fredag 28 juni 2013

Rostig.

Sitter i ett källarhål. Längtar efter sällskap. Det blir inget med det, innan texten är klar.

"Tänk dig noga för innan du skaffar dig konstnärliga ambitioner."

Om jag var handledare på en skrivarkurs med förväntansfulla kids som alla hade en fyrahundrasidors roman inom sig, skulle jag säga just det. Som en bitter gubbe.

"Tacka vet jag på min tid! Då fick vi lära oss vad vi INTE ville skriva!"

Så blir jag inte bokad som föreläsare heller.

/Peo

 

onsdag 26 juni 2013

Pojken med guldbyxorna.

Tomas hittade ett par fantastiska vita bomullsbyxor i Italien, när han var där långweekend med sin kompis Martin. De hängde på ett klädrack utanför boutiqén och när han provade dem så satt de perfekt. Fyrtio euro, ett kap. Sedan flög de hem till sina fruar.

"Du går fan inte utanför dörren i de där brallorna", sa Tomas fru när hon fick se dem på honom.

"Men herregud, det är bara ett par byxor", vädjade Tomas.

"Inte ett steg. Hör du det?"

Men Tomas struntade i vad hon sa och veckan efter det gick han ut med Martin på Riche och tjejerna var som galna.

"Vafan, de tar ju mig på kuken", skrek Tomas till Martin för att överrösta musiken.

"Gör inget förhastat nu", sa Martin. "Det är bara byxorna."

Tomas upplevde ett lyckorus han aldrig tidigare känt. Han ville ta över världen. När han kom hem mitt i natten väckte han sin fru.

"Du", sa han. "Jag vill skiljas. Jag är värd något bättre än dig."

Hon flyttade ut redan ett par dagar senare, rödgråten och trött. Tomas ställde sig i duschen när hon gått med sina resväskor och sedan torkade han sig och satte på sig byxorna. Ner till Riche igen. Tomas hann precis innanför dörren, innan en servitör råkade spilla fyra glas rödvin över hans byxor. Det var bara att vända hem igen och kasta in byxorna i tvättmaskinen. Kvällen var fortfarande ung. Om han körde byxorna på snabbprogrammet och torktumlade dem efteråt, skulle han hinna ner till midnatt igen och vara kung trots allt.

Han fick en chock när han plockade ut byxorna ur tvättmaskinen. Vinet var kvar, det gick inte bort. Dessutom hade tyget dragit ihop sig, byxorna passade en dvärg numera. De var förstörda. Förtvivlad slängde han dem i sopnedkastet på väg ut till taxin. Han hade satt på sig ett par jeans och tänkte testa lyckan i alla fall. Men det var inte samma sak. Ingen såg åt honom inne på Riche. Nästa morgon ringde han upp sin fru.

"Du", sa han. "Kom hem igen. Jag har tänkt om. Nu vet jag att det är dig jag älskar."

tisdag 25 juni 2013

In lust we trust

"Vad hände sen?"

"Vi blev vuxna. Började lyssna på Little Stevens soloskivor. Prenumererade på DN. Skaffade bil, tänkte i nya banor, kom på bättre tankar."

"Okej okej, jag fattar."

"Men det står en ny generation på Debaser nu. Ännu mer förvirrade än vad vi var."

"Hur menar du?"

"Jag menar att det står en ny generation på Debaser nu. Ännu mer förvirrade än vad vi var."

"Det är väldigt vanligt när man blir äldre, att man säger samma sak två gånger."

Vi går långsamt hemåt genom stockholmsnatten och vet att det var sista gången vi var på Debban. Både därför att vakten skämtade om vår trivselvikt och tyckte att vi skulle kasta lite barlast överbord innan vi klev ut på dansgolvet, men också eftersom stället stänger efter sommaren.

"Är det verkligen okej att skämta om andra människors trivselvikt?"

"Är det verkligen okej att stänga igen ställen hur som helst?"

"Trädkramare? Slussen-fantast? Jublade du när Black Orange kom tillbaka?"

"Ja. Ja. Och ja."

"Faaan vad alla såg unga ut i baren."

"De kan ingenting om Talking Heads. De var inte med innan Carmen fick en nedervåning."

"Helvete vilka meriter du sitter på."



fredag 14 juni 2013

Kärleken passerade.

Jag hämtade upp ett ex på förlaget igår. Boken kommer i början på september på Damm.

Länk:

Min andra bok, i min skakiga hand.


Allt väl.

/P

torsdag 13 juni 2013

At the office.

Visst, det funkar ett tag att bara äta dammsugare till lunch. Men förr eller senare säger kroppen ifrån.

"Men jag blir bara stressad om jag måste gå iväg och äta", säger Jossan när jag tar upp det med henne.

"Fast allvarligt. En stor cola och tre dammsugare är inte bra. Dina tarmar måste vara i upplösningstillstånd."

Jossan sitter på en stol och ser bara ledsen ut. Som om jag har kommit på henne med att göra något kriminellt och nu undrar hon om jag tänker ringa polisen. Ungefär.

"Jag kan gå och köpa dig en sallad", säger jag.

Som om jag är den mest hälsosamma människa. Så är det inte. Jossan är bara bortom räddning, känns det som.

"Jag måste skriva tre rapporter. Min man vill skiljas. Barnen hatar mig. Jag har förskingrat pengar från fotbollsföreningen och jag tror att jag har skellettcancer."

"Försök inte slingra dig", säger jag. "Du äter bara godsaker till lunch! Hur fan ska du kunna ta tag i dina andra problem om du inte äter ordentligt?"

Vår chef kommer in på vårt rum. Han har hört oss prata.

"SLUTA SKRIK PÅ VARANDRA", skriker han. "JAG AVSKYR NÄR PERSONALEN SKRIKER PÅ VARANDRA."

Då börjar Jossan gråta. Chefen försvinner in på ett möte. Jag går bort till automaten som står i fikarummet och lägger i tolv kronor och trycker ut en bulle ur maskinen. Sedan går jag in till Jossan och ger henne bullen.

"Försök åtminstone variera dig en smula", säger jag.

onsdag 12 juni 2013

Du kommer att dö ensam, men du riskerade i alla fall ingenting.

Han gick omkring på kontoret och vänder papper och ägnade dagarna åt att stirra in i en dataskärm och det var omöjligt att koncentrera sig. I tankarna var han ständigt på någon annan plats. Om någon frågade, skulle han aldrig kunna svara att han var "lycklig."

"Åren går. Jag vet knappt vem jag är längre", sa han.

"En tjänsteman. Som går och tittar på Hammarby ibland. Som ansvarar över budgeten för företagets datorer", svarade hans kollega som satt mitt emot.

"Två skrivbord, en tanke."

Men Eva fanns där också. Kvinnan han varit hemligt förälskad i så länge han kunde minnas.

"Hur långt bak i tiden minns jag nu igen?" frågade han sin skrivbordskollega.

"Två-tre år."

Då hade han alltså varit förälskad i Eva i två-tre år. Det var lång tid. Nästan varje dag tänkte han att han skulle gå in till henne och berätta det. Bara stänga dörren bakom sig och sätta sig på huk framför henne och berätta att han tyckte väldigt mycket om henne och att han ville bjuda ut henne på middag. Men nej. Så gjorde man bara inte. Det kunde bli så fel. Därför fortsatte han att gå omkring på kontoret och vända papper och ägna dagarna åt att stirra in i en dataskärm och längta efter något annat.

En dag vid fikan berättade Eva att hon sagt upp sig och skulle sluta om två veckor. Han blev så ledsen så att han inte orkade fråga henne vad hon skulle göra istället. Efter det låg kontoret i vacuum. Två veckor kan gå så fort, när man vill att de ska gå långsamt. Och så var hon försvunnen. Då brast allt för honom. Han lät mörkret komma över sig vid skrivbordet.

"Hur är det fatt?" frågade hans kollega.

"Jag är ledsen för att Eva är borta. Jag tyckte väldigt mycket om henne."

"Det har du aldrig sagt något om."

"Nej. Och inte till henne heller. Och nu är hon borta."

De två männen satt en stund och tittade på varandra utan att säga något.

"Vad är värst?" frågade kollegan.

"Det är nog att vakna upp ur sömnen och inse att jag borde ha sagt alla saker som jag gjorde allt för att dölja. Nu tror Eva att jag inte ens har försökt."


tisdag 11 juni 2013

Sandra gillar pizza. Sandra är inte rädd för muskler.

Sandra och jag har varit ute på krogen och jag är den första att medge att det blev några glas för mycket. Nu står vi inne på pizzerian på Rörstrandsgatan och jag försöker fokusera på klockan som hänger på väggen.

"Det kan inte stämma", säger jag. "Är klockan bara tio?"

Sandra tittar där jag tittar och nickar sedan. Jo. Klockelidockan är bara barnet osv osv. Det känns hoppfullt på något vis, vi kan fortfarande göra vad vi vill; gå vidare eller gå hem. Allt är möjligt. Jag står där i mina tankar när en biffig kille kommer in genom dörren och knuffar sig fram till kassan och gör en beställning på arton quattro stagioni.

"Se dig för", säger Sandra.

Biffen vänder sig om och stirrar på Sandra. Sedan på mig. Sedan på Sandra igen. Jag blir liten och rädd och vill gärna att min näsa ska sitta kvar på samma ställe efter att jag lämnat restaurangen, men Sandra glor tillbaka och gör en ful min. Biffen skiner upp.

"Du är en cool tjej", säger han. "Vill du hänga med mig istället för den där tönten? Vi kan käka pizza och prata feminizm."

"Feminizm säger du? Med z?"

"Feminizzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzmmmmmmmmmm", förtydligar biffen.

Jag är redo att lägga benen på ryggen. Jag är skräckslagen. En tönt, precis som biffen säger. Jag behöver inte äta längre. Jag hoppas att Sandra också tycker att vi bara ska gå.

"Okej du gillar inte feminism, jag fattar", säger Sandra.

"Har du problem med det?" frågar biffen.

"Skillnaden mellan pizza och din åsikt är att jag bad om pizzan", svarar Sandra.

måndag 10 juni 2013

I en busskur tillsammans med Greger kan vad som helst hända. (Men det gör det inte.)

Greger och jag sitter och väntar på bussen vid Odenplan. Det är en vanlig måndag, vilken som helst och regnet vräker ner.

"Ska vi ta en taxi istället?" säger jag.

"Nej", svarar Greger, "men har du hört den om Kal som gick fram till en taxi på Avenyn en kväll?"

Regnet kommer att fortsätta vräka ner. Vi sitter i en busskur och väntar. 

"Nix, den har jag missat."

"Kal går fram-till bilen och föraren vevar ner rutan. Kal: É du ledig eller? Taxichauffören svarar: Jajamän. Då säger Kal: De é la gött."

"HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA", skrattar jag.

"HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA", skrattar Greger.

Inget mer händer. Vår buss kommer efter några minuter. Vi kliver på och åker över mot Kungsholmen. Det är en vanlig måndag, vilken som helst.

fredag 7 juni 2013

Laissez-faire

Till sist svarar jag när Z har ringt tillräckligt många gånger. Jag tänker att jag måste byta taktik om jag vill bli av med henne. Kan inte gömma mig och tiga. Måste säga till på skarpen.

"Du har ett hjärta av granit", säger hon i telefon. "Här går jag igenom en separation med en kändis och du bryr dig inte."

"Z, snälla. Du har sågat upp min ytterdörr med motorsåg, du har eldat upp en lada i Halmstad och du har dragit iväg mitt under ett av våra gräl för att ligga med en annan man."

"Ja vad är det med det då?"

"Jag betackar mig för din laissez-faire kärlek och allt vad den har gjort med mig."

"Ett hjärta av granit", snyftar hon. "Vill du inte ens veta vem han var?"

"Vem?"

"KÄNDISEN, DIN IDIOT!"

"Jag tittar på löpsedlarna varje dag för att kolla vilken skådis/musiker/finansman som nyss har blivit singel, men jag har faktiskt ingen aning och jag skiter i vilket. Kan du få tillbaka honom så fixa det! Jag vill inte ha med det här att göra."

"Du får tre gissningar", säger Z.

"Är det Ola Rapace?"

"Nej."

"Är det nån i Cardigans?"

"Nej."

"Det är nån snubbe från melodifestivalen. Erkänn."

"Nej."

"Kan vi lägga på nu?"

"Nej."

"Jag lägger på nu."

"Nej."

Så lägger jag på och vi är tillbaka på ruta noll eller kanske ruta minus vad som helst och jag bara vet att hon kommer att ringa och ringa och fortsätta plåga mig och aldrig säga vilken kändis det är hon har haft en affär med och jag vet inte varför jag inte bara köper ett gevär och skjuter mig själv i huvudet så att det äntligen blir tyst. Jag sätter telefonen på ljudlöst.

Jag slår upp min laptop och går ut på Flashback och letar efter singelkändisar, letar efter att Z:s namn ska dyka upp i någon tråd men hittar inget. Allt är förgäves. Tänker att nu räcker det, jag struntar i det här nu, jag tar ett bad. Så gör jag det. Ligger i badet en timme, lyssnar på Jonathan Johansson och läser ett par kapitel ur Cirkeln. Rakar mig. Går ut ur badrummet och plockar upp telefonen för att se om någon ringt. Bara fjorton missade samtal från Z, annars ingenting.

 

torsdag 6 juni 2013

Din fru är otrogen

Jag vet inte hur jag ska kunna säga det till dig. Men din fru är otrogen. Jag såg henne tillsammans med en annan man. Det var för några dagar sedan, när jag kom gående på Kungsholmsgatan, på väg till mitt arbete. De hoppade ur en taxi och gick in på Amaranten och de kunde knappt låta varandra vara, trots att de befann sig bland folk. Jag såg dem checka in i receptionen och få nycklar till ett hotellrum och sedan försvinna in i hissen. Du delar din fru med någon annan.

Det vill jag säga till dig. Vi tar en drink på East av alla ställen och jag borde verkligen säga det till dig, istället för att bara och sitta och lyssna på dina semesterplaner. Men det är så sjukt, för du anar verkligen ingenting. Du är den lyckligaste mannen i hela världen som är gift med henne säger du, och vem är jag som tänker ta den glädjen ifrån dig?

Så därför tittar jag ett ögonblick på oss i fågelperspektiv. Ser hur din mun rör sig när den formar orden du säger. Stänger av för en stund och tittar på oss från ovan. Du som blir bedragen av kvinnan du älskar och jag som bär på hemligheten. Vi som är vänner, de bästa kanske. Det finns ingen möjlighet för mig att inte säga det. Inte om vi ska fortsätta. Eller kan jag låtsas som om jag inget såg? Hon såg ju aldrig mig och jag kan kanske inbilla mig att jag såg fel, att det i själva verket var någon annan som klev in på hotellet. Med tiden blir minnet suddigt.

Fast jag vet det jag vet. Jag har inte bett om att få veta, men nu vet jag. Det gör ont eftersom jag vet att det kommer att göra ont i dig. Antingen säger jag det till dig eller så kommer du på det själv förr eller senare. Och då vill du träffa mig och gråta ut och berätta och kanske kommer det fram på något märkligt vis att jag har vetat men inte sagt något och så tar vår vänskap slut.

Bartendern frågar om vi ska ha något mer. Jag skakar på huvudet men du säger att det ska vi visst det. Och sedan får jag in ännu en Caipirinha fastän jag verkligen vill gå. Du säger att jag verkar disträ ikväll och lite spänd och jag tänker att visst kompis, visst är jag det.

onsdag 5 juni 2013

Alla nervtrådar avklippta

Iskylan vid frukostbordet går att ta på. Hela familjen sitter samlad, fast ändå är varje person isolerad på sin köksstol. Ingen säger något. Han koncentrerar sig på ljudet från klockan på väggen. Räknar tickningarna. Natten sprang ikapp dem till sist, när orden tog slut. De somnade olyckliga och arga på varandra, på varsin sida av sängen, med så mycket avstånd mellan sig som sängen tillät. Plötsligt var det morgon och det var nödvändigt att gå upp och göra kaffe, bre smörgås.

Det fanns en tid när allt var annorlunda. Vi var yngre och bättre. Det fanns inte så många moln inuti våra huvuden som skymde sikten. Känner inte igen oss. Vi är slaggprodukter numera.

Barnen skrattar när han råkar lägga slipsen i filmjölken, men deras skratt kommer av sig när de ser pappas min. Den är vassare än ett rakblad. Det finns inga ord. Och mamma som inte rör ett finger, som inte låtsas om att familjen finns, som använder morgonrocken som sköld mot världen utanför.

På garageuppfarten något senare. Barnen har satt sig i baksätet och väntar på att pappa ska köra dem till skolan. Han stänger garagedörren och tänker att det kommer att bli en varm dag, solen är het redan nu och klockan är inte ens halv nio. Hon står med korslagda armar - i sin morgonrock - och stirrar på honom. Fortfarande denna brist på ord som har drabbat dem. Klister i strupen.

"Vi kan väl i alla fall försöka", säger hon plötsligt.

Han går fram till henne. Tittar på henne. Försöker hitta en förmildrande omständighet. Något.

"Vänligen notera mitt nollställda ansikte som ser rakt igenom dig, utan att höra ett ord av vad du säger."

I bilen ett par minuter senare kan han inte minnas om han faktiskt uttalade de orden, eller om det bara var något han utstrålade.

tisdag 4 juni 2013

För varje sekund som går så dör en hjärncell på Skånegatan.

"Jag är så glad för att den ironiska generationen inte finns längre", säger jag till Greger när vi besöker cykelkällaren på Skånegatan och minns vårt nittiotal.

"Inte jag", svarar Greger.

"Varför inte? Det är väl bättre att folk är snälla?"

"Fast det är inte så jag upplever det."

Står vid bardisken och dricker en öl. Det har gått tjugo år och allt ser annorlunda ut, men inget har hänt.

"Det känns märkligt att vara här igen. Efter att jag skrev Mannen utan ryggrad så var det tomt, blankt, rensat liksom."

Greger suckar.

"Vad jag menar är att folk inte är så jävla snälla som du säger. Jag tycker mest att folk är blasé. Trötta. Uppgivna och övergivna."

"Övergivna?"

"Av sig själva."

"Å fan."

"Ingen bryr sig längre. När vi var ironiska hade vi iallafall ett patos. Nu har den ironiska generationen blivit den paralyserade generationen."

"Som dockor på ett vaxkabinett, menar du?"

"Ja, så skulle man kunna uttrycka det."

måndag 3 juni 2013

Töm diskmaskinen för helvete.

"Och nu säger hon att jag måste börja gå i terapi också", säger Mikael en kväll i juni när vi sitter och pratar. "Som om det skulle hjälpa."

"Hon bryr sig om dig", försöker jag. "Hon vill dig väl."

"Man kan vara deprimerad av massor av orsaker och det som drar ner mig har ÍNTE med några demoner att göra."

Vi sitter på Mikaels altan och ser hur svalorna flyger lågt. Jag funderar på om jag ska säga att det troligen snart drar in regn, som man gör när svalorna flyger lågt, men jag håller tyst om det och försöker hitta ett annat samtalsämne istället.

"I framtiden tror jag att man kommer gå in i en slags människotvätt, som en biltvätt ungefär, där man kan nollställa hela systemet och samtidigt få en bodyscrub på köpet. Sen kommer man ut på andra sidan och så är man en ny människa, bokstavligen."

"Om hon bara dammsög och tömde diskmaskinen skulle jag vara nöjd", säger Mikael.

"Ja, det behöver du nog inte gå i terapi för", svarar jag.

"Den här jämställdhetsivern har gått så långt så att först ska två, tre generationer män straffas kollektivt och sona alla brott mot jämställdheten som våra föregångare har begått mot kvinnor i alla tider. Det är väl okej, det får vi män hacka i oss. Men jag blir så jävla trött på att diskmaskinen aldrig är tömd."

"Med all respekt", säger jag. "Det låter som ett i-landsproblem."

"Fast det är det inte. Det är ett äktenskapsproblem", svarar Mikael.

"Istället för äktenskapsförord: Diskmaskinsförord och städschema", säger jag.

Då får Mikael något lyckligt i blicken. Som om han har sett ljuset.