måndag 30 april 2012

Livet är en förbannelse

"Det måste till ett mirakel för att klara sig genom ännu en valborg" säger jag och försöker svalka pannan med ett glas färskpressad juice som jag har köpt för mina sista pengar.

"Jag tror du var perukmakare i ditt förra liv?" svarar hen.

"Vad får dig att tro det?"

"Vet inte. Det bara är så, tror jag."

"Och i detta? Vad är jag i detta liv?"

Hen tittar på mig obehagligt länge utan att komma fram till något svar.

"Jag har en ständigt återkommande mardröm" säger jag till sist för att bryta tystnaden.

"Och det är? Du vet hur mycket jag hatar att höra på människor som berättar sina drömmar."

"Det handlar om att jag står på parkett på Cirkus ute på Djurgården, det är en koncert med Kent som pågår och pågår, bandet slutar aldrig, de blir hela tiden inropade igen, extranumren bara fortsätter, ljudet blir högre och högre, bandet maler sina låtar, förlänger dem, sträcker ut dem i evighet och vägrar sluta spela."

"Det låter avskyvärt. Kan du inte bara gå därifrån?"

"Nej. Dörrarna är låsta."

"Vad händer sen?"

"Jag lägger mig ner och dör."

"Och då vaknar du?"

"Precis."

"Så jävla förutsägbart" säger hen. "Precis när du dör så vaknar du. Det är alltid så. Det är därför jag aldrig orkar lyssna till folk som pratar om sina drömmar. Inte ens deras undermedtvetna kan förvåna mig."

"Härmed dömer jag dig till en arton timmar lång koncert med Patti Smith" säger jag.

"Du då. Jag dömer dig till en trettiosex timmar lång koncert med Mando Diao."

"Du då. Jag dömer dig till att läsa Björn Ranelid i all evighet."

"Du då! Jag dömer dig till att klä dig som Bob Dylan med cylinderhatt och gå ner på ICA och köpa fryst fisk."

"Du då. Jag dömer dig till att bara kolla på Mad Men och få hela din världsbild från DN:s nätupplaga i resten av ditt liv och hela nästa också."

"Okej okej jag fattar, jag ger mig."

"Är det säkert?"

Obehaglig tystnad från hen igen.

"Ja det är säkert."

fredag 27 april 2012

Ibland är magkänslan inte en känsla, utan något annat.

Befann mig i Amazonas, på väg bort från den där flickan som såklart hade stulit mitt hjärta, precis som alla hade sagt att hon skulle göra.

"Du får inte behålla ett skit när hon är klar" sa min bästa vän.

Hur fan kan artonåringar uttrycka sig på det viset? Det borde vara olagligt.

Jag låg i en hängmatta på floden i en gisten träbåt med mycket tveksamma fiskare ombord som tog mig längre och längre in i djungeln. Jag mådde illa. Ville inte äta. All mat smakade uselt. Och så hade jag sorg efter henne och tänkte hela tiden heroiskt du borde se mig nu du borde se mig nu men det gjorde hon ju inte. Hon stod på Sturehof och fick skamliga förslag.

Efter tre dygn var jag utmattad och utsvulten och när båten stannade till i en by där ungarna hade flugor kring munnen så köpte jag mig två gurkor och en bit kyckling. Så åt jag till sist. Min egen svett droppade ner i maten och saltade den åt mig.

Ett par timmar senare var jag dödssjuk. Kaptenens ansikte som lutade sig över mig var utsuddat. Jag var riktigt illa ute. Båten la i en extra växel och de höll mig vid liv tills vi nådde en läkare. Eller, läkare, jag vet inte, byns äldste kanske, som kunde lite om sjukvård. Hur som helst, när jag var vid medvetande en kort stund så berättade han, via en annan person som hade studerat engelska i Rio, att han ämnade lägga en bit rått kött under min tunga. Sen gjorde han det.

Det gick tre minuter. Det gick tio. Sedan rörde det sig inuti mig. Något var på väg upp genom magsäcken och strupen. Efter ytterligare några minuter kände jag hur det sprattlade i svaljet på mig. Då stack mannen som hade placerat köttet under tungan på mig, in hela sin näve i munnen på mig och tog tag i det som sprattlade. Sedan började han dra.

Ut genom munnen kom en binnikemask som var flera meter. Han drog och drog. Den hade lockats ut av det råa köttet. Nu låg den och darrade på golvet framför mig och hatade att den hade blivit lurad ur mitt innandöme. Det var vidrigt.

Jag flög hem till Stockholm. Kunde inte ta något mer. Gick till en läkare på Södermalm och blev undersökt och beklagade mig.

"Vadå?" sa han. "Du tror väl inte att den där kyckligen ute i djungeln gav dig mask?"

"Jo?"

"Alltså en två meters mask i tarmarna är inget du får på en eftermiddag" sa han. "Den där jäveln har levt inom dig länge ska du veta."

Strax efteråt träffade jag henne av en slump på gatan.

"Vad smal du har blivit" sa hon.

"Tack" sa jag.

torsdag 26 april 2012

Växelvis går kärleken

Jag blir insläppt på nåder.

Matilda sitter med armarna i kors på sängen, demonstrativt och blänger ilsket åt mitt håll när jag rafsar ihop mina kalsonger. Hon ser ut som en capricciosa i ansiktet. Jag skyndar mig allt vad jag kan, men det går alldeles för långsamt, både för henne och för mig. Jag kanske aldrig borde ha kommit överhuvudtaget, herregud, det kanske hade varit bättre att bara köpa nya kalsonger. Men jag har alltid varit en snål jävel, där måste jag ge Matilda rätt.

”Du, de här är inte mina” säger jag till henne och lyfter försiktigt upp ett par ljusblå boxershorts jag aldrig sett tidigare.

Matildas överlägsna min försvinner för ett ögonblick. Sedan är den tillbaka i hennes ansikte igen.

”Vem är det egentligen som har blåst vem?” frågar jag henne.

”Han heter Janos och han är bättre utrustad än du.”

Varför är aldrig saker på det sätt som jag först uppfattar dem? Varför finns det alltid en alternativ historia att berätta?

”Skynda dig iväg nu raring” säger Matilda. ”Jag får besök om en stund.”

På väg ner i trappan. Med mina kalsonger i famnen, synliga för vem som helst. Jag fick dem inte ens i en påse. Möter en man på väg upp. Våra ögon möts. Han ser ut som någon som bär ljusblå boxershorts under jeansen. Stackars jävel, tänker jag, men tror inte på det själv.

Jag slänger mina kalsonger i närmaste soptunna. Uppdraget utfört.

onsdag 25 april 2012

Dåliga gener

Du gick runt på tomten på ditt sommarnöje på Gotland och blev bitter och elak av att spendera för mycket tid inuti ditt eget huvud. Så länge du befann dig på Norrmalm så höll du ångesten i schack, så var det ju. Men så fort du hörde fåglarna och humlesurret så dog något inom dig. Då lät du höghusen ramla över dig.

Vet inte varför du envisades med att skicka brev till mig. Vad skulle jag med dem till? Vet du, en sak jag aldrig har avslöjat för dig är att på slutet öppnade jag dem inte ens. Och på slutet betyder i det här fallet de sista tre månaderna. Du skrev för ofta och du skrev samma sak gång på gång. Det blev tröttsamt helt enkelt.

Jag var där efter dig. Ett par veckor efter de hade hämtat hem dig. Jag fick städa upp din skit, din bråte, din olycka. Jag brände gamla gulnade böcker och telefonkataloger ute på tomten och kände mig som en skändare. Men jag visste ju att ingen någonsin mer skulle bläddra i dem och de var fuktskadade och otympliga. Räfsade röda löv. Lagade en radio. Åt sent ensam vid köksbordet. Stirrade ut i mörkret.

Det måste ha varit redan den andra kvällen. Jag fick syn på mig själv i köksfönstret. Jag hade samma rynkor som du runt munnen. Samma ledsna drag, samma gravitation i ansiktet. Jag gjorde en snara av dina gamla slipsar. Tänkte hänga mig den natten. Klev till och med upp på en stol. Du skulle ha sett mig. Eller kanske inte.

Till sist klev jag ner. Tog mig samman. Du förlorade. Jag gjorde rent hus som jag lovat och tåg båten över vattnet igen och grät på bussen på väg hem. Stockholm låg i dis och dimma och hösten hade överraskat samma natt. Mötte en granne på gatan som inte kände igen mig. Skyndade mig upp till tryggheten bakom min egen dörr.

Nu när jag sluter ögonlocken är ditt ansikte nästan osynligt för mig. Jag hjälper till att rensa bort dig ur mitt system. Jag har TV:n och min katt. Emilia nämnde att du mest sitter och skakar i ett hörn och aldrig blir kvitt dig själv. Du tar med dig själv in i döden, det är så jag ser på saken. Du får leva med dig själv och dina gärningar vart du än går.

tisdag 24 april 2012

The groupie that never qualified for Mensa

”Jag blir så JÄVLA förbannad” säger Patti.

”Vad hände igår egentligen?”

”Jag låg med basisten. Med BASISTEN!”

”Ja?”

”Men jag misstog honom för en annan. Jag trodde det var sångaren.”

”Kände du inte igen honom? Såg du inte bandet?”

”Jag kan inte fatta hur dum jag var. Jag gick fram till honom i baren och frågade om han var med i bandet och han: Yes i am.”

”Okej.”

”Sen i morse när jag lämnade hotellet och ringde Sandra och berättade att jag precis hade knullat sångaren för tredje gången samma morgon så sa hon att hon hade sångaren bredvid sig. Och då fattade jag ju.”

”Okej.”

”Alltså, det här händer HELA TIDEN.”

”Okej.”

”Jag tänker göra mer research i framtiden. Helt allvarligt. Jag tänker inte ligga med människor som inte betyder någonting. Det måste vara VIKTIGA människor.”

”Okej.”

”Jag menar, jag kan hitta folk i den här stan som är mer viktiga än basisten i det där bandet.”

”Undrar vad basisten tänker om allt det här.”

”Vem bryr sig om vad han tänker?”

måndag 23 april 2012

Det är så här skit ser ut

Skaffade mig ett sexpack på magen men förlorade alla mina vänner. Jag tappade dem på vägen. Och sen fick jag ligga själv på stranden och glänsa. Det var sisådär. Ångrade mig i efterhand.

Sen började jag lyssna på spacerock och så fick jag ett nytt gäng att hänga med nere på Debaser. Hittade en för kort skinnjacka och lät håret växa. Coolaste katten och allt det där. Drack för mycket bärs. Bytte ett sexpack mot ett annat, så att säga.

Herregud vilket tjut i öronen. Först från alla banden jag såg under de där åren. Sen fortsatte frugan att skrika så lugnt blev det aldrig. En gång skrek jag tillbaka och då ringde grannarna polisen. Fick sitta i fyllecell över natten. Bytte ett fängelse mot ett annat, så att säga.

Nu bränner jag så fruktansvärt mycket kalorier varje dygn, det är min grej. Jag är bäst på det. Satsar på att fixa lika mycket underhudsfett som en vandrande pinne. Det är nog lagom. Tänker lägga mig på samma strand igen, glänsa som förr, kanske ge mig av till Hollywood Hills, börja om.

Min fru drog. Tog skinnjackan med sig. Sist jag såg henne stod hon nere på Debaser! Vad hände med dina fina vänner uppe på Gondolen? frågade jag henne. Hon log. Pekade. Alla var där. Alla hade sadlat om. Advokaterna hade blivit groupies.

Ser mig själv rida rakt in i solen. Som Lucky Luke. Om du kisar upp mot The Hills i nästa rulle som innehåller en vapenstrid och ett blow job så är jag säkert med.

söndag 22 april 2012

Troll

Önskar så att jag hade förmågan att lyfta blicken från skärmen.
Sluta vara ett troll.
Inte sitta här dag ut och dag in. Natt efter natt. Försaka min familj.
Bara för att få vara ett troll.

Vissa går på droger.
Andra går på sex.
En tredje jobbar för mycket.

Troll.

Jag är bara ett troll.

"Så vad jobbar du med?"

Han står mitt emot mig på Tranan och hans fråga är uppriktig. Han vill verkligen veta, inte bara konversera.

"Jag är ett troll."

Tystnad.

"Helt ärligt alltså. Det är vad jag är."

"Men det är ju bara jättesorgligt" säger han till sist.

"Yes. You bet."

Finns inte så mycket mer att tillägga efter det. Hans blick är någon annanstans.

"How to kill a conversation in three seconds" säger jag.

"Va?"

"Jo ja sa: How to kill a conversation in three seconds."

Han nickar. Jag nickar. Thats it.

lördag 21 april 2012

Vänligen plocka upp efter din hund

Hundägarna i Paris är fortfarande så konservativa. De har gått på myten om sig själva när de struntar i att plocka upp bajset när hunden har gjort sitt. Och sedan kommer jag i mina italienska ljusa loafers och klafsar rätt i bajset. Jag vill ju döda henne med det blå håret och pudeln.

Kärringen ger mig fingret när jag skäller ut henne och försöker skrapa bort skiten mot en lyktstolpe. Men jag lyckas få tag i hennes långfinger och knäcker till. Hunden hugger efter min arm men jag har redan skadat matte ordentligt. Ägaren till bistron kommer ut på gatan för att se vad som står på, men när han får syn på mina mörka ögon så backar han in i lokalen igen.

Kvinnan med det blå håret försvinner ner för gatan med sin hundjävel. Jag går bort till min bil som står parkerad några meter längre bort och öppnar bagageluckan och tar fram min machete. Sedan springer jag efter dem och vrålar att spelet är över. Jag tänker skipa rättvisa. Hunden gör ett nytt utfall mot mig och då hugger jag den över ryggen. Bladet på macheten går halvvägs genom kroppen på hunden.

Det blir hundbiff i en vecka nu, ditt jävla sinnesslöa hundägarkräk skriker jag åt kvinnan och känner mig förvånansvärt balanserad när jag säger det.

Inte nog med att jag har hundskit under skosulan, nu är mina byxor nedsölade av blod från hunden också. Det är ett par YSL-byxor ur den kommande sommarkollektionen som modehuset skickade mig i förra veckan. Förstörda. Och jag som hade hunnit fästa mig vid dem.

Tanten skriker och gråter. Men jag använder inte macheten på henne. Min jacka (skräddarsydd i Milano 2011) har märkligt nog klarat sig från blod och jag tänker inte riskera den för en blåhårig tants skull. Där drar jag gränsen. Så jag går lugnt därifrån och anar bara att tanten faller på knä vid hundhalvorna och gör korstecknet.

Det är lördag. Idag flyger jag hem till Stockholm igen. Kanske lika bra det. Får inte glömma att lämna tillbaka bilen hos hyrbilsföretaget bara. Jag vill ju inte drabbas av några extrakostnader.

fredag 20 april 2012

Djävulen tål mer cognac än jag

Som den gången jag bjöd en förälskelse på fiskgryta och hon frågade efter ketchup. Jag hade stått vid spisen i timmar. Men visst, hon fick sin ketchup.

Det är bara en av alla saker och händelser som gör att mänskligheten är dömd att gå under i förtid. Så ser jag på saken. Vad spelar det för roll om jag skeppar en och annan ketchupätare till Orienten? Vi ska ändå alla åt samma håll.

Jag fick ett telefonsamtal inatt. Receptionen ringde på mig vid 03:00. Sedan kopplade de fram sultanen. One more, one more viskade han en sprakande telefonlinje. Så fick jag hennes namn och var jag kunde finna henne. Motvilligt antecknade jag uppgifterna på en servett och fick till sist veta att leveransen måste ske om fyra dagar, när skeppet ligger i hamn och byter resenärer.

Sömnen förstörd. Lika bra att börja planera. Satt uppe och rökte resten av natten. Försökte läsa. Nu börjar jakten igen.

torsdag 19 april 2012

Bara en till, sen slutar jag

Jag fick min senaste identitet av sultanen från Bahrain. Först tvingade han mig att festa med honom i tre dygn och sedan fick jag ett nytt pass och blev satt på ett plan till Brussel. Redan då visste jag att jag måste hoppa av. Men jag anade att det fanns överrockar ombord, kanske med egna uppdrag och agendor, men ändå där med sina ögon, redo att ringa ett samtal och underteckna min dödsdom om jag inte gjorde som jag blivit beordrad.

Det var inte så svårt att hitta mina offer. De fanns överallt; på kasinon och barer, lyckligt ovetande om att jag tänkte skeppa dem med nästa konservbåt till Orienten och att de skulle ligga indränkta i formalin och bli beskådade av morbida människor med för mycket pengar. Det var inte min sak att upplysa dem, om de hade så dåligt omdöme så att de följde med mig till min skåpbil som stod parkerad utanför, ja då fick de väl skylla sig själva.

Men visst red maran mig. Herregud, det var förfärligt. Som den gången i Monaco när jag deltog i letandet efter den försvunna rikemansdottern. Stackars pappa. Alla hans miljoner betydde ingenting längre, när hans dotter var försvunnen. Och hela tiden under jakten så visste jag var hon befann sig.

Nu väntar jag på nästa beställning. Telefonen kan ringa när som helst. Jag är beredd, mot min vilja. Huset jag köpte på Jamaica kostar. Det är därför jag måste fortsätta. Fast det här blir min sista, det måste jag våga tro.

onsdag 18 april 2012

Den döde mannen

Och ute på gatan spolar renhållningsarbetarna trottoren ren från gårdagskvällen; räkskal och ostronhalvor som måsarna ännu inte har hunnit äta upp. Jag står vid gardinen och tittar ut från hotellrummet. Bortsett från städningen ligger gatan helt öde, det är tidigt, nästan gryning. Stanken från matresterna sprider sig ända upp till andra våningen, glasrutan kan inte skydda mig.

Himlen så grå. Dag fem. Jag drack bort ledan igår kväll. Försvann i folkvimlet. Någon spelade piano längst in i den sjaskiga lokalen, jag satte mig där, blev kvar. Jag kan inte språket här. Lyckas inte göra mig förstådd. Men vad spelar det för roll egentligen?

Skjortan stinker av hårt arbete. Det tog timmar att få ner henne i flaskan efter att hennes hjärta slutat slå. Och formalinet knockade mig nästan. Det var vidrigt att trycka ihop kroppen i flaskan och hälla på giftet som konserverar kroppen. Flera gånger kräktes jag.

Nu är kroppen på väg till Jemen. Pengarna har kommit in på kontot, jag kollade med min kontakt i Berlin direkt efter leverans. Men jag vill inte ha mer pengar egentligen. Det är inte värt det längre. Jag vill sluta, klippa kontakterna. Men de lämnar mig aldrig ifred. Jag vet att en glasflaska står nere i katakomberna med mitt namn på. Den dagen jag säger stopp så tar de mig.

Hela mitt liv är lögner. Jag kan aldrig berätta min historia på allvar. Jag måste akta mig för att bli kär. Det berättade jag en gång för en flicka.

"Så är det för de flesta" sa hon.

"Hur då?"

"Människor aktar sig för att bli kära i någon, så är det bara. Du har åtminstone en anledning."

Henne var det tråkigt att skicka iväg. Henne hade jag gärna sparat.

fredag 13 april 2012

Samlad visdom

Stockholm Under Ytan (e-bok)

Det här är mina texter. Nu finns de i en samling, noga utvalt, endast det bästa är gott nog etc. etc.

Du kan köpa dem här, tillexempel.

Magnifikt foto av Emil Svanängen, aka Loney Dear.

Det är mer på gång, men det måste jag få återkomma till. Tack alla som hittar hit, verkligen.

//Stockholm Under Ytan.

torsdag 12 april 2012

En gång knullad, alltid knullad

Marie säger heeeeeeeeeej och skiner upp med hela ansiktet när hon får syn på mig och sedan korsar hon gatan och slänger sig runt halsen på mig. Det är ju roligt att hon blir så glad, även om jag blir förvånad. Det har gått fjorton år sedan jag såg henne sist och då var det hennes ryggtavla jag stod på Khao San road och glodde efter. Hon hade köpt en gul klänning som hon bar och jag kunde stå i folkvimlet i flera minuter och se henne försvinna. Sedan blev jag nästan överkörd av en buss full med packade turister som var på väg mot fullmånepartyt och de tänkte fan inte vänta på att ett gråtmild backpacker skulle flytta på sig.

Det blir så många tankar på en och samma gång i huvudet när jag tittat på Marie, jag hinner inte tänka klart dem, hinner inte börja tänka dem innan tre andra minnen poppar upp och slåss om utrymmet i min lilla gråa hjärna. Livet har pågått och straffat oss båda, så mycket förstår jag på en liten sekund. Men vad mer?

”Jag tog mig till Nya Zeeland” säger hon. ”Blev kär i en bonde. Han gjorde mig med barn och det kunde jag ju inte behålla.”

”Nej du var ju bara tjugo” svarar jag.

”Tjugoett” rättar hon mig.

”Vad gör du nu då?”

”Jag har rest klotet runt en massa varv. Kommer aldrig till ro. Nu senast har jag varit i Monte Carlo.”

Hon frågar inte mig. Hon ser att jag är blekfet och att mitt liv inte är så kul. Det blir sorgligt när vi båda står tysta och ”tittar” på mig.

”Vi var fina ihop” säger hon. ”Ett tag i alla fall.”

”Jo.”

”Men jag var så ung. Du med. Vi var inte menade för varandra.”

”Men ändå.”

”Äh, jag bedrog dig med andra hela tiden.”

”Va?”

”Ja ja ja ja, heeeeeeela tiden alltså. Ett par gånger i veckan. Så många poeter på Kvarnen som jag ville knulla. Det var lika bra.”

”Det visste jag inte” säger jag.

”Ta det inte personligt. Jag var bara tjugo.”

”Tjugoett” rättar jag henne.

onsdag 11 april 2012

Working class asshole

"Jag trodde du var i Paris" säger P när han får syn på mig.

"Det trodde jag också, tills jag fick syn på dig" svarar jag.

Jag har jobbat tjugoåtta timmar i sträck och blöder näsblod inne på toaletten som jag täpper till med tidningspapper och hoppas på det bästa.

"Du ser för jävlig ut" säger P.

"Dålig hållning?"

"Check"

"Dålig karma?"

"Check"

Dålig hårdag?"

"Alltid. Check."

Man orkar ju inte om det ska vara så. Det är okej att blöda näsblod för att jobbet knäcker en och dessutom få skitdåligt betalt. Men att alltid vara ful i håret. Kom igen.

"Ska du med på lunch?" frågar P.

"Du är den tredje som frågar och jag svarar er samma sak allihop."

"Vad är det?"

"Jag befinner mig i Paris. Vi får ta det en annan dag."

måndag 9 april 2012

Leos Lekland

Springer på en en tjej från förr och vi skäms båda två för att bli sedda på Leos Lekland.

Jasså. Det blev inte mer. Det blev white trash.

Hon kollar på mina ungar och en tanke blixtrar till genom mitt huvud. Va fan, tänk om jag inte hade lyckats ta mig från henne. Då hade ju hon varit mamma till dem.

"Vad tror du jag jobbar med?" frågar hon mig.

Inte vet jag.

"Du vill att jag ska gissa?"

Hon nickar.

"Brandman?"

Hennes ansikte skrynklas ihop. Det tyckte hon inte var roligt. Sen kommer hennes unge och spiller slush puppie över hennes klänning. Jag får en anledning att dra mig tillbaka. Senare sitter jag självbelåten framför TV:n och tänker att jag klarade mig bra. Men det stör mig att jag inte var snygg i håret, det gör det.

fredag 6 april 2012

fryser i solskenet

Vi tar påsk nu. Knackar dörr, skickar fram våra barn, låter dem samla in godiset men tar det ifrån dem så fort grannarna stängt dörren och äter upp det själva.

Jag tar tåget söderut i landet och räknar sekunderna tills jag är tillbaka igen. Förhoppningsvis märks inte min leda och hemlängtan alltför mycket; det vore sorgligt om min tillfälliga värd skulle inse hur liten del av mig som egentligen är närvarande i hans hus. Min själ är någon annanstans, så kommer det att vara.

Vi tar påsk nu. Jag märker att jag inte riktigt kan redogöra för vad påsken betyder, när barnen frågar. Min bildning i ämnet är minimal. Min arrogans är total. Jag erkänner det, jag har inte mycket att komma med.

Kan jag hoppas på en skogspromenad, ett glas vin, några timmar med en bok, barnens ostörda lek, nattfrid? Om jag får det så är jag nöjd. Jag vet att det är att begära mycket, men jag tar chansen. Gud får göra vad Gud vill med den önskningen, det blir som det blir.

Vi tar påsk nu. Äter middag, stirrar in i teven, får gamnacke, går och lägger oss. Vissa saker förändras aldrig. Everything is different, but nothing is changed. Jag önskar jag hade skrivit det där.

“Hur blir det med Paul Simon?” frågar A. ”Ska vi gå eller?”

”Han är en gubbe” svarar jag.

”Men du är ju också gubbe?”

Vi tar påsk nu. Det blir ridå. Exit. Nystart efter helgen. Ring inte mig, jag ringer inte dig.

torsdag 5 april 2012

Bye Bye, Funny Bunny

Det öppnar kylskåpet och tittar in. Det hittar ingenting att äta. Det stänger dörren igen och lommar tillbaka till sängen. Så var den dagen förstörd. Det överväger för en kort sekund att klä på sig och gå ut och köpa frukost, men nej, det är för ansträngande i det tillstånd som Det befinner sig.


Det vill gärna tro att bruset i hjärttrakten är flimmer, så kallat hjärtflimmer, som kan botas med tabletter. Men så är inte fallet och det vet Det. Sorgen har kommit för att stanna. Sorgen var det enda hon lämnade efter sig när hon lämnade Det. Bruset går inte över av sig själv. Tiden – den oändliga – kommer aldrig att räcka till för att göra smärtan enklare att bära.

Det ligger med påskägget i sängen och blir mätt på choklad. Det är tyst där ute på gatan; människorna har tagit sina bilar och lämnat staden över långhelgen. I vanliga fall skulle Det ha gjort samma sak. Nu spelar det inte längre någon roll vad som sker; allt kan hända, inget kan hända. Rummet står still. I huset på andra sidan skogen sitter en familj och äter middag. Där är allt som det alltid varit, minus Det som inte längre tillhör.

Det var det, tänker Det.

onsdag 4 april 2012

Sittfläsk

Var ska det goda sittfläsket komma ifrån nästa gång, tänker jag så ofta. Så trött nu.

Du ser sliten ut säger chefen. Tack som fan för det. Jag jobbar 50 % med ditten och 70 % med datten och sen håller jag igång skrivandet på nätterna på 37 %.

Hur många % blir det?

För många, säger min chef.

Om du bara gick i mina skor för en dag, säger jag.

Det skulle jag gärna göra, säger min chef. Det är Prada va?

Alla missar poängen. Ständigt.

Ta ut mig på lunch. Säg vackra saker. Berätta av vi kommer att klara det här. Håll igång mig ännu ett år.

Nej du. Luncherna har jag slutat betala för dig, säger min chef.

Hörde du att Dregen har fått löss? säger P

Kan man gott tro, säger jag, med sån kalufs.

Nej nej nej, inte såna löss, flatlöss menar jag, säger P.

Servitrisen som plockar bort tallrikarna från bordet hörde det där. Nu går hon bort till sin telefon och twittrar om det.

Du, säger jag till P, kan inte du ta ett ordentligt tag om min stjärt och kolla om det finns nåt sittfläsk kvar? Jag börjar bli orolig att det inte blir nåt mer skriva annars.

Hen gör som hen blir tillsagd.

Du har sittfläsk som räcker till 62 % av en roman, säger hen.

Jag beställer in en tiramisu och fyra öl och börjar jobba på att bygga upp fläsket igen.

tisdag 3 april 2012

Ge dig nu

Förr eller senare skall allt komma ikapp dig. Inte just idag. Kanske inte heller imorgon. Men sen, när du minst anar det. Då.

”Jag tror dig inte” sa du när vi satt och pratade. ”Jag klarar mig.”

”Ingen klarar sig för evigt. Vi tigger alla om att bli upptäckta.”

Så där höll vi på. Och håller på.

Jag minns när vi satt nere i replokalen och av någon anledning skulle jag lägga trummor på en låt. Utan att kunna spela. Knappt i alla fall. Det blev ju omtagningar hela tiden och du blev argare och argare.

”Om du spelar fel en gång till så kommer jag att börja hata dig” sa du.

Då slog jag fel direkt. Undermedvetet med flit, givetvis. Jag gick alltid efter det onda, ville att du skulle pilla bort varenda sårskorpa som fanns att riva i. Det var ungdom kanske, eller bara dumhet.

Fast det är fortfarande likadant. Du gör mig illa genom att aldrig säga något och ändå fortsätter jag att jaga dig och viska skrika ropa snälla snälla snälla snälla och du ler på det där viset som kittlar så skönt i mig, fastän jag alltid vaknar dagen efter och är lite ledsnare. För orden kommer aldrig självmant.

”Men en dag blir det din tur” säger jag. ”Vänta bara.”

”Tänker inte vänta på någonting” säger du.

Och jag vet ju att du har rätt. Du har aldrig behövt vänta. Livet har rasat över dig och gett dig sakerna du pekat på. Borde vara glad för din skull. Det är jag kanske också. Men jag känner mig som ett självspelande piano, gisten, förutsägbar, upprepande.

”Ser du vad jag ser?” försöker jag och blickar ut mot horisonten.

”Vad ser du?” säger du.

”Ingenting.”

Du spänner ögonen i mig. Håller fast min blick.

”Då ser vi samma sak just nu” säger du.

måndag 2 april 2012

måndag

Och på Kungsgatan trängs pendlarna. Jag kryssar med cykeln mellan människorna som aldrig har tid att titta upp och om de tittar upp så tittar de inte på något särskilt. Jag hoppas de åtminstone tittar inåt, men jag betvivlar det.

Förlaget har stämt träff i en hotellobby på Kungsgatan och jag darrar inte på händerna, jag vet vad jag är värd, tänker att jag är öppen för det mesta men jag är för gammal för att betala för att få sälja mig.

Vinden är som ett rakblad. Jag återkommer ofta till det. Att vinden är som ett rakblad. Min fru säger att jag måste klä mig bättre men hon vet ingenting, hon lider inte av kylan. Tvärtom, hon ser den som en tillgång av någon anledning. Jag har i alla fall tröttnat på att upprepa mig och säga att vi måste flytta vi måste flytta. Jag skiter i det nu.

Tanken är svindlande. Det går att ta sig vart som helst utan att röra sig en centimeter. Bara sitta på häcken och få ner allt på papper. Det finns faktiskt folk där ute som fortfarande tror att det är möjligt att göra en skillnad. Jag vet ingenting längre, det har gått så lång tid sedan jag såg världen i svart och vitt. Blev det enklare för att allting  blev grått?

Hoppas på trettiosju grader mänsklig värme i det kommande mötet. Eller nu tog jag i för hårt. Jag hoppas bara på någonting, en ansats, en rörelse, ett nålstick genom bubblan.