måndag 31 mars 2014

Redaktionsmöte på förlaget.

"Okej", säger Pamela när hon öppnar mötet. "Vad har vi?"

"Jag har läst etthundrafyrtio brev från människor den här veckan", säger jag.

"Och jag åttiofem", fyller Majken i.

"Och?"

Pamela undrar om vi har hittat något av värde, någon vi önskar få läsa manuset av. Jag skakar på huvudet, svarar att jag inte har hittat någon som har fångat mitt intresse. Majken säger att hon möjligen kan ha hittat två.

"Den ena skriver att hon har ett manus om en författare som sitter i Paris och försöker bli författare. Under tiden driver hon runt på krogarna och träffar knäppa människor."

"Nej tack. Den genren är för evigt död", svarar Pamela. "Den andra? Vad handlar det manuset om?"

"Om livet på skatteverket. Personen beskriver sitt manus som en kontorsroman."

"Är det allt?" frågar jag.

Majken nickar. Det är allt. Vi tittar på varandra, alla tre, söker efter svar i varandras ögon.

"Ska jag be om kontorsromanen?" frågar Majken.

"Du säljer inte in det tillräckligt", säger jag. "Jag blir inte sugen alls. Du måste nog berätta mer."

"Men jag gillar införsäljningen av manuset", fortsätter Majken: "Det här är en berättelse från Skatteverket. En kontorsroman om en stämpelklocka, lunchrasterna och ledan."

"Jag vet inte", säger Pamela. "Det räcker inte."

"Då har vi alltså haft bokförlag i en vecka, läst två- trehundra mejl från människor som har manus, men fortfarande inte hittat något?" frågar jag, bara för att summera.

"Så är det", fyller Majken och Pamela i.

"Ska vi gå ut i Vasaparken och sätta oss på caféet? Ta halvdag i dag?" säger jag.

Tjejerna nickar.


fredag 28 mars 2014

Greger har jag fått för mina synders skull.

"Så hur var resan med förlaget till Nice?" frågar Greger.

Vi äter lunch vid Jarlaplan och Greger har precis kommenterat att jag inte har någon solbränna.

"Men jag har suttit i skuggan på uteserveringar", försöker jag. "Solen är inte bra för mig längre."

Men Greger är inte övertygad.

"Finns det bildbevis på att du verkligen har varit i väg?"

"Pamela och Majken kan intyga. Lägg av nu."

"Så hur var resan då?"

"Det var fint. Vi flög ner, käkade ostron på Café de Turin, jag köpte skor och tittade på havet."

"Men vad bestod teambuildingen av då?"

"Ingenting. Vi bara hängde tillsammans, förlaget. Inga diskussioner om strategier eller sånt, det där vet vi redan. Vi söker följebrev, inte manus i första hand. Folk får sälja in sig själva först, sedan läser vi deras manus. Inga konstigheter."

"Okej", svarar Greger.

"Idag öppnar jag brev hela dagen i inkorgen och letar författare."

"Tror du Pamela skulle vara intresserad av att gå ut med mig?"

"Va?"

"Majken då? Jag är inte omöjlig."

"Greger, sluta. Det där är mina kollegor. Det är kvinnor med förhållanden."

"Det har aldrig hindrat någon tidigare."

Lunchen är över. Jag måste tillbaka till kontoret. Jag tar bussen ett par hållplatser, den stannar i princip utanför vårt kontor. Sedan kliver jag in genom dörren.

"Du, Peo", säger Majken när jag tar av mig rocken, "vem är Greger?"

"Vadå? Vad har hänt?"

"Nån Greger ringde för tio minuter sedan och sa att han hade fått tillåtelse att träffa antingen Pamela eller mig på café och pitcha en bokidé. Han skulle hälsa från dig, sa han."

fredag 21 mars 2014

Förolämpningar och firmafest i Frankrike.

Pamela kommer in till kontoret och är skitförbannad.

"Vet ni vad som hände mig i morse?" frågar hon, trots att det bara är jag på plats. Majken syns inte till ännu, men tydligen så niar Pamela mig.

"Nej, berätta."

"Grannen i hissen säger plötsligt man kan inte tro att du fyller 43 i år till mig."

"Känner ni varandra?"

"Nej. Så kanske säger grannen så för att bryta tystnaden, jag vet inte. Jag säger åh, tack och då svarar grannen jag trodde du var äldre."

"Vad i helvete."

"Nu skiter vi i det här. Nu åker vi till Nice."

"Sa du det till grannen?"

"Nej, jag säger det till dig nu. Vi sticker nu. Dags att fira att bokförlaget Stockholm Under Ytan är alive & kicking."

"Jag är säker på att vi hittar vår första författare snart."

"Jag vill ha ostron och rosé", svarar Pamela.


torsdag 20 mars 2014

Vi jobbar på som vanligt. Eller jag vet inte.

"Nu har jag läst alla mejl", säger Pamela och skiner upp.

"Hittade du något?"

Hon har suttit djupt koncentrerad i två timmar, öppnat och stängt fönster på datorn, tagit sitt arbete på stort allvar. Jag är nyfiken.

"Nix", svarar hon. "Inte bland det som har kommit in än så länge. Men det plingar till hela tiden i inkorgen, så nu tar jag lunch och sen finns det nya brev att läsa."

"Jag har tänkt på en sak", säger jag och stryker bort mozzarella ur mungipan. "Är det inte ett problem att folk vill läsa så lite och skriva så mycket?"

"Klart det är", svarar Pamela. "Ingen köper böcker, men alla skriver dem."

"Vilket leder oss till om det är så jävla smart av oss att starta bokförlag", fyller jag på.

"Fast vi ska bara kontraktera superstjärnor, folk som verkligen kan skriva böcker så att folk vill läsa dem."

"Givetvis", säger jag. "Du är VD. Du måste säga så."

"Det är min fasta övertygelse också."

"En annan sak som slår mig är att vi glömde fråga Majken om hon ville följa med på lunch."

Pamela stannar upp mitt i en tugga. Båda glömde.

"Å fan", säger hon.

Vi äter upp snabbt och rusar tillbaka. Där sitter Majken vid sitt skrivbord och jobbar.

"Hej", säger hon. "Var har ni varit?"

"Ute bara", svarar jag.

"Jag är hungrig", säger Majken. "Ska vi gå på lunch?"


onsdag 19 mars 2014

Dagens brevskörd.

Pamela, Stockholm Under Ytans VD, öppnade mejlen till vår brevlåda i morse och började läsa.

"Okej", sa hon. "Hämta mig en kopp kaffe och en macka för nu börjar arbetet."

"Har det kommit in mycket?" frågade jag.

"47 brev på ett dygn. Är det mycket eller lite?"

"Det låter som rätt mycket, tycker jag."

"Nu ska vi se om det finns några talanger där ute, som kan berätta för oss varför vi ska läsa deras manus."

Jag hämtade kaffe och ostsmörgås och lät henne vara i fred. Jag gick bort till Majken och ställde mig vid hennes skrivbord.

"Ska du också ha kaffe och macka?"

Hon tittade upp från skärmen. Tydligen avbröt jag henne mitt i något. Majken kommer att vara vår formgivare och redaktör, även om det är tänkt att jag ska sköta det mesta av redaktörsarbetet när vi väl hittar manus vi vill jobba med. Men nu i början får vi alla göra allt, tror jag.

"Nej tack. Jag jobbar på distribution och mot tryckerier idag. Kollar avtal och sånt. Stör mig inte."

Fine. Jag satte mig borta vid stereon och började bläddra bland skivorna.

"Vad ska vi lyssna på?" frågade jag högt för att tjejerna skulle höra.

"Schhhh", sa båda samtidigt.

Hackordningen på bokförlaget är redan satt, tänkte jag. Tjejerna drar in stålarna och hittar manusen. Jag spelar skivor med Bruce Springsteen.


tisdag 18 mars 2014

Uppdatering från Bokförlaget Stockholm Under Ytan.

Det är bråda dagar.

Arbetet med att sätta upp ett kontor för tre personer fortsätter. Vi öppnar brevlådan inom kort, till bokförlaget Stockholm Under Ytan. Till den kommer Sveriges största författartalanger att kunna skicka sina personliga brev och berätta varför vi ska läsa deras manus. Om de lyckas övertala oss, ber vi om manuset. Annars är det tyst.

Vi börjar med en teambuilding i Nice, med start nu på fredag. Hela förlaget (alltså tre personer....) åker till Frankrike för att fira. Pamela, vår VD, har bokat en yacht som ligger för ankar där nere. Det blir drinkar och sol och ostron.

"Men alltså, vad firar vi?" frågade jag aningslöst.

Vi känner varandra väl, men tydligen inte väl. Hon fick en bekymmersrynka i pannan.

"Peo. Om vi öppnar upp förlaget, om vi äntligen går i mål med våra planer, då måste vi väl fira det?" sa hon.

Och visst. Det måste vi ju. Jag gillar inställningen.

I övrigt noterar jag att 82 % av mitt Twitter- och Instagramflöde befann sig på Dixie Chicks igår kväll. Jag vet inte om det säger mest om dem, om mig, eller om Dixie Chicks.

/Peo






Kalla mig inte hipster, Hipster.

"Det är egentligen fel att kalla mig för hipster", säger Holger och kliar sig i skägget. "Jag går ju bara i frontlinjen för hela mänskligheten."

Jag funderar.

"Så du menar att ditt skägg, dina byxor i ekologisk bomull och ditt poesiläsande bara innebär att du ligger tre år före alla andra?"

Holger nickar. Det menar han. Och så kan man ju se det hela, förstås.

"Men då undrar jag en sak", säger jag. "Hur tänker du kring att du bara lyssnar på Kent och Toni Holgersson?"

Han ser sårad ut. Jag kommer åt hans ömma punkt, vi vet det båda två.

"Ja det där är ju som det är", säger han. "Även en man i frontlinjen kan behöva vara fem år bakom alla andra i vissa avseenden. Man får helt enkelt välja sina strider."

Jag tänker att det verkar finnas extremt många strider som Holger inte väljer. Men det säger jag inte. Vill inte starta ett bråk. Men om Holger är frontlinjen, då har vi förlorat kriget mot ledan.

"Fast nu ska jag erkänna något för dig", fortsätter Holger. "Ibland vill jag bara ta fram rakhyveln och sätta på mig en kostym och gå till ett skrivbord och vara som ni andra."

"Strunta i rakhyveln", svarar jag. "Du kan väl åtminstone hoppa upp i barberarstolen där vid Hornstull och pröjsa femtonhundra spänn för rakningen?"

Holger får ett trött ansiktsuttryck. Men han nickar.

"Ja, du har rätt", säger han. "Avvänjningen måste ske gradvis, det inser jag ju."


måndag 17 mars 2014

Stockholm Under Ytan startar bokförlag.

Nu när Stockholm Under Ytan står i startgroparna att starta upp bokförlag, efter nästan ett års planering och samtal med alla inblandade om inriktning, har vi kommit fram till följande:

Vi tänker inte ta emot spontanmanus. Vi kommer bara att läsa personliga brev, de så kallade följebreven som brukar medfölja inskickade manus. Om vi tycker om följebrevet, kommer vi att svara och be om att få manuset skickat till Stockholm Under Ytan.

Alltså: Brev först, manus sedan.

Vi tror alla att det är rätt väg att gå, för att hitta de riktigt genuina talangerna. Rätt eller fel? Det får tiden utvisa.

Vad letar vi efter? Bra romaner, skönlitteratur, prosa i första hand, men även lyrik kan komma i fråga. Allt hänger på det där följebrevet...Hur säljer du in dig själv och ditt manus? Innan det är gjort läser vi inte en rad.

/p

fredag 14 mars 2014

Vill tipsa om ett par bokbloggar.

Tiden är knapp. Jag hinner inte följa så många bloggar, men det finns lite måsteläsning där ute.

En bokblogg som jag följer, är Bokboxen. Jag hade äran att få skriva en text åt dem i höstas. Den hittar du här: LÄNK TILL BOKBOXEN. Bokboxen uppdateras ofta och de skriver om alla nya boksläpp.

Måste också tipsa er om MARCUSBIBLIOTEKET. Det är ju en rätt känd blogg som har vunnit priser osv, men om någon missat den så. Han verkar lägga ner en hel del tid på sin blogg, vilket ju alltid är kul när resultatet blir bra. Att han sågade "Kärleken passerade här en gång" spelar ingen roll. Det är en fin bokblogg!

Till sist: Kolla också in BREAKFASTBOOKCLUB som är bra.

Sporadiskt läser jag flera andra bokbloggar också, så jag vill inte trampa någon på tårna. Det finns massor av bra bokbloggar. Men just idag lyfter jag fram dessa tre.

/p

torsdag 13 mars 2014

Christine gör en temaplatta

"Vi har startat ett band", säger Christine när jag möter upp henne på Medborgarplatsen och gör henne sällskap bort till Babylon.

"Ett band? Är det så dags?"

Jag hör ju hur missunnsamt det låter. Det är pinsamt att jag inte kan kontrollera mitt röstläge bättre, men det är så mycket besvikelser som poppar upp till ytan så fort någon berättar att de gör något konstnärligt; exempelvis som att starta band. Jag hade såna ambitioner en gång i tiden, jag ville spela piano i ett band, turnera världen runt, bli rik och få åka limousine i San Fran.

"Ja, jag vet", svarar Christine. "Det är något jag borde ha gjort för länge sen. Men nu blir det av i alla fall."

"Vad heter ni?"

"Medelålderskris."

"Va?"

"Medelålderskris. Vi heter så."

Jag letar efter ord. Vet inte vad jag ska säga. Famlar i tomma intet efter meningar.

"Men? Varför?"

"För oss är det viktigt att kommentera vår samtid och dessutom måste vi vara ärliga mot oss själva och vår publik. Så då är Medelålderskris ett bra namn på oss."

"Vad sjunger ni om då?"

Men Christine hinner inte svara. Hon har något annat att berätta.

"Och vi har fått skivkontrakt!"

Nu får jag riktig ångest. Har Christine fått skivkontrakt istället för mig? Fy. Fan.

"Åh, vad roligt", ljuger jag.

"Först singeln heter Reporäntan och släpps om tre veckor."

"Låt mig gissa: Ni sjunger om ämnen som berör folk där vi befinner oss just nu?"

"Alltså, det är en temaplatta vi har gjort. Som tar upp och försöker belysa alla aspekter av bostadsmarknaden. Det är viktigt att både köpare och säljare och mäklare får komma till tals på vår skiva. Du vet, det är faktiskt jobbigt att behöva befinna sig på bostadsmarknaden. Det handlar vår musik om."

"Okej okej", svarar jag och känner mig inte så avundsjuk längre. "Är det okej om jag startar ett band som heter Midlife crisis? Och som har Stefan Ingves på bas?"

"Vadå? Ska du sko dig på oss? Sno vår idé?"

"Jag skojade bara. Stefan Ingves spelar nog inte bas."

Men Christine blänger på mig. Hon är inte road. Inte jag heller.

"Du måste ta dig ur din medelålderskris", säger hon. "Den klär dig verkligen inte."

 

måndag 10 mars 2014

måndag 3 mars 2014

Jag tar blandad rutten fisk för en hundring.

Det är klart att det blev jättekonstigt när jag beställde två hästhuvuden från slaktaren uppe i Dalarna, och sen la dem i fotändan av sängarna hos Greger och Adrian.

"Ja, det var dumt", erkände jag långt senare när vi satt på Rörstrandsgatan i eftermiddagssolen.

"Jag förlåter dig allt utom det", sa Greger.

Fast allvarligt talat: Greger lurade in mig på banken i motorcykelhjälm och jag gick på det. Jag hann ta fyra steg inne i banklokalen och se personal slänga sig ner mot golvet, innan tre poliser kom inrusande genom bakdörren med vapnen dragna. Arresten var inget vidare.

"Men det sämsta nånsin var väl ändå min svensexa", fyllde Adrian på. "Ni söp ner mig och satte mig på ett plan utan pass till Kreta."

"Ja, det var tragiskt", svarade jag.

"För vem?" undrade Adrian.

Och det var det ju inte så lätt att besvara.

"Okej okej okej", sa Greger. "Nu lägger vi ner. Inget mer skit, hör ni det?"

"Man borde starta en blogg och skriva om allt skräp ni har hittat på genom åren", sa jag. "Ingen skulle tro mig."

"Om du startar en blogg så startar jag två", fyllde Greger på. "För varje ont inlägg från dig producerar jag dubbelt. Sanningen måste fram."

"Har ni inga jobb att gå till?" undrade caféägaren när han gjorde rent på bordet vi satt vid. "Ni skrämmer bort mina andra gäster."

"Fick vi nyss en ny fiende?" frågade Adrian när vi slokörade promenerade bort mot Vasaparken.

"Vi tar hand om honom först", svarade jag. "Men sen tänker jag ta hand om er. En gång för alla."

"Skicka ingen rutten fisk med posten bara", sa Greger.