torsdag 22 november 2018

Prata som förr.

Köpte Chelsea girls för att folk jag litar på säger att det är en briljant roman och egentligen har året varit alldeles för kaosartat för att hålla på att läsa om andra människors elände, men för Eileen Myles gör jag ett undantag.

På temat att bygga sitt eget fort, så är det verkligen det jag pysslar med. Det är lampor som ska skruvas upp i taket, köksstolar som jag måste dividera med mig själv om huruvida jag behöver dem (det gör jag - men har jag råd?) eller inte, sen är det glas och porslin och konst som måste upp på väggarna och jag kan inte, kan inte, kan inte vänta, jag behöver det här så hårt, jag har varit förtvivlat ledsen alldeles för länge nu och det har gått ut över vänner och skrivande och barn och allt möjligt. Om jag får sova i fyra dygn när det här är över så är jag nog redo att bli människa igen.

Så jag tänker lägga mig på soffan och läsa den där boken och stänga av sociala medier och äta grönt och inte ha något vin hemma och världen får snurra hur fort den vill utanför fönstret, men jag hoppar av, just nu hoppar jag av, ring mig om ett kvartal och kolla att jag lever, haha.

A kom hit härom kvällen med blommor och vin. Jag satte liljorna i min karaff och så drack vi upp vinet och pratade som förr. Jag kan bli gråtfärdig när jag tänker på det - att vännerna kanske förändras eller åldras men att de stannar kvar innanför cirkeln, år efter år, vi tappar inte bort varandra trots att världen gör vad den kan för att vi ska göra det. Jag har varit så usel, började jag, men A tystade mig och sa, sluta nu, vi pratar om något annat, alla kan tappa fotfästet ett tag.


/Peo

onsdag 21 november 2018

Inget mer kaos, tack.

Det handlar om att bygga en plats åt sig själv. Jag har negligerat det, tänkt att jag klarar mig utan, att jag är friare och mer oberoende än andra. Men. Det handlar om att bygga en plats åt sig själv.

"Jag förstår att det kan verka konstigt att jag är så noga med skrivbordet", säger jag till P som är på tillfälligt besök, "speciellt när det var ett tag sedan jag på allvar kunde säga att jag skriver."

"Ja?"

"Men det symboliserar allt jag har saknat senaste året. Både orden som inte fastnar på det vita arket, det är det mest uppenbara, men också möbeln i sig, styrkan och tyngden i bordsskivan där gryningssolen kan lägga sig till rätta när den slår in sina strålar genom fönstret."

"Mycket poetiskt."

"Fan, jag behöver en lugn plats, så är det bara. Och nu ordnar jag det. Och sen kan du få komma över hur mycket du vill och dricka kaffe och byta spellista på Spotify när musiken inte passar."

"Tack."

Ett nytt skrivbord, hittat på antikaffär, dansk stram design, jakaranda, ett träslag som är förbjudet att göra möbler på nuförtiden (upplyste ägaren av butiken mig), jag såg direkt att det var mitt bord, att det var där jag ville sitta, vid det förbjudna träslaget och sprida ut mina ägodelar över bordsskivan och se vart orden kan ta mig den här gången, nästa gång, och gången efter det. Jag fick betala hutlöst för bordet, men herregud, det handlar om att bygga en plats åt sig själv, det har jag ju redan berättat.

P tycker jag skulle ha lånat honom pengarna istället, han behöver dem, säger han. Men jag är benhård när det kommer till skrivbord. Endast det bästa är gott nog, etcetera. P frågar mig vad nästa bok ska handla om och jag svarar att den som det visste, eller, om jag visste det, då behövde jag nog inte skriva den.


lördag 10 november 2018

Allt är åt helvete och värre ska det bli.

Kalifornien brinner och bilderna på tv liknar apokalypsen, så som jag föreställer mig att den ser ut när den når ända hit, eller var vi nu än befinner oss. Det är stadiet innan tillståndet som Cormac McCharthy beskriver i Vägen, gissningsvis den bästa bok som någonsin skrivits om jordens sista suck. I den boken är allting kallt, men man fattar ju att innan den kylan tog över landskapet så var det hett som fan.

"Jag har slutat flyga, äta kött, dricka sprit, köra SUV, köpa jeans och använda sköljmedel när jag tvättar", säger Bodil en eftermiddag i november när vi träffas vid en bardisk i Vasastan.

"Okej", svarar jag. "Det är bra, det kan kanske förlänga pinan för mänskligheten en smula. Jag menar, vi ska ju ändå dö, eller hur? Det kommer inte ditt flygvägrande att ändra på."

"Nej, det förstås", svarar hon. "Dessutom är det så att resten av mänskligheten fortsätter att flyga, äta kött, dricka sprit, köra SUV, köpa jeans och använda sköljmedel när de tvättar. Så vad bryr sig jorden om vad jag hittar på?"

"Det sjuka är att amerikanerna som flyr från elden nu lägger inte ihop ett och ett. Det är bara ovanligt torrt i Kalifornien, säger de. Bränderna har absolut inget emot att de har huggit ner all växtlighet för att få plats med sina mansions och kört bensinslukande bilar och konsumerat bärs och kött och naturresurser i sådan utsträckning så att ingenting längre kan leva där ute."

"Och samtidigt låter du så beskäftig när du säger det", fyller Bodil på. "Som om vi skulle vara bättre i Sverige?"

"Det är sant. Vi bara skiter i alltsammans, kollektivt. Det är en mänsklig rättighet att flyga till Thailand och äga tolv par jeans och dricka latte ur mugg flera gånger om dagen. Inga jävla miljöpartister ska få komma och säga åt oss vad vi ska göra."

"Vi vill dö", ryter Bodil med dallrande stämma. "Vi vill dö."

Just då går bartendern förbi oss och hör det sista som hon säger. Han stannar upp i steget och ser förskräckt ut.

"Kan ni vara så vänliga att dö nån annanstans?" säger han och ser ut att mena det. "Antingen det, eller så får ni fanimej beställa varsin vodka tonic omedelbums och hålla käften. Ni skrämmer de andra gästerna."

Så jag beställer två vodka tonic. Bartendern kommer med drinkarna.

"Bodil, jag vet att du sa att du har slutat dricka sprit, så jag tar väl båda två, då?"

Hon rycker på axlarna och rycker åt sig det ena glaset.

"Jag har börjat igen", säger hon.




söndag 4 november 2018

Cineasm & cynism.

Nu finns det tid att kolla ikapp på tv-serier och filmer som jag aldrig hann med på den tiden. Att ligga lågt en längre period, vänta ut mörkret, bara kryssa av dagarna tills det blir vår igen och caféägarna ställer ut stolarna på uteserveringarna, det är en lämplig tid för Sex and the city-boxen, alla säsonger, som jag aldrig såg när den var som hetast. Och fördomar är till för att slå sig själv i huvudet med, tänker jag nu, gud vad tråkigt att alltid vara finkultur och snipig och helt objussig på att det kan finnas fler historier än just den som du själv vill berätta. Så därför kapitulerar jag och ser alla säsonger och gillar det mycket mer än vad jag trodde var möjligt eftersom det som vanligt är en story om relationer och hur det är att leva och bli vuxen och så vidare och nu måste jag rota vidare i floran av filmer som jag aldrig hann med när jag var upptagen med att skriva mitt eget, eller om det var barnen som tog all tid och kraft, eller om det var mitt ego, eller om det var karriären, eller om det var drömmarna om alla resor som skulle bli av. Eller vad det nu var. Lloyd Cole sjunger som vanligt Are you ready to be heartbroken? och nej, fan heller, jag är inte redo för mer värk i hjärtat men det är ju knappast som att jag får välja det själv, eller?

Det här kommer aldrig att bli en filmblogg, men just nu så upptar en massa filmer mitt medvetande, okej? För ett tag sedan såg jag Call me by your name och jag måste säga att den filmen var underbar med sin helt egna vinkel på hur det kan vara att komma ut. De två sista scenerna golvade mig fullständigt och vem som än har skrivit manus är ett: *trumvirvel* geni. Kanske ska jag ägna den här söndagen åt att se om den, bara för att suga i mig replikerna, kanske till och med lära mig något om hur det går till att skriva filmmanus. Det är yrkesskadan, att det är så svårt att bara koppla av och se något för att det är bra och står på egna ben, utan att just försöka förstå hur det är uppbyggt, etc. Men Call me by your name var en film som det gick bra att slappna av till. Den hade sin egen nerv och jag var nyfiken som åskådare på hur det skulle gå och när The Big Bang skulle inträffa. Vissa konstverk lever kvar länge. Så filmblogg eller ej, det är en otrolig film. Se den.

Gå på bio, det är väl en sån sak som ensamma människor gör när det är som mest ensamt? Eller har jag bara läst det i romanerna? Helvete, jag har bara frågor nu för tiden och alldeles för få svar. Jag skummar annonserna för alla filmer som går på salongerna nu och har inte en aning om vad jag borde gå och se. Skräckfilmer pallar jag inte, jag är ett nervvrak ändå och nu verkar 25 % av alla filmer som går upp vara just skräck. Vad är det med oss människor? Det är väl nog med den helvetiska skräcken inför framtiden, tänker jag. Fortsätt flyga till Asien, det är troligen det sista du gör. Fortsätt äta kött som är hitfluget från Nya Zeeland. Vi ska ändå alla dö. Äsch, säger du uppgivet, livet är fyllt av dolkstötslegender och alla får tro vad de själva vill och vem är stor nog för att kunna moralisera över andra människors val. Yes, det är korrekt. Det är därför jag heller inte längre vet vad böckerna ska handla om - eller ens om de behöver skrivas. För om hållningen plötsligt är att jag inte ska bry mig eller tycka så himla mycket, då måste jag upptäcka ett helt nytt sätt att skriva på, vinkeln vinkeln vinkeln, alltid vinkeln, dear friends. Min skådespelare till vän säger att det aldrig kan vara en mänsklig rättighet att få vara yrkesverksam som skådespelare. Kanske slutar det med att hen arbetar som kostymör, scripta eller sufflör. Så jag slutar kanske som översättare eller copy istället, vem vet. Det är samma logik.

Minns det tydliga vägskälet som fanns för många år sedan: jag fick ett jobb på Malta, jag hade sökt tjänsten och blev sållad bland andra, jobbet var mitt om jag ville ha det. Samtidigt hade vi precis startat bandet och jag var nyss hemkommen från en lång resa utomlands och tyckte Stockholm var spännande igen. Men jag stod där och vägde. Vad hade hänt om jag tackat ja till Malta? Då hade Mazarine Street spelat in skivor med nån annan gitarrist och jag hade kanske försörjt mig på att sälja solglasögon och glaspärlor i Barcelona vid det här laget. Inget vet. Men nu finns det tid att älta och tänka och gotta mig i ömkan och så gör jag det en stund till jag tröttnar på mig själv och då gör jag nåt annat. Och samtidigt kollar jag ikapp filmhistorien som försvann utom räckhåll när allt annat skulle fixas med. Sex and the City och Call me by your name är bara början.

lördag 3 november 2018

Radioaktiva poeter.

Får inte skriva tusen ord om dagen till den människa det berör för varje bokstav känns som rakblad, säger hon, och kanske är det så att jag ska använda Stockholm Under Ytan som terapiunderlag i fortsättningen, istället för att skriva såriga brev till människor som kommit mig under huden. Vem vet vart det kan ta vägen? Plötsligt har du en bok igen, viskar P välmenande och tänker såklart på när texterna om rockbandet och den destruktiva relationen med den äldre kvinnan plötsligt visade sig passa efter varandra. Själv minns jag den skräcken: för helvete, utbrast jag, det här kan ju bli en roman och dessutom kommer den att handla om människor av kött och blod, såna jag umgicks med en gång i tiden och de kommer att ta riktigt illa upp om det vill sig illa. Guess what? Så blev det. Mannen utan ryggrad gjorde ont för många inblandade, inklusive författaren. Men du P, vädjar jag, tror inte du att jag har skrivit tillräckligt många ångestböcker nu, borde inte jag skriva en komedi från början till slut, en med en lycklig början, en lycklig mitten och ett lyckligt slut? Vem fan vill läsa såna böcker, svarar P. Och det kan P ha rätt i. Den här bloggen har dött och återuppstått säkert femtio gånger och får jag fortsätta på samma sätt så överlever den ett kärnvapenkrig och sedan tar radioaktiva poeter över hela internet och varje tangentbord på varje laptop exploderar under fingrarna på den nya tidens skribenter, be mig inte förklara hur det där fungerar, det är nåt med tredje världskriget och att det aldrig kan se ut som de två tidigare och att vi inte vet vad vi ska förvänta oss. Fast du tappar tråden, säger P, även om du gillar frijazz så måste det ändå finnas nån slags tanke innan du trycker ned fingrarna på e och y och g och x. Just den bokstavskombinationen har jag aldrig tidigare sett, svarar jag och då hämtar P några romaner i bokhyllan som P gillar och säger att jag måste läsa, det är en order, innan jag på allvar försöker skriva en ny själv. Herregud, sedan när blev du så allvarlig med ditt litteraturintresse, säger jag och vill lätta upp stämningen ett par hundra grader. Jag gillar när det svänger, speciellt om jag mår som jag mår nuförtiden, som nyinflyttad och nyskild och rätt ensam mellan varven. Något måste ju hända, eller? Skit samma om det är bra eller dåligt, bara det händer. Det är ju också ett förhållningssätt mot världen, vägra stiltje, det måste röra på sig oavsett om det skänker glädje eller bara gör ont. När var det folk slutade ringa? Undrar jag. P suckar. Det var du som slutade ringa först, blir svaret efter en stund. Det är spännande det där, att vi följs åt ett tag, säkert ett eller två eller tio eller trettio år och sedan kommer barnen vid olika tidpunkter och plötsligt är allt bara blöjor och kasst sexliv och ett musikintresse som dör (det kan tyckas banalt, men Dolly Style tar över deras hjärnor) och jag träffar dem lite håglöst på nån av de gamla krogarna som brukade betyda något och de säger räntan, vad tror du händer med den? Detta gissel, och jag vet att det är meningen att vi ska igenom det och komma ut på andra sidan och då ska vi boka resor till Italien och ta igen allt vi missat och bli vänner igen men sorry, jag har inte en spänn längre, jag klipper mig själv framför badrumsspegeln för att det är för dyrt att gå till frisören, numera tar jag extrajobb för att få det att gå runt, räkna inte med mig när det är dags att boka resan till vindistriktet och gå loss på chianti. Jag vet att ni vet att jag älskar italienska skor och rockar och mer än gärna skulle flyga ner till Milano och vifta med mitt AMEX framför de fisförnäma kassörskorna som fortsätter att förakta mig, även om jag bränner tjugosjutusen på en kostym i deras butik. Det är det som är grejen, har jag förstått, att föraktet består, eller kanske till och med stegras när det kliver in idioter och köper suits för obscena pengar. Trots att det är affärsidén, menar jag. Shit, jag längtar mest tillbaka till giget med JAMC, om jag ska vara ärlig, resten kan kvitta. Tre ackord och en tajt skjorta, som vi brukar konstatera, det funkade då och det funkar nu. Hur som helst: kom hit och lyssna på rock om du vill, för Italien blir en hägring, du får hålla till godo med den här cirkusen.