söndag 31 oktober 2010

Fingret på avtryckaren

Årets firmafest har brakat loss och min plan är att komma sent och gå tidigt. Därför dyker jag upp först vid tio på kvällen. Buffén är avklarad och paraplydrinkarna har rullat in så att säga. Vis av erferenhet vet jag att närvaro är bra, men bör vara kort och koncis om man ska överleva.

Åke ger järnet på dansgolvet och har knäppt upp ett par knappar på skjortan. Ett par knappar mer än vanligt. Och då kan han ändå vara väldigt generös med sitt håriga bröst till vardags. Åke är 57 men svår på småtjejerna i receptionen, det är bara en av alla hans svagheter som vi uppskattar. Åke verkar ha valt motsatt strategi vad det gäller närvaro; han har helt klart kommit tidigt och planerar inte att gå hem överhuvudtaget.

"Åke, du spiller ut drinken" säger jag.

"Ge mig en ny då" svarar han.

Så jag hamnar i den provisoriskt uppställda baren gjord på två stolar och en liggande dörr. Där står Erika och serverar med våta ögon.

"Säg mig Erika" säger jag till henne när jag måste luta mig över dörren för att hon ska höra, "varför är allt precis som man kan vänta sig?" Hon rynkar pannan och försöker förstå. "Jag menar, varför blir jag inte förvånad?"

"Jag är verkligen inte upplagd för filosofi, älskling. Vill du dansa?"

"Det är det jag menar Erika. Det är precis det jag menar".

I ögonvrån ser jag min chef skämta om sin vigselring med hon som jobbar på lagret. Thomas som kör truck och är hemligt förälskad i den tjejen, sitter på en stol en bit bort med en ölflaska i handen och ser ut att ha fått en dröm kraschad mot huvudet. Han som spelar skivor i ett hörn är flankerad av Hassan och Mia, som från varsin sida försöker påverka vad han ska spela härnäst. Thomas går runt med ett kycklingspett i handen som han använder som mikrofon när han sjunger med i låten som just nu spelas. Och själv dansar jag med Erika.

Efter ett par låtar så tystnar musiken i högtalarna och någon key account manager går upp på en scen och det är hallelujah hit och hallelujah dit och sedan dyker det upp ett gäng musiker med svettband runt pannan och kör igång 1999 med Prince och festen expolderar i konfetti och kvinnoskratt. Vi är framgångsrika. Vi får vara med. We are the in-crowd.

Peter sticker till mig ett glas.

"Dricker du det här så är det god natt" säger han. Så jag sveper rubbet och hela havet stormar. När bandet drar igång Do ya think im sexy är jag såld. Och Erika med.

"Jag älskar den här låten" skriker hon i mitt öra. "Och jag älskar killen som spelar på den där grunkan" säger hon och pekar.

"Basisten" svarar jag. "Alla tjejer gillar basisten".

"Ja men kolla in hur hans finger pumpar på strängarna! Herregud tänk om hans finger gjorde det där med mig!"

"Ja han är duktig" svarar jag.

"Duktig? Gosse, han är ett proffs". Vi står båda och stirrar på basistens finger. Erika fortsätter efter en stund. "Tro mig, han är ett proffs".

lördag 30 oktober 2010

Handyman up my ass

Jag står på en stege och spikar upp TV-kabel som ska löpa i taket. Givetvis har en tumme fått sig en smäll och det enda jag längtar efter är att få sätta mig på golvet och skrika. Antingen det eller en frustrerad promenad.

Bodil går runt och gör allt det roliga. Det som syns. Skitjobbet lämnar hon till mig. Det är jag som får åka till tippen med allt embalage. Det är jag som får bära ner skräp i grovsoprummet och känna en råtta springa över min sko. Bodil pyntar. Hon går omkring med vaser i händerna och arrangerar blommor. Ställer till rätta i fönstren. Ändrar lite. Rättar till en gardin.

Man ser direkt när hon är nöjd med ett arrangemang. Det syns på munnen. Den ler lite fast ändå inte. Och så en knyck på huvudet och så vet man att hon är färdig. Det driver mig till vansinne. Och så nynnar hon på Frank Sinatra.

"Bodil". Jag kliver ner från stegen. "Är det här okej?"

Hon kommer bort till mig och tittar upp. Tystnad i två sekunder. Sen ger hon sitt godkännande.

"Snyggt". Hon vänder blicken in mot sovrummet. "Nu kan du fortsätta där inne. Det står några hyllor på golvet som måste upp".

"Okej" säger jag. "Men sen räcker det. Jag går ut med hunden".

"Kul" säger hon. "Vi kommer aldrig att köpa nån hund så sluta med det där".

Jag lufsar in i sovrummet och börjar hamra på väggarna när jag hör henne igen.

"Det är nästan så man börjar längta efter lite hantverkarsex" säger Bodil.

"Jag är här baby" svarar jag.

"Nu tror jag inte att du hörde vad jag sa" säger hon.

fredag 29 oktober 2010

Capri Due, Tomtebogatan

Du sitter mitt emot honom på er vanliga kvartersrestaurang.

Ni har varit ett par i 18 år och ni har gått hit genom alla år. Personalen känner er väl. Ni sitter mitt emot varandra och äter en bit kött och du har bestämt dig för att lämna honom och du vet att han inte kommer att bry sig. Det enda han kan tänka på denna kväll när du berättar det för honom är att han har råkat matcha en randig slips med rutiga dukar.

Du hoppades på att sorg skulle synas utanpå men du hade fel. Du hade velat att ditt ansikte skulle vara en alarmklocka. Du skulle önskat att han kunde titta upp från tallriken. Du hade velat vad som helst. Då kanske du hade försökt lite till.

Den nya servitören avbryter dig genom att fråga om ni vill titta på dessertmenyn. Precis när du skulle. Säga. Det. Ni beställer tiramisu. Den är godast i stan men är ändå ett skämt. Hur många har ni ätit? Kan du ens föreställa dig?

Du är snyggare än på flera år. Du verkar ha fått sova igen. Kanske är det därför du lämnar honom? För att du behöver den andra världen. Den där man sover. Du jämför dig med de andra gråklädda Patrizia Pepe-flickorna som brukar gå på Rörstrandsgatan. De som rusar med handväskan över axeln. Vars blonda hår är längre och tjockare än ditt. Du vet att det är orättvist mot dig själv. Men herregud, vem har sagt att livet ska vara rättvist? Det gäller att tillhöra det vinnande laget bara.

Vad tänker du göra när du reser dig upp ikväll? Ta hans arm ute på gatan och gå hem tillsammans? Ringa en väninna och sova i gästsängen? Åka in till jobbet och sova på kontoret? Eller unna dig ett hotellrum?

I köket slamrar kocken. Resten av gästerna i lokalen är uppslukade i sina samtal. Dom ser dig lika lite som han mitt emot. Alla har sitt. Det borde vara annorlunda, men det är statiskt, dött, utan syre.

Du öppnar din mun och säger det. Han stannar upp mitt i en tugga. Ger dig en kort nick.

Ni är överens.

torsdag 28 oktober 2010

kött & video

I mitt kvarter ligger stans näst bästa wok-restaurang. Det är i alla fall så dom gör reklam för sig själva på ett stort plakat som dom har klistrat upp på insidan av sitt fönster.

"Men hur menar ni?" undrar jag. "Var ligger stans bästa wok då?"

"Fråga inte så mycket utan beställ istället" säger Yi som äger stället. Vi har en fantastisk relation som bara pågår och pågår. Yi känner de flesta locals väldigt bra och har blivit något av en kvarterspappa som håller koll på att folk gör vad de ska och när de ska göra det. Jag skulle vilja säga att han är stans bästa kvarterspappa. Men har äger alltså bara stans näst bästa wok.

"Om jag kan hjälpa dig att bli bäst så säg bara till" säger jag.

Yi packar ner maträtten som jag beställt i en påse och räcker över den till mig. Jag betalar inte just nu, utan gör bokslut en gång i månaden. Kommer ner efter lön och gör mig skuldfri. Idag blev det nåt starkt och fruktigt. Jag vet inte, jag bara äter.

"Kom hit oftare så blir jag nummer ett" säger Yi.

Väl ute på gatan börjar jag gå hemåt. Kvällen ligger utstakad. Det ska inte hända någonting, det är målet. 

På vägen hem går jag förbi den lokala slaktaren som heter Leopold. Vår relation är inte alls lika självklar som den jag har med Yi, inte sen jag en gång klagade på att det hängmörade köttet inte kändes speciellt hängmörat.

"Vem är du?" sa han den gången. "Är du en asgam?"

Sen den dagen får jag jobba i uppförsbacke för att återfå hans förtroende. Det kan nog ta ett par år men jag gör vad jag kan. Jag noterar att även han har börjat med reklam i fönstret. På hans skylt står det "KÖTT OCH VIDEO".

Jag kliver in i butiken. Vi hälsar. På ett snurrställ direkt till höger om mig finns det ett trettiotal filmer.

"Kan man hyra film här nu också?" undrar jag. "Vilken bra idé".

Leopold skiner upp.

"Visst är det?" Han är nöjd med sig själv. "Många kunder som kommer hit ska hem och laga god mat och sen vill de se en film".

"Men det är ju briljant" säger jag. "Snacka om att skapa mervärde för kunderna".

"Exakt. Först lite fläskkottlett. Sen lite Halloween".

onsdag 27 oktober 2010

grattis till ditt sociala patos, älskling

Elisabeth står med ryggen mot diskbänken och armarna i kors. En rykande latte står bredvid henne och väntar på att bli sval.

"Mina latte blir alltid för varma" säger hon, "jag hinner aldrig dricka dem innan jag måste gå".

"Det var inte roligt att höra" svarar jag.

"Jag träffade grannen på tvåan i morse igen". Hon suckar. "Jag skulle ner och boka en tvättid och han stod och gungade i trappan. Skitfull såklart. Klockan är ju inte ens nio på morgonen. Och vet du, han hade en golvmopp som krycka".

Hon märker att min respons är obefintlig.

"Henrik hör du vad jag säger? Vad ska vi göra? En golvmopp!"

Jag lägger ifrån mig ekonomisidorna.

"Elisabeth, det är så här det funkar. Eftersom vi bor i en nybildad bostadsrättsförening så bor många såna där kvar. Det är lite blandat i huset helt enkelt. Dom försvinner med åren".

"Det är förskräckligt i alla fall" säger hon.

Jag försöker ge mig i kast med tidningen igen. Tystnaden lägger sig över köket. Elisabeth försöker läppja på sin latte och bränner sig på läppen. Hon ställer ner den på diskbänken igen och går ut i hallen och tar på sig sina stövlar.

"Men dom kunde väl åtminstone dela ut ordentliga kryckor till folk?"

du är aldrig mer än 24 timmar hemifrån

Alla är här ikväll. Hela gänget är samlat faktiskt. Till och med Jocke visar upp sig.

Jocke fick trillingpojkar för ett år sedan och sen dess har han varit spårlöst försvunnen. Vi har alla ringt och skickat meddelanden utan resultat. Anders trodde att han hade sett honom på ICA för ett par månader sen men det kan också ha varit ett spöke, det gick inte att avgöra. Och Anders som är rädd för spöken vågade inte gå fram och se efter.

I alla fall så är vi alla samlade på Pelikan och det är inte Jocke som är huvudpersonen utan det är Daniel som står i fokus. Daniel har landat i Sverige samma dag och ringde runt till oss alla för att kolla om vi skulle ses. Han hade gråten i rösten, blandat med exploderande glädje som han inte kunde dölja. Allt var tydligen kaos och han ville gärna träffa oss och prata.

"Men den här tjejen som du har träffat" säger Anders, "menar du att du satte dig på ett plan och flög över halva jorden bara för att träffa henne igen?"

Daniel nickar sammanbitet. "Ja det gjorde jag" säger han, "och jag knackade på hennes dörr utan att ha kontaktat henne i förväg. Jag ville bara dyka upp och överraska henne".

"Hur tog hon det då?" undrar jag.

"Hon blev både glad och arg, tror jag". Vi lutar oss alla framåt och väntar på fortsättningen. "Ja hon släppte ju in mig" säger Daniel.

"Och så bodde du där ett par veckor?"

"Mmm. Fast jag fattade att det fanns nån annan i bakgrunden. Vi semestrade on the countryside några dagar och hon gick iväg och skickade mess till någon hela tiden. Det var hemskt".

"Men varför flög du efter henne? Utan att förvana menar jag" undrar Jocke som har fått energi av sin åttonde starköl.

"Men fattar ni inte?" undrar Daniel, "den där tjejen kommer ju aldrig att glömma mig för att jag gjorde det. Att jag köpte en dyr biljett och flög tusen mil för att träffa henne. Hon kommer aldrig att glömma det".

"Där har du fel" säger jag, "det är du som aldrig kommer att glömma henne för att du gjorde på det viset".

"Vad ska jag göra nu då?" undrar Daniel. "Jag är kär i en tjej som bor i ett annat land långt härifrån och hon vill inte ha mig".

"Du träffar nån annan. Hånglar lite. Snackar stora ord. Du vet vad jag menar" säger Anders.

"Äh fan, man ska inte träffa brudar från andra länder. Det blir bara problem. Man talar ju för fan inte samma språk", säger Daniel bittert.

Jocke beställer en ny öl av hon som har jobbat där i alla år och vänder sig sen till Daniel.

"Vadå, det är väl inget svårt att ha ett förhållande med nån från Armenien till exempel?" Han plockar upp en näve nötter ur en skål framför sig och fortsätter. "Det är ju bara att trycka på google översätt".

tisdag 26 oktober 2010

Hur man gör en perfekt Dry Martini

"Jag vill inte verka dryg" säger Hanna när jag har henne på telefon, "men vet inte du hur man blandar den perfekta dry martinin?"

"Sorry Hanna, jag har försökt i åratal utan att få till det. Och ikväll kommer chefen hit och han tjatar jämt om martinis hit och dit så jag vill verkligen att den ska bli bra".

"När kommer han?"

"Nu, strax. Om tio minuter kanske".

"Har du bytt skjorta?"

"Ja".

"Slips?"

"Slips? Måste jag byta den?"

"Sover Dolly Parton på rygg?"

"Ja det tror jag att hon gör".

"Där har du svaret".

"Okej men sen då?"

"Med slipsen?"

"Nej med martinin".

"Jasså den. Jo du gör så här: Allt ska ner i frysen och bli iskallt. Det gäller glasen också. När chefen kommer så tar du hans rock och visar in honom i vardagsrummet. Sedan går du ut och börjar göra drinkarna. Lägg först i en oliv på botten av det frostade glaset. Jag hoppas vid gud att du har köpt bra oliver och inte sån där skit som du bjöd mig på en gång när jag var över. Har du det?"

"Aldrig mer skitoliver, det fick jag lära mig. Det är lugnt Hanna".

"Sen häller du på gin. Samma sak där, det måste vara en bra gin".

"Absolut".

"Och du har redan lagt glasen och spriten i frysen?"

"Hanna, du kan lita på mig".

"Okej. När du har kommit så långt med drinkarna så ringer du mig".

"Ringer till dig? Vad menar du?"

"Så hämtar jag min flaska Noilly Prat och visar upp den för telefonluren. Så torr ska din dry martini vara".

"Du nu ringer det på dörren, det måste vara han. Men jag ringer dig strax, okej?"

"Okej".

sprängrefräng

Och du har mage att undra varför jag älskar Phil Collins så mycket?

Lyssna nu. Jag betalar mina räkningar i tid. Jag har ett fast handslag. Jag kommer i tid till jobbet. Jag håller upp dörrar åt damer och de halta och lytta. Jag lyfter på mitt plommonstop när jag möter någon som verkar bekant. Som du förstår har jag mycket hög EQ.

Hela mitt liv har jag vigt åt jazzen. Stenkakorna. Saxofonerna. Det lilla pianot.

Men sen kom Phil and i got carried away. Ända sedan den där boken om dåren i NYC som också älskade Phil Collins så har jag varit fast.

Ingen moralpanik här nu. Håll dina hästar. Ingen mer jazz. Det där är ett passerat kapitel i ett annat liv. Nu vill jag ägna min kvalitétstid med MISTER Phil Collins, utan att få några sarkastiska kommentarer från mina jazztrummisar till grannar. Du har fel och jag har rätt.

Genesis var ju givetvis ett otroligt band men det var först som soloartist som Phil Collins verkligen kom till sin rätt. Balladerna var etthundrasextiotvå procent ärliga. Och resten av procenten var total feelgood.

Det tillhör allmänbildningen att ha bott på Metargatan, därom är vi överens. I övrigt tror jag inte på något som du säger. Men jag vet att du måste flytta. Det här huset är inte stort nog åt oss båda. Ta din trumma och gå. Om du inte tänker göra som jag säger får du helt enkelt se till att inte hamna i hissen samtidigt som jag. För om du gör det kommer jag inte att lyfta på mitt plommonstop.

måndag 25 oktober 2010

grande finale

Jag sitter på golvet bland alla flyttkartonger och glor rätt in i väggen. Jag tror att jag saknar dig hanterbart, men det kanske bara är medicinen som jobbar.

Tydligen har jag skurit mig i foten på glaset som jag tappade i golvet tidigare idag. Jag märker det först nu långt senare. Ser att det finns små blodspår på golvet där jag gått. Det gör inte ont. Ingenting gör ont längre.

I ett annat rum står tv:n på. Hur länge har den gjort det?

Reser mig för att sopa upp glaset från golvet och märker att jag visst har ont och att det blöder från hälen. Köttet har öppnat sig och en glasskärva sitter kvar där inne. Det går inte att stödja på foten. Sätter mig igen på samma ställe som innan. Försöker peta ut glaset med en annan skärva som jag hittar på golvet men det gör bara saken värre.

Tänker att jag borde ringa någon. Kanske dig. Du kunde komma hit och ta reda på mig. Och själv få se vad du har ställt till med. Men istället ringer jag till tre olika telefonsvarare men väljer att inte säga något. Vi hörs en annan dag killar. Ni kunde inte ta samtalet just idag.

Jag undrar var jag ska göra av kartongerna som innehåller dina kläder. Jag undrar var jag ska göra av kartongerna som innehåller mina kläder.

Sen tänker jag att detta är första dagen i resterna av mitt liv.

söndag 24 oktober 2010

tobaksaffären som gud glömde

Affären ligger här nere på hörnan. Oansenlig utan någon marknadsföring. Om du går förbi  utan att veta att den finns är det lätt att du missar den.

Samma ägare i alla år. Samma vinnande koncept.

Tonåringarna som går i skolan i närheten hänger där på rasterna och köper choklad och laddar sina mobiltelefoner. Alkisarna köper cigg styckvis ur ett paket som ägaren har liggande på en hylla bakom kassan. Vi andra köper toapapper och mjölk på sin höjd. Ja okej då, jag personligen handlar upp hela kylskåp hos honom men det är det ingen annan som gör.

Trodde jag, tills jag kliver ner en kväll i oktober och plockar på mig bröd, smör och ost och tar upp plånboken för att betala.

"Kompis, du brukar handla här ganska ofta va?"

Det är ingen fråga han behöver svar på. Han vet att jag är där tre, fyra gånger i veckan för att jag har minne som en guldfisk och aldrig kommer ihåg att handla det jag behöver någon annanstans.

"Visst" säger jag "jag är här en del".

"Köpa rom?" frågar han och ställer upp två liter på disken. "Fin rom. Jamaica du vet". Så den kvällen kommer jag hem med bröd, smör, ost och ett par flaskor rom. Perfekt.

Efter det så eskalerar vår vänskap snabbt in ett partnerskap kan man säga. Varje gång jag kommer in i affären och möter ägarens blick så vet jag att han kommer att ha ett fantastiskt specialerbjudande till sin bästa kund. På kort tid köper jag en bandspelare, tre telefoner, en dator som "visserligen har stått ute i regnet men du får den billigt kompis", mer rom, en hel bal med toapapper och sist men inte minst en kanot.

"Jag måste sluta komma hit" säger jag en dag. "Jag blir ruinerad".

"Bra erbjudanden växer inte på träd kompis".

"Ja hur som helst så var allt det där toapappret ett impulsköp som jag ångrar. Jag har tvåhundra rullar i hallen. Kommer knappt in".

"Jag har fått in lådor med vin". Den vanliga proceduren; han lanserar det senaste på disken för mig och jag väger det i handen medan han kör införsäljning. "Bra rödvin!"

"Från Bulgarien?"

"Kompis, etiketten är bulgarisk men vinet kommer från Italien. Du gör världens affär. Jag har fyrahundra flaskor. Ska du ha femtio?"

"Femtio flaskor?"

"Som jag sa kompis; träden är inte fulla av erbjudanden".

"Jaha det låter ju bra men du har inget vitt?"

"Nej bara rött. Varför vill du ha vitt?"

"Jag får så lätt rödvinspattar. Det ligger i släkten".

lördag 23 oktober 2010

jag köper alla dina brister, kompis

Det är Peter, Andreas, Mauro, Frank och jag som ligger ute på Gärdet och kollar på folk som flyger drake. En och annan hundägare släpper käftarna loss och vi är rejält uppskrämda av byrackorna. Ett gäng killar spelar rugby en bit bort och verkar spöa på varandra rätt ordentligt.

Peter: "Grabbar, alltså vilken låt skulle ni helst ha velat skriva? Ni får bara välja en".

Frank: "Anarchy in the UK".

Jag: "Gimme shelter". Fundering. "Eller A Case of you". Fundering "Eller Concrete Jungle".

Frank: "Du är diskad".

Peter: "Rätt svar är Eighteen with a bullet, fattar ni väl?"

Mauro: "Jag måste nog säga Peace Frog".

Andreas dröjer med svaret:

"Jag tror det är Fråga Stjärnorna. Ni vet, med Cajsa Stina Åkerström?"

Alla vet men ingen säger nåt.

Andreas: "Lägg av killar, ni tror att jag väljer den för att den har sålt massor och drar in skitmycket stim men det är faktiskt inte därför".

Frank: "Så varför den då?"

Jag: "Det är rätt skitnödig stämning nu. Andreas kan säkert ta sig ur det här på något snyggt sätt som jag inte kan lista ut".

Andreas: "Jag skulle faktiskt inte behöva motivera det här men den är helt grym att diska till".

Tystnad.

Andreas igen: "Jag tror fan jag ska spela den när jag gifter mig".

Mauro: "Du behöver inte diska på ditt eget bröllop. Du kan hyra in folk till sånt".

fredag 22 oktober 2010

Swenglish

"The thing is" säger Erik som har varit 7 månader i Kuala Lumpur och krängt bostäder, "att ingen kan veta med säkerhet vart ekonomin är på väg". Han tar en konstpaus och låter oss begrunda detta faktum. Erik har jobbat som mäklare i nåt slags utbytesprogram mellan två mäklarfirmor, fått lite internationella kontakter, lärt sig the walk och the talk och lagt sig till med kotlettfrisyr.

"Men ska man köpa lägenhet nu, eller ska man vänta?" undrar Tessan, som lägger undan tio tusen i månaden på sina stripp-pengar för att kunna köpa en etta innanför tullarna.

"Jag kan inte svara för Stockholm" säger Erik, "but you might just sit still in the boat".

"Vad betyder det?" undrar Tessan.

"Ingen aning" säger jag.

"Det blir till att dansa lite till, raring" säger Erik. "Vem vet, vi kanske kommer förbi ikväll och kollar in dig" lägger han till och pekar på sig själv och mig.

Tessan skruvar på sig oroligt. "Neeej, det vill jag nog helst inte".

Jag ser i ögonvrån att vår bordsgranne sitter och smyglyssnar på vår konversation. Han har också kotlettfrisyr av någon outgrundlig anledning. Han låtsas vara djupt koncentrerad på sin cappuccino, men hans öron är vidöppna. Kanske är han lägenhetsspekulant och behöver råd från ett proffs.

"Men så här va" fortsätter Erik, "har du caschen så kan du easy gå in på marknaden nu och köpa din condo. Men inte för mycket skulder va? Fattar du? Take it easy, för det kanske droppar".

"Så det du säger är att jag ska fortsätta att lägga undan pengar till kontantinsatsen? Fortsätta jobba nattskiftet?"

"I´ll rest my case" säger Erik.

"I´ll rest on your face!" säger vår bordsgranne.

Resten, är så att säga history. 

Mecenat

"Jag har följt din blogg från första stund" säger du och sätter dig i din röda skinnfåtölj, inhandlad på möbelmässan i Milano. "Den är bra, men den kan bli mycket bättre".

Grå kostym, grått skägg. Isblå ögon. Konjakskupa. Klockan 11 en tisdag förmiddag. Jag registerar tiden på din Patek Phillippe från 1973. Hur gick det till när du förvärvade den här våningen? Vill jag fråga dig, men någonting säger mig att det inte är min tur ännu.

"Jag skulle vilja ta mig an dig. Om du har vad som krävs, vill säga".

"Jag skriver bara det som faller mig in. Jag vet inte riktigt vart det ska ta vägen" svarar jag.

"Fortsätt". Din blick är svår att möta. "Vad händer härnäst?"

"Ja alltså hela min idé är att skriva en blogg som känns osannolik, fiktiv, som omöjligt kan vara sann".

Du nickar. Din slips är fantastisk, jag vill gärna berätta det för dig. Det känns så märkligt att sitta i ditt bibliotek med alla skinnryggar på böckerna och de uppstoppade falkarna och ugglorna som stirrar ner från höga bokhyllor. Hur hamnade jag här? Du skickade ett mejl och bad mig komma. Jag gjorde som du bad. Det var något i tonen som både var en fråga och en befallning. Nu sitter jag här och kan inte ta blicken från dina manschettknappar. Ingenting här inne är billigt. Förutom jag.

"Men saken är den att allt är sant". Det är knäpptyst i våningen. "Jag har inte hittat på något. Allt har faktiskt hänt". Jag tar ett andetag och fortsätter. "Jag förstår att det låter konstigt, men det är på riktigt".

Du ser förbryllad ut. Stryker ditt skägg. Gör en min på munnen.

"Det var tråkigt att höra" säger du. "Jag hade hoppats dikt, lögn och förbannad osanning! Nu visar det sig att du bara är en simpel dagboksförfattare".

"Jag förstår inte".

"Världen är full av tråkiga dagböcker. Folk vill ha lögner."

Du vinkar avvärjande med handen mot mig och säger

"Jag är ledsen men jag kan inte göra något för dig. Du gör mig besviken."

torsdag 21 oktober 2010

The Standard, NYC

Ja du läste rätt.

För en gångs skull befinner vi oss inte i Stockholm utan på Manhattan. Vi har ätit en fantastisk middag; ostron, hummer, cava, espresso. Den där svenska tjejen som jobbar i NYC sen ett par år, med alla sina kontakter, snackade till oss ett bord fastän det egentligen var omöjligt. Hon sa visst att vi var från ett svenskt gastronomisällskap som var väldigt inflytelserikt. Tjenare.

Det är italienskt tema denna afton: Jag sitter i svart Pradakostym. Skjorta och slips från Armani. Skorna ett par ScalperS Black Label att dö för. Det gjorde jag nästan när jag såg dem i ett skyltfönster på andra sidan gatan och sprang rätt ut i trafiken. Jag kommer att bli tvungen att ljuga för min fru om vad de kostade. Å andra sidan ljuger hon om det mesta här i världen och tror att jag går på det. Tjenare.

Ted Nugent sitter vid bordet bredvid och dricker mineralvatten. Han äter en grönsallad och pratar med en kvinna om jakt och om hur republikanerna ska återta makten vid nästa val. Motor City Mad Man känns far out flippin om ni fråga mig, men ingen kan ta ifrån honom hans snygga gitarrarmar. Men varför den där Stetson-hatten inomhus? Because its AMORICA? Okej, vi accepterar det.

Efter middagen har vi landat på bakgården och spelat rundpingis med the averege Joe, dock på Manhattan-vis om ni är med mig. Vi snackar long drinks och yviga hårmanar som doftar lavendel och storstad på en och samma gång. Jag har smashat ut en grym donna som gav mig världens upplägg och var på väg att göra halal med nästa person också när det var dags för mig igen, men då slog jag blint i luften och missade kapitalt. Dessutom spillde jag ut min tolv centiliters dry martini och tyckte att donnan som jag skickade ut borde köpa mig en ny. Hennes buisness-suit till pojkvän gav mig onda ögat så jag jag tog ut min frustration på bartendern istället:
Make me a new one. And this time i want it bigger!

Natten är varm och magisk och det går inte att gå och lägga sig. Imorgon ska vi flyga hem men det skiter vi i just nu och i taxin lite senare nynnar vi på Empire State of Mind med Alicia Keys och låtsas som om det inte kommer att göra ett dugg ont att kliva ombord på en SAS Flight to Stockholm Scandinavia. Jag säger bara tjenare.

Vänta här nu.

Jag sitter ju och drömmer. Det är bara en vanlig pokerkväll på Frejgatan och Frasse har somnat över korten. Jag skäms över pizzakartongerna på golvet; det har varit en stökig vecka och jag lagade visst ingen mat. Det stinker sopor i lägenheten. Min fru är på Malaga och jag kan lätt tappa fotfästet när hon sticker.
Att hantera sig själv är inte det lättaste.


"Frasse, vi ser ditt par i sjuor" säger Adam och slänger in en hundring i mitten. Igen. Han tänker inte ge sig men jag vet att han sitter med skräp och att jag kommer att ta hem potten. Inte en chans att han knäcker mig.

Jag synar Adam och gör mig beredd att håva in pengarna och beställa resan som tar mig till The Standard, NYC.

Tjenare.

onsdag 20 oktober 2010

killar utan skivkontrakt

Vi är två killar i svarta jeans och svarta skjortor, som befinner oss på Tranan vid bardisken och står och nyper i varandras bukfett. Det är fortfarande tidig kväll och vem som helst kan se vad vi sysslar med. Mediekidsen har redan avfärdat oss och jag vet att vi borde hålla tassarna borta. Det är bara det att vi gick ut hårt och är därför nu bortom all räddning.

"Det här går ju inte" säger du. "Jag måste sluta dricka öl och börja springa".

"Två till" säger jag till bartendern.

"Kolla. Kaggen hänger över bältet".

"Jag kollar jag kollar". Jag kollar inte. Vill inte se eländet.

"Jag måste ta en vit månad" säger du. "Bara vitt vin".

Jag växlar till mig ett par tior och vi slänger in dem i flippret. Kulorna bara rinner och stämningen sjunker. Du prövar lyckan genom att skicka ett par sms till några tjejer som du känner.

"Ser du den där killen där borta?" frågar jag.

"Vem är det?"

"Han bodde i samma småstad som jag för många år sen. Han pluggade där och drömde om att bli musiker. Det här var på den tiden när man fick hela studielånet i en klumpsumma".

"Härliga tider".

"Så han stod och glodde in genom fönstret på musikaffären varje dag och ville ha den där synthen som kostade hur mycket som helst. I alla fall för någon på studielån".

"Vad gjorde han då?"

"Han köpte tio kilo snabbmakaroner och åtta kilo falukorv och så köpte han synthen".

Vi begrundar båda detta faktum. Jag fortsätter:

"Sen åt han makaroner och falukorv till frukost, lunch och middag i flera veckor och spelade på sin synth".

"Det låter ju fantastiskt" säger du.

"Jo men sen sprack det. Han föll ihop och ambulansen fick hämta honom. Han fick skörbjugg".

"Är inte det en gammal sjörövarsjukdom?"

"Jo du kommer inte att få den kompis. Inte med ditt näringsintag".

"Men vad hände sen då?" undrar du. "Med killen och synthen menar jag".

"Han fick dropp och ligga och äta upp sig på sjukhuset. Och nu spelar han visst piano med Levellers".

"Levellers? Har inte dom lagt av?"

"Nej jag tror dom kör. Det är väl originalbasisten och ett gäng andra".

"Ska du inte fram och snacka med honom då?" undrar du. "Han kanske har kontakter".

tisdag 19 oktober 2010

Misär gillar sällskap

Så jag trycker faktiskt på SENDknappen och anmäler dig till Lyxfällan.

Du har på kort tid köpt en ny BMW. Och en Volvo. Och en lägenhet. Och en soffa. Och ganska mycket Gucci. Och nåt annat som jag har glömt.

Och du undrar såklart varför jag bryr mig. Det är ju ditt liv. "Du har rätt" svarar jag, "men det kommer att bli bra TV".

"Det är som när vi var tonåringar" säger du. "Kommer du ihåg när Maria gjorde slut med mig?"

"Klart jag gör, du var förtvivlad" svarar jag.

"Vet du vad jag gjorde?"

"Vill jag veta?"

"Jag beställde Iron Maiden-vinyl för två tusen spänn i hennes namn på postorder". Du skrattar. "Det var rätt åt henne när hon behandlade mig så där". Du skrattar mer. "Och sen fick hon ett helvete när hon ville returnera det".

"Kommer du ihåg den där gången när du lånade ett par skor av mig när vi skulle ut i folkparken och sen spydde du rätt över dem så att de var helt förstörda?" frågar jag.

"Ja. Förlåt mig än en gång kompis".

"Det var jag som satte in en annons i lokaltidningen om att du ville hyra ut en lägenhet på Kungsholmen för tusen spänn i månaden och att man bara kunde ringa dig mellan 04 och 05 på morgonen".

"Var det du?"

"Och nu anmäler jag dig till Fällan".

"Du vet att du kommer att få igen det här va?"

"Kolla den här sidan. Sälja en njure i Pakistan, kan det vara nåt för dig? Ska jag anmäla dig?"

alla sa att du hade så mjuka läppar när vi växte upp

Jag träffar dig i Cardierbaren och du bedyrar att du har ditt drickande under kontroll. Men rödvinsränderna som löper upp på dina kinder från glaset säger något annat. Du trycker glaset så hårt mot din mun så att det blir märken i ditt ansikte.

Det sägs att barn börjar utveckla ett konsekvenstänkande runt sju års ålder. Först vid den åldern kan dom börja greppa att deras handlande leder till olika resultat. Och än mer spännande är att konsekvenstänkandet först är fullt utvecklat runt tjugoett. Innan dess är det High Chaparall, så att säga.
Du är snart trettiosex och det är vilda västern fortfarande. Jag gissar att ditt konsekvenstänkande kommer att vara något så när utvecklat runt sextiotvå. Fast då är det kanske försent.

Bartendern är en gemensam bekant till oss båda. Han säger att han egentligen slutat servera såna som dig. Halvt på skämt, halvt på allvar. Han nekar dig inte for old times sake. Du har vädrat det som en blodhund. Du vet att när han jobbar får du sitta kvar. Du kan till och med dricka på krita.

Det händer att du pratar om dina barn. Om hur du saknar dom. Jag brukar säga åt dig att gå hem till dom då. Sitt inte kvar. Dom saknar dig också. Men du höjer fingret i ännu en beställning. Det finns alltid en anledning att dröja sig kvar.

Och när jag lyckas få ut dig på trottoaren så måste jag hålla upp dig för att du inte ska rasa ner i asfalten. Du får hänga på mig tills jag har vinkat fram en motvillig taxi. Och jag berättar vilken adress du ska till men jag vet att du ändrar mina direktiv så fort vi har skiljts åt. Du ska inte hem. Inte än.

Jag kryper ner i min säng bredvid min fru som sover. Hon kanske vaknar men hon säger inget. Vi ligger och lyssnar på varandras andetag. Det ljudet är det enda som hörs i lägenheten.

På morgonen när jag vaknar har Anette försökt ringa mig fem gånger. Jag har haft telefonen avstängd så jag har inte märkt det. På telefonsvararen undrar hon var du är, du har inte kommit hem och hon är orolig. Var det inte så att vi två skulle gå ut igår, undrar hon.

Och jag vet att jag är en medbrottsling. Jag gör det nästan åt dig.

måndag 18 oktober 2010

Jag måste vara en idiot som umgås med dig

Det är högsommar i Stockholm och vi sitter i bilen med alla fönster nere. Hettan är monumental och luften står still. Vi fastnar vid ett rödljus i en korsning. Du kliar dig i skägget.

"Vad ska det här med hår vara bra för?" säger du. "Jag har skägg för att det är snyggt. Men det är inte bekvämt".

"Vilken värme" säger jag.

"Alltså ju mer hår jag skaffar mig i ansiktet, desto mindre vill jag ha på andra ställen" säger du och svänger in med bilen på Rosenlundsgatan. "Jag balanserar upp det liksom".

"Summan av alla laster är konstant" påpekar jag.

"Det är alltid så svårt att få parkering här" säger du. "Vad är det med folk?" Dom har bilar parkerade i hela sina liv ute på gatan. Aldrig att dom kör med dom".

"Bilarna bara står, menar du?"

"Ja precis. Det är inte klokt".

Vi sitter tysta och nickar och vet att vi har kommit på något viktigt som inte får glömmas bort. Du dubbelparkerar och pekar mot en tobaksaffär.

"Jag måste in där och köpa rakhyvlar. Den sista gick åt i morse".

"Jag trodde du skämtade" svarar jag. "Menar du att du rakar arslet?"

"Kom igen. Klart jag skämtar" säger du.

"Men varför ska du köpa rakhyvlar då om du har så mycket skägg?"

"Jag kanske kommer på att jag vill raka mig imorgon". En andningspaus. "Och då gäller det att vara beredd".

Du försvinner in i affären men jag sitter kvar med visst obehag i din bil. Kan vi inte bara hänga med varandra som vanligt folk? Måste du ge mig alla detaljer? Du är strax tillbaka med hyvlarna, slänger dom i mitt knä och startar bilen.

"Hyvlarna räcker mycket längre nu när jag har skägg" säger du. "Det var värre förr när jag använde samma hyvel överallt. Då gick det två i veckan".

söndag 17 oktober 2010

en lektion i stål

Jag är nyinflyttad i kvarteret och besöker mitt närmaste gym för första gången. Man går ner för en trappa från gatan och hamnar i en träningslokal som måste ha varit en bilverkstad en gång i tiden. Det är hårt och autentiskt och det slamrar metalliskt när gymkillarna höjer och sänker vikter i  maskinerna. Det har bildats kondens på väggarna och hela lokalen luktar M.A.N.

Klientelet här nere går på en coctail av rohypnol och anabola; det krävs inte någon expertis för att avgöra den saken. Och klädkoden här nere är vitt tajt linne, camouflagebyxor och flip flops. Alla i lokalen har rakade huvuden. Jag har blivit visad runt av ägaren till stället som inte kommer att bli känd för sina studieskulder.

Mycket tveksam byter jag om till fula shorts och Ramones-t-shirt. Förstår att det här kan sluta med förnedring. Men det går inte att backa ur. Jag är ju här.

Jag kör ett pass i alla fall och är just i färd med att sträcka ut mot en ribbstol när jag blir hejdad av en varulv. Han har hår överallt utom på huvudet.

"Vafan, stretchar du?"

"Ja".

"Jamen då tänjer du ju bort allt som du har tränat upp"säger den ludne.

"Fast det är väl ändå bra att stretcha efter ett pass?" undrar jag.

"Helt överskattat". Han ler. "Ni gör alla samma misstag".

Han synar mig uppifrån och ner.

"Du ska få ett bra tips, grabben. Du är en spinkis som vill bygga, eller hur? Då kan du inte hålla på och stretcha. Dessutom måste du äta på rätt sätt om du ska få några muskler".

"Okej?"

"Du ska bara äta grönsallad sex dagar i veckan".

"Inget annat?"

"INGET ANNAT!"

Han spänner sin högra biceps och klämmer på den med sin vänstra hand. Han putar med munnen och älskar sig själv.

"Sen den sjunde dagen så chockar du kroppen med två pizza".

Jag står tyst. Vågar liksom inte säga något. Han fortsätter:

"Men sånt där fattar väl inte du? Stick till din frisör och krulla håret, popgossen".

Jakten på ett ställe att träna på får gå vidare.

lördag 16 oktober 2010

samtidigt på Karlavägen

Vi har hamnat på en gigantisk privatfest i en våning på Östermalm. Det är oktober och grå höst utanför fönstren och av någon anledning har du på dig din finaste julslips.

"Den här festen är fantastisk" säger du och tömmer ett glas oliver rätt ner i strupen. Det är ett mysterium att du kan äta så många samtidigt.

"Men varför blinkar din slips?" undrar en fuskblondin tårögt.

Själv försöker jag lista ut vad det är för låt dom dansar till i en annan del av våningen, men blir avbruten av en gubbe i fiskbensmönstrad kavaj med en tandpetare i mungipan.

"Det är jag som har festen. Det är jag som är festen" säger han.

En dag hoppas också jag äga en sån här våning och ha en sån här fest. Vi måste vara över hundra personer som äter och dricker på fiskbenets bekostnad. Hela diskbänken i köket dignar under ett berg av frukt och kött upplagt på stora fat.

"Bara ät och vräk i er!" skriker gubben, "bry er inte om vad det kostar".

Och folk verkar ta honom på orden. Det slinker ner snittar och prosciutto i stora lass blandat med bubbel och bärs. Jag vet inte vem han är. Jag vill nog inte veta.

Blondinen har lurat dig till att sätta julslipsen runt pannan och gå ner i spagat. Jag kan se i ditt ansikte att du inte kommer att kunna ta dig upp ur den ställningen för egen maskin. Jag lämnar dig åt ditt öde och tar mig ut till vardagsrummet och står och pratar med en gallerist ett slag. När galleristen förstår att jag varken målar eller samlar på konst börjar han titta över min axel.

Jag fortsätter in i det som måste vara biblioteket. En kille sitter i en skinnfåtölj och klinkar på en gitarr. Jag slår mig ner bredvid honom i soffan.

"Vad är din ursäkt?" frågar han.

"Jag har ingen" svarar jag. "Jag känner typ ingen här".

"Det är okej. Du missar inget".

Då känns det genast lite bättre. Vi blir sittande i biblioteket. Han klinkar på gitarren. Jag hittar en dosa på bordet och sätter på text-tv. Vi säger inget mer till varandra.

Från hallen hör jag hur folk skriker och undrar om någon har ringt efter ambulans. Det är det tydligen någon som har gjort. Jag bara vet att det är dig det hela handlar om.

Blondinen hittar mig. Hon har julslipsen runt sin hals.

"Din kompis.." börjar hon "...det är nog bäst att du kommer".

Jag stänger av tv:n och går ut i hallen och tar på mig skorna. Gör mig redo för en lång natt. På avstånd hör jag sirenerna närma sig.

fredag 15 oktober 2010

helt igenom feg

Du var en tjej som jag råkade träffa på bussen en eftermiddag i trängseln. Det var lite roligt och spännande för du tyckte om Gainsbourg, romdrinkar och att stanna uppe hela natten lika mycket som jag. Dessutom hade du dom snyggaste cuban-high-heels jag någonsin sett. Jag tror att vi kan tacka dom för en hel del, min vän..

Vi brukade ta din cykel in till stan nästan varje kväll för festens skull. Det gick inte att stanna hemma. Du cyklade och jag satt på pakethållaren. Jag tyckte om hur du luktade. Och hur du skrattade. Och jag gillade dom där människorna som du kände, som inte verkade ha några liv att gå hem till dom heller. Vad hände förresten med killen som försökte se ut som Billy Joel? Som alltid bar skinnhandskar inomhus och rakade ögonbrynen. Det kommer jag aldrig att få reda på gissar jag.

Nätterna på Långholmen när det var kolsvart och ingen kunde se hur blek jag egentligen var. Du gick på det enkla tricket. Jag lyckades nog göra mig lite mer intressant än vad jag egentligen var. Hade du sett mig så som jag egentligen såg ut hade du kanske lämnat mig i mina våta kalsonger. Nu körde vi terrorbalans; jag babblade på och försökte få dig att skratta åt nonsens. Det var mitt jobb. Och du erbjöd mig din vakna tid.

För mig var det lek. Jag ville bara vara ifred egentligen, men jag älskade tidsfördrivet och att du pratade om att du skulle ta med oss alla jorden runt när du fick loss din mammas arv. Jag visste att du ljög men jag tyckte inte att det gjorde något. Lögner var en del av oss.

Och några veckor hit eller dit, det spelar ingen roll. Sommaren var ändå dömd att ta slut.

Fast varför skulle du säga att du älskade mig? Var inte det onödigt, så säg. Jag kände hur syret försvann i mig när du berättade det. Jag sa till dig att du inte hade någon täckning för att säga så och du blev arg och sa att jag inte kunde bestämma. Och det är klart att du hade rätt.

Men när vi drack alldeles för mycket den kvällen och hamnade på ett dansgolv på Sveavägen så fick jag nog. Det var ingen ansvarskänsla som fick mig att göra det jag gjorde. Bara tomhet.

Vi stod mitt emot varandra på golvet och dj:n la på en dänga som det var omöjligt att inte dansa till. Och samtidigt spydde rökmaskinen ut så mycket rök över hela dansgolvet så att luften blev helt vit. Det var omöjligt att se sina egna fötter om man tittade ner. Jag försökte urskilja dig i röken men det gick inte.

Då gick jag där ifrån och har aldrig sett dig sen dess.

Jag undrar ibland vart du tog vägen. Men mest undrar jag om jag någonsin kommer att få säga förlåt. Även om det kanske inte betyder något längre.

Vem vet, du kanske fick loss det där arvet. Och ni är i Buenos Aires utan mig, hela gänget.

Jag tror det, jag hoppas det.

torsdag 14 oktober 2010

äta kakan och ha den kvar.

Jag väntar på Erik som är på väg ner för trapporna. Han ringde för en kvart sedan och sa att vi skulle ses om två minuter. Det är okej, det är hans första barn och han har inte riktigt fått pejl på hur man bedömer tid.

Dessutom; jag har det fint. Jag sitter på uteserveringen på krogen mitt emot hans port och tar mitt andra glas rosé. Det är en ljuvlig höstkväll och jag har fått komplimanger för min nya rock av servitrisen som är jätteung och jätteglad. Själv är jag rätt långt ifrån jätteung och jätteglad, men har ändå en av mina bättre dagar skulle jag säga. Det där Joaogulan-théet som jag har börjat dricka och som är rikt på antioxidanter och innehåller 85 olika sapoiner, som bl a har slemlösande och antiseptiska effekter har gjort susen med min hy. Dessutom reglerar det kolesterolet och blodtrycket. Bara en sån sak.

Det är bara en av alla de saker jag skulle vilja diskutera med Erik när han störtar över till mitt bord och drämmer en babywatch i bordet.

"Erik, lugna dig" säger jag för att själv bli lugn.

Jag är en rosé-yogi som ni märker. Tar det lilla lugna. Tänker efter innan jag talar och stör därmed inte matsmältningen. För en kille som mig är det viktigt med bra vibrationer.

"Jag blir så jävla trött" säger Erik. "Ungen ville ju aldrig somna. Jag testade välling och vyssan lull och nappar och gå och vagga henne i mina armar tills jag var så sjukt trött".

"Okej. Men det går över. Det är en tid när det är så" säger jag och vet faktiskt vad jag snackar om.

"Alltså sjuuukt trött". Paus. "Men nu sover hon".

Sen kommer den jättejätteglada servitrisen och ger Erik en kram som jag tycker känns en smula för familjär, men jag säger inget. Fast jag förstår att min rock kanske har spelat ut sin roll. Vi får in nya glas med det rosa guldet.

"Berätta" säger jag.

"Julia stack tidigt. Hon ville verkligen ut ikväll. Och det är helt okej, det är hennes tur. Hon ville gå ner på Paus och käka med sina vänninor" säger Erik och håller upp händerna och gör citationstecken i luften. "Alltså dom är kanske vänninor" säger han och gör samma tecken i luften igen, "men måste dom vara så...så", han letar efter ordet, "....så mammiga?" Han fortsätter. "Det är liksom det enda dom är dessa dagar, hela bunten. Snackar blöjor och skit. Kan vi inte snacka om nåt annat?"

Jag nickar tyst. Sen säger jag:

"Men du får ju också gå ut ibland? Det är ju inte bara hon. Ni delar ju".

"Ja men jag ville ju gå ut ikväll" säger Erik med eftertryck.

"På tal om det" säger jag, "du sitter här nu och vem passar ungen?"

"Det gör jag" säger Erik. "Jag har med babywatchen ner." Han pekar på den fula grunkan som står på vårt bord.

"Okej bra" säger jag.

Tre timmar senare har Erik hällt i sig åtta glas rosè, beställt in jordnötter och chips, slängt käft med alla på uteserveringen och fått telefonnumret till servitrisen ni vet vem. Jag sitter och tittar på spektaklet och funderar allvarligt på att överge mitt lugna jag när jag grabbar tag i Eriks babywatch av en ren reflex.

"Erik" säger jag. "Ska det inte lysa här?"

Han tar den från mig och stirrar på den. Inspekterar den och blir iskall.

"Fan också. Det är inga batterier i den".

Erik rusar in i sin port och är försvunnen. Jag häller över hans vin i mitt glas och  fortsätter konversationen med folket på uteserveringen där han var tvungen att sluta.

Slaget om servitrisen är inte förlorat.

onsdag 13 oktober 2010

gammal vänskap

Det är genant för oss båda när vi träffas på gruset längs Årstaviken. Din overall ser för taskig ut och du ser ut att hata det du gör. Du flåsar på ett sätt som bara lungsjuka kan göra, men du tar dig framåt i alla fall och är på väg förbi mig innan du ser att det är jag.

"Staffan, det var länge sen" säger jag lakoniskt.

"...jo...det...måste...vara flera år va?"

"Jag märker ju att du är lite upptagen just nu med att kuta Årstaviken runt och det här är kanske fel tillfälle men tror du att jag kan få tillbaka min tjugo tusen spänn?"

"Vad...menar du? Nu?"

"Ja. Nu."

Flåset är borta.

"Jag har dom inte."

"Nu gör vi så här. Jag är ute på promenad. Jag strosar i solen och tar det lugnt. Går och tänker på mitt. Och så dyker du upp. Jag har inte ätit på en vecka. Jag är less på att vara hungrig. Nu joggar jag med dig bort till Gullmarsplan och så går vi in på banken där och så tar du ut pengar till mig. Okej?"

"....."

Så jag tar honom i armen och vi börjar springa tillsammans och jag hoppas verkligen att ingen ska få syn på oss. Vi är osannolika ihop.

In på banken. Han tar faktiskt ut pengar. Jag rafsar åt mig dem. Vi är ute på gatan igen.

"Du" säger jag "du är inte sugen på och käka lite? Vi kunde åka över till söder och äta på fulindiern på Ringvägen. Det var så länge sen vi hann prata ordentligt. Jag bjuder".

tisdag 12 oktober 2010

Kan det inte vara slutspel lite oftare?

Jag håller på farmarlaget från västkusten som aldrig kan vinna någonting men just det här året har dom en bra säsong och har bara två poäng upp till toppen. Man vet ju att det egentligen är omöjligt men man hoppas ju.

Så jag kör en idiotgrej. Jag börjar odla slutspelsskägg. Alltså, det är bara sopor som gör det men jag kan inte låta bli. Tänk om det funkar?

Hur som helst, min tjej säger åt mig efter en vecka eller två att raka dig det ser för taskigt ut du är inte snygg i skägg. Jag står och glor in i badrumsspegeln och slits mellan två lojaliteter; den till killarna på plan som litar på mig. Som vet att om jag rakar mig så blir det inget guld och att det är jag som har svikit dem. Och till sexet. What to do?

Jag gör idiotgrej nummer två. Jag behåller en  mustasch. Tänker att om jag inte rakar bort allt så finns fortfarande chansen på guld och dessutom får jag ligga. Perfekt.

Min tjej stelnar till när jag kommer ut från badrummet men lägger huvudet på sned och tycker att det klär mig med mustasch. Mot alla odds. Efter en lammgryta samma kväll blir det sex. Hon gillar mustaschen när jag går ner på henne. Det river lite sisådär mysigt.

Det går nån dryg vecka till.

Vad händer sen? Jo killarna på plan sviker mig och slutar trea i tabellen. En vanlig säsong hade trea varit underbart, men nu känner jag mig besviken och plockar fram rakhyveln och muttrar när jag rakar bort tramset på överläppen.

Samma kväll äter tjejen och jag middag igen. Hon tröstar mig för att laget bara blev trea. Det blir en fin kväll. Hon är bra min tjej, hon vet hur man gör folk på gott humör. Men hon märker inte att jag har rakat bort mustaschen. Vi snackar i timmar om allt möjligt, jag säger inget, vill att hon ska märka det men det gör hon inte.

Sen går vi och lägger oss och det är dags för lite ligga igen. Inte mig emot. Jag går ner på henne som så många gånger förr och då händer det nåt:

"Vafan är du dum i huvudet? Har du rakat bort mustaschen?"

måndag 11 oktober 2010

det som inte fick hända

Vi kör vespa på Amalfikusten med Tyrrenska havet till vänster om oss. En salt vind slickar mina läppar och kvällssolen värmer mina armar och ansikte.
Vi har ätit en tidig middag på en restaurang med utsikt över bukten; du beställde skaldjursrisotto och drack ett vitt vin till. Jag var nästan allt för förundrad över ljuset ute i horisonten för att kunna äta.

Nu är vi på väg till huset som vi hyr i ett par veckor. Det bor inte många människor i byn, vi är de enda nordeuropéerna på plats och ingen har intresse av oss, ingen stör oss.
Du sa att det skulle vara vackert och du har rätt. Du sa att det skulle vara det mest mystiska landskap jag någonsin upplevt och du har rätt.

Jag längtar hem.

När mörkret faller sitter vi på terrassen och räknar stjärnfall. Du har köpt vin från en gård i närheten som vi smakar på ur slitna glas. Du berättar skrönor om din släkt som sträcker sig generationer tillbaka; det finns märkliga och mäktiga människor i de där berättelserna och ingen kan ta ifrån dig att du är en god historieberättare. Jag sitter tyst och tittar på din siluett när du pratar. Du är vacker och jag längtar hem.

Imorgon ska en fiskare ta oss ut i sin båt till en fyr i havsbandet. Du har inte besökt fyren sen du var barn och du vill se den en gång till i ditt liv på nära håll. Du säger att den platsen är viktig för dig och du ska berätta varför när vi är där. Det är en hemlighet som du vill dela med mig. Jag vet att du kommer att ha på dig den där Carly Simon-hatten som skydd mot solen. Du kommer inte att märka hur mycket tårar det hänger innanför mina ögonlock.

Fönsterluckorna står och slår i kvällningen. Barn som inte vill somna hörs på avstånd. En bil kör förbi nere på landsvägen.

Släpp mig då. Du ser ju att jag längtar hem.

söndag 10 oktober 2010

This is your captain speaking

Nu har du lurat upp mig i ett flygplan som är på väg till midnattsolen och jag är skrämd från vettet av luftgroparna men du har länsat din pappas medicinskåp på giftiga grejor och blandat ut tre klargula tabletter i en flaska med apelsinjuice och jag klunkar girigt och är helt övertygad om att planet flyger upp och ner.

"Kom igen. Vi kör en ståfralla på muggen. Jag vill vara med i tiotusenmetersklubben".

Ditt svar:

"Vi flyger inte så högt".

Man kan lugnt säga att du har missat hela poängen.

Jag försöker få en flygvärdinna att hålla mina skakande händer. Jag leker tittut med en unge som har en blåtira. Jag lägger fälleben på en gubbe som går förbi och låtsas svimma. Och kanske svimmar jag för ett ögonblick, det går inte att avgöra.

Du försöker att bara stirra ut genom fönsterrutan och du vet att det här var ett misstag.

Vi ska hem till din tråkiga släkt och jag vill bara nita varenda jävel som kommer i min väg. Så rädd är jag för att flyga.

"Nu dör vi".

"Lägg av".

"Nu då".

"Sluta".

"Jamen nu då. Nu dör vi ju".

"Är du död?"

"Ja. På insidan. Utsidan sprattlar kanske men där inne kan jag säga att det ekar".

Så kommer solen fram bland molen och kaptenen säger att vi snart ska landa och jag tänker att det här kommer att fixa sig, jag kommer att överleva.

"Har du fler såna där gula?" undrar jag.

"Vad ska du med dom till? Vi ska ju landa" säger du.

"Fast nu ska jag ju träffa din mormor".

Då sprakar det till i högtalarna och vår kapten talar till oss:

"Tyvärr verkar det ha uppstått ett problem på vårt landningsställ. Vi kommer att cirkla runt vår destination medan vi löser problemet. Det finns ingen anledning till panik. Jag återkommer med mer information snarast".

Jag vinkar till mig en flygvärdinna och beställer mer juice.

Du plockar upp påsen med piller.

Delar upp innehållet i två lika stora högar.

lördag 9 oktober 2010

Norra kyrkogården

Du och jag jobbar extra på kyrkogården ihop. Det är sommar och det är varmt och alla andra har lämnat stan. Ja vi är övergivna av våra vänner och går runt med sekatörer mellan gravstenarna och hejar på en och annan sörjande. Rensar en rabatt eller två.

Du älskar att ta gräsklipparen som man sitter på och köra in den i gravstenarna när inte chefen ser. Då går bladen i maskinen sönder och så får vi reparera dem. Det brukar ta ett par timmar och det gör man i garaget där kaffet finns. Så det går ingen nöd på oss.

Det finns en kille på kyrkogården som kör grävskopa och gräver gravar. Han röker för mycket brass för sitt eget bästa. Han har jobbat på kyrkogården i trettio år och alla vet vad som pågår men ingen bryr sig. Det enda man måste göra är att hålla sig ur vägen för skopan om man inte vill ha skallen krossad. Och det är där garaget kommer in i bilden. Du och jag lagar gräsklippare i skuggan och grävskopekillen kan köra runt och spela Allan utan att någon blir skadad. Alla är vinnare.

Just den här sommaren spelar ingenting någon roll. Jag hyr en etta på sextonde våningen på Marmorgatan och du sover på min soffa. Jag har fått mitt hjärta krossat av en polis. Jag funderar på att skaffa katt för att få lite sällskap. Lite intellektuellt sällskap. Du snarkar.

Men vi har hittat varandra bland de som ligger i träfrack i myllan och det är OK, för det finns inte så mycket annat att göra än att prata med varandra på dagarna. It goes without saying att de vi jobbar för inte har så mycket att tillägga.

Du och jag tar flakmopparna och åker bort till cafét på Karolinska för att köpa lunch. Du beställer köttbullemacka och en festis. Det kryper en nyckelpiga på din hand.

"Var det bra så?" undrar hon bakom kassan som du redan har försökt bjuda ut men fått nobben av.

"Nej det är inte bra. Men det är så" svarar du.

På något sätt tycker jag att du summerar sommaren alldeles utmärkt åt oss där och då.

fredag 8 oktober 2010

Hela kostcirkeln

Jag sitter i soffan och käkar mintpastiller.

Mitt sockerbegär är monumentalt och mina chinos vill explodera och det har inget med sexuell upphetsning att göra, det kan jag lova er.

Det började så snällt med lite glass med tjejen på kvällarna. Bara lite pistageglass till Aktuellt. Det blir lättare att uthärda att folk svälter på Haiti om man får i sig lite sött.

Men när jag började blanda hallonbåtar och syltlök i filen så flyttade hon ut.

Nu är jag min egen, kan man säga. Går runt på sex flaskor vin i veckan. Lite chokladpudding på det. Fiskpinnar i brödrosten, en och annan oliv till kaffet och gärna kaskader av smält ost på mina fattiga riddare innan jobbet.

Min polare Jerker tycker att jag måste komma ut lite då och då. Utanför komfortzonen säger han. Så ett par gånger har han tagit med mig på Råsunda för att se AIK mot något annat bottengäng. Brukar vara riktigt muntra tillställningar.

Efter första halvlek brukar jag känna mig så deprimerad så jag måste gå. Och då menar jag gå. Det är inte ovanligt att jag stannar till i grillen nere vid tunnelbanan och kör en halv special med räksallad och pucko. Efter det brukar det kännas ännu värre. Har jag riktig otur så ringer Jerker och övertalar mig att komma in på arenan igen för att se andra halvlek också.

Ja ni fattar. Livet är inte lätt att leva men någon måste göra det.

Men just ikväll är det bara jag och mina mintpastiller. Vi har en kärleksaffär på soffan.

 En ovanligt lycklig romans som går utanför alla komfortzoner.

torsdag 7 oktober 2010

Booze Springsteen

Ryktet om att Bruce Springsteen har blivit elallergiker måste väl ändå ses som taget ur luften? Det var ju inte alls länge sen vi alla kunde se honom på Stadion med en gitarr runt halsen och då hade han minsann hälsan.

Jag står i folkhavet bredvid en kille från dalarna med klassisk mustasch och obetalbar frisyr. Han står och kissar i sitt tomma plastglas som nyss innehöll folköl. När han är färdig är glaset fyllt upp till bredden. Man kan tycka att han i det läget borde gå iväg och ställa glaset någonstans där det inte kan göra skada. Men nej nej. Han slänger helt enkelt glaset framåt i publiken och det landar mitt i högen av förväntansfulla fans som har kommit för att se sin idol spela Born to run för vilken gång i ordningen?

Jag tänker att det är nog ingen idé att inleda en konversation med den mannen utan vänder mig åt andra hållet i stället. Och där står en kille från Eskilstuna med armarna i kors. Han ser inte så glad ut.

Vi växlar några ord om vilken låt som egentligen är bäst och allt det där som egentligen inte spelar någon roll. Men så berättar han att han egentligen skulle ha varit på Stadion tillsammans med sin fru. Men att hon har lämnat honom för en annan.

"För ett par månader sedan så var vi lyckligast i världen" säger han. "Reste bort tillsammans, till Polen, för hon ville ha ett par nya bröst".

"Okej" säger jag

"Så hon fick det av mig och det blev verkligen jättebra" Tystnad. "Kanske lite för bra".

"Hur menar du?"

"Strax efter det när vi var hemma igen så gick hon omkring i stan med tuttarna i vädret och då träffade hon en annan".

"Value for money" säger jag.

"Jag tyckte inte att det var rättvist för jag hade ändå betalat för operationen". Han muttrar. "Så jag fakturerade den jäveln. Ska han klämma så får han fan betala".

Långsamt drar jag mig bakåt i publiken. Hoppas stilla att Springsteen ska vara bättre än sina fans.

7 For All Mankind

"gosse jag måste stå upp i baren ikväll"

"varför då?"

"nya jeans. gör riktigt ont".

"är det värt det?"

"kolla in jeansbulan så fattar du".

"ja jävlar".

"nya dolce gabbana under jeansen".

"nöjd?"

"lita på det. världens kalsongbatong".

onsdag 6 oktober 2010

vinna på hästar

Vi sitter på Babylon i Björns trädgård med dom tajta skinnjackorna överallt runt omkring oss. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen och Sara har precis ramlat av stolen för första gången ikväll. Hon slår huvudet i golvet och det låter otäckt.

Som tur är så spelar dom en Bob Dylan platta på ganska hög volym, vilket innebär att man bara kan ana vilken smäll det egentligen måste vara. Flera av oss väljer att titta åt ett annat håll för att slippa ingripa. Visst är Sara bussig, men att hjälpa henne upp på stolen skulle vara att visa de tajta skinnjackorna att vi ingick i samma sällskap som henne. Vilket vi alltså gör.

Nåväl.

Sara sitter upp igen och får mot alla odds beställa en runda till sällskapet av den söta servitrisen. Alla runt bordet, inklusive vi som låtsades som ingenting när hon föll i golvet, beställer och låter Sara ta notan. Det är möjligt att vi kan smyga till oss drinkarna utan att de tajta skinnjackorna runt omkring märker att vi är i samma sällskap som henne.

Det är en varm sommardag mitt i semestern. Folk är lediga och har kommit ut tidigt. Med sina skinnjackor. Gud vad jag önskar att jag kunde komma i en av de där jackorna, men jag är för fet. Jag har frisyren, jag har skorna men jag kan aldrig få jackan. Mitt babyhull rann aldrig av mig när jag växte upp. Och jag gillar remouladsås för mycket.

"Gud vad jag älskar Söder" säger jag till killen bredvid mig, som inte tillhör vårt sällskap men som ändå har listat ut hur allt hänger ihop. Han har skinnjacka och knullrufs.

"Ja jag med" säger han.

"Tänk om man kunde vinna på hästar" fortsätter jag. "Det första jag skulle göra är att köpa en trea här i krokarna".

"Vad är din B-plan om du inte vinner på hästar då?"

"Då gifter jag mig med henne" säger jag och pekar på Sara. "För hon har vunnit på hästar".

Han slänger en blick på Sara som precis försöker resa sig upp utan att lyckas.

"Ja det är fint med kärlek" säger han och verkar mena det.

tisdag 5 oktober 2010

Messerschmitt

Martin och jag sitter i en taxi på väg ner till Riche.

"Bara det inte är den där jobbiga vakten ikväll" säger Martin.

"Vem?" undrar jag.

"Han som brukar slänga ut mig".

Taxichauffören slänger en menande blick i backspegeln och undrar säkert om den här körningen innebär trubbel för honom. Jag viftar avvärjande.

Vid svampen trängs korvförsäljare med korta klänningar.

"Du, varför åker vi hit nu igen?" undrar jag. "Snälla påminn mig".

"Go bananas" svarar Martin. "Och för att du är starstruck på kritstreck och drajjor".

"Men jag orkar inte". Tystnad. "Vi skulle kunna ha suttit hemma bara. Spelat ett jävla spel och druckit lite vin och lyssnat på jazz".

"Spelat ett spel?"

"Nä okej inget spel, men jag menar vi hade kunnat hänga bara. Snacka lite längre. Jag känner ju knappt dig egentligen".

Chauffören är nu mycket orolig. Han stannar utanför stället. Det är kö. Jag letar upp plånboken samtidigt som jag lägger en hand på Martins arm. Martin är redan på väg ut ur bilen när jag hindrar honom.

"Du, vi kanske skulle kunna bli riktiga vänner liksom".

Martin tänker efter och så säger han:

"Jo det där fungerar ju i praktiken. Men fungerar det i teorin?"

fyra innanför tullarna

Jag sitter på västkusten och är 18 år. Jag drömmer om att bli författare.

Jag skriver texter så att jag kan bli författare.

Jag flyttar till Stockholm för att jag tänker att där är det enklare att faktiskt bli författare.

Min bästa vän lurar mig till att börja spela gitarr. Vi startar ett band.

Jag slutar vilja bli författare. Jag knarkar musik istället.

Det går både bra och dåligt.

Flera år senare har jag tappat alla drömmar. Jag tänker att det där med texter och musik får någon annan hålla på med.

Det kommer kärlek. Det kommer barn. Jag slutar sova.

En tvåa blir en trea blir en fyra. Något slags mål är uppfyllt.

Och jag tänker vad ska jag göra med allt liv som är kvar?

Kanske lika bra att skriva ner tankarna igen, trots allt.

Och ge bort gitarrerna till nästa generation.

måndag 4 oktober 2010

Amplified to rock

Du är snart 40 år gammal och det bästa du vet är att ligga i sängen och lyssna på Afghan Whigs.

Om du kunde så skulle du lyssna på Afghan Whigs hela dagarna.

Det är jobbigt att kliva ur sängen men du gör det. För att byta till en annan Afghan Whigs-platta.

En gång såg du Afghan Whigs på Gino. Det är mer än tio år sedan och det tjuter fortfarande i öronen, säger du. Numera ligger det en möbelaffär på den adressen.

Och du gick hem med den där tjejen. Ni såg samma koncert och det räckte för att starta ett samtal. Och ni blev med barn. Och det gick ju inte så då gjorde ni något åt det. Och ni var ledsna ett slag och sedan sågs ni aldrig mer.

Inte en gång på massor av år trots samma stadsdel. Trots gemensamma bekanta. Trots Gino.

Och nu när du sitter och pratar om den tiden så är det aldrig barnet som aldrig blev som kommer upp. Eller det faktum att du egentligen skulle ha velat något på riktigt med henne. Det är bara hur fruktansvärt bra Afghan Whigs var just den där kvällen.

Om Greg Dulli visste så skulle han spöa upp dig.

söndag 3 oktober 2010

Enkel macchiato

Nere på hörnan Dalagatan/Karlbergsvägen ligger mitt kafé. Jag är där oftare än vad min fru anar.

Det är torsdag och allt är som vanligt. Det är svettigt bakom disken. Folk begär sina kaffe i en rasande takt och ägarna tackar och tar emot. Det är Vasastan i ett enkelt nötskal inklusive skäggstubb, bostadsrättspriser och mammor som tror att dom hittat rätt här i livet fast det är precis tvärt om.

In genom dörren kommer som vanligt Elias. Det är två saker med Elias. Han älskar kaffe och han älskar David Bowie. Helt OK, det gör de flesta av oss.

Men där vi andra beställer en kaffe och diggar Station to Station så tänker Elias lite annorlunda. Vi snackar skjortor som inte lämnar något över åt fantasin och en frisyr som endast en förståndshandikappad arbetsgivare kan gå med på. Elias har till och med skådats i ett par stövlar med guldfisk i klacken. Ingen vet om det är sant. Hans favoritlåt med Bowie är Fascination. Givetvis.

Elias är alltid på väg någonstans och kan bara stanna en liten stund. När han är i farten är det bråttom bråttom, det är nervösa ryckningar och snabba tömningar av kaffekoppen.

Så in kommer Elias och den enda platsen som är ledig är bredvid killen som sitter djupt försjunken i Dagens Industri. Han sitter alltid där. Han har ingen familj så han sitter på kafé när han inte sitter hemma och drar in pengar. Han tycker att man borde lagstifta om att man bara får sälja aktier med vinst. På så sätt kunde ingen gå med förlust. Det är hans grej. Det finns massor av mammor som är där samtidigt och som skulle kunna tänka sig ett liv tillsammans med honom. Dom är av samma sort.

Elias kommer in med sin ryckiga stil och tar platsen bredvid DI-killen. Efter tio sekunder är han inbegripen i ett samtal med en av gästerna.

"Så jag sög av den där killen för att det var en tråkig kväll" säger Elias.

"Men är det verkligen rätt anledning?" undrar ägaren som bara måste lägga sig i.

"Jag har syfilis i släkten så jag är ursäktad" säger Elias.

Elias vänder sig till DI-killen. Pockar på hans uppmärksamhet.

"Okej jag har ADHD", säger Elias och lägger huvudet på sned,  "men vad heter egentligen din bokstavskombination?"

primetime på SATS Odenplan

Vi står ett gäng förväntansfulla träningsnarkomaner bredvid trappmaskinerna och väntar på vår tur. Det är fredagkväll på Odenplan och stället är fullt. Ingen är förvånad, det är jämt så här på fredagarna. Tålamod och värkande muskler bör varje människa vara utrustad med. Det har vi lärt oss den långa vägen, vi som brukar gå hit.

Jag uppskattar att hälften av oss är här för att plåga våra kroppar. Resten är här för att försöka skänka sina kroppar lite glädje. Med andra ord: raggfaktorn i lokalen är hög; pilarna på alla möjliga mätare har passerat rött. Ur högtalarna kommer det dansmusik, precis som på vilket dansgolv som helst.

Det finns ett språk här som jag ser men inte begriper. Det handlar om en triceps som rör sig nästan melodiskt på någons arm, rätt vinklad mot sitt offer för bästa exponering. Och om gracila ryggmuskler under ett linne som lovar hårda tag för den som vågar.

Jag vill bara lyfta lite skrot och stirra in i en vägg en timma så lämna mig ifred okej? Ingen fara; alla lämnar mig ifred i den klunga jag befinner mig i. Allas blickar är riktade mot tjejen med alla tatueringar som verkar ha stått ett helt liv på trappmaskinen. Hennes utmejslade rumpa säger oss detta. Den lever sitt liv i symbios med trappmaskinen. Det är faktiskt så, vill jag berätta för den, att rumpan plus maskinen är bättre än rumpan minus maskinen. Det går inte att förklara på något annat sätt.

Ingen av oss vågar säga till tjejen att det är dags att kliva av nu. Hon har stått i minst en timma - just ikväll - och verkar inte ha en tanke på att lämna över till bättre behövande; till oss som är lite mer lösa i konturerna. Hon är i trans och vi är i trans. Allt är som det ska vara en fredagkväll på SATS.

Bankkamrérn i mig muttrar och undrar om det är detta jag betalar dyr avgift för; att stå i kö bakom en svettig ländryggstatuering och vänta på en tur som aldrig kommer. Kanske borde jag lägga mig i ett hörn med en medicinboll istället och låtsas som ingenting.

En kille med perfekt solbränna som jobbar på stället kommer fram till vår lilla folksamling och säger att till hösten blir det fler trappmaskiner, det har man minsann noterat att folk önskar. Sen får han syn på det som vi ser och ställer sig hos oss han också. Han kanske har varit med förr men det där måste man ändå beundra.

"Ett av SATS sju underverk" hör jag någon av trappmaskinens lärjungar säga bakom mig.

"Herre gud, jag önskar att veckan hade fler än sju dagar" säger en annan.

"Varför då?" undrar någon.

"Som det är nu så tränar jag sju dagar i veckan. Om det fanns åtta dagar per vecka så kunde jag ju träna åtta dagar i veckan".

"Ja det är ju enkel matematik".

lördag 2 oktober 2010

äppelviken revisited

Min farfar dog en nyårsnatt. Jag var elva år gammal och såg det hända i realtid.

Han satt på huk ute på gräsmattan och skulle tända fyrverkerier. Vi var både barn och vuxna på nyårsfesten och jag kommer ihåg att dom vuxna hade druckit mycket gin. Lukten från deras munnar när dom tog upp oss i sina knän var bedövande. Vi barn stal slattarna i deras glas. Det bedövade också.

Björn Skifs på vinyltallriken. Dom vuxna sittdansade redan på den tiden.

Hanna var tolv och drog in mig i garderoben på övervåningen och stoppade in sin hand innanför mina jeans. Jag grät av förvåning. Tänkte att jag ville bli vuxen fort. Hon lämnade kvar mig i garderoben när hon märkte att jag grät. Det var inte en reaktion hon hade väntat sig.

Och sen stod vi på verandan allihop och väntade på att farfar skulle tända raketerna och smällarna. Han hade en cigarr i munnen och vaggade fram och tillbaka, där han satt på huk. Han hade svårt att få fyr på stubinen till raketen som stod i en flaska på backen. Men det gick till sist.

Glitter på himlen.

Farfar reste sig upp och höll en kinapuff i handen som han tände stubinen på. Han blundade för ett ögonblick, tappade kanske koncentrationen, tog ur cigarren ur munnen och slängde iväg den som om den vore en smällare.

Och satte in kinapuffen i munnen och försökte ta ett bloss.

Jag minns att jag tänkte att kan det verkligen finnas så mycket blod bakom farfars ögonlock.

fredag 1 oktober 2010

buksvåger; korsningen sveavägen & surbrunnsgatan

Där går du.

Snygg rock. Snygg i håret. Dåliga hårdagar tillhör det förgångna. I alla fall för vissa av oss.

Först ser du mig, sen gör du det inte. Sen ser du mig igen och vi stannar och hälsar.

Det har gått många år sen sist.

Du brukade bjuda mig på middag i din etta som låg ovanpå Moldau. Finns den krogen kvar? Jag vet inte, jag har aldrig några ärenden dit ner längre. Säger jag för att du ska förstå att jag har annat för mig.

Du har släppt allt det där med Konsten, säger du. Skivan du fick göra på det stora bolaget blev en parentes. För dig och för Sverige.

Du vet det och jag vet det; jag ville vara du på den tiden. Fast det jobbiga var att du bara var kåt på min tjej. Jag vet det och du vet det.

En vecka efter att hon och jag gjort slut så var du där. Det var då vi såklart var tvungna att sluta umgås.

Nu står vi här; två gamla buksvågrar, och låtsas som förr.

Och det är hon som är samtalsämnet. Vad gör hon nu? Vet du?

Nej jag vet inte, jag är inte så hemma på sociala medier. Det är väl där man kollar upp sånt. Till exempel så har jag ingen koll på Dig och jag planerar inte att få det heller.

När jag kommer hem öppnar jag datorn och googlar.

Moldau ligger kvar.