Hon fick tid en tisdag tidigt, innan lunch uppe på Södersjukhuset för att ta bort barnet. Läkaren hade förklarat att hon skulle få äta en tablett och sedan få livmodern skrapad. Efter ingreppet skulle hon få ligga kvar ett par timmar och om allt såg bra ut kunde hon sedan gå hem. Hon ville att jag skulle komma och hämta henne därifrån.
”Vi kan nog bara promenera hem” sa hon.
”Jag kommer. Blir det bra vid två?”
Hon nickade sammanbitet. Sedan gick hon till sjukhuset. Hon ville gå dit själv, utan mig, hon sa att jag inte behövdes just då. Jag kände mig helt stum, varken glad eller ledsen eller levande eller död. Bara tom. Charlotte kände säkert samma sak. Efter att hon hade lämnat lägenheten blev jag liggande i sängen, gjorde en klassiker, låg och stirrade upp i taket, hade svårt att fästa blicken på något särskilt, hade en krypande oro i kroppen; en del av mig ville springa ikapp henne och avstyra aborten, ta tag i henne och säga att vi gör det då, det var inte meningen så tidigt, inte nu, men vi gör det. En annan del av mig var livrädd för att hon skulle strunta i att gå till avdelningen, att hon skulle ta en annan väg när hon hade kommit halvvägs, att hon hade kommit på andra tankar och tänkte behålla barnet med eller utan mig.
Nere på gatan gick folk omkring, ovetande om ångesten i den här lägenheten. De var på väg i sina liv, vart som helst, till sina kärlekar och jobb och vänner och ovänner. De visste ingenting om hur riktig sorg kändes, så tänkte jag på det, fånigt, skakade på huvudet, ville sluta jämföra liv med främlingar, det ledde ingenstans. De senaste veckorna hade flera kompisar berättat om att de hade varit med om aborter, om sorgerna och förvirringen och till och med förnedringen som det innebar att behöva fatta ett beslut. Jag förstod att jag och Charlotte inte hade något unikt, det har ingen, men likväl var smärtan såklart vår egen. Det här stod mellan oss och skulle alltid göra det; hur jag bestal henne på hennes sista tillfälle att få en egen familj. Hon hade satsat på fel människa.
Tankarna blev för tunga, jag var som vanligt tvingad att lämna lägenheten eftersom väggarna verkade trycka sig mot mig. Jag tog en lång promenad över hela söder, noga med att hålla reda på tiden, slank in på Giffis på Hornsgatan och åt en köttbullemacka med taxichaffisarna, försökte läsa en tidning men kunde inte fokusera, tiden släpade sig fram, blev tolv, blev ett. Jag gick in på en Pressbyrå och köpte tre magasin som jag visste att hon ville läsa, fick dem i en påse och promenerade bort till sjukhuset längs Ringvägen. Tio i två stod jag i receptionen till avdelningen och frågade en sjuksköterska var Charlotte låg någonstans.
”Hon gick härifrån redan för en timme sedan” fick jag till svar.
Jag kommer aldrig att glömma blickarna från personalen. Som att det var jag som hade sett fel på klockan. Inte ens det fixade jag.
Rusade ut, ner för backen till Ringvägen igen, sprang hela vägen hem till Skånegatan, kunde inte vänta på hissen, kastade mig upp för trapporna och öppnade dörren. Där låg hon på sängen och vilade. Sov tror jag. Vaknade när jag kom in. Jag gick ner på knä vid sängen, tog hennes hand, strök hennes panna, frågade henne hur hon mådde, hon nickade, sa att det var bra, att hon hade gjort det och sedan känt sig så stark så hon ville gå därifrån tidigare. Jag gav henne magasinen, hon log och la dem ifrån sig. Jag blev sittande på golvet, hon låg kvar i sängen, jag visste inte vad mer jag skulle fråga henne, inga ord kändes bekväma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar