fredag 25 mars 2016

Med anledning av att det är 20 år sedan The Beast kom ut.



 2016 är det 20 år sedan "The Beast" kom ut på Fine Tone recordings. Det var Mazarine Streets debutskiva, inspelad på Tjärhovsgatan i Dag Vags studio. Medlemmar i Maz var:

Malte Holmberg, Jakob Krajcik, Vejde Gustafsson, Luciano Leiva och Peo Bengtsson.

Nu släpper Pet Sounds "The Beast" på dubbelvinyl, med tidigare outgivet material och diverse artwork. Skivan kommer i april och går att beställa hos Pet Sounds:


 http://petsounds.se/





Här bjussar vi på en bild från en av Japan-turnéerna. 1998, antingen i Osaka, Nagoya eller Tokyo. Sista låten avslutades i kimono.






Och behöver du mer rockanekdoter så tipsar jag om min debutroman, "Mannen utan ryggrad", som täcker in det fältet med råge. Dessutom får du trasig kärlek (som alltid...) på köpet.

/Peo Bengtsson


måndag 21 mars 2016

Being Frank - Vara Frank.

Idag släpps VARA FRANK, min fjärde roman, på Massolit Förlag.

Min något absurda tolkning av bromance goes romance.

En gift man (Frank), förälskar sig i sin närmaste vän (Mårten). Trubbel uppstår.

/Peo Bengtsson.

söndag 13 mars 2016

Slutartid: 1/4000.




Ett allvarligt parti. 


Stränderna pågick, mil efter mil. 


Snedgådda skor under solen. 

torsdag 10 mars 2016

När psykologen behövde lite terapi.

Min vän psykologen säger att det håller på att gå åt helvete med världen, och jag svarar att så illa kan det väl ändå inte vara men det kan det visst, säger han.

Det är så märkligt, för vi står båda två en bit utanför stan, på en klippa med vacker utsikt och ser allt det krispigt klarblå himlaljuset stråla ner över landskapet och mig fyller den synen med naturromantik och lyckokänslor, men min vän psykologen blir bara deprimerad av samma sak och det är oroväckande.

"Det finns alltid två sidor av ett mynt", säger han. "Summan av alla laster är konstant."

"Sluta upp med det där", svarar jag. "Det är inte roligt."

Och så får jag den där blicken som bara psykologer kan ge en, som berättar om att det verkligen inte finns ett smack som är roligt med det som sägs och hur kunde jag tro något sådant och den blicken får mig alltid att vilja svälja tungan i ren desperation.

Men världen håller på att gå åt helvete och det finns inget man kan göra åt det och då är det väl ändå bra att vi har varandra och är de bästa vänner, försöker jag, vänskap är ju ändå det som betyder något i det långa loppet. Kom igen nu. Titta på himlen bara, kolla hur ljuset hälls ned över träden där borta, det betyder att det strax är vår.

"Dessutom har jag en ny vårrock. Visst, jag är ytlig, men sånt gör mig glad."

"Fy fan, jag vill bara dricka vin", säger psykologen och jag blir ju livrädd att han pratar så där med sina patienter också och gör alkoholister av dem.

"Nu tänker jag sätta dig på media-diet", svarar jag strängt. "Inga tidningar, ingen tv eller radio. Vi dricker en satans massa vin ikväll, det är okej, men i morgon tar du tåget hem till din fina familj och så sätter du dig på golvet med barnen och legot och sen på måndag så ringer du dig sjuk och så är du hemma en vecka och ligger i fosterställning om du måste, men ingen media, hör du det? Det står bara en massa elände i tidningarna."

"Jag har köpt ett piano. Jag vill börja skriva musik."

"Okej, mister Stevie Wonder, kör på. Men ta inga patienter när du låter så här ömklig. Du drar ned dem i din skit."

"Jag gjorde bort mig i förra veckan med en patient", säger min vän psykologen. "Jag förvarar en akustisk gitarr på kontoret och plötsligt var jag bara tvungen att dra fram den och spela två låtar som jag skrivit själv för patienten."

"Gillade patienten dina låtar?"

"Nej."

"Okej, kompis. Nu går vi och dricker vin och så glömmer vi bort att vi har haft det här samtalet."



onsdag 9 mars 2016

Virginia, oh Virgina.

Tänker på Virginia Woolfs uttryck: "Publicera dig inte innan du fyllt 30".
Hon menade att åren mellan 20-30 var en tunnel av intryck och att det var viktigare att leva än att skriva text med gigantisk verkshöjd. Att utsätta sig för textkritik för tidigt kunde vara förödande, sa hon.

Minns det där från litterär gestaltning, som jag gick, hur vi satt i grupper och samtalade om varandras texter, vilket var lärorikt, men inte livsavgörande. Visst, vi skrev och vi läste det året, men personligen så var det viktigare att flytta från mitt barndomshem och göra något helt annat, något eget som jag själv visste bäst. Så att säga. Att bygga livet på små framgångar och små misstag i en ny stad var det bästa jag kunde göra. Inte sitta och skriva dagarna i ända.

Jag stöter på tjugoåringar idag med lilla skinnväskan med lap topen i högsta hugg, på väg till sin kvällskurs i företagsekonomi och internationella relationer och jag tänker att det är bra att du utbildar dig och siktar på den där raketkarriären, men måste du ha så bråttom? Allt finns kvar, ingenting springer ifrån dig bara för att du tar ett sabbatsår och reser till Mongoliet och sover under stjärnorna ett slag. Tvärtom.

Publicera dig inte innan du har fyllt 30. Gör något annat i stället. Publicera dig sedan, när du känner dig klar med stjärnorna.

Min nioåring vill starta youtube-kanal och bli stor fort och få massor av följare och det är en balansgång det där, att försöka förklara att visst kan du starta en kanal men vad ska du fylla den med? Kalla mig gärna naiv, men jag är svag för innehåll.

Vem hade kunnat tro att ensamhet och tystnad skulle bli så mycket värt (för mig, åtminstone) ju längre tiden gick? Är det bara ålder? Jag sluter ögonen och ser stugan ute på Blidö framför mig, hur jag sitter vid köksbordet med värkande rygg och hamrar ned bokstäver.

Fortsättning följer.

/Peo

torsdag 3 mars 2016

Spring, bara spring.

Mars.

Ljuset är här igen, gryningen märks tydligt, äntligen. Hela vintern har jag gått och funderat på en nygammal historia som jag fick till mig för över två år sedan. På den tiden förstod jag inte hur den skulle skrivas. Dessutom hade jag Frank att ta hand om, den berättelsen var helt nödvändig att skriva först.

Nu kommer "Vara Frank." Jag har lämnat det bästa manus jag hade kraft att genomföra till förlaget och nu går den i tryck.

Tack till G, för att du delade med dig av din historia, trots att vi inte kände varandra. Eller om det kanske var just därför du gjorde det.

Sedan ett par veckor är jag fjättrad vid skrivbordsstolen igen. Det går inte att låta bli när det väl tar fart. Inte bara skrivbordsstolen förresten, taktiken är att skriva så fort det ges möjlighet. Det kan bli på bussen eller i trappuppgångar. Jag tar min del av logistiken och ser till att barnen dyker upp på de platser de ska - i tid - och sedan har jag datorn med mig och snor åt mig en timme där jag kan och kämpar vidare med texten.

Igår sprang jag en mil, behövde tänka och få ut frustration. Efteråt hade jag blodsmak i munnen och stod lutad mot en vägg på gatan och flämtade. Då kom det fram en kvinna till mig och sa:

"Du kan inte springa från dig själv."

Vet fortfarande inte riktigt vad det betyder, vad hon menade. Om hon ville ha kontakt eller bara var på humör för att säga precis vad som helst. Det är antagligen riktigt; man kan inte springa från sig själv. Men det kommer aldrig hindra mig från att försöka.

Borde jag ha svarat.

/Peo