Samlar några recensioner/intervjuer som varit. Listan är inte komplett; en del saker finns inte att hitta på nätet, såsom intervjun i Amelia t ex.
Dagensbok
Bibliophilia
Bokberoende
Bokhora
Djungeltrumman
NWT
Interrupted fashion
Sexnolltvå
Popmani
Kulturbloggen
Läser och skriver nu. Finns på Twitter
Det går också att mejla till sthlmunderytan@gmail.com
torsdag 8 november 2012
onsdag 7 november 2012
En sovande cell på Rådmansgatan.
"Så här fungerar det; du sitter och väntar på att jag ringer."
Tystnaden i rummet. Knappt att jag andas.
"Det kan ta dagar, veckor. År. Men jag ringer. Du får ditt uppdrag, du utför det. Sedan skriver jag ut en in blanco cheque till dig och du kan fly till Bahamas eller månen eller till Gröne Jägaren."
Det finns något som tilltalar mig med Bahamas. Och månen. Och Gröne Jägaren. Och långt bak i mitt huvud så vet jag ju vilket av alternativen som det blir.
"Men under tiden. När jag sitter och väntar på ditt samtal. Vad lever jag på då?"
Han har så mycket hår i näsan. Det sticker ut ur näsborrarna. Varje strå fladdrar i hans fnysning.
"Skriv en bok. Ta med dig en dator och gör en skiva. Lås in dig med någon du älskar. Eller kör över femton kartonger med böcker du skulle vilja läsa. Lär dig ett språk. Ställ dit ett löpband och en motionscykel och köp några hantlar. Jag vill ha dig i form om du ska ha livet av någon. Men visst, jag kan beställa en Linas matkasse till dig en gång i veckan och så får du hushålla med det. Bara du förstår att jag drar det på din in blanco cheque."
"Det stämmer inte. Hur kan du dra av något på en sådan check?"
"Jag intecknar din själ. Jag hemsöker dig och hela din släkt i detta liv och även i nästa. Jag gräver upp dig ur graven och spetsar dig på närmsta gallergrind. Jag kokar soppa på dina ögon."
"Okej okej jag är med. Skicka en matkasse bara. Resten grejar jag själv."
"Ni mördare in spe är likadana allihop. Ingenting kan ni göra på egen hand, om det inte handlar om nåt kriminellt."
Jag tycker det känns lite magstarkt med moralkakor från just denne man, men jag håller tyst. Det verkar enklast. Sedan får jag nyckeln till lägenheten. Sedan är jag fri att gå. Nu är det bara att vänta.
Tystnaden i rummet. Knappt att jag andas.
"Det kan ta dagar, veckor. År. Men jag ringer. Du får ditt uppdrag, du utför det. Sedan skriver jag ut en in blanco cheque till dig och du kan fly till Bahamas eller månen eller till Gröne Jägaren."
Det finns något som tilltalar mig med Bahamas. Och månen. Och Gröne Jägaren. Och långt bak i mitt huvud så vet jag ju vilket av alternativen som det blir.
"Men under tiden. När jag sitter och väntar på ditt samtal. Vad lever jag på då?"
Han har så mycket hår i näsan. Det sticker ut ur näsborrarna. Varje strå fladdrar i hans fnysning.
"Skriv en bok. Ta med dig en dator och gör en skiva. Lås in dig med någon du älskar. Eller kör över femton kartonger med böcker du skulle vilja läsa. Lär dig ett språk. Ställ dit ett löpband och en motionscykel och köp några hantlar. Jag vill ha dig i form om du ska ha livet av någon. Men visst, jag kan beställa en Linas matkasse till dig en gång i veckan och så får du hushålla med det. Bara du förstår att jag drar det på din in blanco cheque."
"Det stämmer inte. Hur kan du dra av något på en sådan check?"
"Jag intecknar din själ. Jag hemsöker dig och hela din släkt i detta liv och även i nästa. Jag gräver upp dig ur graven och spetsar dig på närmsta gallergrind. Jag kokar soppa på dina ögon."
"Okej okej jag är med. Skicka en matkasse bara. Resten grejar jag själv."
"Ni mördare in spe är likadana allihop. Ingenting kan ni göra på egen hand, om det inte handlar om nåt kriminellt."
Jag tycker det känns lite magstarkt med moralkakor från just denne man, men jag håller tyst. Det verkar enklast. Sedan får jag nyckeln till lägenheten. Sedan är jag fri att gå. Nu är det bara att vänta.
tisdag 6 november 2012
Grannar i föreningen
När telefonen ringer klockan 03.45, inser jag att det var ett misstag att ta jobbet som ordförande i bostadsrättsföreningen. Jag blev varnad för Larsson på fjärde våningen, men jag viftade bort det bara; det var naivt.
"Hallå?"
"Det ligger ett monster under min säng som viskar" viskar Larsson på fyran.
"Det tror jag väl ändå inte."
"Du är inte här. Du kan inte veta. Monstret finns under min säng och det vill mig inte väl."
Och i media kan man läsa om att sjukvården medicinerar för mycket. Det stämmer inte. Sjukvården medicinerar för lite.
"Jag kommer."
Vet inte varför jag gör det. Men har inte hjärta att bara låta Larsson ligga där i skräck. Så jag tar på mig en morgonrock och går över. Knackar på dörren.
"Vem är det?" frågar Larsson.
Jag kväver en impuls att viska som ett monster.
"Det är bara jag. Som du precis ringde till."
"Gå härifrån. Jag har inget att säga dig."
"Men snälla rara söta Larsson..."
Tumult uppstår på Larssons sida av dörren. Jag hör dunsar och kvävda rop. Jag försöker titta in genom brevinkastet, men klämmer bara fingrarna. Så jag går därifrån. Hinner in genom min egen dörr, tänder i köket, brygger lite kaffe, sätter mig vid köksbordet och begrundar alltings jävlighet. Då ringer det igen.
"Jag har ett dött monster här i lägenheten" säger Larsson. "Jag fick den jäveln."
"Kan vi ta det här i morgon? Jag känner att det räcker nu."
"Du måste hjälpa mig att bli av med liket. Jag har en gammal persisk matta uppe på vinden som vi kan rulla in monstret i. Sedan kan vi köra ut i Hagaparken och dumpa kroppen."
"Jag kommer."
"Hallå?"
"Det ligger ett monster under min säng som viskar" viskar Larsson på fyran.
"Det tror jag väl ändå inte."
"Du är inte här. Du kan inte veta. Monstret finns under min säng och det vill mig inte väl."
Och i media kan man läsa om att sjukvården medicinerar för mycket. Det stämmer inte. Sjukvården medicinerar för lite.
"Jag kommer."
Vet inte varför jag gör det. Men har inte hjärta att bara låta Larsson ligga där i skräck. Så jag tar på mig en morgonrock och går över. Knackar på dörren.
"Vem är det?" frågar Larsson.
Jag kväver en impuls att viska som ett monster.
"Det är bara jag. Som du precis ringde till."
"Gå härifrån. Jag har inget att säga dig."
"Men snälla rara söta Larsson..."
Tumult uppstår på Larssons sida av dörren. Jag hör dunsar och kvävda rop. Jag försöker titta in genom brevinkastet, men klämmer bara fingrarna. Så jag går därifrån. Hinner in genom min egen dörr, tänder i köket, brygger lite kaffe, sätter mig vid köksbordet och begrundar alltings jävlighet. Då ringer det igen.
"Jag har ett dött monster här i lägenheten" säger Larsson. "Jag fick den jäveln."
"Kan vi ta det här i morgon? Jag känner att det räcker nu."
"Du måste hjälpa mig att bli av med liket. Jag har en gammal persisk matta uppe på vinden som vi kan rulla in monstret i. Sedan kan vi köra ut i Hagaparken och dumpa kroppen."
"Jag kommer."
måndag 5 november 2012
Vinballe
"Det svajar betänkligt numera" säger Janos och ser förtvivlad ut. "Kan inte dricka rött vin längre, det förstör potensen."
"Vad gör du då? Åt problemet, menar jag?"
"Har gått över till vitt vin. Och mellanöl."
"Hjälper det?"
"Nej."
"Jag är egentligen inte så säker på att har med färgen på den alkoholhaltiga drycken att göra" svarar jag. "Snarare har det med dessa mängder du häller i dig."
"Antyder du att jag har ett problem med sponken?"
"Nej inte jag. Men din vinballe gör det."
Janos har svårt att ta in detta. Han beställer en öl till av en bekymrad bartender.
"Ja ja ja, jag ska skära ner på mina barbesök."
"Sen har vi ju det här med att du är medelålders. Det är inte värdigt en människa i din ålder att ha supskulder."
"Va? Antyder du att jag är för gammal nu också?"
"Nej inte jag. Men din vinballe talar till dig. Lyssna på honom."
"Vad gör du då? Åt problemet, menar jag?"
"Har gått över till vitt vin. Och mellanöl."
"Hjälper det?"
"Nej."
"Jag är egentligen inte så säker på att har med färgen på den alkoholhaltiga drycken att göra" svarar jag. "Snarare har det med dessa mängder du häller i dig."
"Antyder du att jag har ett problem med sponken?"
"Nej inte jag. Men din vinballe gör det."
Janos har svårt att ta in detta. Han beställer en öl till av en bekymrad bartender.
"Ja ja ja, jag ska skära ner på mina barbesök."
"Sen har vi ju det här med att du är medelålders. Det är inte värdigt en människa i din ålder att ha supskulder."
"Va? Antyder du att jag är för gammal nu också?"
"Nej inte jag. Men din vinballe talar till dig. Lyssna på honom."
söndag 4 november 2012
Bröllopsdag.
En kvinna sitter mitt emot sin man. De har varit gifta i tjugotvå år. Deras ansikten har börjat likna varandras med åren. Det skulle kunna vara något positivt. Hon sluter sina ögon, stänger in sig bakom ögonlocken.
"Du" säger hon. "Vilken färg har jag på ögonen?"
"Vad menar du?"
"Jag menar precis det jag frågar om. Vilken färg har jag på ögonen?"
Han fnyser åt henne. Säger inget. Men hon sitter tyst och väntar.
"Nu är du löjlig. Varför ska jag svara på det?"
"För att jag vill veta om du vet vilken färg jag har på ögonen."
"Dumt. De är gröna. Så? Nöjd nu?"
Hon slår upp ögonen och tittar rakt in i hans. Han blir osäker. Han ser henne i ögonen, men inte eftersom han är på jakt efter hennes själ, utan på grund av att han vill veta om han hade rätt. Det hade han inte. De är grå. Hennes ögon är gråblå.
"Ska vi ta notan?" säger hon.
"Du" säger hon. "Vilken färg har jag på ögonen?"
"Vad menar du?"
"Jag menar precis det jag frågar om. Vilken färg har jag på ögonen?"
Han fnyser åt henne. Säger inget. Men hon sitter tyst och väntar.
"Nu är du löjlig. Varför ska jag svara på det?"
"För att jag vill veta om du vet vilken färg jag har på ögonen."
"Dumt. De är gröna. Så? Nöjd nu?"
Hon slår upp ögonen och tittar rakt in i hans. Han blir osäker. Han ser henne i ögonen, men inte eftersom han är på jakt efter hennes själ, utan på grund av att han vill veta om han hade rätt. Det hade han inte. De är grå. Hennes ögon är gråblå.
"Ska vi ta notan?" säger hon.
fredag 2 november 2012
Doom and gloom
Nere på Peppar har tiden stått stilla. Rolling Stones kommer alltid att vara Rolling Stones etc. etc. etc. för fyllona bakom baren; jag menar, varför någonsin spela någonting annat än Rolling Stones när nu Rolling Stones finns? Det är Stones nya singel Doom and gloom som går på repeat och servitriserna dansar faktiskt mellan borden. För tillfället är hela stället pyntat med Halloweengrejor och jag har lyckats sno åt mig ett bord tillsammans med Sara som är förtvivlad eftersom Henrik har lämnat henne.
"Jag är nog inte mycket till tröst, tyvärr" säger jag och försöker överrösta Mick Jagger i högtalarna. "Jag tycker att ölen är för dyr och stor, jag tycker att de kunde byta musik någon jävla gång på det här stället och jag tycker att folk trängs."
"Du, nu är det jag som är ledsen så du får ligga lite lågt" säger Sara.
Jag fyller munnen med bubbligt öl och stålsätter mig för att behöva lyssna på två timmars elände. Hur hamnade jag i det här. Jag menar, Sara och jag hade väl slutat umgås? Det lovade jag mig själv efter att ha genomlevt hennes skilsmässa med Lars. Jag passar inte som amatörpsykolog helt enkelt. Det jobbet borde alltid gå till någon annan. Jag är inte kvalificerad.
"Henrik har redan flyttat ut sina saker. Det är som att han aldrig har bott där. Min tandborste ser så ensam ut i tandborstglaset."
"Du har fina tänder" svarar jag.
"Men det är inte bara alla saker som är borta. Det är ju ett helt liv. Vänner. Bekantskaper. Social gemenskap. Plötsligt har jag så mycket tid."
"Du får ringa upp dina gamla vänner. Dina vänner, menar jag."
"Jag börjar på ruta noll igen. Det är tragiskt."
"Din startsträcka brukar vara mycket kort när en ny kille kommer in i ditt liv. Men jag vill inte skämta bort det här. Jag förstår att du är ledsen."
Vi får in mat och nya öl. Samtalet tystnar en stund. Doom and gloom börjar om i högtalarna.
"Det är en sak att han gjorde slut med mig, det får jag acceptera" säger Sara. "Men att han dessutom avföljer mig på Twitter, det sårar mig verkligen."
"Jag är nog inte mycket till tröst, tyvärr" säger jag och försöker överrösta Mick Jagger i högtalarna. "Jag tycker att ölen är för dyr och stor, jag tycker att de kunde byta musik någon jävla gång på det här stället och jag tycker att folk trängs."
"Du, nu är det jag som är ledsen så du får ligga lite lågt" säger Sara.
Jag fyller munnen med bubbligt öl och stålsätter mig för att behöva lyssna på två timmars elände. Hur hamnade jag i det här. Jag menar, Sara och jag hade väl slutat umgås? Det lovade jag mig själv efter att ha genomlevt hennes skilsmässa med Lars. Jag passar inte som amatörpsykolog helt enkelt. Det jobbet borde alltid gå till någon annan. Jag är inte kvalificerad.
"Henrik har redan flyttat ut sina saker. Det är som att han aldrig har bott där. Min tandborste ser så ensam ut i tandborstglaset."
"Du har fina tänder" svarar jag.
"Men det är inte bara alla saker som är borta. Det är ju ett helt liv. Vänner. Bekantskaper. Social gemenskap. Plötsligt har jag så mycket tid."
"Du får ringa upp dina gamla vänner. Dina vänner, menar jag."
"Jag börjar på ruta noll igen. Det är tragiskt."
"Din startsträcka brukar vara mycket kort när en ny kille kommer in i ditt liv. Men jag vill inte skämta bort det här. Jag förstår att du är ledsen."
Vi får in mat och nya öl. Samtalet tystnar en stund. Doom and gloom börjar om i högtalarna.
"Det är en sak att han gjorde slut med mig, det får jag acceptera" säger Sara. "Men att han dessutom avföljer mig på Twitter, det sårar mig verkligen."
torsdag 1 november 2012
Vad gör du? Vad jobbar du med? Vem är du?
Sammy och jag ses inte så ofta nuförtiden. Han sitter mest på sitt rum och gör musik. Jag sitter på mitt och fantiserar. Så det blir inte så mycket tid över för annat. Men nu. Just idag sitter vi på Ritorno med varsin räkmacka och bryggkaffe.
"Det händer att jag dejtar en tjej" säger han. "Just nu gör jag det faktiskt."
"Grattis."
"Säg inte så. Det finns givetvis inget att fira. I hate myself and i want to die."
"Vem är hon? Vad jobbar hon med?"
"Fy fan vad tråkigt att fråga så. Alla i Stockholm gör samma sak. Det är så fruktansvärt viktigt att veta vad någon jobbar med och var dom bor och så vidare."
"Så vad jobbar hon med?"
"Hon är utbränd. Hon har gått in i väggen."
"Som du och jag alltså."
"Som du och jag."
"Vad gör ni på era dejter då?"
"Äter mat. Ligger. Lyssnar på musik. Pratar om litteratur. Jag hoppas kunna avsluta det snart."
"Varför då? Det låter ju som att ni har det härligt."
"Vi har inget gemensamt. Inget alls. Jag måste få slut på det snart, på ett snyggt sätt."
"Men ni är ju utbrända båda två. Det har ni gemensamt."
"Jo det förstås."
Dricker kaffe. Tar några tuggor. Hämtar en påtår.
"Fast ärligt talat" säger jag. "Jag är inte säker på att det räcker för att bygga en relation."
"Det händer att jag dejtar en tjej" säger han. "Just nu gör jag det faktiskt."
"Grattis."
"Säg inte så. Det finns givetvis inget att fira. I hate myself and i want to die."
"Vem är hon? Vad jobbar hon med?"
"Fy fan vad tråkigt att fråga så. Alla i Stockholm gör samma sak. Det är så fruktansvärt viktigt att veta vad någon jobbar med och var dom bor och så vidare."
"Så vad jobbar hon med?"
"Hon är utbränd. Hon har gått in i väggen."
"Som du och jag alltså."
"Som du och jag."
"Vad gör ni på era dejter då?"
"Äter mat. Ligger. Lyssnar på musik. Pratar om litteratur. Jag hoppas kunna avsluta det snart."
"Varför då? Det låter ju som att ni har det härligt."
"Vi har inget gemensamt. Inget alls. Jag måste få slut på det snart, på ett snyggt sätt."
"Men ni är ju utbrända båda två. Det har ni gemensamt."
"Jo det förstås."
Dricker kaffe. Tar några tuggor. Hämtar en påtår.
"Fast ärligt talat" säger jag. "Jag är inte säker på att det räcker för att bygga en relation."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)