv. Systern bodde där sen tio år tillbaka, gift med två barn, en man hon hade träffat på kibbutz. Självklart tyckte jag det var en bra idé, kände mig lättad, vi skulle få andrum och tid att tänka igenom allt det här. Jag stannade hemma den kvällen, gick inte tillbaka till studion, jag behövdes inte, ingen saknade mig, det visste jag. Istället lagade vi en middag, allting mjuknade nu när vi hade en kortsiktig plan för vårt förhållande, en plan som handlade om att hon åkte till Israel och jag gjorde färdigt det jag behövde nere i källaren på Tjärhovsgatan.
För första gången på veckor somnade jag omedelbart när jag la huvudet mot kudden. Det fanns inga drömmar den natten som kunde väcka mig. På morgonen när jag vaknade hade hon redan gått till jobbet, ställt fram en frukost, skrivit en lapp. Jag rakade mig och klädde på mig och tänkte att jag skulle ta en dag för mig själv. Inte gå till studion. Men sedan blev det så ändå.

tisdag 29 november 2011

Rub a Dub, Tjärhovsgatan.

Valet av studio för inspelning av vår första skiva var egentligen inget riktigt val från vår sida. Det var någon som hade hört om en studio på söder som var billig och liten och som vi kunde få hyra ett par veckor utan större problem. Det var Rub a Dub Studio på Tjärhovsgatan, bredvid sunkpunkhaket Kapsylen som skulle bli vår hemvist den närmaste tiden. Skivbolaget sa ja, bokade upp studion i tre veckor, skickade på oss Pelle Gunnerfeldt som tekniker och producent och det var det. Tydligen var det här Stig Vigs egna studio, där Dag Vag hade spelat in sina skivor. Klassisk mark för alla dreadlocks och témössor alltså. Ingen kunde bry sig mindre.
”Men ingen baktakt på vår skiva” sa jag till Pelle det första jag gjorde när vi sågs.
Som om han ens visste vad baktakt var för något. Pelle var inne på Hård. Norrländsk. Rock. för hela slanten med sitt band och det tog honom ungefär tjugo minuter att inse att vi inte skulle göra en skiva med Hård. Norrländsk. Rock. Jag vet fortfarande än idag inte hur vi hittade varandra; någon kände någon som kände någon.
”Melodier är överskattat” sa han lakoniskt och satte sig bakom mixerbordet.
Vi riggade upp våra förstärkare och började lägga grunder på femton låtar, tolv skulle hamna på skivan och tre fick bli b-sidor. Vidar, Jens och jag hade repat så länge så vi kunde låtarna i sömnen, i baktakt, i dur, i moll, hur som helst. Så grunderna satt på tre, fyra dagar och sedan var vi arbetslösa, medan Fredrik och Morgan skulle lägga piano och sång. Jag hamnade på soffan ute i ”vardagsrummet”, där det fanns ett par årgångar från sjuttiotalet med Fantomen liggande på golvet. Jag tog mig an Devil och Dödskallegrottan med stort allvar.
”Det kunde varit värre” sa jag till Vidar, som inte höll med.
Vidar hade redan fått något sorgset över sig, något lite uppgivet i ansiktsdragen när han började prata om rockbranschen. Att hänga i en studio dag och natt när solen strålade utanför var inte hans grej, inte alls. Den senaste tiden pratade han mest om hur tomma människor var, vart vi än kom i landet.
”Alla dessa hästsvansar” sa han. ”Vad är det med gubbjävlarna?”
Maten på varje ställe var ju också under all kritik, även för ett gäng som gick omkring hungriga och utsvultna. På åtta av tio ställen serverades det chili con carne till middag, när vi hade soundcheckat och hade blivit lovade mat. Det var bara att hacka i sig. Klagade man, slutade det alltid med att micken inte fungerade när det var dags att gå på och spela och ljudteknikern (som också ofta var kocken och klubbägaren och dörrvakten och garderobiären och bartendern) låtsades inte förstå någonting. Det handlade om att överleva, alltså teg man. Men Vidar hade ledsnat.
”Jag tänker bli vegetarian” sa han. ”Jag slutar äta kött nu. Det är perfekt att starta med det nu när vi spelar in skivan.”
”Okej Vidar, kör hårt” svarade jag.
Men han menade allvar och kom ner med sallader till studion som han tuggade i sig när vi andra åt hamburgare och pommes frites för sjätte dagen i rad.
”Jag blir rädd för dig” sa Pelle Gunnerfeldt till Vidar när vi åt. ”Alltså verkligen, jag blir helt jävla skräckslagen.”
Men Vidar stod fast vid sitt beslut. Och för varje dag blev hans trumslag bara hårdare och hårdare. Mer bestämda. Vidar gick från att vara en trummis i mängden, till Södermalms bästa på de där tre veckorna i studion. Det kan vi tacka salladerna för.

måndag 28 november 2011

Veckans babe

Fredrik fick frågan om han ville bli Veckans babe i Expressen Fredag och tackade ja direkt. Han och jag stod inne på Pet Sounds och bläddrade bland skivorna när han berättade det.
”Inte för att det lär sälja några skivor” sa han.
”Men?”
Han ryckte på axlarna. Verkade oberörd. Det gick inte att riktigt tyda honom, hur fåfäng han egentligen var, om det här fick honom att gå i spinn inombords eller inte.
”Mamma blir nog glad” sa han till sist.
Expressen Fredag gjorde en märklig följetong på oss, vecka efter vecka, som mest kändes krystad och inte så motiverad. Men den där gerillakampanjen fick bokningarna att ramla in, vilket var det enda som räknades, det var det som höll mig flytande ekonomiskt. Varje vecka var den andra lik, fast positivt menat; vi spelade i andra städer torsdag, fredag och lördag, på små rockklubbar runt om i Sverige, på en hel del stadshotell, men fick också bokningar i helt sjuka sammanhang, såsom när gallerior skulle öppna eller jubilera. Vi kunde stå i ett hav av ballonger och sjunga om blow jobs klockan tre på eftermiddagen i ett köpcentra i Borås och skivan var inte ens inspelad ännu. Jag minns att jag ibland försökte gömma mig bakom trumsetet eller förstärkarna när det blev för jobbigt att stå öga mot öga med barnfamiljerna. Men vi tog allt, vi behövde jobben helt enkelt.
Fredrik hade en tjej i varje stad, kändes det som. Ändå satt han längst bak i minibussen varje söndag när vi var på väg tillbaka till Stockholm och grät krokodiltårar över Mickan som bara lekte med honom. Eller krokodiltårar, det var ju min analys, inte hans. Fredrik kunde prata i timmar om henne med den som orkade lyssna. Vanligtvis blev det den som satt längst bak i bussen med honom och inte kunde ta sig därifrån.
”Varför kan vi inte bara vara tillsammans?” kved han högt och ljudligt i bussen. ”Vad är det med henne?”
”Men ni ses ju” försökte jag. ”Du träffar ju henne varje vecka, känns det som.”
”Vi är inte ihop. Hon ringer bara mig när hon inte har lyckats få tag i nåt annat.”
”Du är ett säkert kort alltså?”
Fredrik log snett.
”Jag trodde att bilden i Expressen skulle tämja henne liksom. Att hon skulle bli imponerad och sluta ligga med andra. Men hon fortsätter att ha mig som sin kukakut.”
”Kukakut?”
”Ja. Du vet som en kuk som får rycka ut när alla andra kukar har gått hem och lagt sig.”
”Clownen gråter” sa Morgan utan att röra en min.

söndag 27 november 2011

lördag 26 november 2011

Ömheten, tomheten.

Vi tog en båt ut i skärgården. Hyrde in oss ute i Sandhamn. Vi behövde bryta det gamla, försvinna bort en helg, försöka göra något konstruktivt, båda mådde uselt, det var underförstått att vi skulle försöka prata med varandra. Men inuti mig hade allt gått sönder. Jag förstod inte hur vi skulle kunna reparera det här. Fast det sa jag inte.
Charlotte satt blek och tafatt och fingrade på en kaffekopp, hade svårt att möta mina ögon, lät blicken svepa ut mot vattnet, låtsades vara intresserad av måsarna och vågorna och bryggorna. Då och då gick hon ut på däck och rökte. Jag satt kvar inne, allt var grått där ute; himlen, vattnet, människorna, båten, det karga landskapet.
Jag läste Mario Vargas Llosa och tänkte mig bort någon annanstans. Fantiserade om en annan värme, andra länder och språk, tyckte att Sverige och Stockholm hade gjort sitt. Jag hade sett alkoholens allra fulaste tryne den natten när jag fick hämta hem henne; hon var bortom räddning, jag var naiv, visste inte mycket om någonting, men jag visste att hon behövde hjälp på ett eller annat sätt. Hon höll med mig, hon tyckte också att hon behövde hjälp, fast ändå inte, inte hjälp som i professionell hjälp, utan mer som i förstående hjälp från mig och sina vänner, att vi skulle lyssna på henne, hålla henne borta från vinet ett tag, låta kroppen torka ur, sen kunde hon gå tillbaka till ett normalt, kontrollerat, hälsosamt, socialt drickande.
Visst Charlotte. Så blir det säkert.
Vi fick ett rum med utsikt, packade upp, sträckte ut oss på sängen, knullade, tittade på tv, pratade inte, duschade och gick ner till restaurangen och beställde mat. Jag drack vin till min fisksoppa, men inte hon, det vågade hon inte.
”Det här är ju idioti” sa hon.
”Vilket?”
”Att jag inte ska kunna dricka ett glas vin till maten. Det är väl ingen fara?”
”Så igår sa du att du behöver ta några vita månader och idag vill du ha ett glas vin?”
”Bara ett!”
”Jag kan inte vara din polis. Jag tycker att du har problem med spriten och jag tycker inte att du ska dricka. Jag blir ledsen. Jag skulle också vilja att du kunde ta ett glas vin nu, med mig här.”
”Det är mycket roligare om vi dricker varsitt glas.”
Men när jag inte sa något mer så beställde hon inget vin och sedan åt vi under tystnad. Jag kände hur mörkret slöt sig kring oss. Vi avslutade måltiden hastigt och gick upp på rummet igen. Charlotte la sig på sängen och växlade mellan kanalerna. Jag satt i en fåtölj och betraktade henne stilla. Det var inte slut, det fick det inte vara, jag kokade fortfarande inombords, kanske kunde vi klara det.

fredag 25 november 2011

Amplified 2 rock

Det kan verkligen vara hur fint som helst att spela i ett rockband. Speciellt ett rockband som är på väg upp. Det blir så tydligt när det lossnar, när tidningarna hittar namnet, fiskar upp det, vill nämna det, verkar tro att de är en del av det, sätter etiketter på vad det är man gör och vad man inte gör, har synpunkter, frågor, svar. Så var det. Ett tag.
Morgan och jag satt med varsin kaffe på Nytorget. Det var tidig förmiddag och jag var mycket förvånad över att jag hade sällskap av honom; tidiga förmiddagar kändes annars inte riktigt som hans tid. Men vi satt vid en bardisk och drack bryggkaffe ur stora ölglas och servitrisen hade ett gott öga till Morgan och frågade om vi ville spetsa kaffet. Men det ville vi inte. Någon av oss hade köpt Expressen och vi kastade den vanliga tidningen åt sidan och öppnade istället upp Expressen Fredag, för att få reda på vilket eller vilka band som var tuffast just nu. Linda Norrman körde sin lista varje helg och plötsligt var vi med. Vi stod först, längst upp. Hela världen stannade upp en liten stund, jag hörde fågelkvitter eller om det var glaskross från köket, Morgan och jag tittade på varandra och log fånigt. This is the shit.
Senare samma dag satt vi hemma hos Morgan och telefonen ringde. Linda bokade oss för en intervju till tidningen, strax efter det ringde ett par festivaler och undrade vad vi hade för oss den och den helgen, vi tände cigaretter och hällde upp vin och körde rollspel i Morgans vardagsrum; jag var en solblekt figur i stora solglasögon som bokade band till Emmaboda och Morgan lekte roddare som fick sova sked med ljudteknikern.
Oövervinnerliga. Om så bara för ett slag. Det kan vara hur fint som helst att spela i ett rockband. Det är inga problem när det väl händer. Och nu hände det. Ett gäng överklasskonstnärer bokade oss till en fest uppe på en vind någonstans på Östermalm. Någon skulle ha en privatfest, någon med för mycket pengar, som hade råkat läsa Expressen Fredag. Vi tackade ja och åkte över med våra instrument och riggade upp alltsammans i ett hörn. I ett annat hörn stod en känd dj och sedan sprang det omkring kotlettfrisyrer och D & G-konstnärer överallt och tände ljus, klirrade med champagneflaskor, kindpussades och drog linor inne på toaletterna och det var en ny värld som vi hade fått inträde till. Precis när vi gick på för att börja så delade Fredrik ut tuber med raklödder. En till oss var.
”Nu kör vi.”
Så vi drog igång och folk ställde sig tätt intill oss i en ring. Det var trångt och varmt, vi stod på golvet och spelade med alla människorna runt omkring oss i samma ögonhöjd som vi själva, om jag hade tagit ett steg för långt ut så hade jag skallat någon i publiken. Jag kände hur det droppade från taket efter ett par låtar, folk trängde sig närmare, bandet kröp ihop, blev till en liten pulserande kropp, jag älskade det, jag visste precis var jag hade dem, vi började bli riktigt samspelta, det gick att göra vad som helst, så kändes det. Och plötsligt var det en kotlettfrisyr som tog tag i Morgans mickstativ och skakade det fram och tillbaka. Jens tömde hela sin tub med raklödder över honom. Vi andra hängde på och sprutade med våra tuber över alla andra som stod närmast. Vitt, tjockt skum i ansiktet på folk, ner i tjejernas urringningar, på slipsarna, på kavajerna, in under de uppknäppta skjortorna. Folk tjöt och skrek. Vidar räknade in nästa låt. Och folk lät oss hållas. Folk till och med tyckte om det och bad om mer. I gryningen när festen var över och vi stod och packade ner våra instrument, såg jag hur Morgan fick pengarna för spelningen av värdinnan. Hon hade fortfarande raklödder i håret. Hon såg lycklig ut.