Sara kom hem från Nya Zeeland och jag märkte det inte ens.
Hon satt vid sitt skrivbord. Jag gick fram med en pappersbunt som jag la på hennes plats. Jag tänkte att hon hade solat solarium. Frågade henne när hon trodde att hon kunde vara klar med rapporterna. Hon svarade att jag kunde få dem senare samma eftermiddag. Och nöjd med det svaret gick jag in på mitt rum igen. Strax därefter kom Patrik in till mig och stängde dörren efter sig.
"Du är så arrogant" sa han. "Sara har varit bortrest i ett år och på sin första dag på jobbet så går du bara fram till henne och lägger på henne arbete utan att ens fråga hur hon har haft det."
"Va? Har Sara varit bortrest?"
"I ett helt jävla år!"
"Det har jag helt missat."
Patrik suckade och gick ut igen. Jag blev ensam med mig själv.
Ingenting spelar någon som helst roll. Du kan resa bort ett år och komma tillbaka och vara helt förändrad. Mer levande och pånyttfödd. Men vi ska ta det ur dig. Vi ska stoppa in dig i maskineriet igen och göra dig till en av oss. Vi kommer att mala ner dig och dina nya känslor till en grå klump och sedan bunta ihop dig med ditt gamla liv igen. Var så säker. Tänkte jag inne på mitt rum och visste att det var sant.
Jag visste att jag borde gå ut till Sara och be om ursäkt. Försöka göra mig till en mindre skitstövel. Men så insåg jag hur väldigt få saker här i världen det finns som det verkligen är värt att kämpa för. Och Sara var inte en av dem.
Allting är meningslöst. Det är en insikt som vi förr eller senare gör, vi människor på jorden. Vissa kommer på det tidigt i sina liv. Andra tar trettio, fyrtio, femtio, kanske sextio år på sig. Och vissa människor kommer aldrig till den insikten.
Dom är givetvis de mest lyckliga.
måndag 23 maj 2011
söndag 22 maj 2011
att göra en panelhöna av en fjäder
Står i köket. Kokar ett ägg barfota. Har spelat in arton timmar med Ring P1 på min hårddisk och nu kör jag det på repeat. Sommaren står för dörren.
Jag har ställt in betalningarna. Känner mig som Grekland. Fast med insikt.
Ända sedan jag förköpte mig på Bill Cosby-tröjor på Beyond Retro så har jag haft svårt att komma på fötter igen ekonomiskt. Och ingen tar mig på allvar längre.
Jag drömmer fortfarande om min förra pojkvän. Han var bäst i världen på att kasta slängkyssar. Dessutom smakade han grapefrukt. Jag kommer aldrig över honom. Tröjorna var till honom, men när han inte ville ha dem så har jag burit dem själv som ett statement.
Herregud jag ser mitt ansikte i spegeln. Det gör ont att titta på mig själv. Jag ser en spegelbild som värker.
Minns hans sista ord innan han gick, som förklaring till varför vi inte kunde vara tillsammans mer.
Ditt liv är ingen cliffhanger, precis.
Så sa han.
Jag har ställt in betalningarna. Känner mig som Grekland. Fast med insikt.
Ända sedan jag förköpte mig på Bill Cosby-tröjor på Beyond Retro så har jag haft svårt att komma på fötter igen ekonomiskt. Och ingen tar mig på allvar längre.
Jag drömmer fortfarande om min förra pojkvän. Han var bäst i världen på att kasta slängkyssar. Dessutom smakade han grapefrukt. Jag kommer aldrig över honom. Tröjorna var till honom, men när han inte ville ha dem så har jag burit dem själv som ett statement.
Herregud jag ser mitt ansikte i spegeln. Det gör ont att titta på mig själv. Jag ser en spegelbild som värker.
Minns hans sista ord innan han gick, som förklaring till varför vi inte kunde vara tillsammans mer.
Ditt liv är ingen cliffhanger, precis.
Så sa han.
lördag 21 maj 2011
Pokerturnering
Spelar en pokerturnering den här helgen. Vi befinner oss någonstans kring Gärdet, i en skitig källarlokal som Gud har glömt.
Jag fick komma med på nåder och nu ligger jag kraftigt back. Vi sitter på olika bord i tvåtimmarspass. Totalt är det fyra bord i lokalen. Efter två timmar roterar deltagarna och efter en kortare paus sätter en ny runda igång.
Insatserna är för höga för mitt eget bästa och jag gillar inte att det står gorillor vid utgången som jag vet är beväpnade. Det är så arrangören jobbar, det har jag hört förut. Ingen tar sig härifrån förr än arrangören har bestämt det. Redan har en kille pratat om att han misstänker märkta kortlekar och fusk. Honom släpade de ut ur lokalen. Jag frågade: Vad händer med honom? Men ingen svarade mig. Jag fick bara fem nya kort.
När jag måste gå på toaletten följer en gorilla med. Toaletten är en röd hink på golvet i ett angränsande cykelrum. Jag ställer mig framför hinken och gorillan står bakom mig och vaktar. Jag försökte skämta om att gorillan kunde få hålla den åt mig om han ville. Fler sådana skämt kan nog kosta mig ett par framtänder.
Jag måste försöka spela mig ur den här knipan. Ligger som sagt ganska mycket back. Runt sjuttiotusen. Men jag vet att jag kan komma igen. Jag har det i mig. Det gäller bara att spela diciplinerat och hålla räkningen.
Jag älskar verkligen poker.
Jag fick komma med på nåder och nu ligger jag kraftigt back. Vi sitter på olika bord i tvåtimmarspass. Totalt är det fyra bord i lokalen. Efter två timmar roterar deltagarna och efter en kortare paus sätter en ny runda igång.
Insatserna är för höga för mitt eget bästa och jag gillar inte att det står gorillor vid utgången som jag vet är beväpnade. Det är så arrangören jobbar, det har jag hört förut. Ingen tar sig härifrån förr än arrangören har bestämt det. Redan har en kille pratat om att han misstänker märkta kortlekar och fusk. Honom släpade de ut ur lokalen. Jag frågade: Vad händer med honom? Men ingen svarade mig. Jag fick bara fem nya kort.
När jag måste gå på toaletten följer en gorilla med. Toaletten är en röd hink på golvet i ett angränsande cykelrum. Jag ställer mig framför hinken och gorillan står bakom mig och vaktar. Jag försökte skämta om att gorillan kunde få hålla den åt mig om han ville. Fler sådana skämt kan nog kosta mig ett par framtänder.
Jag måste försöka spela mig ur den här knipan. Ligger som sagt ganska mycket back. Runt sjuttiotusen. Men jag vet att jag kan komma igen. Jag har det i mig. Det gäller bara att spela diciplinerat och hålla räkningen.
Jag älskar verkligen poker.
fredag 20 maj 2011
Big Business
Själv sitter man och googlar stulna Nespressobryggare på nätet och på Blocket.
I jämförelse med min bästa vän, som igår fick nytt jobb och tjänstebil. Pengar är inte längre en trång sektor, så att säga.
Hur som helst så har jag hittat en bryggare som jag kan tänka mig att köpa loss billigt. Tyvärr finns den ute i Tullinge.
Den kostar 1500 i nypris och jag kan säkert få den för 500 om jag prutar. Det är helt okej. Men förödmjukelsen att behöva åka ut i Tullinge kan inte mätas i pengar.
Så jag avstår.
Riche, once again.
På Riche.
Som vanligt.
Har nästan helt slutat att försöka.
Slentriandricker mina öl.
Nickar igenkännande åt någon då och då.
Suckar inombords.
Ser en som jag aldrig har sett förut.
Det handlar inte om att samla mod.
Det handlar om att orka.
Går fram.
Hon synar mig.
Säger.
Dig kan jag inte ligga med.
Inte ens för en Gucci-väska.
torsdag 19 maj 2011
Logeråtta
Lyckas ta mig in backstage efter spelningen med The National på Cirkus. Går rakt fram till sångaren och säger åt honom att hälla upp en drink åt mig. Sen berättar jag att spelningen var OK men att det fanns vissa saker som måste justeras till kommande gig.
Efter det raggar jag på en tjej som står lutad mot kylskåpet. Jag drar en vals om att jag skriver låtar till bandets nästa skiva och att jag räknar med att ha med sju spår när den väl kommer ut om ett år. Hon verkar ganska väck men blir ändå lite imponerad. Jag puttar undan henne och plockar ut ett par Becks ur kylskåpet som jag öppnar med tänderna. Jag räcker över en bärs till henne.
Det kommer in en snubbe i prickig kavaj som verkar vara turnéledare eller nåt. Dom där jävlarna ska man hålla sig undan. De har en näsa för att nosa upp logeråttor och slänga ut dem. Jag låtsas vara inbegripen i ett djupt samtal med tjejen och hon protesterar inte; hon flinar bara och kan inte fixera blicken.
Mycket riktigt. Den prickiga kavajen lägger en hand på min axel och frågar mig på engelska vem jag är. Det ska han skita i. Jag får tag i en gitarrsladd som hänger på en krok och kastar den runt hans hals och drar åt. Tvingar ner honom på knä. Några ur bandet reser sig ur sofforna och tänker kasta sig över mig. Jag knäar den prickiga kavajen över näsan så att blodet sprutar. Sedan backar jag ut ur lokalen och tar tjejen med mig. Ingen rör sig när vi försvinner ut i Stockholmsnatten.
Jag får tag i en taxi och vi hoppar in i baksätet.
"Jag kan inte förklara det där" säger jag till tjejen.
"Du behöver inte förklara" säger hon. "Det är så jävla coolt att du skriver låtar till The National tycker jag."
"Sure baby. Det är jag som drar in all stim."
Efter det raggar jag på en tjej som står lutad mot kylskåpet. Jag drar en vals om att jag skriver låtar till bandets nästa skiva och att jag räknar med att ha med sju spår när den väl kommer ut om ett år. Hon verkar ganska väck men blir ändå lite imponerad. Jag puttar undan henne och plockar ut ett par Becks ur kylskåpet som jag öppnar med tänderna. Jag räcker över en bärs till henne.
Det kommer in en snubbe i prickig kavaj som verkar vara turnéledare eller nåt. Dom där jävlarna ska man hålla sig undan. De har en näsa för att nosa upp logeråttor och slänga ut dem. Jag låtsas vara inbegripen i ett djupt samtal med tjejen och hon protesterar inte; hon flinar bara och kan inte fixera blicken.
Mycket riktigt. Den prickiga kavajen lägger en hand på min axel och frågar mig på engelska vem jag är. Det ska han skita i. Jag får tag i en gitarrsladd som hänger på en krok och kastar den runt hans hals och drar åt. Tvingar ner honom på knä. Några ur bandet reser sig ur sofforna och tänker kasta sig över mig. Jag knäar den prickiga kavajen över näsan så att blodet sprutar. Sedan backar jag ut ur lokalen och tar tjejen med mig. Ingen rör sig när vi försvinner ut i Stockholmsnatten.
Jag får tag i en taxi och vi hoppar in i baksätet.
"Jag kan inte förklara det där" säger jag till tjejen.
"Du behöver inte förklara" säger hon. "Det är så jävla coolt att du skriver låtar till The National tycker jag."
"Sure baby. Det är jag som drar in all stim."
Fyrtioårskris
"Pappa, varför har du bröst?"
"På A svarar jag det har du inte med att göra och på B när flyttar du hemifrån?"
"På A svarar jag det har du inte med att göra och på B när flyttar du hemifrån?"
onsdag 18 maj 2011
Moonraker
Så här är det: Jag tillbringar mycket tid på resande fot. Min fru - som snart inte längre är min fru - säger att jag är fler timmar om dygnet ombord på ett flygplan än hemma i vårt kök. Det må så vara. Men så drar jag också hem 32 miljoner om året, för henne att sätta sprätt på. Om hon ändå vore den traditionella gamla golddiggern som köpte pälsar för pengarna. Eller renoverade huset om och om igen.
"Vart fan tar alla pengar vägen?" frågade jag sist jag såg henne.
"Jag sparar till en rymdresa. Jag tänker flyga till Pluto" svarade hon.
Så då var det bara att sätta sig på ett plan igen för att dra in mer kosing. Men nu lämnar hon mig.
"Du får huset, barnen, hundarna och kandelabrarna" sa hon när hon fick tag i mig nere i Spanien.
Hur fan kunde det bli så här? Jag måste sluta leva mitt liv på salladsbarer (hjärtat ni vet). Kanske borde jag sadla om, göra något annat. Jag har gjort över åttio resor till Pakistan under en tioårsperiod. Jag kan det där nu.
Samtidigt är det så att det finns ingen bättre än jag. Jag köper in kroppsdelar till välbeställda västerlänningar som inte klarar av att göra den långa resan själva. Jag besöker kunderna i deras sjuksängar, tar reda på de vill ha, sätter mig på planet till Pakistan och köper in det som behövs. Det stående skämtet mellan kollegorna på firman är att vi "skär emellan."
Handelsresande i tandkött.
Jag tar blandade knäskålar för tio miljoner, tack.
Funderar på att köpa mig en ny lever när jag ändå är nere den här gången. Det har gått lite vilt till på sistone. I övrigt så tänker jag försöka övertala min fru att jag får följa med på den där rymdresan. Jag älskar henne fortfarande. Jag ska föreslå att vi älskar som i slutscenen i Moonraker. Det vore något.
"Vart fan tar alla pengar vägen?" frågade jag sist jag såg henne.
"Jag sparar till en rymdresa. Jag tänker flyga till Pluto" svarade hon.
Så då var det bara att sätta sig på ett plan igen för att dra in mer kosing. Men nu lämnar hon mig.
"Du får huset, barnen, hundarna och kandelabrarna" sa hon när hon fick tag i mig nere i Spanien.
Hur fan kunde det bli så här? Jag måste sluta leva mitt liv på salladsbarer (hjärtat ni vet). Kanske borde jag sadla om, göra något annat. Jag har gjort över åttio resor till Pakistan under en tioårsperiod. Jag kan det där nu.
Samtidigt är det så att det finns ingen bättre än jag. Jag köper in kroppsdelar till välbeställda västerlänningar som inte klarar av att göra den långa resan själva. Jag besöker kunderna i deras sjuksängar, tar reda på de vill ha, sätter mig på planet till Pakistan och köper in det som behövs. Det stående skämtet mellan kollegorna på firman är att vi "skär emellan."
Handelsresande i tandkött.
Jag tar blandade knäskålar för tio miljoner, tack.
Funderar på att köpa mig en ny lever när jag ändå är nere den här gången. Det har gått lite vilt till på sistone. I övrigt så tänker jag försöka övertala min fru att jag får följa med på den där rymdresan. Jag älskar henne fortfarande. Jag ska föreslå att vi älskar som i slutscenen i Moonraker. Det vore något.
tisdag 17 maj 2011
Svartmäklare II
Det har blivit några genom åren. Man kommer liksom inte undan dem.
Den här är rödfnasig i ansiktet och skriker åt sin flickvän i mobiltelefonen. Han kallar henne för hora och säger att han aldrig borde ha betalat hennes bröst.
Vi sitter i hans deppiga Volvo och har varit och kollat på en sunkig tvåa på Kungsholmen som han vill att jag betalar fyrahundratusen för. Det finns inget förhandlingsutrymme, förstår jag. Vill jag bo på Kungsholmen så är det bara att betala för svartkontraktet.
Jag sitter tyst och rädd i bilen när han pratar/vrålar till sin flickvän. Jag vill bara bli avsläppt. Det här är en dålig idé. Vid ett rödljus så fingrar jag på dörrhandtaget och överväger att bara hoppa ur. Svartmäklaren fnyser åt mig. Han har avslutat telefonsamtalet.
"Ni vill gärna bo i innerstan men ni vill inte betala" säger han utan att se mig i ögonen.
"Nej jag betalar, det är bara att fyrahundra är väldigt mycket pengar för mig."
"Jag slänger ju i princip lägenheten efter dig" säger han.
Jag funderar. Jag kanske kan få loss ett förskott på arvet. Jag kanske kan sälja mig nere på Plattan. Vad som helst.
Han släpper av mig på Sveavägen och jag hoppar ur. Han vevar ned rutan och spänner ögonen i mig.
"Om några år säljer jag den åt dig för sjuhundratusen. Fattar du? Det är bombsäkert."
Den här är rödfnasig i ansiktet och skriker åt sin flickvän i mobiltelefonen. Han kallar henne för hora och säger att han aldrig borde ha betalat hennes bröst.
Vi sitter i hans deppiga Volvo och har varit och kollat på en sunkig tvåa på Kungsholmen som han vill att jag betalar fyrahundratusen för. Det finns inget förhandlingsutrymme, förstår jag. Vill jag bo på Kungsholmen så är det bara att betala för svartkontraktet.
Jag sitter tyst och rädd i bilen när han pratar/vrålar till sin flickvän. Jag vill bara bli avsläppt. Det här är en dålig idé. Vid ett rödljus så fingrar jag på dörrhandtaget och överväger att bara hoppa ur. Svartmäklaren fnyser åt mig. Han har avslutat telefonsamtalet.
"Ni vill gärna bo i innerstan men ni vill inte betala" säger han utan att se mig i ögonen.
"Nej jag betalar, det är bara att fyrahundra är väldigt mycket pengar för mig."
"Jag slänger ju i princip lägenheten efter dig" säger han.
Jag funderar. Jag kanske kan få loss ett förskott på arvet. Jag kanske kan sälja mig nere på Plattan. Vad som helst.
Han släpper av mig på Sveavägen och jag hoppar ur. Han vevar ned rutan och spänner ögonen i mig.
"Om några år säljer jag den åt dig för sjuhundratusen. Fattar du? Det är bombsäkert."
Porslinsögat
Antonsson på fjärde våningen var den som mamma ständigt varnade oss för när vi var små. Hon sa att vi aldrig fick prata med honom om han försökte närma sig oss. Vi skulle bara hålla oss undan.
Antonsson hade tovigt svart hår och gick jämt i svarta kläder även om det var högsommar och värme. Hans hy var gropig i ansiktet och han haltade när han gick. Vi barn var rädda för honom, men inte bara. Vi hade växt upp med honom. Vi såg honom varje dag och aldrig någonsin gjorde han oss något. Därför blev det naturligt för oss att hälsa på honom när han kom ut från porten. I alla fall om inte våra föräldrar var med.
Det mest spännande med Antonsson var hans porslinsöga. Som ständigt stirrade rakt fram, vart han än tittade. Ingen visste hur han hade fått det eller varför.
Jag var kär i Erik och en dag tog han med mig in i trappuppgången som låg längst bort från min egen och kysste mig. Jag var åtta år och marken smälte under mina fötter. Jag ville inte att Erik skulle sluta. Vi kunde bara stå där i resten av våra liv och låta läpparna mötas. Så tänkte jag.
Plötsligt gick Antonsson förbi och fick syn på oss. Vi stelnade till. Han stannade upp. Hostade och log.
"Hej ungar" sa han. "Vad gör ni?"
"Vi..vi..leker kurragömma" ljög jag.
Antonssons röst var vänligare än vad jag hade kunnat tro. Han såg ut att låta som en galen trollkarl i en äventyrsfilm, men i själva verket lät han mer som en gammal man med ett stort hjärta. Vi stod där ett tag och utbytte frågor och svar med varandra. Erik och jag slappnade av. Antonsson ville oss inget illa. Och då vågade jag fråga om porslinsögat.
Antonsson sa att han hade fått det utstucket med en kniv en gång för länge sedan efter ett parti poker ombord på en båt som kryssade i Karibien. Antonsson var gammal sjöman och hade varit överallt. Ingenting ångrade han, sa han. Till och med ögat ville han inte ha ogjort.
"Det enda som stör är att det kliar bakom ögat ibland" berättade han.
"Vad gör du då?" frågade jag.
"Jag plockar ut det och stoppar in ett finger i ögonhålan och kliar."
Och så spärrade han upp ögonen och lät porslinsögat poppa ut i sin handflata. Sen körde han in ett finger i hålet och grävde runt. När han var klar tryckte han fast ögat igen. Sen gick han.
Erik och jag stod kvar i trappan. Mitt hjärta bultade. En våt fläck hade bildats runt Eriks skor. Han hade kissat på sig.
Efter den gången pratade jag många gånger till med Antonsson. Jag älskade att lyssna på hans historier från olika länder. Däremot kysstes aldrig Erik och jag igen. Vi blev båda lite större av det första mötet med Antonsson och behövde kanske inte varandra mer.
Antonsson hade tovigt svart hår och gick jämt i svarta kläder även om det var högsommar och värme. Hans hy var gropig i ansiktet och han haltade när han gick. Vi barn var rädda för honom, men inte bara. Vi hade växt upp med honom. Vi såg honom varje dag och aldrig någonsin gjorde han oss något. Därför blev det naturligt för oss att hälsa på honom när han kom ut från porten. I alla fall om inte våra föräldrar var med.
Det mest spännande med Antonsson var hans porslinsöga. Som ständigt stirrade rakt fram, vart han än tittade. Ingen visste hur han hade fått det eller varför.
Jag var kär i Erik och en dag tog han med mig in i trappuppgången som låg längst bort från min egen och kysste mig. Jag var åtta år och marken smälte under mina fötter. Jag ville inte att Erik skulle sluta. Vi kunde bara stå där i resten av våra liv och låta läpparna mötas. Så tänkte jag.
Plötsligt gick Antonsson förbi och fick syn på oss. Vi stelnade till. Han stannade upp. Hostade och log.
"Hej ungar" sa han. "Vad gör ni?"
"Vi..vi..leker kurragömma" ljög jag.
Antonssons röst var vänligare än vad jag hade kunnat tro. Han såg ut att låta som en galen trollkarl i en äventyrsfilm, men i själva verket lät han mer som en gammal man med ett stort hjärta. Vi stod där ett tag och utbytte frågor och svar med varandra. Erik och jag slappnade av. Antonsson ville oss inget illa. Och då vågade jag fråga om porslinsögat.
Antonsson sa att han hade fått det utstucket med en kniv en gång för länge sedan efter ett parti poker ombord på en båt som kryssade i Karibien. Antonsson var gammal sjöman och hade varit överallt. Ingenting ångrade han, sa han. Till och med ögat ville han inte ha ogjort.
"Det enda som stör är att det kliar bakom ögat ibland" berättade han.
"Vad gör du då?" frågade jag.
"Jag plockar ut det och stoppar in ett finger i ögonhålan och kliar."
Och så spärrade han upp ögonen och lät porslinsögat poppa ut i sin handflata. Sen körde han in ett finger i hålet och grävde runt. När han var klar tryckte han fast ögat igen. Sen gick han.
Erik och jag stod kvar i trappan. Mitt hjärta bultade. En våt fläck hade bildats runt Eriks skor. Han hade kissat på sig.
Efter den gången pratade jag många gånger till med Antonsson. Jag älskade att lyssna på hans historier från olika länder. Däremot kysstes aldrig Erik och jag igen. Vi blev båda lite större av det första mötet med Antonsson och behövde kanske inte varandra mer.
måndag 16 maj 2011
Bermudatriangeln
Vi kallar henne för Bermudatriangeln eftersom alla killar som blir ihop med henne försvinner från radarn.
Det är så sorgligt. Man gillar någon. Han gillar böcker och sprit. Man presenterar honom för Vendela. Sen ser man aldrig röken av honom igen.
Vendela är en bra tjej. Hon gillar rätt filmer och rätt böcker. Hennes häck är en av de bästa på Kungsholmen. Men hon kapar folk. Det betyder alltså att hon tycker att hon äger folk och deras rättigheter om hon har knullat med dem.
Därför, när jag träffar Andreas för första gången och genast vet att han är en av de finaste människorna jag har träffat (detta har inget med homosexualitet att göra), så inser jag att han aldrig ska få träffa Vendela.
Vi är ute på Nada, på Tranan, på Sturehof och så vidare. Kväll efter kväll. Och alltid träffar vi alla dessa övergivna offer som försöker bli kompis igen, efter Vendela.
"Var är Vendela?" säger de. "Var är Vendela?"
Efter fyra kvällar säger Andreas:
"Vem är Vendela?"
Klart han undrar. Jag säger:
"När det gäller dig, Andreas, så gäller försiktighetsprincipen när det handlar om Vendela."
Och sen kommer hon in genom dörren och får syn på oss.
Det är så sorgligt. Man gillar någon. Han gillar böcker och sprit. Man presenterar honom för Vendela. Sen ser man aldrig röken av honom igen.
Vendela är en bra tjej. Hon gillar rätt filmer och rätt böcker. Hennes häck är en av de bästa på Kungsholmen. Men hon kapar folk. Det betyder alltså att hon tycker att hon äger folk och deras rättigheter om hon har knullat med dem.
Därför, när jag träffar Andreas för första gången och genast vet att han är en av de finaste människorna jag har träffat (detta har inget med homosexualitet att göra), så inser jag att han aldrig ska få träffa Vendela.
Vi är ute på Nada, på Tranan, på Sturehof och så vidare. Kväll efter kväll. Och alltid träffar vi alla dessa övergivna offer som försöker bli kompis igen, efter Vendela.
"Var är Vendela?" säger de. "Var är Vendela?"
Efter fyra kvällar säger Andreas:
"Vem är Vendela?"
Klart han undrar. Jag säger:
"När det gäller dig, Andreas, så gäller försiktighetsprincipen när det handlar om Vendela."
Och sen kommer hon in genom dörren och får syn på oss.
söndag 15 maj 2011
Skor är inget man skämtar om
Skomakaren tog omhand om mina skor. En gammal man som såg ut som en sjöbuse.
"Klack och sula" befallde han.
Jag hade bara tänkt sula om dem, men vågade inte säga emot.
"Du kommer på fredag" fortsatte han. "Då är de klara."
På fredagen skyndade jag mig dit. Ville så gärna ha skorna. Visste att det var de snyggaste skor som jag någonsin haft och misstänkte starkt att de skulle påverka min kväll i rätt riktning. Men skomakaren höll stängt. Det stod på dörren att det skulle vara öppet mellan 10-18 och nu var klockan 16. Men lokalen var nedsläckt och det blev inga skor.
Jag gick dit varje dag i tre veckor efter det. Mina skor. Mina skor. Men det var bara stängt. Och det fanns inget meddelande om varför. Jag fick panik. Darrande läpp. Ett tryck över bröstet. Detta var jordens undergång.
Försökte hitta ett telefonnummer att ringa. Ringde mina vänner i Hells Angels och kollade om de kunde göra något. La ut ett kontrakt på skomakaren i den undre världen. Den som fixade honom och mina skor skulle få tio tusen.
Men istället försvann bara butiken. Nästa gång jag var där hade någon tömt stället. Lokalen var helt tom. På skyltfönstret satt en lapp som förkunnade att det strax skulle öppna ett café istället.
Samma kväll blev jag intagen akut för hjärtflimmer. Fick ligga med dropp och titta på teve. Tvingade till mig en telefon som stod bredvid sjuksängen. Hells Angels ringde och berättade att skomakaren var försvunnen. Ingen kunde hitta honom.
"Priset gick just upp" sa jag. "Tjugotusen om ni tar honom och fixar fram skorna."
När jag till sist blev utskriven från sjukhuset så besökte jag det nyöppnade caféet som hade tagit över. Mannen bakom disken gav mig ett leende när jag kom in och beställde espresso. Han vände ryggen till mig för att göra min kaffe. Då fick jag syn på hans skor. Mina skor. Nu på hans fötter.
Jag tog två vattenkaraffer, en i varje hand, och gjorde mig redo för strid.
"Klack och sula" befallde han.
Jag hade bara tänkt sula om dem, men vågade inte säga emot.
"Du kommer på fredag" fortsatte han. "Då är de klara."
På fredagen skyndade jag mig dit. Ville så gärna ha skorna. Visste att det var de snyggaste skor som jag någonsin haft och misstänkte starkt att de skulle påverka min kväll i rätt riktning. Men skomakaren höll stängt. Det stod på dörren att det skulle vara öppet mellan 10-18 och nu var klockan 16. Men lokalen var nedsläckt och det blev inga skor.
Jag gick dit varje dag i tre veckor efter det. Mina skor. Mina skor. Men det var bara stängt. Och det fanns inget meddelande om varför. Jag fick panik. Darrande läpp. Ett tryck över bröstet. Detta var jordens undergång.
Försökte hitta ett telefonnummer att ringa. Ringde mina vänner i Hells Angels och kollade om de kunde göra något. La ut ett kontrakt på skomakaren i den undre världen. Den som fixade honom och mina skor skulle få tio tusen.
Men istället försvann bara butiken. Nästa gång jag var där hade någon tömt stället. Lokalen var helt tom. På skyltfönstret satt en lapp som förkunnade att det strax skulle öppna ett café istället.
Samma kväll blev jag intagen akut för hjärtflimmer. Fick ligga med dropp och titta på teve. Tvingade till mig en telefon som stod bredvid sjuksängen. Hells Angels ringde och berättade att skomakaren var försvunnen. Ingen kunde hitta honom.
"Priset gick just upp" sa jag. "Tjugotusen om ni tar honom och fixar fram skorna."
När jag till sist blev utskriven från sjukhuset så besökte jag det nyöppnade caféet som hade tagit över. Mannen bakom disken gav mig ett leende när jag kom in och beställde espresso. Han vände ryggen till mig för att göra min kaffe. Då fick jag syn på hans skor. Mina skor. Nu på hans fötter.
Jag tog två vattenkaraffer, en i varje hand, och gjorde mig redo för strid.
lördag 14 maj 2011
Stockholm Under Ytan tipsar!
Jag kliver ner från mina höga hästar och ger er en låt.
Moby Grape – I Am Not Willing
I brist på ord får det bli så.
Moby Grape – I Am Not Willing
I brist på ord får det bli så.
pappa
Jag sitter på tunnelbanan på väg till den där våningen på Östermalm. En gång i veckan åker jag dit. Jag vill inte göra det men det betalar mina räkningar.
Han är obehaglig. Men det kunde vara värre.
Det enda han ber mig om är att jag ska sitta på hans ansikte. Jag hör honom stöna mellan mina skinkor.
Sedan är det över och jag får mina femtusen kontant i handen. Betalningen har aldrig varit något problem.
Så tar jag tunnelbanan hem igen.
Dagarna när jag har varit där brukar jag försöka hämta barnen tidigare på dagis. Har ett sånt behov av dem efteråt. Vi köper glass nere i tobaksaffären på väg hem.
Barnen ser att det hänger gråt i ögonen som jag inte släpper fram.
Försöker vara en bra pappa för dem.
Han är obehaglig. Men det kunde vara värre.
Det enda han ber mig om är att jag ska sitta på hans ansikte. Jag hör honom stöna mellan mina skinkor.
Sedan är det över och jag får mina femtusen kontant i handen. Betalningen har aldrig varit något problem.
Så tar jag tunnelbanan hem igen.
Dagarna när jag har varit där brukar jag försöka hämta barnen tidigare på dagis. Har ett sånt behov av dem efteråt. Vi köper glass nere i tobaksaffären på väg hem.
Barnen ser att det hänger gråt i ögonen som jag inte släpper fram.
Försöker vara en bra pappa för dem.
fredag 13 maj 2011
Packad ovanför Sibirien
Planet ligger ovanför molnen på väg mot Tokyo. Utanför är det kolsvart. Det går inte att se ett smack.
Kabinen är nedsläckt och alla passagerare förväntas sova. Flygvärdinnorna har gått runt med filtar och har nu dragit sig tillbaka.
Själv är jag tyvärr inne på min tolfte gin & tonic. Det blir lätt så på längre flighter. Det finns liksom inget annat att göra än att dricka sprit.
Jag reser mig ur min stol och vaggar bak i planet. Drar bort skynket och fixerar blicken så gott jag kan. Genom min dimma noterar jag flygvärdinnans förakt. Hon är riktigt trött på mig nu.
Du borde sova, säger hon.
Jag nickar och håller upp två fingrar. Två till tack.
Hon ger mig drinkarna och jag går långsamt tillbaka till min plats.
Jag sätter det ena glaset mot läpparna samtidigt som planet hamnar i en luftgrop. Efter det finns ingenting kvar i något av glasen. Jag har hällt allt över mig själv.
Min granne vaknar till, både av luftgropen och av att även han får gin & tonic över sig. Han tittar yrvaket på mig. Försöker förstå var han är.
If everything goes just right on your trip, you´re probably doing it wrong säger jag.
Min granne har fått spriten över sina händer. Han stoppar en tumme i munnen och somnar om.
Och jag påbörjar den långa vandringen bak i planet igen.
torsdag 12 maj 2011
medelklass
Det finns nästan ingenting så skönt här i livet som att bara ge upp.
Det var när jag förstod det som livet blev så mycket enklare.
Numera tycker jag det är OK att bli spritfet, bara man inte gör en affär av det.
Min fru säger att jag har cancer i själen.
Men hon är bara avundsjuk.
Det var när jag förstod det som livet blev så mycket enklare.
Numera tycker jag det är OK att bli spritfet, bara man inte gör en affär av det.
Min fru säger att jag har cancer i själen.
Men hon är bara avundsjuk.
onsdag 11 maj 2011
En för alla, alla för en (Fattiga konstnärer).
När det var som värst hade jag alla fyra gitarrerna på pantbanken.
Dagarna innan spelning var ett helvete. Jag hade en malande oro i kroppen för jag kunde inte repa och jag visste inte hur jag skulle få pengar för att kunna hämta ut en av gitarrerna. Det slutade varje gång med att någon i bandet fick låna mig ett par tusen. Så gick jag och hämtade ut ett instrument och satte mig i bussen och åkte till en stad i mellansverige och hade jag tur så blev det OK pengar efter spelningen. De pengarna gick rakt ner i någon annans ficka; den som hade lånat mig pengarna.
Så efter helgen fick jag traska ner till pantbanken igen.
En gång när vi var på väg till Göteborg så fick jag uppdraget att sätta ihop låtlistan till kvällens gig. När jag var klar så skickades listan runt till de andra.
"Vafan" sa Tomas när han fick se låtarna, "det är ju bara lugna låtar. Inte en enda stänkare!"
"Jag tänkte att vi kunde spela lite lugnt" sa jag. "Det känns nytt."
"Lägg av. Vad är det med dig? Vad är det här för något?"
"Okej jag ska erkänna" sa jag. "Vi måste spela lugna låtar för jag har inte råd att dra av en enda sträng på gitarren. Om vi håller nere tempot så minskar risken att jag slår av strängar."
Tyst i bussen. Bandet begrundade vad jag sa. Ingen skrattade.
Och den kvällen spelade vi bara tryckare.
Dagarna innan spelning var ett helvete. Jag hade en malande oro i kroppen för jag kunde inte repa och jag visste inte hur jag skulle få pengar för att kunna hämta ut en av gitarrerna. Det slutade varje gång med att någon i bandet fick låna mig ett par tusen. Så gick jag och hämtade ut ett instrument och satte mig i bussen och åkte till en stad i mellansverige och hade jag tur så blev det OK pengar efter spelningen. De pengarna gick rakt ner i någon annans ficka; den som hade lånat mig pengarna.
Så efter helgen fick jag traska ner till pantbanken igen.
En gång när vi var på väg till Göteborg så fick jag uppdraget att sätta ihop låtlistan till kvällens gig. När jag var klar så skickades listan runt till de andra.
"Vafan" sa Tomas när han fick se låtarna, "det är ju bara lugna låtar. Inte en enda stänkare!"
"Jag tänkte att vi kunde spela lite lugnt" sa jag. "Det känns nytt."
"Lägg av. Vad är det med dig? Vad är det här för något?"
"Okej jag ska erkänna" sa jag. "Vi måste spela lugna låtar för jag har inte råd att dra av en enda sträng på gitarren. Om vi håller nere tempot så minskar risken att jag slår av strängar."
Tyst i bussen. Bandet begrundade vad jag sa. Ingen skrattade.
Och den kvällen spelade vi bara tryckare.
De 10 budorden, enligt Stockholm Under Ytan
#1
För henne: Har han snygga skor? Gift dig med honom.
För honom: Det är OK att bete dig som ett svin mot din flickvän, låta ölmagen frodas, att ha tveksamma åsikter om det mesta, att inte vilja dela lika på föräldraledigheten (du vill inte vara hemma), att missköta din intimhygien, att vara stolt över att du inte läser böcker, att alltid bli för full när du bara skulle ta en öl, att ständigt kräva oskyddad sex för att du hatar att använda kondom, att bara sitta och prata om dig själv en hel kväll (eller ett helt liv), att vara ignorant, arrogant, en dagdrömmare utan drömmar, ett charmtroll utan charm, en jävla skitstövel i största allmänhet, en människa som älskar sitt fotbollslag men ingenting annat (egentligen), en trött person som suger upp all energi i ett rum, som tycker att det är helt i sin ordning att du tjänar fyratusen mer än hon som sitter bredvid dig fast ni gör samma jobb…
Allt detta är OK. Bara du har snygga skor.
tisdag 10 maj 2011
Samtidigt på Dovas, Fridhemsplan
måndag 9 maj 2011
den prostituerade sanningen
Greger tittar på mig. Slår ner med blicken. Tittar på mig igen.
"Så vadå?" säger han, "vi ska inte vara vänner längre?"
Jag suckar.
"Det var inte det jag sa, Greger. Jag sa att jag behöver ta lite tid för mig själv. Jag är less på att jobba. Jag är less på att skriva den där bloggen. Jag är less på mina egna tankar. Och jag erkänner; jag är less på dina tankar också. Jag reser kanske bort. Ser en annan horisont."
"Tänker du smuggla diamanter i röven nu igen?"
Suck igen.
"Nej Greger. Jag är färdig med allt det där. Jag behöver bara en paus."
"Det låter i alla fall som att du inte vill vara vän med mig längre."
"Men vänskap är väl mer än så?" säger jag. "Vänskap är.."
"Du behöver inte berätta för mig vad vänskap är. Det vet jag redan. Att lära mig något om vänskap skulle vara som att lära en hora att knulla."
"Är du en hora Greger?"
"En hora utan vänner. Det är jag det."
"Okej vi ses Greger. Jag hör av mig när jag är tillbaka."
Greger suckar. Vi kramar varandra. Jag går. Han står kvar. Vad händer nu?
Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vänder mig om.
"Greger?" ropar jag.
Han sätter ena handen bakom örat.
"Om jag öppnar en bordell i Japan så är du välkommen att komma över och jobba."
Greger gör tummen upp.
"Så vadå?" säger han, "vi ska inte vara vänner längre?"
Jag suckar.
"Det var inte det jag sa, Greger. Jag sa att jag behöver ta lite tid för mig själv. Jag är less på att jobba. Jag är less på att skriva den där bloggen. Jag är less på mina egna tankar. Och jag erkänner; jag är less på dina tankar också. Jag reser kanske bort. Ser en annan horisont."
"Tänker du smuggla diamanter i röven nu igen?"
Suck igen.
"Nej Greger. Jag är färdig med allt det där. Jag behöver bara en paus."
"Det låter i alla fall som att du inte vill vara vän med mig längre."
"Men vänskap är väl mer än så?" säger jag. "Vänskap är.."
"Du behöver inte berätta för mig vad vänskap är. Det vet jag redan. Att lära mig något om vänskap skulle vara som att lära en hora att knulla."
"Är du en hora Greger?"
"En hora utan vänner. Det är jag det."
"Okej vi ses Greger. Jag hör av mig när jag är tillbaka."
Greger suckar. Vi kramar varandra. Jag går. Han står kvar. Vad händer nu?
Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vänder mig om.
"Greger?" ropar jag.
Han sätter ena handen bakom örat.
"Om jag öppnar en bordell i Japan så är du välkommen att komma över och jobba."
Greger gör tummen upp.
söndag 8 maj 2011
Läropengar
Första gången du gav mig den där blicken av uppgivenhet var under vår bröllopsmiddag.
Vi satt sida vid sida och hade några timmar tidigare blivit vigda som man och kvinna.
Våra vänner höll tal. Jag skrattade. Drack vin. Sökte dina ögon.
När jag till sist fick dig att titta på mig så såg jag det direkt.
Glas.
Din blick var av glas.
Då tänkte jag på vad min far sa till mig ett par dagar före bröllopet. Han sa:
Hon tar dig bara för pengarna.
När efterrätten kom in så lutade jag mig mot dig och frågade om det fortfarande var OK för dig att vi skrev ett äktenskapsförord.
Det skulle du ha tänkt på lite tidigare, svarade du och skyfflade in tiramisu under näsan.
Du kan kalla det för läropengar, sa du när vi satt i taxin till hotellet.
Vi satt sida vid sida och hade några timmar tidigare blivit vigda som man och kvinna.
Våra vänner höll tal. Jag skrattade. Drack vin. Sökte dina ögon.
När jag till sist fick dig att titta på mig så såg jag det direkt.
Glas.
Din blick var av glas.
Då tänkte jag på vad min far sa till mig ett par dagar före bröllopet. Han sa:
Hon tar dig bara för pengarna.
När efterrätten kom in så lutade jag mig mot dig och frågade om det fortfarande var OK för dig att vi skrev ett äktenskapsförord.
Det skulle du ha tänkt på lite tidigare, svarade du och skyfflade in tiramisu under näsan.
Du kan kalla det för läropengar, sa du när vi satt i taxin till hotellet.
lördag 7 maj 2011
Obama, lite glass och ett mord.
"Jag vet verkligen inte vad jag ska tycka om allt det här med Bin Laden."
"Hur menar du?"
"Jo men det kanske är rätt att döda honom och så vidare. Det är kanske så det måste vara om han kraschar två flygplan rakt in i NYC. Men sen? Det här firandet efteråt. Jag vet inte vad jag ska tycka längre."
"Jag förstår precis hur du menar."
"Gör du?"
"Ja. Jag tänker på första gången jag fick kolasås istället för chokladsås till glassen."
"......"
"Jag visste inte vad jag skulle tycka."
"Och likheterna i dessa två historier är?"
"Att man vänjer sig. Det kan tyckas svårt till en början, men tro mig, du vänjer dig."
"Hur menar du?"
"Jo men det kanske är rätt att döda honom och så vidare. Det är kanske så det måste vara om han kraschar två flygplan rakt in i NYC. Men sen? Det här firandet efteråt. Jag vet inte vad jag ska tycka längre."
"Jag förstår precis hur du menar."
"Gör du?"
"Ja. Jag tänker på första gången jag fick kolasås istället för chokladsås till glassen."
"......"
"Jag visste inte vad jag skulle tycka."
"Och likheterna i dessa två historier är?"
"Att man vänjer sig. Det kan tyckas svårt till en början, men tro mig, du vänjer dig."
fredag 6 maj 2011
De tio budorden, enligt Stockholm Under Ytan
#2
För henne: Kom alltid ihåg: Om ingen twittrar om det så har det aldrig hänt.
För honom: Du ska inte vara ledsen över att du är impotent. Det visar bara att det finns någon del av din kropp har en egen fri vilja.
torsdag 5 maj 2011
Konsten att gå ner sig med stil
Du vet, jag behöver mina Rågsved-coffe mer än vad jag behöver litteraturen numera. Saker har bytt plats med varandra i tillvaron. En gång i tiden kunde jag strunta i att sova för en stund med Milan Kundera. Nuförtiden blandar jag min Rågsved med samma mani.
Vad är då en Rågsved-coffe undrar kanske du? Frågan är om jag ska berätta det verkligen. Herregud, ungdomarna som läser Stockholm Under Ytan kan ju få för sig saker. Som att blanda till den själva. Tro mig, jag är en gammal jävel men jag vill ingen illa. Möjligen mig själv men ingen annan.
Okej. Det är kaffe, grädde, farinsocker och 6 cl alcogel (finns på många allmäna toaletter). Rör om detta med en stjärttermometer.
I efterhand har man ju förstått att Milan Kundera skulle ha behövt rätt många Rågsved-coffe för att slappna av lite. De där böckerna som förgiftade min hjärna och mitt hjärta. Det kokade kanske över, jag tror det slutade så. Han lurade många över det litterära stupet!
Istället började jag titta på Youtube-klipp på extremt feta människor som la sig i vattensängar. Jag blev som besatt av de där filmerna. Sängarna sprack! Det var vatten överallt! Det var omöjligt att sluta titta. Och för att hålla mig vaken så drack jag kaffe. Och sen behövde jag något starkare. Och när pengarna tog slut så fick jag bli påhittig.
Som en söndrig spanjor sa till mig en gång när han hade fått ner mig i brygga: Det är bara fantasin som sätter gränser. Vi kan göra det här på två sätt; på mitt och på mitt.
Vad är då en Rågsved-coffe undrar kanske du? Frågan är om jag ska berätta det verkligen. Herregud, ungdomarna som läser Stockholm Under Ytan kan ju få för sig saker. Som att blanda till den själva. Tro mig, jag är en gammal jävel men jag vill ingen illa. Möjligen mig själv men ingen annan.
Okej. Det är kaffe, grädde, farinsocker och 6 cl alcogel (finns på många allmäna toaletter). Rör om detta med en stjärttermometer.
I efterhand har man ju förstått att Milan Kundera skulle ha behövt rätt många Rågsved-coffe för att slappna av lite. De där böckerna som förgiftade min hjärna och mitt hjärta. Det kokade kanske över, jag tror det slutade så. Han lurade många över det litterära stupet!
Istället började jag titta på Youtube-klipp på extremt feta människor som la sig i vattensängar. Jag blev som besatt av de där filmerna. Sängarna sprack! Det var vatten överallt! Det var omöjligt att sluta titta. Och för att hålla mig vaken så drack jag kaffe. Och sen behövde jag något starkare. Och när pengarna tog slut så fick jag bli påhittig.
Som en söndrig spanjor sa till mig en gång när han hade fått ner mig i brygga: Det är bara fantasin som sätter gränser. Vi kan göra det här på två sätt; på mitt och på mitt.
onsdag 4 maj 2011
Projektledare
Det var när jag började göra GANT-scheman över mitt äktenskap som jag visste att något inte stod rätt till. Jag fick inte ihop det längre. Försökte göra verkligheten mindre overklig genom att rita upp den med beroenden och milstolpar.
"Du är bara en grogghagga som snart får sparken från kontoret" sa du till mig. "Du kan ingenting, du vet ingenting, du ÄR ingenting."
Och det var nog sant. Speciellt eftersom du var VD på kontoret och kunde fota mig när du ville.
Fast det värsta var att hitta dig och Bettan i fruktförrådet.
Där hade man gått och hämtat bananer i flera år.
Bettan och jag brukade skoja om att Klasses frisyr mest var ett nollsummespel. Nu kunde vi inte skoja om det längre för hon knullade dig. Och så tappade jag suget efter frukt också.
Men nu i utvärderingsfasen känns allting lite bättre. Jag kan göra smärtan mindre genom att logga in i Microsoft Project. Bocka av, fylla i staplar, sätta punkt.
Planera in slack.
"Du är bara en grogghagga som snart får sparken från kontoret" sa du till mig. "Du kan ingenting, du vet ingenting, du ÄR ingenting."
Och det var nog sant. Speciellt eftersom du var VD på kontoret och kunde fota mig när du ville.
Fast det värsta var att hitta dig och Bettan i fruktförrådet.
Där hade man gått och hämtat bananer i flera år.
Bettan och jag brukade skoja om att Klasses frisyr mest var ett nollsummespel. Nu kunde vi inte skoja om det längre för hon knullade dig. Och så tappade jag suget efter frukt också.
Men nu i utvärderingsfasen känns allting lite bättre. Jag kan göra smärtan mindre genom att logga in i Microsoft Project. Bocka av, fylla i staplar, sätta punkt.
Planera in slack.
De 10 budorden, enligt Stockholm Under Ytan
#3
För henne: När du inte längre gillar vad du ser i spegeln så slå sönder den bara.
För honom: När du säger att du ”uppfinner dig själv på nytt varje dag” så inser jag att du egentligen inte har några egna åsikter.
tisdag 3 maj 2011
kärleken gjorde mig sådan
Forever means when you say yes.
Var det så du sa när du kom fram till mig? Minns jag det rätt?
Kan inte komma ihåg allting i rätt ordning. Nu för tiden finns väldigt lite att minnas. Du. Gick.
Hörde du inte mig när jag sa ja? Skulle jag ha skrikit det högre?
Känner att vintern har gjort mig sjuk. Det är osäkert om sommaren kan bota det jag har. Orkar inte ringa mina vänner och förklara. Det får bli som det blir.
Du vet att jag kunde ta en kula för dig. Det var inte bara något som jag sa.
Hur bröstkorgen exploderar mitt i natten. Vaknar av feberdrömmarna och kan inte somna om.
Över en natt blev jag tusen år äldre. Femhundra år i själen, trehundra i ansiktet och resten utspritt i varje handling som jag utför.
Jag är den darriga kvinnan i kassan på ICA som plockar upp slantar långsamt ur sin portmonä och sinkar hela kön. Du hoppas av hela ditt hjärta att du aldrig ska bli som jag.
Jag ville föda våra barn. Se på mig nu. Jag är inte längre kapabel till någonting.
Var det så du sa när du kom fram till mig? Minns jag det rätt?
Kan inte komma ihåg allting i rätt ordning. Nu för tiden finns väldigt lite att minnas. Du. Gick.
Hörde du inte mig när jag sa ja? Skulle jag ha skrikit det högre?
Känner att vintern har gjort mig sjuk. Det är osäkert om sommaren kan bota det jag har. Orkar inte ringa mina vänner och förklara. Det får bli som det blir.
Du vet att jag kunde ta en kula för dig. Det var inte bara något som jag sa.
Hur bröstkorgen exploderar mitt i natten. Vaknar av feberdrömmarna och kan inte somna om.
Över en natt blev jag tusen år äldre. Femhundra år i själen, trehundra i ansiktet och resten utspritt i varje handling som jag utför.
Jag är den darriga kvinnan i kassan på ICA som plockar upp slantar långsamt ur sin portmonä och sinkar hela kön. Du hoppas av hela ditt hjärta att du aldrig ska bli som jag.
Jag ville föda våra barn. Se på mig nu. Jag är inte längre kapabel till någonting.
måndag 2 maj 2011
Into the great wide open
Jag hoppar ur min SUV och springer snabbt in på surdegshotellet och checkar in fyra degar. Mandy sitter kvar bakom ratten och väntar. Hon har stressrökt i några dagar nu och dessutom bränt ett fult märke på sin rävboa. Jag vet att jag behöver prata med henne ikväll om hennes stress. Så här kan vi inte fortsätta. Men först gäller det degarna.
”First thing’s first” säger jag till mannen bakom disken och han höjer ett ögonbryn.
”Vad har vi här då?” frågar han.
”Fyra stycken älsklingar. Ta hand om dem nu över sommaren. Vi är tillbaka i stan när löven faller.”
”Det var länge” säger han anklagande. ”Man måste behandla sina älsklingar med kärlek.”
”Fuck you to.”
Ahh, så skönt att komma in i bilen igen och låta Mandy trycka plattan i mattan. Hejdå bostadsrätt. Hejdå alla krav. Och hej generationsroman. Här kommer jag. Södermalms enda litterära hopp och framtid. Snart lyfter planet och jag tänker chocka mig själv med att försöka sova ombord och komma fram utvilad. Jag har en sån längtan efter att få öppna upp min laptop och berätta om ynglingarna på Krukmakargatan. Jag ser dem framför mig; de är alldeles tydliga nu på näthinnan.
”Mandy” säger jag. ”You´ve got to stop smoking. I need you alive twenty years from now.”
“Bla bla bla.”
Tom Petty på radion. Det skulle kunna vara så perfekt alltsammans. Mandy och jag skulle kunna vara ett team. Jag skulle skriva boken och hon skulle tjära båten. Men jag ser hennes sammanbitna käkar.
”Mandy. I love you” försöker jag.
Hon suckar. Släpper inte vägen med blicken. Säger rakt ut i luften:
”I can't believe it's 2011 and people still don't know how to shut the fuck up.”
söndag 1 maj 2011
på kanelen
Står utanför bolaget på Odengatan mitt emot Vasaparken. Stöttar mig på kryckorna. Har bankat flera gånger på dörrarna med kryckorna men personalen där inne pekar bara på sina klockor och menar att de inte har öppnat ännu.
Vad hände med att vilja ge service till sina kunder? Va? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Jävla förmyndarsamhälle där bolaget bestämmer sina egna öppettider. Jag har flera gånger skickat brev till Reinfeldt om det verkligen är dags att börja sälja rödtjut på 7 Eleven. Det är inte mycket jag begär. Säg tre olika viner i tre kategorier: Ett bruksvin för trappuppgångarna, ett för medelklassparen i Vasastan på väg till sina parmiddagar och ett för oss festprissar. Vad är problemet? Det är fruktansvärt förnedrande att behöva luta sig mot kryckorna timme ut och timma in här ute på gatan.
Tror ni att Reinfeldt har svarat på mina brev? Låt mig säga så här: SOVER DOLLY PARTON PÅ RYGG? Alltså, ja det har han. Eller någon av hans hejdukar som skriver och han bara undertecknar. Svaret är att det inte kommer att hända något på vinfronten inom överskådlig tid.
Vad är det, om inte en termometer i tidens röv? Thats why we are gonna start a medborgargarde. We have to take lagen i våra egna hands. Eller, jag håller i kryckorna och ni i lagen om jag så säger. Revolutionen pågår på twitter, fejsbock, flickr och i snigelposten. Jag tänker tvinga politruckerna att lyssna till min törstiga strupe.
Tror ni att jag kommer att vinna? Låt mig säga så här: SIMMAR ENFOTADE ANKOR I CIRKLAR?
Nu öppnar de äntligen portarna till helgedomen. Jag ska bara in snabbt och lasta på lite Chablis för oförutsedda händelser. Sedan är det raka vägen hem. Låt mig bara säga att jag skulle vilja nita den som inte håller med mig. Det är bara att komma ner på trottoaren utanför bolaget så boxas vi!
JAG SLÄNGER KRYCKORNA ÅT VARSITT HÅLL OCH GÅR EN MATCH MOT VEM SOM HELST.
AJÖKEN
Vad hände med att vilja ge service till sina kunder? Va? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Jävla förmyndarsamhälle där bolaget bestämmer sina egna öppettider. Jag har flera gånger skickat brev till Reinfeldt om det verkligen är dags att börja sälja rödtjut på 7 Eleven. Det är inte mycket jag begär. Säg tre olika viner i tre kategorier: Ett bruksvin för trappuppgångarna, ett för medelklassparen i Vasastan på väg till sina parmiddagar och ett för oss festprissar. Vad är problemet? Det är fruktansvärt förnedrande att behöva luta sig mot kryckorna timme ut och timma in här ute på gatan.
Tror ni att Reinfeldt har svarat på mina brev? Låt mig säga så här: SOVER DOLLY PARTON PÅ RYGG? Alltså, ja det har han. Eller någon av hans hejdukar som skriver och han bara undertecknar. Svaret är att det inte kommer att hända något på vinfronten inom överskådlig tid.
Vad är det, om inte en termometer i tidens röv? Thats why we are gonna start a medborgargarde. We have to take lagen i våra egna hands. Eller, jag håller i kryckorna och ni i lagen om jag så säger. Revolutionen pågår på twitter, fejsbock, flickr och i snigelposten. Jag tänker tvinga politruckerna att lyssna till min törstiga strupe.
Tror ni att jag kommer att vinna? Låt mig säga så här: SIMMAR ENFOTADE ANKOR I CIRKLAR?
Nu öppnar de äntligen portarna till helgedomen. Jag ska bara in snabbt och lasta på lite Chablis för oförutsedda händelser. Sedan är det raka vägen hem. Låt mig bara säga att jag skulle vilja nita den som inte håller med mig. Det är bara att komma ner på trottoaren utanför bolaget så boxas vi!
JAG SLÄNGER KRYCKORNA ÅT VARSITT HÅLL OCH GÅR EN MATCH MOT VEM SOM HELST.
AJÖKEN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)