Hon jobbade på Shurgard, sålde flyttkartonger och svarade i telefon. Hon hatade det. Chefen envisades med att lyssna på NRJ och stirra sig blind på hennes bakdel. Det var förfärligt och det betalade knappast hyran (fast pengarna räckte precis, så det var inte riktigt sant.)
Varje dag kom det in sjuka människor som ville hämta eller lämna sina tillhörigheter, en och annan ville hyra ett förråd att bo i.
"Det är bara temporärt, tills jag har blivit fri från spriten", sa mannen som hon fick avhysa förra veckan.
Alla dessa tragiska människoöden: Hon var åtminstone inte ensam. Vilken klen tröst, tänkte hon och gick ut i fikarummet och satte sig. Telefonen ringde på kontoret, men eftersom chefen inte hade kommit ännu så ignorerade hon den och satt kvar med sin mugg kaffe.
Dörren öppnades från gatan. Hon suckade, det betydde att hon var tvungen att gå ut och möta dagens första kund. Det var killen i den ljusgröna kostymen igen, som höll på med mycket oklara saker, så mycket förstod hon.
"Du och jag", sa han. "Vi träffas visst här hela tiden."
"Det kan bero på att du hela tiden flyttar in och ut saker ur förrådet och att jag jobbar här", svarade hon. "Jag tror det är därför."
"Vaknat på fel sida idag?"
"Har jag vaknat? Är inte detta bara en mardröm?"
Killen i den ljusgröna kostymen såg löjligt nöjd ut med sig själv, när han förklarade att det här var sista gången han behövde Shurgard.
"Nu har jag köpt min drömlägenhet och fått nycklarna, så nu slipper du mig."
"Jaha. Grattis då."
"Det är en tolvrummare på Valhallavägen. Du ser så ledsen ut. Ska du inte bara stänga kontoret och följa med mig härifrån och flytta in ett eller två av de där rummen?"
"Du är inte klok. Jag känner inte dig."
"Desto bättre. Vi kan gå vilse i våningen och lära känna varandra på kuppen."
"Jag känner mig smickrad och lite nyfiken men måste dessvärre ändå tacka nej", svarade hon. "Jag har en telefon att svara i och kartonger som måste läggas på hög. Ge hit dina nycklar till förrådet när du har tömt det."
Så killen i den ljusgröna kostymen tömde sitt förråd och försvann. Hon suckade. Livet var enformigt. Inget hände. Människor passerade in och ut ur hennes liv, men ingen stannade kvar, ingenting fäste i henne på riktigt.
Jag behöver bara en möjlighet, tänkte hon. Vad som helst, en ny möjlighet, en chans att få börja om. Jag är beredd. När chansen kommer så är jag beredd.
Varje dag kom det in sjuka människor som ville hämta eller lämna sina tillhörigheter, en och annan ville hyra ett förråd att bo i.
"Det är bara temporärt, tills jag har blivit fri från spriten", sa mannen som hon fick avhysa förra veckan.
Alla dessa tragiska människoöden: Hon var åtminstone inte ensam. Vilken klen tröst, tänkte hon och gick ut i fikarummet och satte sig. Telefonen ringde på kontoret, men eftersom chefen inte hade kommit ännu så ignorerade hon den och satt kvar med sin mugg kaffe.
Dörren öppnades från gatan. Hon suckade, det betydde att hon var tvungen att gå ut och möta dagens första kund. Det var killen i den ljusgröna kostymen igen, som höll på med mycket oklara saker, så mycket förstod hon.
"Du och jag", sa han. "Vi träffas visst här hela tiden."
"Det kan bero på att du hela tiden flyttar in och ut saker ur förrådet och att jag jobbar här", svarade hon. "Jag tror det är därför."
"Vaknat på fel sida idag?"
"Har jag vaknat? Är inte detta bara en mardröm?"
Killen i den ljusgröna kostymen såg löjligt nöjd ut med sig själv, när han förklarade att det här var sista gången han behövde Shurgard.
"Nu har jag köpt min drömlägenhet och fått nycklarna, så nu slipper du mig."
"Jaha. Grattis då."
"Det är en tolvrummare på Valhallavägen. Du ser så ledsen ut. Ska du inte bara stänga kontoret och följa med mig härifrån och flytta in ett eller två av de där rummen?"
"Du är inte klok. Jag känner inte dig."
"Desto bättre. Vi kan gå vilse i våningen och lära känna varandra på kuppen."
"Jag känner mig smickrad och lite nyfiken men måste dessvärre ändå tacka nej", svarade hon. "Jag har en telefon att svara i och kartonger som måste läggas på hög. Ge hit dina nycklar till förrådet när du har tömt det."
Så killen i den ljusgröna kostymen tömde sitt förråd och försvann. Hon suckade. Livet var enformigt. Inget hände. Människor passerade in och ut ur hennes liv, men ingen stannade kvar, ingenting fäste i henne på riktigt.
Jag behöver bara en möjlighet, tänkte hon. Vad som helst, en ny möjlighet, en chans att få börja om. Jag är beredd. När chansen kommer så är jag beredd.