lördag 30 april 2016

Höjden av självupptagenhet.

Fred hade helt glömt bort honom.

Den här killen, som ursprungligen brukade hålla till på Sergels torg, hade varit försvunnen ur hans medvetande i säkert tio år, om inte mer.

Livet är det som pågår när vi sysslar med annat, etcetera.

Fred flyttade till Stockholm 1991. På den tiden var inte uteliggarna och särlingarna lika många som de är idag, i vart fall märkte man inte dem lika tydligt, det kunde Fred svära på. De senaste åren hade ju allt det där förändrats, man stängde psykavdelningar och lät folk driva vind för våg och kunde sänka skatterna. Inga konstigheter.

Maria på Sergels torg, med sin orgel, mindes alla. Död nu. Hon spelade varje dag - nästan - och var en inventarie i stadslandskapet under många många år.

Blå mannen, vid Slussen, var en annan. Han stod, skäggig, sliten, söndrig, vid uppgången mot Götgatan, år efter år, med sin burköl och bad om småslantar. Ibland i hela byxor, ibland i trasiga.

Nu gick Fred över Hötorget, upptagen av sina tankar på något nonsens, när han plötsligt fick syn på killen som brukade hålla till på Sergels torg (han också) förr om åren, och ständigt låtsades att han var deltagare i en OS-final i längdhopp. Länge stod han och vägde stegen, mätte vägen fram till den imaginära grusgropen, tog sats, fick ibland medhåll av publiken som applåderade fram den här galningen till sitt bästa hopp någonsin. (Varje hopp var det bästa hoppet någonsin.)

Fred hade helt glömt bort honom. Nu stod han vid trapporna till Konserthuset och vägde stegen, på väg att hoppa sin OS-final. Fred registrerade vad åren hade gjort med killens ansikte, hur mycket stryk det hade tagit, säkert från alla glåpord från omgivningen, väder och vind, att ha levt utanför resten av oss.

Ansiktet. Det såg ut som skit. Och det enda Fred kunde tänka: Om den här killen ser ut på det där viset, vad har tidens tand gjort med mitt? Fy fan vad gammal jag har blivit. 

"Du är sjuk, Fred", sa Henriette. "Du får syn på en människa som samhället har slängt ut från hispan och då blir du bekymrad över att DU åldras."

"Jag är den jag är", svarade Fred.

"I nästa liv blir du uteliggare, det tror jag, det kallas för dålig karma."

"Vad är det som hindrar att jag hinner med uteliggaregrejen redan i detta?" frågade Fred.



fredag 29 april 2016

Recension på VARA FRANK

Västmanländskans bokblogg

Vara Frank

Rec.ex. från Massolit - tack!
Vara Frank av Peo Bengtsson är en bok om en sån där kille som låter saker hända honom. En kille som mest glider med och är ganska nöjd. Frank är gift med Vibeke och han älskar henne. De har en dotter  - Hanna.
Familjen har det bra tillsammans och han är på det hela väldigt nöjd med det. Han jobbar som kock på en bra restaurang i Stockholm och är på det stora hela nöjd med det.

Det finns egentligen inget som säger att han inte också skulle bli nöjd med att flytta hela familjen till Köpenhamn där Vibeke har blivit erbjuden ett toppjobb. De skulle fortfarande vara Frank, Vibeke och Hanna. Han skulle fortfarande kunna jobba på en bra restaurang. Om det inte vore för Mårten ...

För på sistone har Frank börjat misstänka att hans beundran för den nya kollegan är lite mer än bara det. Att han faktiskt är kär i Mårten!

Den upptäckten är inte så problematisk för huvudpersonen som jag som läsare hade trott att den skulle vara. Ja, alltså att han är kär i en annan man efter att aldrig misstänkt böjelser åt det hållet tidigare. Nej, svårigheten ligger i valet - ska ha välja det nya spännande eller det invanda trygga? På ett sätt är det kanske skönt att författaren inte gör större affär av den nyupptäckta homosexualiteten utan låter kärlek vara kärlek. Frank älskar ju fortfarande sin fru - det är bara så att han älskar Mårten också. Och hur ska han välja?

Jag gillar Frank.

Jag gillar Peo Bengtssons sätt att skriva Frank.

Det är svårt att sätta fingret på men i brist på annat ord så är det något "luftigt" i texten och i person- och miljöbeskrivningarna som jag gillar. Det är mitt i vardagen, men utan att vara misär och diskbänksrealism. Det är känslosamt, men utan att dra på fullt ut med pukor och trumpeter. Några delar om Franks ungdomsäventyr på franska rivieran var kanske mindre roliga och förde inte fram handlingen så där värst mycket. Men ibland är boken också roligt. Lite rörande. Och bra!

Jag har tidigare bloggat om Kärleken passerade här en gång av samma författare som jag också tyckte om.

Vara Frank
Författare: Peo Bengtsson
Förlag: Massolit (2016)
ISBN: 9789187783920
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Länk: http://vastmanbok.blogspot.se/2016/04/vara-frank.html

torsdag 28 april 2016

Jag talar aldrig om värdighet längre, för det finns så lite av den att förlora.



Alla rockgubbarna trillar av pinnen, en efter en, och vissa bryr jag mig inte ett skvatt om och andra känner jag ändå att, aj då, det var väl synd, med tanke på hur många bra låtar som just den gubben hann med att spela in innan hjärtats kugghjul slutade snurra.

Det regnar, det är torsdag, jag rullar upp en persienn och blickar ut. Stora vattenpölar ute på trottoarerna.

"Det är en Lou Reed-dag", säger jag till I.

"Perfect day?"

"Nej, nej. Jag vill höra Wild child, det är hans bästa låt, det har jag alltid tyckt. Och så handlar den om regn."

"Gör den inte."

"Gör den visst."

"Gör den inte."

Så jag ställer mig med telefonjävlen och googlar fram texten och letar efter ordet "rain" och inser snart att det ordet aldrig sjungs, utan Lou sjunger Lorraine istället och det har han gjort hela tiden, under alla dessa trettio år som jag har lyssnat på den låten och alltså har jag missförstått hela budskapet och frågan är om jag någonsin kan hämta mig från denna chock.

"Du har rätt", medger jag och tittar under sned lugg på I. "Det är ingen regnlåt. Den handlar om knark och racingbilar."

"Exakt, lilla gubben", säger I.

Inga illusioner får man ha ifred. Härom kvällen såg jag en bandad konsert med Prince, från -86 tror jag, herregud det svängde mer än jag trodde var möjligt. I satt bredvid mig i soffan och såg samma sak som jag.

"Jag älskar Prince", sa jag. "Men när jag ser det där så känner jag mig....stel."

"Älskling, till och med i graven, eller om de nu kremerar honom och bara askan finns kvar, så är han rörligare än vad du någonsin kommer att bli", svarar I.

Till slut då: Bowie. Det finns faktiskt de som genom åren har sagt till mig att jag är lite lik honom. I vissa vinklar, om ljuset är tillräckligt dunkelt, och om den som säger det har druckit alldeles för mycket vin och är på orimligt gott humör, så har det hänt att den personen har sagt: Fan, Peo. Du är ju lite lik David Bowie!

Det säger jag till I.

"Sluta nu dagdrömma", svarar I. "Du har en avgörande fördel gentemot Bowie. Du lever, ok? Du får nöja dig med det."




onsdag 27 april 2016

Det handlade aldrig om odödlighet.

Nu ska jag berätta något som du säkert redan visste, eller åtminstone misstänkte. Det är inte genant, men kan utvecklas till en mani hos vissa av oss som skriver, om vi inte passar oss.

Jag står inne på stadsbiblioteket en tisdag klockan tre (en tisdag klockan tre är själva sinnebilden av vardag, vanlighet, leda, anser jag) och botaniserar bland de fyrahundratusen böcker som trängs på hyllorna där i de fantastiska rummen.

Som vanligt börjar jag på B (begynnelsebokstaven i mitt efternamn), för att se vilka böcker av mig som de har inne. Just den här tisdagen har de faktiskt de tre första. Hur ska man tolka det? Som om ingen vill låna mig, eller att böckerna just har kommit tillbaks från läsarna? Andra gånger när jag är där finns inga böcker inne, det varierar.

Bekännelsen är inte större än så: varje gång jag besöker ett bibliotek (eller bokhandel) så drabbas jag av ett tvångsmässigt begär att kontrollera om någon av romanerna finns tillgängliga. Det gäller varje författare, skulle jag nog våga påstå. Jag har sett vågade författare stuva om bland böckerna inne i bokhandlar, ställa sina egna böcker i skyltfönstret utan att ägaren till bokhandeln är med på det, och så vidare. Det är bara fantasin som sätter gränser.

Men det handlade aldrig om odödlighet från min sida. Jag hyser inga förhoppningar om att kommande generationer ska läsa mina romaner och förundras och ta lärdom av dessa mänskliga tillkortakommanden som jag har tecknat.

"Om du inte vill bli odödlig, varför skriver du då?" frågar Mari.

"Jag har i perioder en oro som vida överskuggar mitt välbefinnande", svarar jag. "Om jag skriver ner det så lättar trycket."

"Så skrivandet är egoistiskt?"

"Hur skulle det kunna vara något annat?"

En skrivande människa vill bli läst, givetvis. Men om skrivandet inte är till för en själv så har jag svårt att se att det blir några bra ordföljder. Man måste börja där. Jag är medveten om att den oro jag går omkring med är unik för mig - och ändå helt allmängiltig, vilket gör att även andra kan läsa om den och säkert förstå vad det är jag vill säga.

Amen. 

måndag 25 april 2016

Vi är the Big Bang.

Det finns saker och intryck som är mer distinkta än andra. Du kommer aldrig någonsin att kunna bortförklara dem eller hitta andra ord än de riktiga, de som beskriver precis vad det är.

Stevie Wonders munspel, hur det låter, tonen han får fram på instrumentet.

Tove Janssons språk, hur det låter när du läser orden inuti ditt huvud, det karga och precisa.

Ditt barns doft, i ett mörkt rum där dina ögon är förblindade, bland andra barn. Använd ditt luktsinne så hittar du det rätta.

Till exempel.

Jag springer runt vattnet och tänker på hur lite jag förstår av den människa som jag lever närmast. Kanske tar jag del av fem procent av hens potential, troligen använder hen ungefär fem procent av min. Vi slarvar bort varandra, varje dag, varje minut av vakenvärlden.

Som den där undersökningen som dyker upp lite då och då; som påvisar att människan använder cirka åtta procent av sin hjärnas potential. Resten får ligga och ruttna inuti huvudet, där pågår ingen aktivitet.

Men så slår det mig ändå att kärleken, när den träffar helt rätt, kan vara som munspelet med den varma tonen, eller Toves språk i böckerna som ständigt förtrollar, och barnets doft i ett mörkt rum: helt exakt och precis, som ingenting annat i universum, helt obetydligt i det stora hela, men ändå unikt, outbytbart, oersättligt och nödvändigt.

Ja, det är fem procent idag. Men det expanderar, tänker jag.






söndag 24 april 2016

Brödrostincidenten.




Pontus och jag har en plan som i korta drag går ut på att han ska mörda sin hustru och få ut försäkringspengarna, och sedan köper han oss två flygbiljetter till Las Vegas och så växlar vi till oss en massa marker och sätter allt på rött och dubblar pengarna och efter det kan vi köpa en cabriolet och köra över gränsen in i Mexiko och hitta ett hus på någon av stränderna och leva loppan resten av våra liv.

"Det är faktiskt inte svårare än så", säger Pontus. "Man tror att det måste vara så komplicerat, men det är det inte."

"Okej, då kör vi", säger jag.

Och så förklarar jag hur Pontus ska göra. Jag har läst en roman där en snubbe mördar sin hustru när hon badar, genom att kasta ner en brödrost i vattnet. End of story.

"Min fru badar varje kväll", säger Pontus. "Så det kommer inte saknas tillfälle att rosta henne, så att säga."

"Du behöver inte uttrycka dig så plumpt", svarar jag. "Gör jobbet bara."

Sagt och gjort. Pontus går hem till sig och redan samma kväll smyger han sig in i badrummet när frugan ligger i badkaret och så slänger han i brödrosten i vattnet och det blir ett jävla liv på henne när hon kastar sig upp ur badet och klipper till honom med knytnäven över hans förvånade min och slår upp ett stort sår på underläppen på honom så att blodet sprutar över kaklet.

"Och det var det enda blodet vi fick se", säger Pontus när jag möter upp honom på vårt vanliga café ett par dagar senare.

"Vad var det som gick fel."

Pontus ser olycklig ut.

"Jag hade inte pluggat in brödrosten i något eluttag", säger han skamset. "Jag slängde bara i grunkan i vattnet utan att ha kollat eltillförseln."

"Amatörpsykopat."

Pontus nickar och håller med. Han är inget vidare på att spela galning.

"Hon blev ju skitförbannad och så, men hon förlåter mig, säger hon."

"Hon förlåter dig? Trots att du ville mörda henne?"

"Bara jag inte gör om det", fortsätter han. "Hon säger att en gång är ingen gång, men två gånger är två gånger för mycket."

"Och hur blir det med Las Vegas?" frågar jag stött. "Ska du tvinga mig att åka själv nu och sätta mina egna besparingar på rött? VA?"





lördag 23 april 2016

Recension på VARA FRANK

Bra på att stanna kvar.

Jag var fjorton år och förlorade mina ögon till havet den sommaren.

Det låter mer poetiskt än vad det i själva verket var. Rent konkret så upplevde jag mina första skälvande tonårssteg utanför den trygga värld som alltid hade omslutit mig, det gick att förstå att livet skulle bli större än vad det för tillfället var och fastän det skrämde så fanns det ingenting att sätta emot eller försöka göra annorlunda. Bara gå rakt igenom det.

Finnar och skäggstubb, sädestömningar i sömnen om natten, kroppen betedde sig annorlunda, jag läste Jack och fick huvudet förstört av fåniga frihetstankar, vännerna pratade om samma saker som de alltid hade gjort och jag visste den sommaren att jag var nödd att hitta andra människor, med större tankar, eller andra tankar, för att stå ut.

Och havet hade legat på samma plats hela tiden, 2 km från mitt hus, jag tog cykeln så ofta ner till stranden, vi samlades där på sanden, spelade fotboll, samlade ved och gjorde lägereldar, vänslades bland sanddynerna, brände sönder skinnet under solen, havet var liksom ingenting man funderade över, det bara låg där och skvalpade.

Men plötsligt så ville jag sitta för mig själv och bara stirra på horisonten. Först gjorde jag nog det mest för att markera min olikhet gentemot de andra: kolla på mig, men kom inte för nära, jag sitter här och stirrar och tänker och det gör mig annorlunda från er.

Fast det var något med horisonten som tog över. Plötsligt ville jag verkligen cykla ner till havet och göra det utan att ha bestämt träff med Jonas, Mari, Camilla och Murat. Jag visste ju att de skulle vara där i alla fall, men jag bestämde ingen tid med dem i skolan, jag vek undan och sa vi får se. Sedan cyklade jag en bit bort, ut mot piren där ingen kunde se mig.

Och så förlorade jag ögonen till havet som fjortonåring.

Inget är annorlunda, nu, många år senare. Fortfarande förlorad dit ut, där jag inbillar mig att de stora skeppen går i sina farleder, på väg mot andra kontinenter med miljöfarliga laster. En gång i tiden var min högsta dröm att få mönstra på ett av de där skeppen och bara försvinna. Eskapismen har varit det mest bärande temat i allt jag har skrivit.

Det är det nu också, på oansenligt.se

Fast samtidigt slår det mig att jag inte är genomusel på att stanna kvar, när någonting verkligen betyder något. Eskapismen, den vemodiga längtan bort som ständigt ligger som en hinna runt kroppen, verkar ändå gå att kontrollera, att kanalisera till skrivandet. Och får jag bara några veckor om året vid havet, med en tydlig horisont att förlora mig i, så räcker det.

Jag erkänner.





fredag 22 april 2016

En del av allmänbildningen.

"Det finns en hel del saker som ingår i allmänbildningen, innan vi är färdiga med det här livet", säger jag till Sanna och vill att det ska låta som att jag verkligen menar det.

Så att hon förstår.

"Som till exempel?" frågar hon.

"Att kunna tre ackord på gitarr. Att ha smakat ostron på Rivieran. Att ha blivit lämnad i en kärleksrelation."

"Jag har check på två av tre", konstaterar Sanna. "Det är bara ostronen jag inte har betat av ännu."

"Vi sticker. Jag vet ett hål i väggen uppe i de sjaskiga kvarteren av Antibes dit ingen hittar av rädsla för att bli mördad på kuppen."

Det bisarra är att Sanna ser lite lockad ut av mitt erbjudande. Det är helt obegripligt, men det händer faktiskt att folk tar mig på allvar.

"Vad kostar en flygbiljett?" undrar hon.

"Vilka tre ackord kan du?" kontrar jag.

"Jag kan A-dur, E-moll och C-dur."

"Då klarar du dig."

"Och han som lämnade mig", fortsätter Sanna, "han krossade verkligen mitt hjärta. Men som du säger, det är väl en del av allmänbildningen."

"En dag kommer han att sakna dig så hårt", svarar jag. "Det blir en del av hans allmänbildning."




torsdag 21 april 2016

Allt finns kvar på samma plats där du lämnade det.

A säger att allt måste passera. Att pendeln bara svänger från ena till andra sidan och att det inte är något att göra åt.

"Du är fatalist", svarar jag. "På ett sätt är det så bekvämt. Som om ingenting vi gör spelar någon roll eftersom allt ändå är bestämt i förväg."

"Ja, det är bekvämt", säger hon. "Men det gör att jag har massor av tid över för annat än att bekymra mig för livet."

Vi går ner till Elefantpojken och beställer varsin öl och Erik står som vanligt bakom baren och han skiner upp när han får syn på mig och undrar var jag har varit de senaste åren.

"Jag vet knappt själv", svarar jag. "Men det korta svaret är att jag bytte stadsdel."

Herregud, det var några vansinniga år på Guldapan med Erik och de andra nattsuddarna. Allt är en dimma så här i efterhand. Men vi upptäckte någon slags vuxenhet där på Åsögatan, kan man kanske säga. Jag insåg att jag inte längre ville spela i ett rockband, att jag nog skulle våga satsa på flickan som sa att hon älskade mig, att det kanske trots allt inte var helt otänkbart att bli pappa längre fram om jag fick bli det tillsammans med henne.

"Jag är glad över att du blir glad att se mig", säger jag.

Erik fortsätter att le och börjar rota under bardisken.

"Jag har kvar ett kvitto från bartömningen på Apan", viskar han. "Du har fortfarande en supskuld som måste rättas till."

Jag visste att det var för bra för att vara sant.

"Man kan aldrig springa från sitt förflutna", säger jag. "Hur mycket är notan på?"

"Med ränta så säger vi fyra tusen."

"Det blev en jävla dyr utflykt till Södermalm."

"Visst, men den här rundan bjuder jag på", svarar Erik och pekar på Annas och mitt glas.



tisdag 19 april 2016

Välbevarade hemligheter.

Jag frågar M om det ändå inte är så att en människa är menad att bryta upp från sitt liv vart tjugonde år och göra något annat.

"Vadå annat?" undrar M.

"Bekvämligheten, konformiteten. Det är den jag räds. Som en utmaning, menar jag. Bara bryta upp och göra nytt."

"Fast om allt är tipptopp, då?"

"Ja, då tar man med sig det som är tipptopp och så börjar man om med tipptoppet på ny plats."

Herregud. M tar sig för pannan, så där som gubbarna nere på fiket gör varje gång deras tipsbong inte går in och drömmarna får vänta med att slå in ännu en vecka. Jag vet att det är fara och färde och att jag måste hitta ett sätt att förklara för M att vi inte får bli så, vi måste göra NÅGOT ANNAT.

M pallar inte, för M har precis avancerat på kneget och L (M:s bättre hälft) vill ha ett barn till och då vill det fan till att man lägger manken till och styr upp föräldrapengen i god tid så att man har råd med rödvinet på lördagen. Ändå, så att säga.

"Stick du, bara", säger M. "Lämna mig här med trafiken och söndagsutflykterna och amorteringarna och bruksångesten."

Och så är det ju. Vi befinner oss på olika ställen, det är så det funkar. Man kan inte begära att vännerna ska vilja rycka upp rötterna och köra gröna vågen 3.0, i vart fall inte utan lite gnissel först. Jag försöker skriva om sånt här, jag borde veta!

"Kommer alltid vara din vän", viskar jag. "Även när du amorterar ihjäl dig. Jag kommer på begravningen och bär kistan."

"Hyggligt."

Det enda jag vet är att framtiden innehåller välbevarade hemligheter och jag vill inte längre att dessa hemligheter ska vara så välbevarade. Jag behöver veta.

"Du, jag letar fortfarande efter kartan", säger jag. "Den är precis utom räckhåll ännu. Men jag kommer att fråga dig en gång till när jag har den i förvar och så får du bestämma dig om du ska med på äventyret då, eller inte. Okej?"

"Vart tjugonde år, säger du? Vad bröt du upp från för tjugo år sedan?" undrar M.

"Jag har minne som en guldfisk", svarar jag. "Men jag kan lova dig att det var något. Och så blev jag kompis med dig för typ tjugo år sedan."

"Jävla osis", säger M. 

lördag 16 april 2016

2016-04-16, Dagens Bok.

GÄSTRECENSION

: Vara Frank
Vara FrankPeo Bengtsson
2016
Massolit
9/10

En vansinnigt välskriven feelgoodroman

Utgiven2016
ISBN9789187783937
Sidor300

Om författaren

Peo Bengtsson press
Foto: Press
Peo Bengtsson är bosatt i Stockholm och har en bakgrund som musiker i bandet Mazarine Street. Han driver den litterära bloggen Stockholm under ytan
Av Bengtsson har tidigare utgivits:Stockholm under ytan (2012), Mannen utan ryggrad (2012), Kärleken passerade här en gång (2013) och Så länge du är min syster (2014).

Gästinformation

Josefine Lindén är författare och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2014 med spänningsromanen Tiden går så långsamt när man tittar på den. Just nu är hon aktuell med ungdomsromanen TIFO, utgiven på Natur & Kultur.

Etiketter

Sök efter boken

Redan omslaget till Vara Frank skvallrar om att det här är något annat än det Peo Bengtsson skrivit tidigare. Jag som är vansinnigt förtjust i hans tidigare böcker som Så länge du är min syster blir både nyfiken och orolig. Somrig feelgood? Ska ingenting skava nu? Hur ska hans meningar som tenderar att bli till geniala knivar i maggropen på mig anpassa sig till det här?
Alldeles ypperligt, ska det visa sig.
Frank jobbar som kock på Berns i Stockholm. Han är gift med Vibeke och tillsammans har de en dotter, Hanna. Det mesta är rätt okej. Men så börjar en ny kille på jobbet, Mårten. Det är något med honom. Något som gör att Frank vill stanna kvar när resten av kollegorna går hem. Mitt i allt blir Vibeke erbjuden ett jobb i Köpenhamn och vill att hela familjen flyttar till hennes ursprungliga stad. Något Frank hade ropat ja till direkt om frågan kommit innan Mårten …
Ni hör ju. Det är ett ljuvligt upplägg som gjort för dramatik. Språket är precis lika vackert och genomtänkt som i Bengtssons tidigare verk och inget är förutsägbart. Slutet ska vi inte ens tala om. Dialogen flyter och miljöerna är intressanta, Stockholms restaurangvärlds stökighet varvas med slackerliv på franska Rivieran dit några av personerna tar sin tillflykt. Nice är min andra hemstad och den är riktigt väl skildrad i Vara Frank.
Han ställer ner sitt glas framför mig och synar mig. Jag stelnar till. Fångad av värmen som slår emot mig, likt rådjuret som paralyseras av lyktorna från bilen som närmar sig i hög hastighet.
”Det fanns en man där i köket”, säger Mårten. ”Danny. Han kom ursprungligen från USA, var född och uppväxt i Minnesota, en jude som återvände till Israel och blev bofast på kibbutzen.”
”Jaha.”
”Han lärde mig laga mat. En man med stor pondus och härligt frisinne.”
”Så det var din lärare?”
”Ja. Och ibland låg vi med varandra.”
Han säger det så och väntar på min reaktion.
”Du är bisexuell, är det vad du vill säga?” fortsätter jag.
Han kan inte hejda sig. När jag säger bisexuell så skrattar han. Vi sitter så ett tag, jag vet inte hur lång tid. Men pinsamt länge.
”Jag ville att du skulle veta”, säger han. ”Att jag har testat båda sorter.”
Boken är inte på något sätt en utredande historia om att hitta sin sexualitet, inte heller slösar Bengtsson bort berättelsen på onödigt kladdiga sexscener. Det här är en vansinnigt välskriven Feelgood-roman som är omöjlig att lägga ifrån sig och som stannar kvar när sista meningen är läst.

torsdag 14 april 2016

Oansenligt.se






Nytt projekt drar igång nu, på oansenligt.se En bloggcast ser dagens ljus.

Välkommen att delta i samtalet om du vill.

Vi kommer att diskutera allt det där som du har funderat över, men aldrig vågat fråga om. Förrän nu, då.

/Peo 

torsdag 7 april 2016

KULTUR & NÖJE ÖLANDSBLADET 2016-04-07

Bestämma sig
Den som är frank är ärlig och rak. För Frank är det inte det lättaste. Men kärlek handlar om att bestämma sig!


ROMAN

Vara frank

Peo Bengtsson (Massolit förlag)


Vara frank, är Peo Bengtssons fjärde roman. Frank Lundström, 36 är kock på lyxkrogen Berns i Stockholm. Han älskar Vibeke och dottern Hanna, de har det fint ihop. Han trivs på jobbet trots de hårda arbetsvillkoren som skildras sakkunnigt. Det är svårt för de flesta att få vardagens alla krav att gå ihop. Jobb, familjerelationer, vänskap och kolleger, allt hänger på hur man sköter sina kort. Alkohol- och drogkulturen är frestande nära över allt i det hektiska liv som Frank och hans kolleger lever, det är en prestation att inte dras med i karusellen. Vibeke erbjuds ett toppjobb i sin hemstad, Köpenhamn, allt ställs på sin spets, hon vill ha familjen med sig dit men Frank vet inte vad han vill, han ifrågasätter sina val i livet. I stunder av eftertanke ser han i minnesbilder tillbaka på uppväxtåren. Resorna, läroåren - och så kom hon, den stora kärleken. På jobbet möter Frank nya känslor han inte förstår och undrar om han älskar på ett nytt sätt och Vibeke, älskar hon honom och är de nya känslorna besvarade. Kan den som svikit bli förlåten och ändå bli älskad? Det direkta tilltalet i denna moderna kärlekshistoria gör att man tar den till sig med hull och hår. Romanen är genomlyst av den musik som lämnat avtryck från Peo Bengtssons tidigare musikerliv. Det är korta kapitel, ett flyhänt språk, slutet på historien är helt i linje med hur många människor hanterar de känslor som kallas kärlek.


Du hinner.

Jag fick en föraning om den stundande sommarnatten när jag cyklade hem genom Vasastan på folktomma gator i natt. Det gick så lätt att andas.

A säger att han måste härifrån, att folksamlingarna i tunnelbanan kväver.

Jag önskar att jag kunde lägga en hand på min stressade väns axel och få honom att ta det lugnare.
Säga: det finns kvar i morgon, du hinner.

Svårt att inte rusa, lägga i en högre växel. Alla andra gör ju.

För mig räcker det med en horisont, då klarar jag mig bra, säger jag.

Finns väl ingen horisont här? frågar A.

Vet inte. Den har definitivt flyttat på sig, så mycket vågar jag säga. Vi måste titta åt ett annat håll om vi ska få syn på den igen. Och jag erkänner att jag googlar på hus i andra delar av landet, fast jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag verkligen hittar något som jag vill ha.

Alla känns olyckliga, säger A. Det är inget han inbillar sig, han vet med säkerhet.

Hur skulle jag kunna säga emot? Jag är inte lika säker som han, men nog ligger det något i vad han säger.

Men på de nedsläckta, folktomma gatorna kändes det ändå hoppfullt. Bilarna stod parkerade i djupsömn. Mina barn låg i sina sängar. Allt var stilla.

Jag tänkte att vi kommer att klara det.

/P.



måndag 4 april 2016

Can we be friends and do cool stuff together?

Visst, vi ställde om klockan och fick ljuset åter och plötsligt vill inte kroppen dra sig undan längre, den vill ut till folksamlingarna och huvudet är fullt av liv igen. Det är bra, de svartvita månaderna har vi bakom oss för den här gången och jag har skrivit långt på ett manus i några månader som jag tror får vila nu. Det är bara det gamla vanliga; måste leva också, inte bara skriva, det blir dåligt i slutändan.

"Du kanske skulle hålla på med nån annan uttrycksform?" säger H när vi ses på Mellqvist.

"Som till exempel?"

"Lera. Sprit. Eller båda."

"Du, jag är inte utbränd! Jag tar bara en paus från skrivandet."

Man märker att det är vår på joggarna runt Karlbergskanalen, de har inte kvar det där tunnelseendet i ögonen, nu plötsligt ska det skapas ögonkontakt med de man möter. Det ska sättas upp tummar i luften för att visa hur bra vi har det, gemensamt på våra träningspass. Folk stannar mitt i löpningen för att byta telefonnummer. Hundtricket är ersatt av joggingtricket, där har ni en spaning för våren, gott folk.

Jag tror att en resa skulle göra gott. Helst vill jag till Nice - som alltid - för att gå i Franks fotspår och äta saker från havet på Turin. Jag brukar aldrig komma längre än Nice, alltså Monte Carlo är bara ett stenkast bort men jag känner ändå att Nice räcker. Jag är färdig med casinoromantiken, eller så har jag bara blivit för gammal, och nöjer mig med syltorna ett par kvarter upp från Anglais, där man får sex ostron för sjuttio spänn och då ingår vinet.

"Om du reser till Rivieran så börjar du bara ta anteckningar", säger H. "Och sen blir det höst och så kan du inte låta bli att sätta dig på arslet igen och försöka göra story av alltsammans."

Får hjärtklappning. Behöver en paus.

"Lera", säger du. "Undrar om Medborgarskolan har några kurser i vår."

/Peo