Det här måste vi göra om nästa helg.

Du kanske vet hur det är. Man blir ihop. Allt är magiskt. Det finns tid mellan lakanen. Tid att öppna ännu en flaska vin och sova ut dagen efter. Frukostar på café. Tid att känna kärlek. Man flyttar in under samma tak. Det blir barn. Man kan glömma det som var. Får koncentrera sig på dammråttorna istället. Läsa sagor. Stå och frysa i parker. Köpa blöjor.

Vi är igenom det där nu. Barnen har blivit större. Jag har fått tag i en barnvakt. Köpt två biljetter till Cut Copy på Strand. Vi går dit, via en hotellbar där min fru häller i sig fyra drinkar. Nej fem är det nog. Vi kommer in på Stand. Går in och ställer oss i baren. Vi är äldst i lokalen. Alla hipsters tror att vi är ironiska som är där. Antingen det eller så är vi en installation. Jag skiter i vilket. Jag vill bara se ett band som förr i tiden. Min fru har missbedömt sig själv. Hennes alkoholtolerans är minimal men det begriper hon inte.

"Jag har tre drinkar i höger ben och två i vänster" gapar hon i mitt öra.

"Känns det bra då?" undrar jag.

"Jag tror jag måste visa pattarna!" säger hon till bartendern.

Och så drar hon upp tröjan. Det blir inga applåder på det. Vilket gör mig rasande.

"Fattar ni att hon har fött tre barn?" skriker jag till de som står runt oss och stirrar. "Ni kan vara jävligt glada om ni har såna tuttar när ni är tjugofem utan att ha bidragit till samhällsutvecklingen!"

Sen börjar bandet. Vi står längst fram. Scenen fylls av rök och folket jublar.

"Sångaren är så jävla snygg" säger min fru.

Sen försöker hon klätta upp på scenen. Hon river ner en monitor och blir liggande vid mina fötter. Jag hjälper henne upp. Och så kommer vakterna genom folkhavet. Vi får inte ens hämta ut våra jackor. Vi hör trettio sekunder på första låten sedan är äventyret över. Vi tar en taxi.

"Tranan" säger jag till chauffören.

Den här kvällen får inte redan vara slut. Jag hoppas vi hinner nyktra till innan vi är framme. Jag är i desperat behov av en lyckad utekväll efter sju år i fångenskap. Min fru har somnat i baksätet.

"Släpp av mig vid Tranan" säger jag. "Sen fortsätter du bara runt runt med henne."

Chauffören ser skräckslagen ut.

"Kör runt i stan bara. Vart som helst. Låt henne sova och kom hit med henne om två timmar" fortsätter jag.

Jag räcker över en sedelbunt. Chauffören tittar på pengarna som att de ska bränna sönder handflatan på honom.

"Gör nu som jag säger. Vi är småbarnsföräldrar och vi är ute för första gången på länge. Var lite hygglig nu."

Läsa lite?

Provläs Kärleken passerade här en gång.

Om varför ett skrovmål tillsammans med en god vän är nödvändigt för skrivandet.

Min bokbloggsturné fortsätter. Idag med ett inlägg hos:

Bokparet

Gäst hos Adlibris

Flyttade in hos Adlibris idag:

Adlibrisbloggen

Lite människor bara, som växlar några ord.

Cykelkedjan hoppade mitt i rusningstrafiken och först tänkte jag att det inte var så farligt, men sedan upptäckte jag bussen som låg en meter bakom mig och det slutade med att jag fick styra upp på trottoaren och krascha rätt in i ett cykelställ, för att inte bli krossad.

Där står jag med en kvaddad cykel och skrapsår på båda armarna och gråter för att det gör så ont. En man kommer fram till mig.

"Du borde verkligen ha cykelhjälm. Jag skulle aldrig cykla utan hjälm", säger han.

Sedan går han igen. Jag vet inte vad jag ska göra med den informationen han nyss gav mig. Lämnar cykeln bakom mig, går in i en leksaksaffär som är öppen, fram till kassan. En kvinna tittar upp.

"Nej, jag växlar inte sedlar och du får inte låna toaletten."

"Jag har skadat mig. Kan jag få lite papper?"

"Nej, sa jag. Jag växlar inte sedlar och du får inte låna toaletten."

Jag överväger att plocka ner det dyraste legot från hyllan och köpa det, bara för att hon ska lyssna på vad jag säger. Istället backar jag ut ur affären. Ute på trottaren stöter jag ihop med en gammal bekant.

"Tjena", säger han. "Måste rusa. Har ett möte som börjar strax."

"Jag med", svarar jag.

"Ska du på maskerad?" frågar han och försvinner innan jag hinner svara.

Jag sätter mig på en uteservering och dricker en kopp kaffe. Snart kommer renhållningsarbetarna och lyfter upp den kvaddade cykeln på en pick up och sedan kör de iväg med den. Det är som om ingenting har hänt.

"ReadTreat"

Gör ett tvådagars litterärt möte senare i vinter, i samarbete med Bokmalen. Mer info:

Readtreat

Same same, and not different.

Han hatade verkligen sig själv. Det var en känsla som hade smugit sig på honom genom åren, gradvis, oändligt långsamt. Man skulle kunna säga nästan omärkligt, fast bara nästan. I alla fall så långsamt att han kunde intala sig att det inte skulle hända; han skulle inte börja hata sig själv på riktigt, så långt kunde det aldrig gå.

Men.

Här satt han. På en stol på ett kontor, de sista skälvande dagarna innan han skulle gå på en lång ledighet med sitt barn - tio månader - och hatade sig själv. Han insåg att det inte var rättvist att tänka så, att allt bara handlade om att han behövde komma därifrån. Bara han kom därifrån så skulle allt kännas bättre igen.

Ledan. Arbetsuppgifterna. Människorna. Allt kändes hopplöst. Så i ett ögonblick av elektriskt självhat öppnade han upp sin kalender och la en väckning till sig själv, om tio månader. Det var det sista han gjorde innan han gick hem, till sitt barn, till sin ledighet.

Det var meningen att han inte skulle komma tillbaka. Det var meningen att han skulle hitta ett annat jobb under sin föräldraledighet. Men månaderna gick fort och det hände inte. Det var så mycket annat, livet blev lättare, trycket över bröstet försvann, det gick att intala sig att jobbet skulle ha blivit bättre när han återvände.

Men.

Här satt han. På en stol på ett kontor, de första skälvande minuterna av sin arbetstid. Han öppnade sin mejl. Det låg 964 olästa mejl i inkorgen. Sedan plingade det till, när väckningen han lagt till sig själv plötsligt poppade upp på skärmen. Han hade helt glömt bort den. Han öppnade och läste.

Är du fortfarande kvar här, din jävla idiot?

Inget mer. Det var allt han skrivit. Ett meddelande från sitt gamla jag till sitt nya. För ett ögonblick frös blodet i kroppen. Sedan bestämde sig hjärtat för att pumpa vidare. Han tittade på klockan. Bara tre timmar till lunch.

Tillbaka till bokslukaråldern.

Idag gästar jag en fin bokblogg:

Bokboxen

Stockholm Under Ytan on the road.

Idag har jag flyttat in på en annan blogg:

Boktjuven

 

Historieuppföljning

Fick en fråga, angående den här texten:

Jag tror jag älskar att hata oss. 

Om den var sann, om jag menar att jag ska åka ner och ringa på dörren och köra ner en bok i halsen på hen.

Nej. Ilskan har runnit av mig nu. Jag har fullt upp med att läsa och skriva.

/P

#Kärlekenpasserade

Ett soundtrack till romanen. Enjoy.

#Kärlekenpasserade.

Stockholm Under Ytan goes Stockholm Under ytan.

Det fanns ingen att skylla på, kärleken kom och gick, de fick mer än tio år tillsammans och flera av dem måste kategoriseras som lyckliga, men nu var det över.

"Jag saknar inte henne ens. Men det kanske bara är medicinerna som verkar", sa Henry.

"Vart har hon tagit vägen?"

"Sist jag hörde ifrån henne, befann hon sig i New York. Hos en vän."

"En vän?"

Men Henry svarar inte. Vad ska han säga? Han vet ju faktiskt inte. Bara en vän, helt enkelt. Vi har tagit en tur med hans bil, åkt på måfå, ut från Stockholm. Jag vill se lite träd säger Henry. Jag vet inte, jag följer bara med, han får köra oss vart han vill.

"Din bok är redan skriven", säger han. "Du kan inte wallraffa mig, du behöver inte just min berättelse, eller hur?"

Jag tycker det låter cyniskt. Som om jag skulle använda allt som kommer i min väg. Fast visst, hade Henrys skilsmässa inträffat ett år tidigare, är det möjligt att jag skulle ha plockat enstaka händelser och gjort bok av dem. Men nu, när vi sitter i en bil i en stockholmsförort, kan jag nästan ta på Henrys sorg. Då tänker jag att jag aldrig skulle kunna utnyttja honom på det viset.

"Jag ville ha henne och hon ville ha mig och sedan ville vi inte det längre."

"Fy fan, Henry."

"Lova mig att du inte skriver om det här på Stockholm Under Ytan heller", fortsätter han. "Lova."

På turné med Evelina, författaren.

"Om man ska kunna röra sig framåt, måste man veta vad man lämnar bakom sig", säger Evelina något filosofiskt och förväntar sig att jag ska förstå vad hon menar.

Det gör jag inte. Så jag sitter tyst för att inte avslöja min okunskap och hoppas på att hon tänker fortsätta sitt resonemang. Det gör hon.

"Jag hade aldrig kunnat påbörja min andra berättelse om jag inte hade skrivit den första."

"Fast det är ju självklart", svarar jag. "Först kommer ett. Sedan två."

Evelina och jag är i Strömstad över dagen. Hon gör en uppläsning på ett bibliotek och på eftermiddagen ska hon träffa elever på en skrivarverkstad och diskutera skrivande. Vi sitter på ett café ute på en trottoar i den sena augustivärmen, och tittar på ett par som grälar utanför en matbutik. Bråket gäller om mannen måste ta på sig en t-shirt innan de går in i matbutiken. Det vill han inte.

"Och på Instagram händer inte ett skit", säger Evelina och byter samtalsämne. "Det är som vanligt bara vita människor i motsljus som dricker margaritas."

"Fast det beror ju på att du bara följer människor som är bosatta i Saint Tropez."

"Inte bara. Jag följer min mamma också. Hon bor i Motala."

"Vad dricker hon då? På Instagram, menar jag."

"Olika saker. Mjölk. Saft. En öl och snaps till sillen."

Vi avslutar vår kaffe och tar en promenad till en byggnad, ett klassrum, där det sitter femton upptända ansikten och väntar på Evelina. De tror att hon kommer kunna ge dem ett nytt ljus. Det tror inte jag, men ingen har frågat om min åsikt. Evelina plockar upp sin dator ur väskan och försöker koppla in den, samtidigt som hon frågar eleverna saker, håller igång en konversation. Det går sådär. Jag rycker in och hjälper till. Trots allt så är jag turnéledare och får betalt.

"Hur tänkte du när du skrev din första roman?" hör jag någon fråga henne. "Vad var understömmen som fick igång dig?"

"Jag har ingen aning", svarar hon. "Eller så här, låt mig bara först få koppla in min dator så ska jag svara dig sedan."

Men tekniken krånglar. Det börjar bli pinsamt. Evelina blir förbannad.

"De här jävla lösenorden som man måste använda för att ta sig in i datorn! Det är förskräckligt att de måste innehålla versaler, siffror, en haiku, ett gängtecken, en hieroglyf och meningen med hypotenusan, för att man ska kunna få upp sitt skrivbord."

Det blir tyst i klassen. Ingen vet riktigt vad de ska säga.

"Kan jag använda det där?" frågar en elev längst bak i klassrummet efter en evighet.

Bokus är först.

Den andra romanen.

Världsrekord i dumheter.

"Kom över och ät lite tårta", säger Greger.

Han har fått sparken - igen - och sitter hemma i lägenheten. Hans tidigare arbetskamrater har precis varit där med tårta och firat av honom. Jag slår mig ner på en köksstol.

"Okej", säger Greger. "Jag har citrontårta, prinsesstårta, en chokladtårta och så kakor. Vad vill du ha?"

"Ställ fram allt så tar jag lite av varje", svarar jag eftersom jag alltid haft en söt tand.

Klockan är strax efter tio på förmiddagen och jag inser att det här är min lunch. Och kanske min middag. Troligen behöver jag aldrig äta mer i hela mitt liv, efter min tredje bit chokladtårta.

"Kicken alltså?" säger jag.

"Chefen säger att det beror på att det har fattats pengar i kassan för många gånger, men jag vet att det beror på brännbollen i förra veckan."

"Får jag gissa? Du blev för full och slog någon i skallen med brännbollsträt?"

"Nix. Men chefens fru var där och hon blev för full däremot och så började hon och han gräla och det slutade med att jag tog hennes parti, när jag tyckte att han var oförskämd mot henne."

"Det låter ju som en hjälteinsats."

"Mer tårta? Du har inte testat citrontårtan ännu."

"Men vafan Greger, då kan du ju inte bli uppsagd? Inte om du inte har skyddat en kvinna från hennes elaka make?"

"Jag gick inte lottlös därifrån iallafall", säger han. "Nu sist när det fattades pengar i kassan, så var det verkligen jag som hade gått loss. Dessutom fick jag hans frus telefonnummer, så jag klarar mig."

"Älskar citrontårtan!" säger jag. "Den var faktiskt godast, om du frågar mig."

Program för BOOKS & DREAMS 27/9 i Göteborg.

BOOKS & DREAMS

När rörmokaren kommer på besök

I något svagt ögonblick har jag lovat Greger att han ska få träffa Evelina. Att jag ska se till så de sammanstrålar.

"Vi kan låtsas att det är för att jag vill att hon ska signera en bok åt mig."

"Greger. Du sa att det var därför du ville träffa henne."

"I krig och litteratur är allt tillåtet", säger Greger.

Vi går på Kungsgatan och är strax framme vid Rigoletto. Jag vet att Evelina redan sitter där och väntar, för hon instagrammade just rödvinsglaset hon har framför sig på bordet. Hon vinkar glatt åt oss när vi kommer in i lokalen. Greger har satt på sig finkostym och lagt håret bakåt med vax. Vi slår oss ner och det blir kindpussar osv osv.

"Så det här är Greger", säger Evelina och tittar på honom.

Evelina har en ful ovana att prata om folk i tredje person, samtidigt som hon pratar till dem. Jag vet inte, det kanske är en sån där författaregrej som hon håller på med. Greger ska precis öppna munnen och svara henne, men hon fortsätter:

"Jag måste bara berätta vad som hände mig igår", fortsätter hon. "Du får prata sen", säger hon till Greger och tystar honom med handen i luften. "Jag råkade slå av en kran i köket igår, när jag skulle tappa upp vatten i diskhon."

"Hur då?" frågar jag. "Hur slår man av en kran?"

"Nej men den satt lite hårt så jag hämtade en hammare och klippte till."

"Okej."

"Så då började vattnet spruta ut över golvet och jag fick panik. Jag ringde till min förläggare och frågade vad jag skulle göra."

"Varför ringde du till din förläggare?" frågar Greger. Han vill komma in i samtalet.

"Älskling", säger hon och tittar på honom tills han rodnar, "jag ringer alltid min förläggare när det är kris."

Sedan berättar hon att förläggaren i sin tur fick ringa efter en rörmokare, som kom efter en halvtimme och fick stopp på vattnet nästan direkt. Det visade sig vara en gammal klasskompis till Evelina, Claes, som hon haft en crush på i åttan.

"Han reste sig från golvet och så kysste han mig", säger hon.

Greger och jag säger inget. Vad ska vi säga? Servitören kommer till bordet och undrar om vi vill beställa. Jag tittar på Greger, som säger att han inte är hungrig. Evelina och jag beställer mat och vin, Greger säger att han måste gå på toaletten och så gör han det.

"Du sårar honom", säger jag.

"Vadå? Jag ska signera hans bok, jag lovar", svarar Evelina.

Bli aldrig kompis med en författare. Och ta aldrig emot hens böcker.

Man kan ju tycka att Evelina skulle ha lugnat ner sig en smula med åren. Inte bli lika upprörd över saker och ting, speciellt eftersom det nu går så bra för henne i Europa. Men nej.

"Men det måste du väl förstå att jag blev sårad?" säger hon.

"Det är klart jag förstår", svarar jag. "Men ändå."

"Jag kommer in på Rönnells antikvariat, för att jag fick nys om att de hade Startpistolen av Claes Holmström i fint skick till salu. Och vad får jag se?"

"Evelina. Du berättade nyss det här. Jag satt mitt emot dig för två minuter sedan också."

"Min egen bok! Som jag har gett bort till Jossan! Jag dedikerade den till henne. Och hon har kastat bort den."

"Jag fattar. Det sårar dig. Men Jossan kanske inte hade pengar till hyran? Vem vet?"

"Med såna vänner behöver jag inga fiender", säger Evelina.

Först kunde hon inte tro att det var sant. Men det var verkligen hennes dedikation till Jossan på försättsbladet.

"Jag köpte boken", säger Evelina.

"Du menar Startpistolen?"

"Nej, jag menar min egen bok. Och vet du vad jag ska göra?"

"Nej."

"Nu tänker jag åka hem till Jossan och lägga boken i hennes brevlåda. Så att den ligger på hallgolvet när hon kommer hem från jobbet."

"Fy fan. Du är ond", säger jag.

"Det står ett, ett i matchen", fortsätter hon och ser lömsk ut.



 

Den ständiga jakten på en plot.

Evelina behöver stoff till sin kommande roman, men det är blankt, hon har inget säger hon. Då säger Greger att hon kan starta en firma, kanske bli privatdeckare, ta sig an ett fall eller två.

"Och så är det klart", säger han.

Jag vet redan att det här är världens sämsta idé. Jag vet också att Evelina kommer nappa på den, eftersom hon är tillräckligt fucked up för att lyssna på vad Greger har att säga. Och jag vet också att på något vis kommer detta att drabba mig.

"Peo", säger Evelina.

"Evelina", svarar jag.

"Nu har jag det."

helvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvete

"Jag tänker ta mig an ett fall eller två som privatdeckare. Sen kan jag skriva om det."

Det ser faktiskt ut som om hon redan har glömt att det var Greger som kläckte idén. Greger sitter och myser och ler och har ölmustasch och Evelina blir på gott humör och bjuder på en runda.

"Jag följer med dig till andra länder som TURNÉLEDARE", säger jag, "men jag tänker inte sitta i trappuppgångar och smyga på folk och sånt skit. Jag har en egen bok att skriva."

"Lägg av, det blir spännande. Vi hjälper någon i knipa, känner fjärilarna i magen, äter kass mat i något gatukök och har walkie talkies."

Tre dagar senare ringer hon och säger att hon kanske har något. Tydligen är det en av hennes väninnor som misstänker att maken är otrogen och vill sätta Evelina och mig som spanare på honom. Enda anledningen till att jag följer med Evelina i hennes bil samma kväll, är för att jag måste prata henne ur det, jag måste få henne att lägga ner innan det blir allvar.

"Man skuggar inte folk hur som helst. Du vet ingenting om det här, du har ingen erfarenhet."

"Shh, nu kommer han ut ur porten", säger hon.

Och visst, där kommer han. Plötsligt undrar jag vart han är på väg. Det kan väl inte skada att följa efter. Göra det förbjudna.

Tung förhandling.

Jag önskar ingen en hel natt i hängmattan utanför hipstertorpet. Även om det var vackert med alla stjärnor på himlavalvet, så låg jag mest och skakade av köld i den värmländska sommarnatten. Och ingen hampabonde syntes till. Tidigt i gryningen klev jag upp och gjorde åkarebrasor. Det var alldeles stilla över ängarna. Det var bara mina knakande leder som hördes, när jag böjde på kroppen. Smack smack smack lät det från hälsenorna, så att till och med kossorna stannade upp mitt i sitt idisslande, för att förstå var ljuden kom ifrån.

Sedan ringde jag bonden tio gånger på raken utan att få svar och då var måttet rågat. Jag tog en trädgren och slog sönder ett fönster på hipstertorpet. Då kunde jag sträcka in en arm och nå dörrlåset från insidan och öppna. Så fort jag kom in i torpet, fick jag syn på hampabonden som låg och sov på soffan. Jag gick fram till honom och sparkade till ena benet på möbeln. Han vaknade.

"Där är du ju", sa han.

"Vad menar du? Jag har sovit här utanför hela natten. Och försökt ringa dig."

Bonden satte sig upp. Gnuggade ögonen. Pekade bort mot köksbordet på min dator.

"Där är den", sa han. "Det är bara att ta den."

Jag tog den under armen och var på väg ut genom dörren igen.Allt jag ville var att sätta mig i bilen och köra ner till Stockholm igen och fortsätta på mitt manus. Bensinpengarna fick jag se som läropengar. Bonden ropade efter mig.

"Kommer ni tillbaka nästa sommar?"

Jag tror inte det, ville jag svara. Det här stället är förknippat med en svår tid. Jag vet inte om jag vill bli påmind om det. Jag älskar ljuset över ängarna, sommarnätterna, tystnaden. Men hela historien med X sitter som en tagg i hjärtat. Så jag tror inte det.

"Jag skulle behöva en kontakt i Stockholm som kan hjälpa mig med affärerna", fortsatte hampabonden.

Men jag gick ut till bilen. Startade den och körde iväg. Jag är inte din kontakt. Jag vill bara bli lämnad ifred. Hampabonden skickade ett sms: "Du får bo i hipstertorpet gratis om du hjälper mig."

Vi får se svarade jag. Vi får se.   

Pressmeddelande från Damm Förlag

 Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson 

Recensionsdag 16 september   

En skilsmässoroman ur manligt perspektiv  

”Vi får prata när barnen har somnat...” 

Samuels tillvaro rämnar när Johanna avslöjar att hon har träffat en ny man. Beskedet kommer plötsligt, även om varningssignalerna har funnits där - om han bara hade lyssnat ordentligt. Medan Johanna snabbt går vidare in i sitt nya förhållande, står Samuel kvar i spillrorna av det liv som han trodde skulle vara för evigt.

 

De var unga när kärleken drabbade dem, men de höll fast i varandra och bildade så småningom familj. Båda övertygade om att de var menade att leva tillsammans. Och även om åren har dämpat passionen, är Samuel fortfarande förälskad i Johanna. Men nu måste han lära sig leva utan henne.

Och hur blir det med barnen? Samuel försöker orientera sig i en obekant värld, där han är pappa ena veckan och nästa vecka... vadå? Han upptäcker att han nästan helt saknar nära vänner. De har han slarvat bort under åren med Johanna. Men Theodor finns där, Samuels äldsta vän, som också har upplevt en svår förlust i sitt liv. 

Peo Bengtsson är född 1971 och bor i Stockholm. Han är svag för Patricia Highsmith, Richard Yates, italienska skor och sina döttrar. Anser att sanningen är temporär. 

Han har tidigare gett ut en samling texter från bloggen Stockholm Under Ytan, samt romanen Mannen utan ryggrad (kommer som pocket på Ponto Pocket under 2014). Bloggen Stockholm Under Ytan har haft över 200 000 besökare sedan starten.  

Kärleken passerade här en gång är fristående från tidigare text, även om temat känns igen: det handlar om relationer och hemligheter, och om vilsna människor i en stor stad.

 

För mer info, kontakta:

karolina.blom-wiberg@formabooks.se

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka i hipstertorpet.

Hipsterbonden som äger hipstertorpet vi hyrde, ringer och säger att någon av oss har glömt kvar en laptop i huset. Jag inser i samma sekund som han säger det, att någon av oss betyder att det är jag som har glömt den. Jag blir helt iskall inombords.

"Kan du skicka den till Stockholm på något sätt? Jag betalar givetvis."

Men det kan han inte. Han vet inte hur man gör, säger han. Jag hör att han har tullat på sin hampa igen och jag undrar om det verkligen blir någon över att göra olja på. Jag misstänker att hela skörden går åt till privat bruk.

Sen försöker jag förgäves hitta någon som av en slump befinner sig i Sunne och som ska till Stockholm snart och som kan ta med sig min dator. Det är befängt.

"Varför ringer du mig och frågar om jag är i Sunne?" frågar Sara. "Varför skulle jag vara det? Jag är på kontoret på Odenplan!"

"Förlåt. Jag tänkte bara."

"Varför måste du ha datorn så akut? Du får väl åka upp till helgen och hämta den?"

"Mitt nya manus finns i datorn."

Sara försöker säga va? men hon kan inte. Jag hör på hennes tystnad att hon aldrig slutar förvånas över exakt hur korkad jag är.

"Men du har väl manuset sparat på fler ställen? Använder du inte dropbox?"

"Det fanns inget internet i hipstertorpet."

"Det är fan ingen ursäkt. Då får du åka upp till en bensinmack varannan dag och koppla upp dig. Fattar du? Eller, nej det gör du inte."

Så jag hyr en bil och kör upp mot Sunne. Ringer hipsterbonden flera gånger på vägen upp, men han svarar inte. Och när jag kommer fram till torpet, står det nedsläckt och igenbommat eftersom säsongen är över. Det är bara att sätta sig på trappan, samma trappa som jag satt på med min bag-in-box, fullmånen och tuppfäktades med X om vem som hade skrivit den bästa boken. Det är bara ett par veckor sedan, men det känns redan som om år har försvunnit. Hipster/Hampabonden ringer väl tänker jag, fast säker kan jag inte vara. Det kan ta tid. Hängmattan hänger kvar mellan två träd i alla fall, där vi lämnade den. Inser att det är där jag sover i natt.

Vi ska alla den vägen vandra.

"Jag har inget val", säger min författarvän när vi ses en kväll i augusti.

Sommaren går mot sitt slut. Himlen är djupare blå om kvällarna. Det är mycket poetiskt.

"Du har inget val?" upprepar jag åt honom.

"Den sista romanen sålde skit och nu säger förlaget att det är vinna eller försvinna."

"Så vad betyder det?"

"Jag ger ut en bok med grillrecept nästa vår."

Fast du kan ju inte grilla vill jag säga, men biter mig i tungan.

"Fast du kan ju inte grilla", säger jag och uppebarligen missade jag att bita mig i tungan.

"Nej, det är lugnt. Jag har nån kock som hjälper mig. Jag behöver bara ställa upp mig framför kameran i ett par solnedgångar framför grillen med en grillvante och solbränna. Det räcker."

"Jaha", säger jag.

Sedan finns det inte så mycket mer vi kan säga om det. Jag blir beklämd, till och med lätt ångestfylld.

"Själv då? När kommer din bok med grillrecept?" frågar min författarvän, som om det var den naturligaste saken i världen.

 

Damms höstutgivning

http://www.formabooks.se/PageFiles/1862/Sagor_Resa_3_2013_Damm.pdf?epslanguage=sv

PDF med lite mer info om Kärleken passerade här en gång.

Sommarkatt

När vi landar på Arlanda, känner jag mig rätt färdig och mätt, jag behöver en paus från den här cirkusen och det säger jag till Evelina.

"Nu händer det inget på två veckor. Sedan är det en bokmässa vi ska åka på", svarar hon.

Jag sätter nyckeln i dörren och ställer bara in väskorna på golvet när jag kommer hem. Orkar inte packa upp, orkar inte duscha eller laga mat. Jag lägger mig på soffan och stirrar i taket. Det finns åtminstone fyra ofullständiga manus i datorn. Något av dem borde jag väl kunna skriva klart, tänker jag. Då ringer det på telefonen. Det är Paul.

"Marika har lämnat mig", säger han.

Det har jag väntat på i månader. Jag har sett det komma, långt tidigare än Paul kan ana. Jag såg hur hon plötsligt tittade på honom när han hade en utläggning om kontoret eller en fotbollsmatch, tajmingen var borta, han missade poängerna, han blev helt enkelt tråkig att lyssna på. Men Paul och jag är ju vänner, så jag kommer alltid stå ut med honom, men inte Marika givetvis, hennes blick var utan tvekan, jag såg slutet för honom.

"Jag har nyss kommit hem från Paris med Evelina", säger jag. "Vill du komma över lite senare och äta en middag?"

Jag orkar inte, men jag måste ställa upp. Paul behöver mig. Så jag gör en risotto och öppnar tre flaskor rosé och lyssnar.

"Hon säger att förälskelsen är över. Det var bra så länge det varade och nu är det inte bra längre."

"Har hon träffat någon annan?"

Paul skakar på huvudet, men han är inte tvärsäker på att så inte är fallet.

"Tror inte det. Det är passionen som har slocknat bara, säger hon."

Stackars Paul. Som sitter ihopsjunken på en köksstol med en sin gamla vän Peo som bara vill gå och lägga sig efter veckan i Paris. Övergiven och ensam, han ser för eländig ut. Jag önskar jag hade ett sätt att hjälpa honom på, att jag bara kunde resa mig upp och gå runt köksbordet och ge honom en kram.

"Jag är som en jävla sommarkatt för henne", säger Paul. "Nu kommer hösten."

"Ja. Nu kommer hösten", svarar jag.

 

Helvetet är mycket mycket nära.

Så här är det: Jag har känt Evelina rätt länge nu och under en lång tid var vi på samma nivå, karriärsmässigt. Vi skrev våra manus, kritiserade varandra, blev refuserade om vartannat och fick trösta. Och så vidare och så vidare. Nu, i Paris, när Evelina strax ska ge ut sin första roman på franska, tidigare översatt till tyska, engelska och spanska, så har vi olika roller att fylla. Hon har ju till och med anställt mig. Men det är också nu jag börjar förstå att jag nog inte känner henne så väl som jag tidigare trodde.

"Det är inte Sverigedemokraterna jag är rädd för", säger Evelina. "Det är deras väljare som skrämmer mig."

"Självklart. Politikerna finns bara till för att väljarna accepterar det. Demokrati är överskattad etcetera, och så vidare."

"Samma sak med Kent", fortsätter Evelina. "Det är inte Jocke Berg jag är rädd för. Det är hans fans."

"Jonas Gardell?"

"Yes."

"Paulo Coelho?"

"Check."

"Gina Dirawi?"

Evelina tittar på mig. Vi står på LaFayette och köper skor för minst trettiofem tusen.

"Jag tror du förstår vad jag menar", säger hon. "Gina skrämmer mig inte. Hennes hundratusen följare på Twitter däremot..."

När vi är klara med våra skoinköp - Evelina köper faktiskt tolv par cuban high heels åt mig - och kommer ut på gatan, står det en man i trasiga kläder där med en skylt som han har skrivit något på. Jag som kan lite franska, översätter åt Evelina.

"Apokalypsen är nära, står det."

"Precis! Han har rätt! Jocke Berg och Gina Dirawi står beredda att leda oss rakt ner i skärselden och vi bara tackar och tar emot."

Jag ger honom ett par av mina skor som Evelina precis köpt. Mannen lägger ner skylten på gatan och öppnar kartongen och fiskar upp stövlarna med höga klackar.

"Merci, merci", säger han.

Han tar dem på sig. Vi står och tittar på. När han är klar, plockar han upp apokalyps-skylten igen. En profet i trasiga kläder i höga klackar, som inte lyssnar på Kent eller läser Jonas Gardell. Evelina ser nöjd ut.





 

Farsen fortsätter.

Och jag sitter kvar i logen och tittar på en liten teve, när Evelina gör sitt framträdande i fransk television. Det tog henne en timme att bli av med den andre av de två hon släpade hem efter vår natt på läderklubben.

"Han bet sig kvar", sa Evelina i taxin till studion. "Jag var den bästa kvinna han någonsin träffat och han tänkte följa mig vart jag än gick, bla bla bla."

"Dina litterära groupies är i en klass för sig."

"Ska man behöva röka ut folk från hotellrummet? Va? Ska man det?"

Det är en man i ljusgrå kostym och slips med konjaksröst som intervjuar henne. De sitter i varsin fåtölj och han ställer frågor om hur det känns att vara kvinna och skriva böcker. Hörde jag rätt? tänker jag. Frågade han henne just hur det känns att vara kvinna och skriva böcker? Ja, det gjorde han.

Evelina håller sig cool, men jag vet ju att det är för de där fyra blå tabletterna hon tog i taxin på väg hit; det är de som håller henne i schack. Jävla industri som trasar sönder människor. Den franska tevevärden säger att han inte kan läsa Evelina, eftersom han inte förstår svenska och då blir det riktigt pinsamt, när hon tvingas påminna honom om att det trots allt finns en novellsamling översatt till just franska. Sedan är intervjun över och Phoenix spelar en låt istället. Evelina kommer in i logen. Jag ser att teatersminket har runnit i ansiktet på henne.

"Det var varmt i studion", säger hon. "Fast det är inte sminket som har runnit. Det är den där snubbens saliv jag har i ansiktet."

Vi lämnar snabbt tevestudion och kommer ut på gatan. Evelina säger att hon vill spendera en förmögenhet på skor på LaFayette, så då tar vi ännu en taxi dit.

"Du får ut din lön i skor", säger hon till mig. "Jag köper dig tio par cuban high heels i lön för det tunga arbete du utför som min turnéledare."

"Det är som i gamla tider, när arbetarna fick ut lönen i sprit i skogarna."

"Exakt, älskling."



 

Hon är författaren som har svårt att få till uppföljaren. Det är så mycket annat, liksom.

Börjar morgonen med en Voltaren mot smärtan i ryggen. Tror inte jag öppnar ögonen, jag bara kliver upp ur sängen och trevar mig fram till min väska, där jag vet att tabletterna finns. Hotellrummet är nedsläckt, det måste vara tidigt, det känns inte som om solen har gått upp ännu. Huvudet bultar och jag minns ingenting och det jag minns vill jag inte minnas.

Plötsligt ringer det på telefonen, inte min mobiltelefon, utan den som är ansluten till hotellrummet. Jag lyfter luren.

"Säg att det inte är sant", säger Evelina.

"Jag vet inte vad du menar", svarar jag. "Men om du menar att du snedtände på restaurangen och bad förläggaren stoppa upp sitt kontrakt i röven, då måste jag tyvärr säga att det är sant."

"Vad gjorde vi sen?"

"Vi fortsatte ut. Jag ville hem, men du tvingade oss vidare till den där läderklubben där man blir fastkedjad i baren. Jag förlåter dig aldrig för det."

"Åhh, nu minns jag. Peo, jag är skiträdd nu", säger Evelina. "Det är någon inne på toaletten här i mitt rum. Någon tar en dusch."

"Då måste den andra har gått."

"Va?"

"Om du bara hör en person så måste den andra har gått. Du tog med dig två hem igår."

Evelina säger inget, men jag hör att hon försöker minnas. Hon har slängt bort ett miljonkontrakt med en fransk förläggare och hon har börjat prenumerera på könssjukdomar. Så startar morgonen för henne.

"Kan vi åka hem nu?" frågar hon.

"Nej. Idag blir det teve för din del. Vi får rädda det som räddas kan."

"Ring mig och fyra timmar."

"Ok, Evelina. Jag ringer dig om fyra timmar. Fundera på om du har något smart att säga på teve, för det behöver du efter det här."

Evelina & jag navigerar oss fram, utan att veta vart vi ska.

Det börjar med att jag själv försover mig. Jag vaknar med ett ryck och kastar mig ur sängen och glor på klockan, fastän jag vet att jag är rejält sen. Jag rusar ut i korridoren på hotellet och bankar på Evelinas dörr. Efter någon minut öppnar hon.

"Vi är försenade", säger jag. "Du ska vara hos förlaget för en halvtimme sedan."

"Det är du som är turnéledare."

"Jag vet. Men varför väckte du inte mig?"

Så Evelina och jag kommer ut på trottoaren och ingen av oss är speciellt duktig på franska, men jag springer ut och ställer mig i gatan och vrålar taxi taxi taxi och det verkar vara ett ord som funkar även i Paris, för kort därefter sitter vi i baksätet på en bil som ska ta oss till förlaget.

"Jag borde ge dig sparken", säger Evelina och jag nickar bara, för jag vet att hon har rätt.

Men vi åt ostron och drack vin igår, tillsammans med två löjliga författaraspiranter som bor i Paris och skriver böcker om författare som bor i Paris. Varken jag eller Evelina gillade dem, men de kunde visa oss runt och snacka in oss på en nattklubb framåt natten, så det fick gå ändå. Det sista jag minns är att Evelina trots allt hånglade upp en av dem i ett hörn av klubben. Jag fick med mig henne hem, man kan nog säga att jag räddade henne från vansinnet och fick henne i säng - sin egen säng, utan sällskap - och sedan gick jag själv och la mig ovanpå sängen utan att klä av mig kläderna och så somnade jag. Därför kan man ändå säga att jag sköter mig rätt bra som turnéledare, tycker jag.

"Jag hoppas på ett fett förskott så att jag äntligen kan ta ledigt och skriva bok nummer två", säger Evelina.

"Ledigt från vad?"

"Från det här. Från allt."

Det ringer på min telefon. En kvinna undrar var vi är någonstans. Hon skäller på franska, jag förstår inte ett ord, men jag säger bara att vi är snart där, hon får ge sig till tåls, vi kommer. Sedan lägger jag på.

"Fint folk kommer alltid för sent", säger jag till Evelina.

Trots att taxichauffören inte kan förstå vad jag säger, ser han skeptisk ut och jag förstår honom.



 

Turnéledare

"Jag vet", säger Evelina en dag senare på telefon. "Du kan bli min turnéledare."

"Allvarligt. Säljer du så mycket böcker så att du har råd med en turnéledare?"

Hon skäms när hon måste medge att det gör hon. Jag inser att jag inte vet ett smack om henne längre. Evelina har tagit ett kliv och jag har inte hängt med.

"Så vill du? Du får sätta ihop schemat och hålla reda på mig."

"Fy fan alltså. Jag ska behöva jaga dig på olika hotellrum i Frankrike, knacka dörr och sparka upp dig ur främmande mäns sängar, är det vad du ber mig om?"

"Ja."

"Okej. Jag gör det."

Så vi sätter oss på planet till Paris, för att hon ska träffa två förlag och en litterär agent och sedan ska hon vara med i en talkshow och hinna med två andra framträdanden också (vilket är mitt jobb att se till att hon fixar.) Evelina ser sylvass ut i svart polo.

"Sist fick jag en försmådd hustru på halsen", säger hon och beställer in gin och jordnötter av flygvärdinnan. "Se till så att det inte händer igen."

"Kan du inte kolla vilka som är gifta och inte?"

"Du var inte med. Du såg inte hans tvättbräda."

"Jesus Kristus."

"Något sånt, ja."

Resten av resan tvingar hon mig att läsa trettio sidor på ett manus hon har börjat arbeta på. Det ingår i arbetsuppgifterna, säger hon, och nu får jag dessutom bra betalt för att göra det. Förr om åren gjorde jag det ändå.

"Men be mig inte läsa vad du skriver Peo", fortsätter hon, "jag hinner inte läsa andras texter längre."

"Snart ber du mig väl testa maten åt dig innan? Som Cleopatras munskänk?"

Kapten säger att vi går ner för landning. One day we live in Paris, i promise, i´m on it sjunger Evelina när vi sjunker genom molnen och jag tror henne, jag tror hon fixar det åt oss.

Litterära groupies

Evelina och jag träffas nere på Mellqvist. Det är lördag morgon och hon ser sliten ut. Dessutom luktar hon surt.

"Det här livet plågar mig", säger hon. "Slå aldrig igenom, lova mig det."

Evelina och jag har gått sida vid sida sedan femton år tillbaka. Båda flyttade till Stockholm för att skriva böcker - alltså försöka skriva böcker - och vi har alltid peppat varandra och läst och kritiserat och hjälpt varandra framåt i textarbetet. Terrorbalansen var intakt mellan oss fram till för två år sedan, när Evelina blev antagen på Piratförlaget och fick en försäljningssuccé med sin första roman. Jag hjälpte henne med texten, föreslog ändringar och förbättringar, och Evelina säger jämt att hon kommer vara mig evigt tacksam. Men sedan succén hinner vi inte ses lika ofta som tidigare.

"Jag har varit på bokturné i sex dagar i Tyskland", fortsätter hon. "Boken ska översättas, så jag har varit där och pratat med journalister. Jag har varit berusad i hundratjugo timmar nu, tror jag."

"Grattis till framgångarna."

Evelina tittar på mig. Nickar. Det ser ut som att hon skulle behöva sova i två dygn för att bli sig själv igen.

"Jag har börjat ta för mig av alla hunkar som stöter på mig", fortsätter hon.

"Va? Har du groupies?"

"Självklart har jag det. Med tvättbrädor!"

Jag uttrycker min förvåning över att bokslukare har tvättbrädor, men Evelina säger att det har dom hela bunten och hon kan inte låta de söta pojkarna vara, som ger henne skamliga förslag.

"Så nu har jag ett sexliv, men ingen tid att skriva en uppföljare."

"Jag lovar att aldrig slå igenom", säger jag.

"Det är bra, Peo. Det är bra."