fredag 31 oktober 2014

Nyligen utläst.

Här är ett axplock av de böcker jag läst i höst.

Marisha Pessl. Hoppades på den här. Välskriven givetvis, men inte så spännande som hajpen utlovade.
Delphine De Vigan. Briljant undergångsroman, mycket olycka men skrivet på ett språk som böljar. Fantastisk bok. Ska läsa mer av henne.
 Josefine Lindén. Svensk författare. Lysande rapp prosa om ett allvarligt ämne som berör. Känns som en klassisk debut, med mycket energi.
Jonathan Tropper. Hans debutroman, först nu på svenska. Samma tematik som i alla hans böcker; det vill säga, det förflutna kommer i kapp, nostalgin flödar, människor oroar sig för att bli gamla, etc. Inte hans bästa. (Det är Boken om Joe.)
 Bruno K Öijer. Tre diktsamlingar. Magiskt bra. Bildspråket sitter kvar på näthinnan efter läsningen. Ett måste.
 

tisdag 28 oktober 2014

Du kallar det narcissism - jag kallar det rostig kärlek.

Z ligger på min säng och ser uttråkad ut. Jag kan inte förstå hur det har kunnat bli så här; att vi fortfarande försöker ha en relation, när ingen av oss egentligen orkar kasta in någon som helst entusiasm i förhållandet.

Jag menar: Vi är som två parasitsvampar som saknar ett träd, en värd att hänga oss fast i och suga näring ur, så vi måste parasitera på varandra. Det känns ohållbart.

Z bläddrar i ett gammalt fotoalbum, från en tid när folk faktiskt bar omkring på kameror i sina handväskor. Det blixtrade på festerna, vi var unga och dumma och gjorde vad som föll oss in. Jag lägger mig bredvid henne och tittar sorgset på några av bilderna. Jag var fri på den tiden tänker jag, fast säger givetvis inte ett ord om det, för då slutar kvällen - som så ofta - i katastrof.

"Du hade så roliga kläder på den tiden", säger Z. "Du gillade verkligen att gå omkring som en tivoliclown. Utan ironi."

"Sluta", säger jag.

"Jo, men på allvar. Det är ju jag som har fått dig att börja klä dig acceptabelt", fortsätter hon och har ett överseende drag över munnen som inte går att ta miste på.

"Du då", säger jag. "Vad hade du på dig första gången vi sågs?"

Jag frågar det och försöker se tvärsäker ut på att hon inte var så lyckad hon heller, men Z verkar inte gå på den lätta.

"Vad hade jag på mig? Minns du det?" säger hon.

"Nej", tvingas jag erkänna efter en svindlande stund. "Det kommer jag faktiskt inte ihåg."

"Jag visste det. Du är så jävla självupptagen. Men du kommer bergis ihåg vad du själv hade på dig, om jag känner dig rätt."

Jag tar ett djupt andetag. Det är sant. Jag minns min tajta, noppiga skjorta med stora kragsnibbar och med små fåglar på sig. Och de utsvängda jeansen. Jag erkänner det inte för Z, men hon fattar det ändå. Sedan tänker att den här kvällen bara kan gå åt ett håll, så jag kan likaväl skynda på helvetesfärden.

"Vad hade jag på mig då?" frågar jag.

Z flackar med blicken. Hon vet inte heller. Det är den bistra, ledsamma, fullkomligt tragiska sanningen. Hon vet inte, ingen vet. Ingen bryr sig, alla har slutat bry sig för hundra år sedan, men lik förbannat så ligger vi och bläddrar i ett fotoalbum och åldras sida vid sida, utan att ha någon glädje av det.

"Shit, vad ledsamt", fortsätter jag. "Ingen av oss kommer ihåg vad den andre hade på sig första gången vi träffades."

"Jag erkänner", säger Z. "Jag vet vad jag själv hade på mig, jag också. Men hur du såg ut, det har jag förträngt."

"Vi är extremt självupptagna båda två, så då passar vi väl för varandra?" försöker jag.

Det är inte menat som en utsträckt hand. Men något måste man ju säga när det blir för outhärdligt. Z tittar bedrövat på mig. För första gången ser hon trasig ut, vemodig, tillintetgjord och slagen ur balans - allt på samma gång. Och det inger hopp: kanske kan hon gå härifrån med värdighet och så behöver ingen ringa trettio samtal till den andre mitt i natten, eller ännu värre, Z behöver inte såga upp min ytterdörr med motorsåg eftersom hon vet att jag gömmer mig där inne.

Jag tänker att vi befinner oss på samma plats. På samma ensliga plats. Äntligen möts vi där. Det är nu Z ger upp och ger oss båda friheten tillbaka. Men då skiner hon upp.

"Nu minns jag!" säger hon. "Du hade den fruktansvärda skjortan med fåglarna. Hur fan kunde jag glömma det? Det måste vara en klassisk förträngning bara, eftersom du såg helt miserabel ut i den. Herregud alltså."

Och sen är det inte mer. Z ser så nöjd ut med att hon mindes. Hon är bättre än jag. Lite mindre självupptagen. Det här kommer jag få äta upp under lång tid framöver.



 

måndag 27 oktober 2014

Relationstrilogin.

Nu är det fullbordat. Jag har skrivit färdigt "Relationstrilogin." I och med att Så länge du är min syster är publicerad så har jag gjort det jag föresatte mig att göra: Jag har skrivit om relationer, relationer & relationer. I tre romaner. Publicerade 2012, 2013 och 2014.

Vad som kommer efter det här vet jag inte. Kanske en äventyrsberättelse? Eller en Sexy Western. Eller en sjukhusroman.

Vi får se.

/P
 
 

tisdag 21 oktober 2014

Ibland är magkänslan inte en känsla. Inte bara i alla fall.

Befann mig i Amazonas, på väg bort från den där flickan som såklart hade stulit mitt hjärta, precis som alla hade sagt att hon skulle göra.

"Du får inte behålla ett skit när hon är klar", sa min bästa vän.

Hur fan kan artonåringar uttrycka sig på det viset? Det borde vara olagligt.

Jag låg i en hängmatta på floden i en gisten träbåt med mycket tveksamma fiskare ombord som tog mig längre och längre in i djungeln. Jag mådde illa. Ville inte äta. All mat smakade uselt. Och så hade jag sorg efter henne och tänkte hela tiden heroiskt du borde se mig nu du borde se mig nu men det gjorde hon ju inte. Hon stod på Sturehof och fick skamliga förslag.

Efter tre dygn var jag utmattad och utsvulten och när båten stannade till i en by där ungarna hade flugor kring munnen så köpte jag mig två gurkor och en bit kyckling. Så åt jag till sist. Min egen svett droppade ner i maten och saltade den åt mig.

Ett par timmar senare var jag dödssjuk. Kaptenens ansikte som lutade sig över mig var utsuddat. Jag var riktigt illa ute. Båten la i en extra växel och de höll mig vid liv tills vi nådde en läkare. Eller, läkare, jag vet inte, byns äldste kanske, som kunde lite om sjukvård. Hur som helst, när jag var vid medvetande en kort stund så berättade han, via en annan person som hade studerat engelska i Rio, att han ämnade lägga en bit rått kött under min tunga. Sen gjorde han det.

Det gick tre minuter. Det gick tio. Sedan rörde det sig inuti mig. Något var på väg upp genom magsäcken och strupen. Efter ytterligare några minuter kände jag hur det sprattlade i svaljet på mig. Då stack mannen som hade placerat köttet under tungan på mig, in hela sin näve i munnen på mig och tog tag i det som sprattlade. Sedan började han dra.

Ut genom munnen kom en binnikemask som var flera meter. Han drog och drog. Den hade lockats ut av det råa köttet. Nu låg den och darrade på golvet framför mig och hatade att den hade blivit lurad ur mitt innandöme. Det var vidrigt.

Jag flög hem till Stockholm. Kunde inte ta något mer. Gick till en läkare på Södermalm och blev undersökt och beklagade mig.

"Vadå?" sa han. "Du tror väl inte att den där kycklingen ute i djungeln gav dig mask?"

"Jo?"

"Alltså en två meters mask i tarmarna är inget du får på en eftermiddag", sa han. "Den där jäveln har levt inom dig länge ska du veta."

Strax efteråt träffade jag henne av en slump på gatan.

"Vad smal du har blivit", sa hon.

"Tack", sa jag.

måndag 20 oktober 2014

Trubbel med hyresvärden. Eller kanske inte.

Sedan finns det inget varmt vatten i stugan och då har jag ändå fått löfte om att det ska vara så. Jag går över till Gösta i kalsonger och gummistövlar. Han öppnar faktiskt när jag knackar.

"Det finns inget varmt vatten."

"Vad ska ni med det till?"

"Vad menar du vad vi ska med det till? Vi ska duscha."

"Duscha gör man bara i stan. Här på landet är det annorlunda."

"Nej det är det fan inte. Jag duschar här också."

"Jävla stockholmare."

"The´re you go."

"Va?"

"Ge mig varmt vatten bara."

"Snacka engelska alltså. Det funkar kanske i storstan men inte här grabben."

Så jag duschar kallt och det gör Z också. Sen blir det frukost och Z säger att om jag inte fixar vattnet tills ikväll så kan jag glömma henne. Jag undrar om inte han som hyr ut håller på att göra mig en tjänst.

söndag 19 oktober 2014

Nästa gång åker vi till Kanarieöarna.

Blir fundersam över svenskkolonien som hänger här i Palolem beach. Det är mycket bukfetma och tatueringar över hela ryggarna, mycket köra motorcykel på fel sida vägen utan hjälm hög på tjack och hästbedövningsmedel.

Småtjuvarna hittar hit och blir kvar. Här hyr de en hydda för trettio kronor natten och stannar ett år och hoppas att alla har glömt dem i Sverige, inklusive sedlighetsroteln.

"Du måste verkligen veta vad du pysslar med om du ska ta hästbedövningsmedel rätt in i örat" säger svensken med läderhuden, som han har fått efter tolv år i Asien.

Sedan visar han oss hur man droppar bedövningsmedlet med en pipett så att det når ända längst in i skallen.

"Det är bara ett hål där inne" säger han. "Det gäller att träffa hjärnan med dropparna. Om jag missar så börjar det svida bakom ögonen och det kan ta veckor att bli av med det."

Samma kille köper en elefant på hippiemarknaden en vecka senare och tänker att turister ska vilja rida på den i vattenbrynet, fram och tillbaka på stranden. Men det vill ingen och läderhuden behöver snabba cash, så han säljer tillbaka den för halva summan strax efteråt.

Och köper hästbedövningsmedel.

"Jag tycker fortfarande att Doktor Alban är underskattad" säger han när dropparna börjar verka.

"Träffade du hjärnan?" frågar hans kompis.

"Simmar enfotade ankor i cirklar?" svarar läderhuden.

fredag 17 oktober 2014

Frågor om signering

Jag får en del frågor på om man kan köpa boken direkt från mig och då också få den signerad. Jag har några ex. av "Så länge du är min syster", som jag visst kan signera (eller skriva vad du vill på försättsbladet) och skicka. Men jag driver ingen egen bokhandel, så det gäller bara ett tiotal böcker som jag kan sälja på det här viset.

Är du intresserad av att köpa ett signerat ex, eller om du önskar att det ska stå något särskilt i boken, så mejla mig på:

sthlmunderytan@gmail.com

200:- inklusive frakt, inom Sverige.

Bästa,

Peo

p.s Har enstaka ex. av både inbunden och pocket av "Kärleken passerade här en gång." Mejla om det är intressant också.

Annars har ni möjlighet att få signerat under turnén för Books & Dreams.




tisdag 14 oktober 2014

Påminner om turnén.

Books & Dreams på turné under november och december. Se städer och datum här: Books & Dreams.

"Så länge du är min syster" finns ute i butik nu.

/Peo

onsdag 8 oktober 2014

The Lost Correspondent

8 meters djup, Grenada, Västindien. 
Photo: Jason de Caires Taylor. Mer info här: LÄNK


tisdag 7 oktober 2014

Alla dessa skitromaner

Foto: Boksmakarna (LÄNK)
Så här var det: Innan "Mannen utan ryggrad" blev antagen, så hann jag med att skriva två andra längre texter som var ämnade att bli böcker (tyckte jag). Bokförlagen var inte överens med mig om det och så här i efterhand finns det inget att säga om det, mer än att analysen var korrekt. Jag satt i månader och försökte skriva den där boken men snubblade hela tiden på formuleringarna, istället för att bara skriva ner det precis som det var. Jag var för ung också, för att ha något av substans att berätta. Men, det jag säger är att det ändå var värt det, att allt konstnärligt arbete syftar till att göra något tydligare och bättre, fast kanske på annan plats, under annan form, i en annan tid. Inget är givetvis bortkastat. Jag minns att jag hyrde undervåningen hos en överförfriskad dam i Jakobsberg, och satt nätterna igenom på en trasig pinnstol, böjd över min skrivmaskin (ja, en skrivmaskin, inte en dator) som var placerad på en överdimensionerad träkista där mina kläder låg i en hög eftersom det inte fanns någon garderob för mig att hänga dem i. Där satt jag och skrev en bok som kostade mycket oro och ångest och i slutändan inte blev något bra. Det var jag och redaktörerna överens om (efter ett tag), även om det sved i mig att behöva erkänna det. Som tur är kom rockmusiken och räddade mig; jag fick annat att tänka på i nästan åtta år och det var lika bra, för det var först efter det (långt senare efter det, för cirka fyra år sedan när bandet hade varit nedlagt i många år) som jag hittade min text. Första boken blev kanske onödigt självbiografisk, om nu en bok kan bli det, numera rör jag mig friare mellan dikt och verklighet. Det är hela poängen liksom, att få ljuga, skriva stora berättelser om precis vad som helst. Just precis nu har jag mitt skrivfria kvartal/halvår, när jag istället läser allt som intresserar mig och tankar nya idéer som kan vara bra inför framtiden. Jag har en diskussion med förlaget och min förläggare och redaktör om vad som bör ske, nu när Sverige får ta emot "Så länge du är min syster" i veckan. Jag vet inte, jag behöver inte veta. Inte ännu. Tror det är viktigt att göra just annat än att sitta på trasiga pinnstolar och bryta sönder ryggen, när underströmmen, vetskapen om vad en text ska handla om, ännu inte har tagit fart. Vi hörs.  ///Peo

 

Från arrogans till ignorans.

Jag träffar Samuel av en slump på Drottninggatan i trängseln och har egentligen inte tid att stanna och prata. Men han ser så eländig ut så jag har inget val.
”Samuel, vad har du gjort?” Jag försöker att inte se för bekymrad ut men det går antagligen dåligt. ”Du ser ut som en skinnväska i ansiktet”.
”Jag vet”, säger han, ”jag hittade en gammal solarielampa i farsans garage och stoppade i kontakten och satte mig framför den ett par minuter”.
”Du har ju brännskador i ansiktet”, säger jag i en överflödig kommentar.
”De där gamla lamporna borde man bara slänga." Han skakar på huvudet. ”Livet leker inte precis just nu”.
”Hoppas det läker snart. Vad gör du annars?”
”Äh, jag har jobbat som partyclown ett tag på barnkalas men jag fick sparken förra månaden. Sen dess har jag bara dragit omkring och sökt ströjobb”.
”Varför fick du sparken då?”
”Jag kunde inte komma i tid. Jag har så svårt med tiderna. Till det sista kalaset var jag tre timmar försenad”.
”Jag förstår”.
”Nu har jag bara suttit hemma en vecka och kollat på TV. Förutom när jag åkte ut till farsan och rotade igenom hans garage alltså. Jag orkar inte sitta hemma mer. Jag måste ut. Du vet när jag isolerar mig så där så slutar det med att jag sitter och äter OHOJ chokladsås direkt ur tuben till frukost”.
”Samuel jag vet inte vad jag ska säga”.
”Du behöver inte säga någonting. Det ordnar sig”.
Jag känner att jag vill hjälpa till på något sätt men vet inte hur. Det blir lite tryckt stämning och vi skruvar på oss. Jag visar med hela kroppen att jag måste gå.
”Om du vill ringa mig någon gång så ring till farsan”, säger Samuel. ”Jag är där nu och städar garaget åt honom”.
”Okej det ska jag göra. Men inga mer tester av hans gamla grejor va?”
Huden håller på att lossna i ansiktet på Samuel. Han stryker sig försiktigt över kinden.
”En spetälsk snubbe som ser ut som en…skinnväska…var det så du sa?”
”Glöm det. Du ser inte ut som en väska. Bara som en spetälsk och det var du själv som sa det”.
Jag ger honom en klapp på axeln och vi skiljs åt. När jag vänder mig ser jag hur Samuel kryssar sig fram bland folket på gatan. Vissa ryggar åt sidan när de möter honom. Blir skrämda av hans ansikte. För femton år sedan var det där klassens populäraste kille. Alla ville vara Samuel. Alla ville ha en bit av hans liv.
Kanske tog vi alla en bit var av hans liv och lämnade ingenting kvar. Jag vet inte, jag orkar inte tänka på det. Jag måste köpa bigarråer på NK innan de stänger och ha med mig hem. Annars blir inte Vendela glad.

söndag 5 oktober 2014

Storytel.

Du kan testa Storytel och få tillgång till "Kärleken passerade här en gång" om du önskar.

LÄNK HÄR

/Peo
 

fredag 3 oktober 2014

Men säg det inte till någon.

Erik säger att Håkan Hellström bara är Eros Ramazzotti på svenska, fast Cecilia håller inte med honom.

"Jag tycker att det är taskigt mot Eros att säga så", säger hon. "Eros är känsligare än Håkan."

Själv vet jag inte vad jag ska tycka, så jag går fram till kassan på fiket istället och beställer tre kaffe. När jag kommer tillbaka till bordet så är Erik och Cecilia istället inne på att Håkan borde göra en grungeplatta i baktakt.

"Det vore något nytt", säger Erik.

"Hur kommer det sig att det alltid är jag som hämtar och betalar för kaffet?" frågar jag, men ingen tar notis om mig.

"Är det någon som ska till bokmässan i Frankfurt?" frågar Erik.

Cecilia och jag skakar på huvudet. Våra agenter har inte hört av sig på tusen månader och våra förläggare har antingen bytt nummer och/eller blockerat oss på Facebook och Twitter. Så framtiden ser allt annat än ljus ut.

"Ta det lugnt", fortsätter Erik, trots att ingen har sagt något om stress. "Skriv nya böcker, fortsätt bara, ge aldrig upp."

"Ska du till Frankfurt?" frågar Cecilia.

Det behöver hon inte fråga. Det ser man på Eriks självgoda min att han ska. Han berättar att han har lagt bud på två böcker som kommer att välta kiosker framöver.

"Som att stjäla godis från småtroll", säger han och ler.

"Vad är det du har lagt bud på?" frågar jag.

"Ramazzottis självbiografi, bland annat", svarar Erik. "Men säg det inte till någon."


onsdag 1 oktober 2014

Rock around the clock.

Jag vaknar upp i badkaret hemma hos Jennifer och det finns absolut ingen anledning till det, men det är bara att kliva upp och konstatera faktum: att någon har tappat upp vatten i badkaret när jag låg och sov där, kanske för att ta livet av mig, eller bara för att det var möjligt.

"Jennifer, har du några torra kläder som jag kan få låna?"

Hon tittar på mig med slöa ögon. Hon har inte sovit, som jag.

"Vad är klockan?" frågar hon.

"Kvart i sex."

Jennifer tittar ut genom fönstret, som för att avgöra om klockan är kvart i sex på morgonen eller på kvällen. Men jag tänker att ljuset utanför fönstret inte kommer att avslöja så mycket - det ser likadant ut vid den här tiden på dygnet, i oktober, oavsett om det är morgon eller kväll.

"Kolla i garderoben", säger hon. "Tror det kan ligga ett par jeans som du kan ta."

Det ligger människor i garderoben och sover. Jag kliver över dem och letar i det dunkla utrymmet efter något som liknar ett par jeans. En kille i ironisk mustasch verkar använda jeansen som huvudkudde, men det kan han glömma. Jag rycker bort byxorna under hans skalle, som dunsar i golvet utan att han vaknar.

Så byter jag byxor i hallen, drar av mig den våta tröjan på överkroppen och på en galge hittar jag en jacka som är för liten men ändå bättre än ingenting.

"Jennifer", ropar jag, "du måste till jobbet. Jag också. Kom så köper jag dig en kaffe nere på hörnan och ser till att du hamnar på rätt tåg."

Hon kommer faktiskt. Suckar och stånkar, men sätter på sig en kappa över sin fläckiga klänning (rödvin, köttfärssås) och följer med mig ut på gatan. Där pågår ett annat liv, människor rör på sig i hast, är fokuserade.

"Åh", säger hon. "Jag vet inte hur jag ska fixa att sitta i receptionen idag."

"Det problemet har du väl varje dag?"

"Jo, det förstås."

Jag får på henne på röd linje och ser hur hon lägger huvudet mot glasrutan. Kanske har hon svimmat när tåget lämnar perrongen, jag ser inte så noga. Själv går jag upp och på gatan igen och tar bussen över Västerbron.

Det blir svårt att förklara jackan för Z, men jag vet att jag måste försöka om livet är mig kärt.