Jimmy hamnade på sinnessjukhus när de hittade honom i lägenheten. De fick slå in dörren, för han tänkte inte öppna den självmant. Han satt i soffan och försökte svälja sitt eget skägg, centimeter för centimeter svalde han, och hade de inte stoppat honom så hade han inte klarat sig.
"Jag har aldrig sett något liknande", sa läkaren som tog emot honom på avdelningen.
"Jag förstod att något inte stod rätt till när han inte svarade i telefon på fyra dagar", svarade jag i den kalla sjukhuskorridoren som inte ingav något hopp.
"Han hade fått i sig femton centimeter av sitt eget skägg och svalt det, trots att det fortfarande satt kvar på hakan."
Läkaren skakade på huvudet. Jag bjöd honom på en halstablett. Kaffeautomaten stod och brummade i korridoren. Ljuset från lamporna i taket var obamhärtigt. Jag visste inte om det var dag eller natt.
"Jimmy och jag har varit vänner i evigheter", förklarade jag. "Men när hans tjej gjorde slut för ett år sedan så drog han sig undan."
"Det här jävla överbeskyddande samhället", svarade läkaren. "Förr om åren hade folk substans i sina ångestar och mardrömmar när de kom hit. Nu hamnar de på hispan för att de har blivit getingstuckna."
"Vad menar du?"
"Folk kan inte hantera en motgång, det är vad jag menar. Om människor bara läste lite fler böcker, drack lite mindre vin på lördagkvällarna, somnade i tid, tränade lite på gym, köpte sig en hundvalp och drog ner på smöret i såsen så skulle det här samhället må bättre och vi skulle kunna stänga min avdelning och folk skulle dansa på gatorna."
"Okej."
"Nu blir folk kränkta om bussen kör ifrån dem på morgonen. Då ringer de SL:s kundtjänst och anmäler chauffören. Sedan ältar de den känslan - att ha blivit kränkta av SL - på nästa middag med sina vänner och när flickvännen inte orkar lyssna på det längre, utan gör slut för att hon bara vill leva ett roligt liv tillsammans med någon som inte drar ner henne i skiten, ja då hamnar de här, ledbrutna, ångestfyllda, genomsorgsna. Och så ska jag lappa ihop dem, trots ATT DET INTE FINNS NÅGOT PROBLEM."
Jag nickar. Går därifrån. Funderar på det läkaren sagt. Köper en hundvalp på vägen hem.
"Jag har aldrig sett något liknande", sa läkaren som tog emot honom på avdelningen.
"Jag förstod att något inte stod rätt till när han inte svarade i telefon på fyra dagar", svarade jag i den kalla sjukhuskorridoren som inte ingav något hopp.
"Han hade fått i sig femton centimeter av sitt eget skägg och svalt det, trots att det fortfarande satt kvar på hakan."
Läkaren skakade på huvudet. Jag bjöd honom på en halstablett. Kaffeautomaten stod och brummade i korridoren. Ljuset från lamporna i taket var obamhärtigt. Jag visste inte om det var dag eller natt.
"Jimmy och jag har varit vänner i evigheter", förklarade jag. "Men när hans tjej gjorde slut för ett år sedan så drog han sig undan."
"Det här jävla överbeskyddande samhället", svarade läkaren. "Förr om åren hade folk substans i sina ångestar och mardrömmar när de kom hit. Nu hamnar de på hispan för att de har blivit getingstuckna."
"Vad menar du?"
"Folk kan inte hantera en motgång, det är vad jag menar. Om människor bara läste lite fler böcker, drack lite mindre vin på lördagkvällarna, somnade i tid, tränade lite på gym, köpte sig en hundvalp och drog ner på smöret i såsen så skulle det här samhället må bättre och vi skulle kunna stänga min avdelning och folk skulle dansa på gatorna."
"Okej."
"Nu blir folk kränkta om bussen kör ifrån dem på morgonen. Då ringer de SL:s kundtjänst och anmäler chauffören. Sedan ältar de den känslan - att ha blivit kränkta av SL - på nästa middag med sina vänner och när flickvännen inte orkar lyssna på det längre, utan gör slut för att hon bara vill leva ett roligt liv tillsammans med någon som inte drar ner henne i skiten, ja då hamnar de här, ledbrutna, ångestfyllda, genomsorgsna. Och så ska jag lappa ihop dem, trots ATT DET INTE FINNS NÅGOT PROBLEM."
Jag nickar. Går därifrån. Funderar på det läkaren sagt. Köper en hundvalp på vägen hem.