måndag 28 februari 2011

Jag kan inte dra åt helvete för jag befinner mig redan där

Maria tittar på mig på det där sättet som betyder att det kommer att bli en lång kväll utan trevligheter. Jag sitter och stirrar rätt in i tv:n med en grogg i handen och försöker låtsas som att jag verkligen funderar över reportaget som handlar om hur man doserar tvättmedel beroende på hur hårt eller mjukt vattnet är.
”Det finns kronor att spara på att dosera rätt” säger jag rätt ut i luften.
Jag tänker fan inte möta hennes blick. Problemet är bara att Maria stänger av tv:n med fjärrkontrollen. Jag låter ögonen hänga kvar på den svarta skärmen. Något i mig hoppas att programmet om tvättmedel ska komma tillbaka igen, bara jag håller ut och tittar rakt fram och önskar det av hela mitt hjärta.
”Du är manodepressiv” säger Maria.
Nu tittar jag henne i ögonen. Det finns mycket gråt där som inte har kommit ut ännu. Jag är orsak till alltihop och jag hatar oss båda för det.
”Ena dagen slänger du din telefon i väggen och biter ihop käkarna tills du stelnar i din egen grimas, och nästa kommer du hem med skaldjur för sextonhundra spänn och trär en toalettrulle på kuken.”
”Det har varit lite ojämnt humör på sistone, det erkänner jag.”
”Manodepressiv.”
”Det är vinter sex månader om året i det här jävla landet och jag började min karriär som sol- och vårare. Vad fan begär du av mig?”
Maria tar tag i mitt huvud. Spänner sin blick.
”Jag tänker lämna dig, fattar du? Ditt fokus när du är lycklig är underbart. Det är som att stå mitt i en brandfackla och elden gör inte ont. Det är att verkligen vara utvald och älskad och det finns inget som kan kännas bättre än det.”
Jag gör en gest för att säga något men Maria hejdar mig.
”Men sen vänder du över en natts sömn och går ner i ett hål i ett par veckor och har jag tur så får jag en blick som hatar mig över middagsbordet. Tyvärr, du är sjuk i huvudet och jag kan inte hjälpa dig.”
”Jag är så ledsen Maria.”
”Det är du inte. Du har precis varit ledsen och nu håller du på att bli glad. Jag känner dig. Det är därför jag säger det nu när det är över för den här gången. Kanske orkar du ta dig iväg till någon nu när kraften återvänder. En doktor. Någon som kan öppna upp dig och fixa dig och sedan sy ihop dig igen när det är klart.”
”Får jag ringa dig då?”
Men Maria säger inget mer. Hon sätter på tv:n igen. Reportaget om tvättmedel är över. Nu handlar det om vädret istället. Det ser ut att bli ett par soliga dagar, följt av ett långt mörker.

söndag 27 februari 2011

detgårsönderdetgårsönderdetgårsönderdetgårsönderdetgårsönderdetgårsönderdetgårsön

Du och jag ligger i sängen med alla lampor släckta. Det ska föreställa att vi sover men det gör ingen av oss. I lägenheten bredvid knullar dom högljutt. Jag vet att du vet att jag vet att du ligger och räknar sekunderna tills de är färdiga så att det kan bli tyst igen. Det trycker över mitt bröst av sorg, för det är inte vi som låter så där fastän det borde vara det. Istället aktar vi oss noga för att röra vid varandra. Det finns fruktansvärt mycket mellanrum i den här sängen. På den här sidan väggen.

Om det ändå hade varit en vanlig lägenhetsfest som höll oss vakna. Säger jag nästan men hejdar mig. För du sover ju och jag vill inte väcka dig. Det dunkar i väggen. Jag håller på att bli galen. Du och jag  borde verkligen bara tända upp i lägenheten och skämta om det. Skratta tillsammans igen. När slutade vi med det?

Minns du när jag målade asfalten utanför ditt fönster med vit färg och bred pensel? Jag skrev att jag inte ville leva utan dig med stora bokstäver och sedan när du rullade upp gardinen på morgonen och tittade ut så såg du det. Jag låg hemma och väntade på ditt samtal efter det där. Visste att det skulle komma. Dröjde med att svara när det kom. Spelade först oförstående. Sa att det måste vara någon annan beundrare. Att jag inte kunde stava ordentligt. Att du inte skulle tro på allt som du läste. Och sedan sa jag att jag menade det; att jag inte ville leva utan dig. Vi satt tysta i telefon och lyssnade på varandras andetag.

Det var svårt att upptäcka hur tråkiga dina vänner var. Jag försökte verkligen. Lagade middagar till dem och drog mina skämt. Så tom på insidan efteråt. Kände mig som en enkelriktning. Du såg ju det på mig. Det blev att vi bara var med varandra. Slutade träffa folk. Och hade plötsligt inget gemensamt. Inga influenser. Bara TV4 och diskussioner om hur hårdkokta äggen skulle vara.

Grannarna gör allt det där som vi en gång gjorde. Jag har kapslat in mig själv i dvala och hoppas att det ska hålla hela vägen fram till stupet. Det är becksvart där jag står och kanske tar golvet slut ett steg åt sidan. Jag fasar för att falla men vet att det måste hända. Det är nog i natt det händer. Det är här jag tar slut. Samtidigt som hon på andra sidan väggen får sin andra orgasm bestämmer jag mig för att packa väskorna imorgon när du har gått till jobbet. När du kommer hem på eftermiddagen är jag inte längre kvar. Mina drömmar är borta och du får ha dina garderober ifred.

Den tanken gör ont att tänka. Det värker i tinningarna av sorg. De tystnar på andra sidan. Somnar i varandras armar. Det är ännu ett par timmar till gryning. Jag somnar också.

lördag 26 februari 2011

löjlig nomad

Nere på stranden. Ryggsäckarna som huvudkuddar. Odödliga. Oövervinnerliga. Vi har ätit skaldjur på ett ställe en bit upp i sanden. Fulla på dåligt vin. Vita linnebyxor. Samtal om vad som helst hela tiden. Ingen vill vara den sista som pratar. Vi vet att vi är fantastiska. Att vi har hittat ut från det vanliga och ersatt det av en lång resa som sträcker sig över flera länder. Vart vi än kommer så möter vi nya människor som blir imponerade av att vår resa har pågått så länge. Att den ska pågå länge till.
En bit bort på stranden står en man i kakishorts och stor mage. Vi vet att han är från Tyskland. Vi har aldrig sett honom förut men vi vet bara att han är från Tyskland. Det ligger en fördom här någonstans och lurar. Han gör en annan typ av resa än oss. Han är äldre och tjockare och han videofilmar solnedgången. Han står blickstilla i femton minuter och filmar solnedgången oavbrutet. Vi betraktar honom roat och fäller elaka kommentarer om honom som han inte hör. När solen försvinner ner i havet så stänger han av sin kamera och går hem till sitt hotellrum med sin filmsnutt. Och när vintern kommer till Europa senare samma år så kan han stirra rätt in i solen i femton minuter precis när han vill på sin projektorduk.
Jag är cool. Jag har fått ett halsband av en amerikanska som säger att hon vill att jag ska komma och hälsa på henne i Denver. Jag förklarar för alla som vill lyssna att jag inte har någon kamera. Att jag behåller alla mina bilder på insidan av ögonlocken. Jag är cool. Jag är upptagen med att vara cool. Det upptar mycket av min tid.
Men jag känner ändå någon slags medkänsla för mannen med videokameran. I ett ögonblick av klarsynthet så tar jag upp det med Fabian som ligger bredvid mig på stranden.
”Det är väl ändå okej” säger jag. ”Han är turist. Han filmar en solnedgång. Det gör väl inget?”
Fabian tittar på mig.
”Jag menar, han är turist liksom. Turister gör såna saker.”
”Inte okej” säger Fabian med sitt bländvita leende.
”Men vi är ju ryggsäcksturister” fortsätter jag. ”Vi gör ju våra saker.”
Det blixtrar till i Fabians ögon.
”Jag är fan inte ryggsäcksturist” säger han. ”Jag är traveller.”

Inte så bra vänner längre

Jag skickar ett mejl till Erik på hans jobbmejl. Får ett autosvar tillbaka.
Hej. Jag är på semester och läser inte mina mejl. Tillbaka på kontoret september 2031.
Det slår mig att jag numera har så dålig kontakt med Erik så att jag inte kan avgöra om han har slagit in en siffra fel i årtalet eller om han menar det.

fredag 25 februari 2011

Tits Vs. Ass

Henry tog ett par bröst på avbetalning när hans fru ville ha ett par nya. De passerade förbi en klinik en dag och i skyltfönstret hängde brösten hon ville ha. Så de stegade in, bokade en tid, tecknade ett avtal och gjorde slag i saken. Efter några månader lämnade hon honom och han betalar fortfarande på dyrgriparna. Nu beklagar han sig över att ekonomin är lite tajt.
”Det är ju det jag säger. Bröstkillar är dumma i huvudet.”
Jag är medveten om att jag låter väldigt överlägsen när jag säger det. Vi sitter på Gondolen och diskuterar ett känsligt ämne lite för högt i baren.
”Till skillnad från?” frågar Henry.
”Till skillnad från oss som gillar bakdelar mer.”
”Ni kulturarbetare har alltid stigmatiserat oss som gillar bröst. Jag fattar inte varför ni jämt måste göra det.”
”Brösten som du pröjsade är där ute och lever sitt eget liv nu. Har du tänkt på det?”
”Klart jag har tänkt på det. Fan också.”
”Dom är liksom levande. Dom kommer aldrig att dö. Men det kommer du.”
”Ska du ha stryk eller?”
”När bomben faller så kommer de att sticka upp ur askan efteråt.”
”Den här diskussionen påminner mig om varför vi har slutat att gå ut. Varför vi aldrig träffas längre.”
”Just nu, någonstans i världen, lägger en plastkirurg sista handen vid ett bröst som totalförstör ännu en privatekonomi.”

torsdag 24 februari 2011

Succéliv

Det började med ett glas vin på fredagen och slutade med en kebabtallrik på söndag kväll.

Kontoutdrag:

2011-02-21 Kortköp ANCHOR BAR -68,00
2011-02-21 Kortköp JOLO & CO -87,00
2011-02-21 Kortköp JOLO & CO -65,00
2011-02-21 Kortköp JOLO & CO -283,00
2011-02-21 Kortköp JOLO & CO -30,00
2011-02-21 Kortköp BRONCOS BAR -208,00
2011-02-21 Kortköp BRONCOS BAR -59,00
2011-02-21 Kortköp BRONCOS BAR -20,00
2011-02-22 Kortköp GOLDEN HITS AB -170,00
2011-02-22 Kortköp GOLDEN HITS AB -150,00
2011-02-22 Kortköp GOLDEN HITS AB -192,00
2011-02-23 Kortköp SOUNDTAXI AB -210,00
2011-02-23 Kortköp LARSBERGS KROG -69,00

Våta fläcken

"Jag fattar inte varför alltid jag ska ligga i våta fläcken."

"Men det är ju du som har spillt för fan. Det är väl inte mer än rätt?"

"Det är ändå inte juste. Jag kan väl inte hjälpa att det är så naturen har konstruerat oss?"

"Tyst nu. Du har fått ligga. Det blev lite blött. Det dör du inte av."

"Alltså ibland är du så okänslig."

"Ring din mamma och gråt ut. Jag vill sova, okej?"

"Jag är märkt av min barndom. Jag blir aldrig fri."

"Suck."

"Jag var så kär i Adriana på dagis. Hon var ett år äldre och vackrast i världen. En vecka innan min födelsedag så kom hon med ett paket i famnen som täckte hela hennes ansikte. Det gav hon till mig. Men jag fick inte öppna det förr än på min födelsedag. Så en fröken ställde upp paketet på en hylla och sedan stod jag nedanför och stirrade upp mot det resten av veckan."

"Vad hände?"

"Födelsedagen kom. Jag var så stolt. Jag var så kär. Jag fick paketet och öppnade det. Det var tomt."

"Tomt? Du menar ingenting i det?"

"Precis. Det var tomt. Hon slog in ett tomt paket och gav till mig. Allt var ett skämt."

"Du måste ha blivit jätteledsen."

"Och nu är jag evigt dömd till att ligga i våta fläcken. Jag är en förlorare."

"Det måste betyda att jag är en nitlott?"

"Det var inte så jag  menade."

"Sov gott älskling. Eller förresten gör inte det. Rulla runt i kladdet och dröm mardrömmar."

onsdag 23 februari 2011

ditt sexiga lilla svin

Jag tänker stå kvar här framför dig och om du blinkar så missar du troligen revolutionen.
Där jag kommer ifrån vissnade alltid alla krukväxterna mitt i sommaren. Där jag kommer ifrån slutade bussarna att gå långt innan jag hade tänkt tanken. På slutet hade jag inte ens ork att knyta näven i fickan.
Det låter säkert konstigt men jag minns att jag som åttaåring stirrade in i källarväggen och inte förstod hur jag skulle klara av det. Och därifrån blev det inte enklare. Det var en trång värld där ingenting fick plats.
Hela den tiden ligger under stroboskop. Enstaka bilder. Rörelsemönster som inte riktigt sitter samman. Att försöka parera katastrofer och undvika fotbollskillarna som snärtade med sina handdukar i duschen. Att sitta längst bak i klassrummet och överleva.
Hon som gav mig en bok vid havet och sa läs. Det var första gången någonting gick sönder och jag tyckte om det. Jag har fortfarande kvar boken men inte henne.
Det tog många år att skrapa ihop till biljetten. Det är ingenting man gör i en handvändning. Drömmarna var gratis men ingenting annat. Och då var ändå pengarna den enkla biten. Till sist så rullade landskapet förbi. Klumpen i halsen av förväntan. Tanten på tåget som frågade hur det var fatt. Hur hennes fråga fick mig att börja gråta.
Och sedan upptäckte jag att drömmarna var svåra att genomföra. Det fanns aldrig några garantier. Varje trappsteg följdes bara av ännu ett. Till sist blev jag andfådd och upplevde en annan sorts syrebrist. Alla lögner som jag fick genomleva när jag kom hem igen på besök. Hur jag ljög sönder mitt ansikte.
Vill inte prata mer. Förstör mer än det bygger. Någon spelar den där låten. Kom upp på dansgolvet ditt sexiga lilla svin. Jag vet inte om det här är en början eller ett slut eller både och.
Jag vet bara att det är nu.

tisdag 22 februari 2011

bara ännu en människa som passerade förbi

Sunkpunkarna som stal våra skor i Hamburg. De var inte ens ironiska när de gjorde det. Jag rusade efter dem barfota och skar mig på glas. Minns du läkaren med bara ett öga som fick plocka ut skärvorna? Vi skämtade om att han bara hade öga för dig.
Och din snedtripp på hotellrummet när du fick vila huvudet hela natten i mitt knä. Hur jag höll om dig när du krampade och matade dig med wienerbröd.
Solen den sommaren var så skarp att den raderade ut alla skuggor. Den svarta betongen bleknade i solskenet. Vi kisade bakom våra solglasögon och ändå såg vi ingenting. Det var så mycket som var onormalt när du var med.
Jag tänker göra fula saker med dig och lämna dig i ruiner. Så sa du. Jag svarade att det lät som din pappa talade genom dig.
Jag brukar tänka på hur du gick din väg. Följde med mannen som skulle göra dig till en stjärna i New York. From Central Park to Chinatown. Du landade i Stockholm fjorton månader senare, skadeskjuten. Det var jag som fick följa med dig och göra abort.
Var inte orolig. Jag ska inte göra dig illa.
Jag har sett bilderna från din tid i New York. Jag blev imponerad. Du bodde bland färgburkar och uppstoppade djur med dina konstnärsvänner. Men visst kändes allt också lite för regisserat? Jag fick en bild på dig från färjan över till Staten Island. Jag har kvar den fortfarande i en skokartong. Det ligger sorg över linsen som du måste ha sett när du stirrade in i kameran.
Det görs inga reservdelar till sådana som dig längre. Din modell har gått ur produktion. Du får köra på så länge du håller.
Nu bor du på Hornsgatan och sitter och räknar bilar genom ditt fönster hela dagarna. Dina släktingar väntar på att du ska dö. Om du inte gör det av dig själv så hyr de säkert en torped vad det lider. Dina släktingar känns som sådana människor. Någon kommer att köra över dig när du går ut för att handla mjölk.
Jag har hört att du är sjuk. Ditt blod sviker dig. Återstår att se om sjukdomen eller din släkt hinner först.
Jag älskar inte dig längre. Men jag älskar minnet av dig. Det måste jag ge dig. Du gjorde om mig. Fick mig att känna mig ny. Kanske har ingen utveckling skett sedan dess. Kanske lever jag med mina minnen mer än vad du gör.
Undrar än idag vad sunkpunkarna skulle med mina trasiga skor till.

måndag 21 februari 2011

knullrufs

Vintern sträcker ut sig. Gör sig längre än den borde. Ingen rock i hela världen klarar av vinden som blåser på Sveavägen i februari. Vi beställer lunch på Rolfs kök och jag säger något om att jag föddes i en snöstorm och kommer att dö i en snöstorm. Du bryter en bit bröd och berättar att du har köpt en flygbiljett.
Senare samma eftermiddag sitter jag inne på toaletten på kontoret och gråter. Jag tänker att det här inte kommer att fungera. Min själ kommer att gå ifrån mig för att vara hos dig.
När jag vaknade i morse så var jag helt övertygad om att jag hade dig på min sida. Att du skulle stanna i Vasastan och vänta in våren tillsammans med mig. Du skrev ett meddelande på telefonen och sa att du ville hämta mig efter jobbet. Sen bokade du om till lunchen och berättade att du skulle resa. Det tog några timmar att göra om allt.
Om ändå mitt knullrufs vore äkta, tänker jag när jag ser mig själv i spegeln. Sedan knackar någon på dörren och vill in. På vägen hem går jag in på Stadsbiblioteket och matar maskinen med olästa romaner. Plötsligt har jag all tid i världen att läsa dem men ingen ork.
Du har stulit att som gick att stjäla. Det är livsfarligt att det gick så fort. Kroppen som står upp är i själva verket bara ett skal.
Jag kan inte förklara det på något annat vis.

Syskonkärlek

Jag vaknar upp i en container av att en råtta springer över mitt ansikte. Fiskar upp telefonen ur innerfickan och ringer till lillebror. Han svarar på en signal.

"Shit vad bra att du ringde" säger han.

"Jaha, varför då?" undrar jag.

"Jag har en kroppsöppning som inte vill stänga sig ordentligt. Vad ska jag göra?"

"Ring vårdupplysningen. De borde veta" svarar jag.

"Det är ganska pinsamt, det fattar du va?"

"Men alltså om du läcker så tror jag ändå att det är det bästa."

"Det är mer som att jag är lite rinnig".

"Ja gör som du vill. Själv ligger jag i en container och behöver hjälp med att komma ut."

"Okej jag fattar. Vi kan ju höras sen."

"Tack för ditt stöd" säger jag.

"Du, inte den tonen till mig. Vem är det som är illa ute här egentligen?"

Jag hinner inte svara på den frågan. Batteriet i telefonen dör. Jag luktar rutten fisk.

söndag 20 februari 2011

Vad blir det till middag?

”Jag är fruktansvärt förbannad på Berlusconi” säger Katarina och spottar nästan fram orden.
”Vad är det med italienarna egentligen?” fyller jag på.
”Skönt att kvinnorna där tar tag i saken i alla fall. Det nordafrikanska upproret verkar sprida sig norröver Europa, även om föremålen för dess vrede skiftar.”
”Mmm. Hoppas de avsätter honom. Han kvinnosyn är förfärlig.”
”Det daltas med männen för mycket. Det gäller inte bara Italien. Det är för fan samma sak i Sverige.”
”Okej?”
”Allvarligt. Killarna hänger inte med i skolan längre, för de spelar dataspel hela nätterna och fattar inte hur en miniräknare fungerar. Tjejerna däremot, presterar och utbildar sig. Men vilka är de som får de bästa jobben?”
”Killarna?”
”Exakt!” vrålar Katarina.
”Ja det är otäckt faktiskt.”
”Och då och då läser man någon snyftartikel om hur synd det är om killarna. Om kraven. Om mansrollen som är i gungning. Get your shit together för fan!”
”Absolut. Du har rätt.”
”Alltså, vad spelar det egentligen för roll om killar får lägre betyg i skolan när de sen ändå går ut i samhället och får högre lön?”
”Italien – Sverige, samma skit.”
”Fast italienarna har sin Vongole trots allt. Jag är fan beredd att suga av kocken för en bra Vongole.”
”Har du smakat min? Vongole alltså.”

lördag 19 februari 2011

A case of you.

Jag träffar Sabina på Carmen. Vi stöter ihop i baren och hon säger att det måste vara minst tio år sedan. Det kan stämma. Jag ironiserar över att jag är där men det gör inte hon.

Tiden har inte varit bussig mot henne. Det ser ut som att livet har tuggat på henne och sedan spottat ut henne igen för att hon smakade illa. Hon har rynkor runt munnen. De fanns inte där när jag såg henne senast.

Den sura ägaren ställer två öl på bardisken och jag betalar. En annan person bakom baren kommer med hennes beställning. En öl och en shot. Hon darrar på handen när hon räcker över en sedel. Hon frågar om jag är på Carmen ensam. Jag pekar på de två glasen framför mig och säger att det är jag inte. Hon tittar på dem och säger att hon känner flera personer här som beställer två åt gången för sin egen del.

Vi var några stycken som jämt var ute på den tiden. Sedan blev vi färre som orkade och till sist var det bara Sabina och jag kvar. Och då orkade inte jag heller. Det blev för ledsamt med samma skämt varje kväll. Jag minns tydligt att vi aldrig skrattade.

Vi pratar lite om vad som har hänt de andra. Jag är rätt dåligt uppdaterad, men det är ändå jag som har något att berätta. Hon säger att hon inte saknar oss. Det var då och nu är nu.

"På den tiden drack jag mig full för att fly bort" säger Sabina när hon ser att jag gör mig redo att gå. "Numera känns det mer som att komma hem."

"Vi kanske ses någon gång" säger jag.

"If you want me i´ll be in the bar" sjunger Sabina med sprucken röst.

"Jag gifte mig till den låten" säger jag. "Den betyder något annat för mig nu."

"Jag har flyttat runt så mycket de senaste åren så det var väl därför jag inte fick någon inbjudan" svarar Sabina och vänder sig bort för att göra en ny beställning.

fredag 18 februari 2011

"Blyga pojkar får aldrig..." och så vidare och så vidare

Vi slänger oss ner i det mörka vattnet från bryggan och hela staden omringar oss med sina gränder och gatlyktor. Jag kan inte se mer än en halvmeter framför mig, så svart är natten ute på Långholmen fastän vi borde vila i varmt sommarljus. Men här under träden är det mörkt.
Jag har hållit mig tyst. Gått bredvid. Slumpen tog oss över Västerbron när vi lämnade festen åt de andra. Kanske skulle jag inte ens åt ditt håll. Men du protesterade inte och jag ville så gärna fortsätta. Bli sedd med dig. Fast klockan är fem på morgonen så vad tänkte jag med?
Vattnet är varmt och kallt på samma gång. Jag vet inte om jag blundar eller har ögonen öppna men det spelar ingen roll. Jag är rädd för djupet och tomheten en bit ut från bryggan. Men ljudet från dina simtag lugnar mig. Du är nära.
Någonting snuddar vid min mage när jag står still på stället och trampar. Det kan ha varit din hand. Jag är inte säker på någonting längre. Vill inte sträcka ut för att känna efter vad det var som rörde vid mig. Rädd för att göra fel. Rädd för att göra rätt.
Jag tänkte aldrig gå på festen. De sa att du inte skulle komma dit. Jag struntade i att sätta på mig den där skjortan som jag vet gör mig bättre. Du skulle ju ändå inte få se. Och sedan var det du som öppnade dörren för mig.
Efter att vi har badat så sitter vi stilla på bryggan. Jag är så fruktansvärt medveten om att vi är nakna men påklädda av mörkret. Det går inte att ens ana en kontur. Du råkar tappa dina cigaretter i vattnet när du ska ge mig en.  
Vi skrattar elakt åt den självgoda dj:n på festen som stod vid stereon hela kvällen och bestämde musiken. Det var hans revir och vi andra fick gå och blanda våra drinkar och dansa men där tog det stopp. Du gick fram till honom efter ett par timmar och försökte prata med honom. Du sa: Om det här som du spelar ska föreställa bra musiksmak så undrar jag hur dålig musiksmak låter. Klart att jag ville fortsätta hela natten med dig efter det.
Och här kommer gryningen farande i hög hastighet. Det första solljuset är skoningslöst och vi klär snabbt på oss. Rafsar ihop våra tillhörigheter och promenerar till Hornstull. Staden kommer strax att vakna. Jag vet fortfarande inte vad jag gör om en timme.
Vi kommer ner på perrongen. Jag vet att jag måste säga något förlösande.  Du ska åka till Aspudden och jag till Gamla Stan. Ditt tåg kommer om två minuter. Jag har hundratjugo sekunder på mig men förtrollningen från bryggan känns bruten. Det är inte samma sak här nere vid spåren. Jag kommer mig inte för. Ditt tåg rullar in. Dörrarna öppnas. Du säger att du hade roligt. Att det var värt det. Jag ser tåget försvinna in i tunneln. Sedan går jag över till den motsatta sidan. Alltid den motsatta sidan.
Jag sjunker ner mitt emot en indian med en öppen väska framför sig. Det ligger säkert ett dussin panflöjtar i den. Han ska in till stan och spela gissar jag. Han tittar på mig under lugg. Jag tittar ut genom fönstret. Stirrar in i väggarna som rusar förbi. Ser min spegelbild reflekteras. Skyller slutet på skjortan. Jag skulle ha tagit skjortan. När vi stannar vid Mariatorget så reser sig indianen för att kliva av. Våra blickar möts. Så ger han mig en klapp på axeln. Som att han förstår. Sedan är han borta.
Och när jag kliver av i Gamla Stan är det biljettkontroll och jag får en böteslapp eftersom jag har plankat. Vad är oddsen på det?

torsdag 17 februari 2011

Konsten att skaffa sig dåligt självförtroende

Två kvinnor sitter bredvid mig på Ritorno. Det är tidig eftermiddag och vi är inte många i lokalen. Den ena kvinnan är på riktigt dåligt humör. Jag försöker att koncentrera mig på min tidning och inte tjuvlyssna men utan framgång.

"Folk är i allmänhet fula" säger kvinnan som är förbannad.

"Nu tar du väl ändå i" säger den andra. "Jag tycker många i Stockholm är snygga. Klär sig snyggt."

"Det är en allmän missuppfattning att folk i stan skulle vara snygga."

Kvinnorna tystnar och dricker kaffe. Jag för koppen till läpparna och dricker några klunkar kaffe jag med. Jag vill inte göra  något väsen av mig.

"Jag kan objektivt säga hur snygga folk är på en skala mellan ett och tio" säger hon med humöret.

"Sluta."

"Det är sant, jag kan det. Jag har aldrig fel. Han där tillexempel" säger hon och nickar mot mig, "vad skulle du säga att han är?"

Jag försöker sjunka genom golvet. Jag vill inte höra det här. Jag lusläser en annons för billig nötfärs. Jag läser den om och om igen. Jag kan inte förmå mig att titta någon annanstans. Kvinnan som inte är på dåligt humör vänder sig och tittar åt mitt håll. Hon gör en bedömning.

"En sjua" säger hon.

Tack. Det kan jag leva med.

Hon som har vaknat på fel sida stirrar på mig en stund. Jag vill dö nu.

"En tvåa" säger hon. "Den överviktiga busschauffören i morse som luktade urin var en etta. Så kass är inte den här killen. Därför får han en tvåa."

"Och då är du objektiv?" fortsätter hon som gav mig en sjua.

"Då är jag objektiv."

Sen reser de sig och går sin väg. Jag sitter kvar med min tidning. Jag stirrar fortfarande på samma annons. Herregud, det var verkligen billigt kilopris på nötfärs. Tänker jag om och om igen för att slippa tänka på något annat.

onsdag 16 februari 2011

Projektanställning på Club Privé

Greger har fått sparken från byrån han jobbade på när IT avdelningen tittade lite närmare på vad han sysslade med på dagarna. Det visade sig tydligen att 88 % av hans inloggade tid på arbetet gick åt till att spela poker online.
”Jag gick på dagen” säger Greger. ”Försökte inte ens komma med några bortförklaringar.”
”Det känns ju värdigt på något vis” svarar jag. ”Att ta uppsägningen som en man.”
Det är kväll. Greger ringer och uppdaterar mig. Jag försöker titta på nyheterna samtidigt men det går dåligt.
”Jag fick kicken för några dagar sedan men jag har redan ett nytt jobb” säger Greger.
”Okej, var då?”
”Jag kör runt och gör reklam för Club Privé.”
”Va? Du kör en av de där bilarna med strippteasereklam på flaket?”
”That’s me.”
”Greger. Snälla.”
”Kom inte dragande med det där vanliga sexistsnacket bara. Jag gör vad jag måste för att överleva.”
”Det måste rimligen finnas något annat du kan göra” säger jag.
”Att jobba kvällar och nätter passar mig. Bra personalförmåner också.”
”Jag vill inte veta.”
Greger blir sur.
”Det är okej. Jag ska hålla dig utanför min värld. Du behöver inte ta del av den.”
”Söker du något annat?” försöker jag.
”Inte just nu.”
Efter det går samtalet trögt. Jag vill inte fråga något mer. Han vill inte berätta något mer. Vi avslutar samtalet så artigt som det går. Jag tänker att det dröjer nog innan vi pratar igen. Så försöker jag koncentrera mig på oroligheterna i Mellanöstern på nyheterna istället. Det plingar till i mobilen. Greger skickar ett sms:
Det är mer bakterier på ett vanligt tangentbord på ditt kontor än vad det är på pekskärmarna inne i runkbåsen där jag jobbar. Bara så du vet.

tisdag 15 februari 2011

Vi tar nya tag en annan dag. Den här dagen får anses vara avslutad.


Jag kan förstå att chefen är förbannad. Hon står framför mig och avkräver mig en förklaring på något som jag helst vill glömma. Hennes saliv i mitt ansikte när hon skriker åt mig. Jag har fantiserat om hennes saliv men inte så här.
Jag hade ett möte inbokat i Köpenhamn. Jag flög ner måndag eftermiddag för att kunna förbereda mina dokument i lugn och ro på kvällen innan mötet. Men minibaren hånflinade mot mig uppe på rummet. Den pockade på min uppmärksamhet och drog mig till sig. Jag började lite lätt med en öl och jordnötter. Efter det gick småflaskorna med sprit en efter en. Sedan gick jag ner i hotellbaren. Efter det tog jag en taxi bort till Vesterbro och hamnade i slang med gubbarna nere på fiket. Jag ville gå hem efter ett par timmar men då öppnade ett morgonvärdshus i närheten som jag följde med till. Det sista jag minns är att vi rökte skurhink hemma hos en man de kallade Mads Madsen. Jag vet inte om det var hans rätta namn.
Jag spyr i duschen morgonen efter men dyker upp i tid till mötet. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. De är röda som vulkanutbrott och personen som jag ska ha möte med undrar hur det är fatt. Jag kan inte få fram ett ord. Knappt. Dofterna från trafiken, hotellfrukosten, gästerna och blommorna på borden får mig att vilja dö.
”Vi måste bryta” säger jag. ”Vi får ställa in mötet.”                                                                     
Sedan stapplar jag upp på rummet igen och svimmar i sängen. Ett par timmar senare checkar jag in på flygplatsen och flyger tillbaka till Stockholm utan att ha lyckats kråka på avtalet. Så jag kan som sagt förstå att chefen är förbannad. Hon har fått ett telefonsamtal från ett högt höns i Köpenhamn och går i taket. Jag tar en taxi direkt från Arlanda till kontoret eftersom min chef kräver det.
Efteråt sitter jag på min plats. Vid mitt skrivbord. Pustar ut. Fortfarande fruktansvärt illamående. Tänker att det måste dröja innan jag besöker Köpenhamn igen. Dessa arbetsresor tar livet av mig.
Åke kommer fram. Slår sig ner bredvid och anförtror mig.
”Vet du vad?” säger han.
”Nej” flämtar jag.
”Igår tog min fru med sig en tidning in på toaletten och stannade där i femton minuter med stängd dörr. Sen kom hon ut med lättad min och så kom hon och la sig bredvid mig och gjorde en trevare.”
Jag försöker stirra på Åke. Få honom att gå sin väg. Han sitter kvar.
”Åke, vad försöker du säga?”
”Jag låg där och var i valet och kvalet, liksom.”
”Inte nu” säger jag till honom. ”Snälla inte nu.”
”Precis vad jag sa till henne också” svarar Åke.

måndag 14 februari 2011

Musik ska byggas utav glädje.

Du frågade om vi skulle gå och se Cat Power på Södra Teatern och jag sa nej.

Två dagar senare var du död.

Jag fick ett kuvert i brevlådan med en nyckel i och den passade i din dörr. När jag gick in i lägenheten så hittade jag dig i badkaret. Du hade skurit dig.

En skiva med Cat Power snurrade i cd-spelaren om och om igen.

Du ville att jag skulle hitta dig.

Visste du att Helena bar ditt barn när du skar dig?

Det var jag som fick ringa henne.

Nu har du en pojke som du kan titta ner på från där du befinner dig. Jag är hans gudfar.

Jag tänker inte tala illa om dig. Helena är fortfarande rasande på dig. Kanske får hon ro en dag.

Men du lämnade mig verkligen ensam med Cat Power.

Lite skit rensar magen

Jag steker lök och biffar på ett stekbord. Jag arbetar som kock på Pelikan. Vi är två kockar som har delat upp arbetsuppgifterna mellan oss.
Den andra kocken kommer ut från toaletten och ställer sig på sin plats. Hans uppgift idag är att rulla köttbullar.
”Vet du?” säger han.
”Nej” svarar jag.
”Jag hatar våra gäster. De är snåla och ger ingen dricks.”
”Okej.”
”Vet du hur jag straffar dem?”
”Nej” svarar jag.
”Jag tvättar inte händerna när jag har gjort tvåan inne på muggen. Sen rullar jag köttbullar.”
”Jag ska aldrig mer snåla med dricksen” svarar jag.

Räkan

Första gången jag mötte räkan var när vi båda jobbade extra i ett callcenter på Sturegatan. Jag hade sett en annons i DN och ringde och bad om jobb och fick det på studs. Gick dit samma kväll och fick sätta igång efter tio minuters genomgång med en stressad arbetsledare, vars armsvett hängde kvar i näsborrarna långt efter avslutat pass och endast kunde fås bort med tobak och långa utomhuspromenader.
Vi ringde helt enkelt upp människor mitt i maten och frågade om de vill berätta var de stod politiskt. Och om de gillade bananer eller paprika. Och vilken bil de körde. Sådana saker. Räkan och jag brukade sitta bredvid varandra i varsitt bås som var nedklottrat av människor som hade suttit där före oss, och bara möblerat med ett litet bord och en ensam telefon. Så satt man där i tre och en halv timma av sitt liv och slog in nummer efter en lista och hoppades att ingen skulle svara i andra änden. Men det gjorde folk tyvärr och så slutade det ganska ofta med att de slängde på luren i örat på oss. Och så la man på luren i klykan, gjorde en markering att försöka ringa samma nummer nästa kväll istället och sedan var det dags för nästa försök till samtal.
Det här stället som vi jobbade på var bara befolkat av artonåringar som behövde pengar till starköl och cigaretter. Jag var en av dem, varken mer eller mindre. Vi satt trettio personer i en nergången lokal med usel ventilation och en trasig toalett och ringde upp folk runt om i landet för fickpengar. Vi lyssnade på Pavement. Vi hade trasiga sulor på skorna. Vi bodde i andra hand. Vi klippte oss själva.
Utom Räkan då. Räkan var minst femton år äldre än oss andra med solariebränna och scarf. Vita tänder. Ring på fingret. Bröstnäsduk i sin blazer. Jag kunde ingenting om hur en man skulle klä eller bete sig, men jag tyckte det var konstigt att han ständigt tog upp näsduken ur sin ficka och torkade sig i mungiporna. Nästan mellan varje samtal gjorde han det. Det noterade jag redan första gången vi hamnade bredvid varandra och började prata. Han sträckte fram handen.
”Roger” sa han. ”Men kalla mig Räkan”.
”Sebastian” sa jag.
Räkan jobbade lika ofta som jag gjorde, vilket innebar att vi träffades fyra kvällar i veckan och ständigt satte oss bredvid varandra. Vi var varandras stöd under ljusskenorna. Vi sa inte så mycket till varandra. Nickade mest, gratulerade varandra när man faktiskt lyckades genomföra en intervju med någon stackare. Räknade ihop hur många intervjuark vi fått ihop på en kväll och lämnade snällt in till doftgranen som alltid hade halvstånd i sina chinos när han la intervjuerna på hög. Och skildes åt nere på gatan. Räkan skulle åt höger och jag åt andra hållet.
Jag hade väl nog med mitt. Jag försökte bara ro ihop till hyran och spela i mitt hopplösa band och få tiden att gå i väntan på att något skulle hända mig. Vad som helst. Hur de andra personerna levde sina liv orkade jag inte tänka på. Men Räkan fångade mitt intresse, det gjorde han. Varför? Vem? Var allt bara ett misstag? Hade han gått fel när han skulle ner på Sturehof och blivit kvar?
En kväll, fem minuter innan ringandet skulle börja, satt vi åter sida vid sida med armarna i kors och väntade på våra nummerlistor. Jag var på uselt humör för jag hade plankat på tunnelbanan och åkt fast och skulle få böta. Räkan satt och torkade mungiporna.
”Räkan, berätta” sa jag. ”Berätta varför du är här”.
Han tittade på mig, log snett och gjorde en bedömning av mig.
”Jag sysslar med konst, förstår du” började han. ”Jag är samlare själv. Men främst inköpare åt andra, mer välbeställda kunder”.
”Okej”.
”Jag reser mycket i Europa och scannar av utbudet, kan man säga”.
”Okej”.
”Då och då köper jag en tavla själv. Kanske en skulptur om andan faller på. Bygger långsamt min samling”.
”Okej”.
”Det funkar bra. Eller det funkade åtminstone bra. Jag har haft tur i affärer. Det har gått runt, så att säga”.
”Okej”.
”Men nu säger min revisor att jag måste ha lite riktiga inkomster. Därför är jag här”.
”Okej”.

söndag 13 februari 2011

Youth is wasted on the young

Jag sitter i en nersliten skinnfåtölj framför ett mixerbord och stirrar håglöst framför mig. Lillebror har gått in i studion för att spela in en skiva med Crooked Noses och han har bett mig komma ner och hälsa på. Nu skruvar jag på olika rattar på mixerbordet samtidigt som två tjejer står i ett sångbås och sjunger ett och två hej och hå om och om igen. Teknikern och jag är inte överens om hur sången ska låta. Jag har dömt ut honom fullständigt eftersom hans favoritband är Saxon. Han är tjugotvå år gammal och älskar Saxon. Därför försöker jag rädda det som räddas kan.
”Det är jag som är ljudtekniker” påpekar han mycket riktigt och slår bort mina händer.
Crooked Noses har anställt en klåpare. Det kommer inte att bli någon bra skiva. Jag tittar vädjande på min lillebror genom fönsterrutan som vetter ut mot inspelningsrummet. Han rycker på axlarna. Han har stått här nere för länge och har tappat förmågan att bedöma om ett pålägg fungerar eller inte.
”Lägg på mer gitarrer om det låter illa” säger han då och då.
Så är det tagning och tjejerna lägger kör på det som är tänkt att bli första singeln ifrån skivan. Jag tänker att detta inte är en singel överhuvudtaget. Detta är en låt som kan släppas om tjugo år som extramaterial i en samlingsbox för de redan invigda. Men tjejerna tar i för kung och fosterland. När de är färdiga så trycker teknikern på en knapp och säger att det gick jättebra. Tjejerna lägger av sig sina hörlurar och kommer in till mixerbordet och så spelar teknikern upp låten. Alla lyssnar. Det är bara jag som vill gråta.
”Det är så kul med dig” säger en av körtjejerna till teknikern, ”att du gillar Saxon. Det känns befriande och som att du går din egen väg.”
”Och så rimmar det på Klaxons” säger den andra tjejen.
Sedan är vi klara och hela sällskapet går till Pet Sounds Bar och beställer starköl. Jag hamnar bredvid tjejen som drog skämtet (?) om Klaxons. Hon synar mig uppifrån och ner och verkar gilla vad hon ser.
”Egentligen dejtar jag inte gamlingar” säger hon till mig, ”men för dig är jag villig att göra ett undantag. Kan du ses i nästa vecka?”
Jag tittar på henne. Gör ett snabbt överslag. Så öppnar jag min mun.
”Jag kan alla kvällar nästa vecka förutom måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag.”

lördag 12 februari 2011

Att synas men inte verka

Någon har satt upp en lapp på kontoret. Den sitter på kylskåpet ute i personalmatsalen:

Här är vi 100 % på jobbet.
Måndag         12 %
Tisdag           20 %
Onsdag         40 %
Torsdag         18 %
Fredag          8 %

”VEM I HELVETE ÄR DET SOM INTE KAN RÄKNA?” skriker chefen när hon får syn på lappen. ”VI JOBBAR FÖR FAN PÅ BANK!”
”Jag gör inte ett skit efter klockan tre” viskar Vendela till mig när chefen har stängt in sig på sitt rum.
”Kunderna misstänker nog det men de kan aldrig vara säkra” svarar jag och loggar ut på telefonen trots att det är en timma kvar av min telefontid.

fredag 11 februari 2011

mitt liv är skit, men det är i alla fall fredag

Jag hör baktakter. Jag hör gitarrer. Trumhinnorna krackelerar men jag tänker inte ge upp. Det här kan vara det bästa som har hänt min fredag. Jag tar den om och om igen, samtidigt som jag bläddrar mellan mina helt meningslösa presentationer på datorskärmen. De här hörlurarna för 49:90 som jag köpte igår på lunchen har verkligen mycket bättre bas i sig än vad säljaren utlovade. Det finns faktiskt inga genvägar till ett bra ljud.
Jag noterar i ögonvrån att chefen är på ingång. Hon attackerar mig från sidan. Hennes mun öppnar och stänger sig. Jag tror att hon vrålar något. Hon viftar med armarna. Det finns inget annat att göra än att ta av sig hörlurarna och försöka förstå vad som står på.
”Men ta av dig lurarna när jag pratar med dig” skriker hon.
”Jag gör ju det” svarar jag.
”Jag har suttit och försökt prata med dig i tio minuter nu.”
Ytterligare tio minuter som aldrig kommer tillbaka.
”Vet du, innan jag träffade dig så var jag inte ett dugg rädd för att dö. Jag levde utan mening eller mål. Men nu när jag får jobba för dig så har det förändrats” säger jag. ”Jag vill inte längre dö. Jag vill leva och jobba här.”
”Tills du dör?” frågar chefen.
”Tills jag dör.”
Hon ser nöjd och förvånad ut. Trippar tillbaka till sin plats. Och jag spelar den där låten ännu en gång.

Du med alla stjärnorna i ögonen

Vintern pressar hustaken neråt. Gatorna blir trängre. Du har minusgraderna på dina axlar.

Vi är alla upptagna med att dö långsamt.

Men innan vi gör det så måste jag fråga dig. Vad gömmer du i hjärtat? Vad är det du har stoppat undan i hela ditt liv och aldrig visat för någon?

Din rastlöshet är en hemlängtan och om jag får så vill jag försöka vara ditt hem.

Säg ingenting mer. Räck mig handen.

Stäng inte av mig.

Sätt på oss.

torsdag 10 februari 2011

Företagare i rock.

Det är en torsdag i februari och jag sitter hemma i soffan, kraftigt påverkad av Nicorette och champagne. Väggarna böljar. Golvet känns som ett innanhav där det går kraftiga vågor. Jag är deprimerad.
Den här gången handlar det om att Stenarna har sålt sig själva och all sin avkomma till Dressman. För mig är detta ett hårt slag. Det värker i min hästsvans.
Vem står på tur? Axl Rose för Ragnsells? Patti Smith för OKQ8?
TV:n står på utan ljud. En journalist intervjuar Dressmans VD. Läpparna rör sig på skärmen, jag försöker tyda vad det är han står och säger.
No one here gets out alive. Säger han verkligen så eller är det bara jag?
Det är sant. Han har rätt. Jag tror honom nu. Apokalypsen är nära. Jag ringer min lillebror för att stämma av med honom om han gör samma analys av läget.

"Jag kastade frisbee med mina vinylalbum just nu precis" säger jag. "Skickade iväg dem från balkongen. Sticky Fingers gjorde ondast, men vad gör man?"

Lillebror suckar. Jag liksom hör hur han skakar på huvudet.

"Jag vet inte vad som är värst" får han ur sig efter ett tag, "att Stones har gått ihop med Dressman eller alla jävlar som klagar på att de har gjort det."

"Men..."

"Skaffa ett eget liv säger jag bara. Börja med att klippa av dig hästsvansen."

onsdag 9 februari 2011

Intervju med Stockholm Under Ytan

Via email.

Stämmer det att du kommer att ta över Ring P1 till sommaren?

Jag kan varken bekräfta eller dementera det, tyvärr. Jag förhandlar för tillfället och ingenting är klart ännu.

Varför är du anonym när du skriver?

Är jag? Det ligger i betraktarens öga.

 Men hur gammal är du?

Man frågar aldrig en dam om hennes ålder.

Texterna är cyniska och beskriver en tillvaro i moraliskt förfall. Vad är det som lockar dig med en sådan värld?

Absolut ingenting. Jag önskar att det såg annorlunda ut.

Har du planer på att skriva en bok?

Jag har planer på att skaffa mig världsherravälde. Om det innefattar en bok eller inte kan jag inte svara på. Det kan lika väl vara så att jag startar upp en kemtvätt/plastkirurgimottagning och jobbar under cover. Eller Under Ytan om du så vill.

Har du en arbetsgivare? Är det någon som betalar dig för att skriva?

Det kan jag inte prata om. Och gräver du djupare och försöker snoka så bussar jag min advokat på dig. Nästa fråga.

Varför heter bloggen Stockholm Under Ytan?

Jag tycker att det är ett vackert namn på ett rart litet barn.

Jag ifrågasätter sanningshalten i vissa av texterna. Till exempel ett inlägg som http://stockholmunderytan.blogspot.com/2010/12/amaronespoket-visar-sig-igen.html kan väl ändå inte vara sant?

Jag behöver sällan skruva till verkligheten. Det är så den ser ut. Människor är som de är.

Har du något du vill tillägga?

Försök att vara öppen i ditt hjärta och sträva alltid efter att vara så generös som det bara är möjligt. Var dock skeptisk mot människor som passerar ICA-kassan med ett ”nej, det ska inte vara något idag.” Då bör din inre alarmklocka ringa, annars har det gått för långt.

Till sist så har jag förstått att du älskar musik. Vill du ge läsarna ett tips?

Visst. För att ta sig igenom den sista biten av vintern föreslår jag The Naked And Famous – Young Blood

slut på intervju.


tisdag 8 februari 2011

Riggad budgivning

Erik går mig på nerverna. Så har det varit länge. Ändå umgås vi, trots att jag helst skulle vilja låta bli. Och det har blivit värre. Det som jag en gång i tiden kunde tycka vara exotiskt känns numera bara värdelöst. Erik är gränslös. Han öppnar kylskåpsdörren när han kommer hem till mig och dricker mjölk direkt ur paketet. När han är klar låter han paketet stå på diskbänken. Så får jag resa mig upp och ställa in det i kylskåpet igen.

"Någon säljer sin lägenhet i ditt hus" säger Erik och rotar i mitt skafferi efter något att äta. "Det är visning till helgen och jag tänker gå på den."

"Vadå? Du är spekulant?"

"Visst. Jag vill bo nära dig, kompis. Ringa på din dörr. Låna ditt socker."

Erik ser min stela min.

"Allvarligt" fortsätter han, "så behöver jag ett rum till. Jag vill gärna flytta till de här kvarteren."

Jag har fortfarande en stel min när han går sin väg. Jag känner mig förstenad. Förlamad. Men jag vet att jag måste göra något åt situationen. Det gäller att agera.

Helgen kommer och jag följer med Erik på visningen. Jag försöker bara se det negativa hela tiden. Planlösningen är dålig. Rummen är för små eller för stora. Det luktar mögel i badrummet, säger jag. Erik luktar men kan inte känna det. Inte jag heller om jag ska vara ärlig, men jag spelar teater och rynkar på näsan åt de imaginära dofterna. Jag klagar på trafiken utanför fönstret. Säger att hela lägenheten känns ocharmig. Men Erik skriver upp sig på lista. Han är mycket intresserad. Två dagar senare ringer han mig.

"Nu har jag högsta budet" säger han. "Jag ska ha den där lägenheten. Vi kommer att bli grannar."

När vi lägger på så ringer jag upp mäklaren och lägger ett högre bud. Jag försäkrar mig om att mäklaren inte kommer att avslöja min identitet. Inga problem, de tillämpar inte öppen budgivning. Det går en timma sedan ringer Erik mig igen.

"Det är några kvar i budgivningen. Men jag lägger mig inte. Inte ännu."

Så berättar han sin smärtgräns för mig. Och så ringer jag mäklaren och lägger ett högre bud än Erik igen. Och en stund senare ringer Erik.

"Nu är det bara jag och ett annat as kvar. Nu går jag all in."

Säger Erik. Och sedan ringer jag mäklaren och tar kommandot igen. Och sedan ringer Erik.

"Jag kan inte gå högre. Jag har inte råd med mer."

"Jo kom igen Erik" säger jag. "Man måste gå till sin smärtgräns och lite till om man vill vinna en budgivning. Så har det alltid varit. Lägg ett bud till. Det ordnar sig. Du kan köra amorteringsfritt."

"Tycker du det?" säger Erik och sväljer. "Jag skuldsätter mig verkligen."

"Du kan ju inte låta det där andra svinet vinna" säger jag. "Du vill ju bo här. Det är ju din lägenhet vi pratar om här."

Så Erik ringer mäklaren och lägger ett mycket högre bud än vad han själv hade kunnat drömma om. Han tar i från tårna. Han vill knäcka den andra budgivaren. Att han intecknar hela sin framtid samtidigt spelar mindre roll i stridens hetta. Och jag lägger mig. Jag går inte vidare i budgivningen. Erik vinner, men det har kostat honom allt han äger och har.

"Jag känner mig inte riktigt glad" säger Erik när vi pratar samma kväll. "Det är bra att jag vann för jag ville verkligen ha lägenheten. Men det är för mycket pengar."

"Grattis Erik" säger jag. "Du stod på dig. Du fokuserade och du vann. Sen att det kostade dig sexhundratusen mer än vad du hade räknat med, det är bara att tugga i sig. Du får väl dra ner på allting annat bara."

"Du har rätt" säger han. "Jag kommer att gilla att vi bor så nära varandra. Du är en bra kompis."

"Erik jag har inte sagt det till dig, men jag tänker sälja min lägenhet."

"Va?"

"Jo men alltså, om man kan sälja sin lägenhet för så där mycket pengar som du betalade, då vill jag gärna göra det. Jag behöver pengar."

"Men jag har ju redan skrivit på hos mäklaren. Jag måste köpa lägenheten nu. Jag kan inte hoppa av affären, då förlorar jag handpenningen. Då kan ju inte du bara flytta?"

"Jag använder samma mäklare faktiskt" svarar jag. "Han gjorde ju ett så bra jobb när han sålde till dig så jag fick förtroende för honom. Det är visning på min lägenhet om ett par veckor."

måndag 7 februari 2011

tråkiga killen- tricket

Det är torrlagt på Karlbergsvägen sedan ett par veckor tillbaka. Ingen alkohol. Min fru har tittat bekymrat på mig i flera år och när jag för två veckor sedan gick och la mig i garderoben av misstag så slog hon näven i bordet.

"Du rev ner alla mina klänningar från galgarna och bäddade inne i garderoben!"

"Jag vet. Förlåt."

"Du kunde väl åtminstone ha skrynklat ihop dina egna kavajer!"

Men det är inte bara det. Jag har numera minne som en guldfisk. Jag håller monologer om saker jag inte har en aning om. Och sedan minns jag ingenting dagen efter. Jag sparkar i tårna i köksstolarna och får blod under naglarna men märker det inte ens. Dessutom har jag blivit spritfet.

Därför är jag torrlagd. Det är som att gå igenom en skilsmässa. Jag har sorg. Sitter och tittar på Öppna kanalen på nätterna. Spelar schack mot en dator och förlorar varje parti. Tycker att tavlorna hänger snett på väggarna och går hela tiden och rättar till dem. Vattnar blommorna. Dränker dem av välvilja. Har svårt att svara på tilltal. Begraver mig i långa romaner.

Ligger. På. Soffan. Stirrar. Upp. I. Taket.

Efter två veckor är min fru helt vansinnig. Det ser ut som att hon har exploderat inombords. Ögonen brinner på henne.

"Jag kan inte ha det så här" säger hon.

"Vad menar du?"

"Du får inte vara så här längre. Du måste aktivera dig. Göra något. VAD SOM HELST!"

"Jag vet inte vad jag ska göra. Det finns ingen energi i kroppen."

Hon tittar en stund på mig.

"Okej. Det här var ett misstag. Du var roligare när du drack. Snälla, börja drick igen."

söndag 6 februari 2011

drömmar med litet d

Märkret har lagt sig över Stockholm och jag sitter vid mitt köksfönster och tittar ut. Jag kan tydligt se människorna som går omkring i sina upptända lägenheter i huset bredvid. Det är små filmer som spelas upp i varsin lins. Där går hon med mysbyxorna ut i köket och hämtar mer glass. Och barnen på tvåan som aldrig vill gå och lägga sig. Deras pappa somnar i fåtöljen och låter dem vara uppe. Och där sitter de nyinflyttade vid köksbordet och räknar på sin ekonomi som vanligt. Jag kan se deras bekymmersrynkor från där jag sitter; så djupa är de. Det var ett misstag att betala så mycket för lägenheten. Och tv:n flimrar uppe hos tanten med peruken. Hon har suttit i samma ställning i flera timmar nu utan att röra sig. Varje gång jag bevakar henne och är övertygad om att hon är död så gör hon plötsligt en rörelse i flimret. Som för att teckna åt mig att jag inte behöver oroa mig. Hon äter aldrig något. Dricker inget. Rör sig inte. Tittar bara på tv och tecknar åt mig var femte timme att allt är som det ska. Ibland tänds en ny fyrkant i fasaden och en människa uppenbarar där i ljuset. Ibland stirrar de på mig. Ger igen.

Släcker ner i mitt hem. Vill inte vara synlig. Tittar på mannen i den rutiga kostymen som speglar sig och sätter en nejlika i bröstfickan. Han är gammal men kär. Så måste det vara. Han har så lätta steg över parketten. Släcker ner rum efter rum och går ut i hallen för att ta på sig skorna. Går in igen, tänder en lampa vid spegeln och tittar igen. Ger sig själv godkänt. Jag ger också honom godkänt. Han är borta.

Tänker att jag borde äta. Tittar mot kylskåpet. Vet att jag bara har senap och mjölk hemma. Det måste vara flera år sedan jag var riktigt hungrig. Numera öppnar jag munnen och stoppar in mat i den bara för att inte svimma. Det händer att jag gör det om jag glömmer.

Advokaten kommer alltid hem sent. Hon bär alltid svart kostym. Jag antar att hon är attraktiv. Hon slänger sin väska på soffan och går rastlöst omkring i rummen. Flera gånger har jag sett henne gråta. Inte tårarna; de har jag aldrig kunna se från där jag sitter. Men kroppens skakningar. Axlarna. Flera gånger har jag sett hur hon har sällskap hem. Jag försöker att sluta titta då.

Gardiner som dras för. Familjer som somnar. Tonåringar som smyger ut. Kvinnor som pratar i telefon och lutar sina pannor mot fönsterrutorna. Lägenheten där det aldrig någonsin är tänt. Där jag aldrig har sett en levande själ. Där luften alltid står stilla.

På något vis känner jag mig besläktad med den lägenheten.

lördag 5 februari 2011

Kärlekshandtag

"Jag har två miljoner bundet i aktier men inga pengar" säger Greger och skjuter över notan till mig som att det är den mest självklara sak i världen att jag ska betala.

"När du är full så brukar du säga att det är fyra" svarar jag. "Hur ska du ha det?"

Greger ser skamsen ut.

"Okej. Det är tre."

"Då kan du betala ikväll" säger jag och sträcker över notan till honom istället.

"Allvarligt, jag har inga pengar."

Jag suckar tungt.

"Men om du inte har några pengar, varför ringde du då mig och föreslog middag. Och beställer in svenska ostron och hummer!"

Greger säger inget. Jag nickar. Förstår.

"Du är bra" säger jag, "du är riktigt bra."

"Hur går det med boken?" frågar Greger och genast blir jag på bättre humör.

"Strax över hundra sidor" svarar jag. Klappar mig själv på ena skinkan. "Jag har gott sittfläsk."

Servitören kommer över och tar notan och mitt kort. På något sätt har Greger vunnit matchen.

"Det där?" säger Greger. "Det är inte gott sittfläsk. Det är trivselvikt."

"Hallå!" ropar jag efter servitören.

Han kommer tillbaka. Jag tar tillbaka mitt kort. Pekar på Greger.

"Han betalar istället" säger jag.

Det kanske ska lära Greger att hålla käft.

fredag 4 februari 2011

Det finns inga lyckliga slut på en dålig början

Vi står i Katarina kyrka och du frågar mig om jag kan tänka mig att gifta mig här. Jag vet inte vad jag ska svara. Friar du till mig? Nej jag har missförstått alltihop. Du menar; är kyrkorummet ett rum där jag skulle kunna viga mig. Inte med dig. Med vem jag än väljer. Den dagen det blir tid för det.

Jag känner mig dum och skamsen som trodde du ville gifta dig med mig. Jag förstår att jag har avslöjat en vital del av min kärlek till dig, nämligen den hemliga. Du har i alla fall hjärta att inte fortsätta på samma spår. Du låter mig vila. Och jag som tyckte att jag hade sakerna under kontroll. Jag gifter mig gärna, säger jag till sist. Men jag är inte säker på att det blir i en kyrka. Jag kanske väljer en flygplats.

En stund senare promenerar vi längs Högbergsgatan och vinden är som ett rakblad mot kinderna. I eftermiddagssolen är det rimligt att promenera, men i skuggan blir vi genast mindre människor. Vi söker oss hela tiden till solstrålarna som letar sig ner mellan husfasaderna. Där det är möjligt.

Du säger att om man hoppas på våren redan i februari så är man hjälplöst förlorad. Att välkomna våren redan nu är som ett för tidigt jag älskar dig i en relation som nyss har startat. Någon kommer att bli fruktansvärt besviken.

Jag hör dig. Det är inte vår ännu. Jag ska inte tro något annat. Tro mig.

torsdag 3 februari 2011

Det är vackert. Det är konst!

Min bokförläggare har låtit mig få låna hans lägenhet medan han har tagit med sig sin älskarinna till Boston på en bokmässa.

"Du kanske kan skriva något vettigt" säger han innan han åker. "Och vattna blommorna. Glöm inte att vattna blommorna."

"Jag tänker gå igenom din privata post. Rota i dina lådor. Använda dina skjortor" svarar jag.

Jag får nycklarna i handen och så åker han. Jag är innanför hans dörr på två minuter och sjunker ner på en stol i hallen. Tar in lägenheten. Tystnaden. Överväger att inte tända upp utan tassa tyst genom rummen som en tjuv. Jag har aldrig varit i lägenheten förut, min bokförläggare har hela tiden hållt mig på avstånd och mött upp mig på caféer eller bjudit upp mig till sitt kontor.

Det hänger konst på väggarna. Alltså konst som i KONST. Allt är fult. Vardagsrummet är möblerat med tunga, gamla möbler. Arvegods känns det som. Det finns inget syre i rummet. Ytorna mellan möblerna känns trånga. Detta är inte ett rum att leva i. Här trevar man sig fram för att inte snubbla.

Jag sätter mig i en fåtölj bredvid ett bord med spritflaskor. Häller upp en drink. Sitter i halvmörkret. Jag har en vecka här i lägenheten för mig själv. Jag känner hur tröttnaden kommer över mig. Ingen vet att jag är här. Ingen mer än utsugaren och hans älskarinna med silikonläpparna.

I ett hörn av rummet står en docka i samma storlek som en människa. Det är ingen skyltdocka, vilket jag först tror att det är. Å nej, det är bara KONST igen. En fullstor docka alltså, med erektion. Jag förstår det inte. Hur kan man koncentrera sig på något annat än det där könsorganet som pekar ut riktningen? Jag skickar ett sms till min förläggare: hur mycket har du betalat för ståndet i hörnet? och får omgående tillbaka: rör inte skulpturen! gå inte ens nära den!

Det blir några drinkar till. Jag lyssnar på Roxy Music. Blir hungrig. Tar en kort promenad till Mc Donalds och köper med mig skräp. Hamburgare. Strips. Cola. Lökringar.

Mer Roxy Music. Mer drinkar. Jag tänder inte i lägenheten. Jag sitter livrädd i fåtöljen. Rädd för mörkret. Äter mig mätt. Det blir en lökring över. Jag kan inte äta mer. Reser mig upp och går bort till dockan. Skulpturen. Trär på lökringen. Tar fram min telefon och tar en bild. Skickar den till min förläggare.

Känner mig som en konstnär.

onsdag 2 februari 2011

Turner & Hooch

"Det finns tre ställen på jorden som man måste besöka innan man dör" säger jag till Erik samtidigt som jag filar ner mina torra hälar med en fotfil i hans skinnfåtölj.

"Vilka ställen är det då?" frågar han och försöker ignorera allt hudmjöl som kleggar fast och som han vet att han kommer att få torka bort när jag har gett mig av.

"Vi filmälskare är ju ett speciellt släkte" fortsätter jag. "Vi måste söka upp källorna. Insupa samma luft som de stora filmmakarna."

"Du är ett jävla rövhål, kompis" säger Erik. "Men kom till saken bara."

Jag filar lite extra på mina hälar som straff för det där.

"Hollywood. Bollywood. Och Trollywood. Dessa platser måste besökas" säger jag. ”Där har det skapats stor film.”

"Min bästa film är en förväxlingskomedi med Tom Hanks och en Sankt bernardshund."

Jag vet att Erik är allvarlig. Jag får en sådan plötslig lust att börja gråta. Eller åtminstone såga av honom skallen långsamt. Det är ingen Sankt bernard. Det vet han väl?

"Jag vill i alla fall se alla de tre ställena innan jag dör" fortsätter jag så lugnt och samlat som jag bara kan.

"Själv är jag faktiskt bjuden på en pressvisning nu till helgen" säger Erik skadeglatt. "Men jag måste säga att inbjudan känns lite konstig."

"Varför?"

"Det står: Välkommen till pressvisningen av Änglagård, en grandios fortsättning på sagan vi alla känner till."

"Pretentiöst" säger jag. "Men knappast ögonbrynshöjande."

"Men det fortsätter: Har du redan sett filmen kan du bortse från denna inbjudan.

”De tror alltså att du skulle ha tankat ner Änglagård i förväg bara för att du inte kunde vänta” säger jag.

”Hade det varit Tom Hanks och den där hunden igen så hade jag ju gjort det” säger Erik. ”Men nu när det bara är skinnjackan och hon gråttjejen så kan jag nog vänta till pressvisningen.”