Köpte Chelsea girls för att folk jag litar på säger att det är en briljant roman och egentligen har året varit alldeles för kaosartat för att hålla på att läsa om andra människors elände, men för Eileen Myles gör jag ett undantag.
På temat att bygga sitt eget fort, så är det verkligen det jag pysslar med. Det är lampor som ska skruvas upp i taket, köksstolar som jag måste dividera med mig själv om huruvida jag behöver dem (det gör jag - men har jag råd?) eller inte, sen är det glas och porslin och konst som måste upp på väggarna och jag kan inte, kan inte, kan inte vänta, jag behöver det här så hårt, jag har varit förtvivlat ledsen alldeles för länge nu och det har gått ut över vänner och skrivande och barn och allt möjligt. Om jag får sova i fyra dygn när det här är över så är jag nog redo att bli människa igen.
Så jag tänker lägga mig på soffan och läsa den där boken och stänga av sociala medier och äta grönt och inte ha något vin hemma och världen får snurra hur fort den vill utanför fönstret, men jag hoppar av, just nu hoppar jag av, ring mig om ett kvartal och kolla att jag lever, haha.
A kom hit härom kvällen med blommor och vin. Jag satte liljorna i min karaff och så drack vi upp vinet och pratade som förr. Jag kan bli gråtfärdig när jag tänker på det - att vännerna kanske förändras eller åldras men att de stannar kvar innanför cirkeln, år efter år, vi tappar inte bort varandra trots att världen gör vad den kan för att vi ska göra det. Jag har varit så usel, började jag, men A tystade mig och sa, sluta nu, vi pratar om något annat, alla kan tappa fotfästet ett tag.
/Peo
På temat att bygga sitt eget fort, så är det verkligen det jag pysslar med. Det är lampor som ska skruvas upp i taket, köksstolar som jag måste dividera med mig själv om huruvida jag behöver dem (det gör jag - men har jag råd?) eller inte, sen är det glas och porslin och konst som måste upp på väggarna och jag kan inte, kan inte, kan inte vänta, jag behöver det här så hårt, jag har varit förtvivlat ledsen alldeles för länge nu och det har gått ut över vänner och skrivande och barn och allt möjligt. Om jag får sova i fyra dygn när det här är över så är jag nog redo att bli människa igen.
Så jag tänker lägga mig på soffan och läsa den där boken och stänga av sociala medier och äta grönt och inte ha något vin hemma och världen får snurra hur fort den vill utanför fönstret, men jag hoppar av, just nu hoppar jag av, ring mig om ett kvartal och kolla att jag lever, haha.
A kom hit härom kvällen med blommor och vin. Jag satte liljorna i min karaff och så drack vi upp vinet och pratade som förr. Jag kan bli gråtfärdig när jag tänker på det - att vännerna kanske förändras eller åldras men att de stannar kvar innanför cirkeln, år efter år, vi tappar inte bort varandra trots att världen gör vad den kan för att vi ska göra det. Jag har varit så usel, började jag, men A tystade mig och sa, sluta nu, vi pratar om något annat, alla kan tappa fotfästet ett tag.
/Peo