fredag 27 mars 2015

Natten tillhör hundarna.

Afonso Guesthouse ligger i Panaji, Goa. Vi checkar in för de sista dagarna innan flyget ska ta oss tillbaka till kylan.

"Om du behöver gå ut på kvällen så med dig ett slagträ" säger Afonso och pekar på ett ställ som står innanför dörren, där han förvarar slagträn som spelare använder sig av i cricket.

"Jag spelar inte cricket" säger jag.

"Om mörkret har fallit så ta med dig ett bara."

Nästa kväll behöver jag gå till affären och köpa chips och juice och då tar jag ett slagträ ur stället. Afonso vet kanske vad han snackar om. Jag kommer ut på gatan och går trettio meter, genom gränderna mot affären. Strax börjar hundarna skälla. De blir helt tokiga när de känner doften av mig, jag är inne på deras revir och de tänker försvara det. Snart har jag säkert fem hundar runt mig, som förföljer mig ända bort till affären. Men inget mer händer; jag viftar med slagträet och det håller dem på avstånd. Affären har ett likadant ställ som Afonso har, där jag lämnar mitt slagträ medan jag handlar det jag behöver. När jag är klar så hämtar jag ut det igen och börjar traska hemåt.

Nu blir det svårare, för jag har bara en arm fri. Den andra håller i matkassen och gör mig mindre rörlig, nu när hundarna är runt mig igen. En hund hugger mot matkassen och jag hinner inte reagera, men det blir inget hål i påsen, inte just den här gången. Nästa hund kommer farande rakt emot mig och den är jag beredd på. Jag höjer slagträet och klipper till hunden över ryggen när den försöker bita mig i benet. Jag hör hur någonting går sönder inuti hunden. Jag skyndar mig till hotellet genom gränden och får vifta som en väderkvarn med slagträet för att hålla de andra hundarna borta. Till sist är jag på säker mark igen. Utanför porten ylar bestarna.

"Welcome to India" säger Afonso.

"Är det ingen som äger hundarna?"

"Nej. De lever i gränderna och äter vad de kommer över."

"Det är helt sjukt. Varför skjuter ni inte dem?"

"Det kommer hela tiden nya. Folk älskar sina hundvalpar, men när de har blivit stora så slänger folk ut dem på gatan."

"Jag förstår. Vi har det i Sverige också, fast där kallas det för summer cats."

"Personligen tycker jag det okej. Jag använder hundarna för att bli av med lite aggressioner när jag och min fru har bråkat. Jag brukar ta med mig ett slagträ och gå ut i gränden efter våra gräl och panga lite hundar. Det funkar."

torsdag 26 mars 2015

Detta är oändligt mörka tider.

Jag bläddrar igenom nyhetsfloran på morgonen i telefonen, fortfarande i sängen, nyvaken. Ser att ett nytt krig blossar upp, denna gång i Jemen. Jag begriper inte skeendet i våldsutvecklingen, det är så mycket jag inte förstår. Men att vi håller på att bomba sönder jordklotet, det förstår jag och det gör mig bedrövad.

Min fru berättar att Romer blir misshandlade i Perstorp för att "de har stulit hundar." (Reportage på radion om det igår.) Men allt är bara hörsägen, rykten. Oron sprider sig i vårt land, flyktingströmmarna från hela världen gör människor oroliga. Det går att förklara på det viset, men det smakar illa i munnen när jag gör det. Jag hör ilskan på bussen, känner hatet i tunnelbanan. Ser oron få uttryck parlamentariskt, känner stor sorg i hela kroppen.

För första gången i mitt liv är jag rädd för framtiden. Jag somnade med den rädslan igår. Det är sant: jag har aldrig någonsin tänkt på framtiden som något hotfullt tidigare. Snarstuckenheten, kommentarsfälten under artiklarna på nätet, hatmejlen som journalister (och andra) får i sin inkorg. Oron sprider sig. Det har blivit så lätt att hata.

Det är en egoistisk handling att läsa böcker. Jag kryper in i mitt skal och stänger ute världen, vill bara vara ifred, dra mig undan. Men är det så konstigt? Bruset är hjärtskärande och min hjärna behöver tystnad.

Just idag är jag misantrop. Imorgon kanske det är bättre igen.

Peo
 

tisdag 24 mars 2015

Du kan kalla mig idéarkitekt.

Jag arbetar på en uppfinning. Så är det. Anledningen till det är att jag ser behovet. Mina vänner, eller kanske snarare mina bekanta, som dejtar runt i singelcirkusen och försöker träffa rätt, är i stort behov av hjälp.

"Vad är det för revolutionerande uppfinning, då?" frågar Sandra.

Vi ses på Kornhamnstorg och tar en promenad längs vattnet in mot city. Måsarna svävar ovanför oss, signalerar att det snart är brödsäsong, våren är i antågande, etc. Jag kör händerna djupt ner i fickorna, fryser, jag har har tagit på mig en vårjacka lite för tidigt, det är en ständig kamp mot naturen, tänker jag.

"Den går ut på att man hoppar över första dejten och går direkt på andra", svarar jag.

Sandra ser perplex ut. Med all rätt. Jag slår ut med armarna, som för att visa att jag vet, det är inte klokt hur begåvad jag är, man kan knappt tro det. Men Sandra ser inte helt övertygad ut.

"Ni verkar ha det så jobbigt på era första dejter", fortsätter jag. "Vore det inte skönt om du fick gå på nummer två direkt? När den värsta oron har lagt sig, menar jag."

Vi har känt varandra så länge nu så Sandra frågar inget mer. Hon säger bara att jag ska ringa henne när uppfinningen är klar. Det kan absolut finnas en marknad för min idé, tror hon.

"Fler uppfinningar på gång?"

"Ja, faktiskt."

"Berätta."

"Jag försöker uppfinna en självkänsla som gör att folk kan sluta läsa Knausgård."

Jag vet Sandra, det är helt vansinnigt, jag är liksom inne i ett STIM av goda idéer just nu.

Så, mina vänner. Det är bara att höra av sig och lämna ett ekonomiskt bidrag, så att jag kan arbeta på heltid med att utveckla mina uppfinningar. Det är för mänsklighetens bästa.

/Peo

måndag 23 mars 2015

När spridda bokstäver blir till äktenskap.


Skyll på köksfläkten om du vill; att det är under den man kan stå med ett glas rött och tjuvröka på lägenhetsfesterna, samtidigt som man konverserar den där snygga slipsförsäljaren, affärsbiträdet, taxichauffören, bibliotekarien (fyll i valfritt yrke som passar), som hela tiden har glada människor runtomkring sig men som ändå bara tittar åt ditt håll.

Eller skyll på att du står nära vinet och snittarna; att det är därför du hamnar i köket på festerna och stannar kvar där hela kvällen, tills värden vänligt men bestämt föser ut dig i hallen och strängt pekar på dina skor.

Men.

Den verkliga anledningen till att vi alla hamnar i köket är en helt annan: Det är kylskåpspoesin. Har du inte fattat det? Vi är ett gäng dumskallar, som ofta har svårt att säga det vi egentligen vill säga till den där personen. En god värd för festen underlättar afasin med att sätta en massa bokstäver på kylskåpet huller om buller och sedan sköter parningsriten sig självt, så att säga.

Någon skriver ”hej” och någon annan svarar ”hej hej” och på den vägen är det. Det bor en liten fyllepoet i oss alla och tro mig, det är bättre att du skriver något på kylskåpet än skickar fula sms i taxin på väg hem.

Nu invänder du att du har varit på MASSOR av fester där ingen kylskåpspoesi har varit tillgänglig och ändå har du stått i köket hela kvällen och pratat strunt. Okej, säger jag, det har du säkert. Och jag medger att det är rätt poetiskt att stå under en köksfläkt och tjuvröka klockan två på natten. Du vinner.

/Peo

fredag 20 mars 2015

Rec.

Sovjoxet går knappt att tvätta ur ögonen längre.

På gamla dar tycker jag det är helt okej att komma ut som kulturtant. Hade jag inte bekymrat mig över att ständigt behöva vara så cool när jag var yngre, hade det givetvis skett för länge sedan. Men men, sent ska syndaren vakna, när fan blir gammal, etc. etc.

I onsdags såg jag Jungle på Debaser Medis. Om ni har missat dem så sluta genast upp med det. Fint band som låter som James Browns slickare husband. Vi var cirka femhundra kulturtanter i publiken (förvånansvärt många med stickad mössa och skägg!) som hyllade svänget från U.K. Mina barn tvingar mig mest att lyssna på listpop av mycket dubiös kvalité, så därför var det härligt att få se Jungle också. Och därför finns det hopp, eftersom det görs bra musik fortfarande.

Jonathan Johansson har precis släppt sin nya skiva. Jag blev orolig när jag hörde den första gången, för den fäste inte. Men redan vid andra lyssningen så blev jag trygg. Se där, ännu ett kulturtants-tips. Han kommer till el stokolmo i maj och det får väl bli så att jag äntligen ser honom också. Något annat duger inte.

På litteratursidan växer högen av olästa böcker, vilket bekymrar mig. Man måste hålla efter ogräset, beta av böckerna, låta hjärnan och själen få arbeta. Annars, mina vänner, kan det gå riktigt illa. Strax blir det Hans Koppel, jag har velat läsa den i år men aldrig kommit mig för. Lika bra det kanske, i vart fall inte förrän nu, eftersom de säger att det finns likheter mellan hans "Vi i villa" och min "Kärleken passerade här en gång." Vi får se.

Sedan har jag beställt begagnade böcker från USA, romaner skrivna på sextiotalet, som alla tangerar ett och samma tema. (Ett tema som än så länge är hemligt, eftersom min intention är att göra research och kanske skriva något själv i samma anda.) Den här kulturspaningen blir ju helt bisarr, det förstår jag, eftersom jag alltså inte kan tipsa er om dessa sextiotalsromaner. Men håll ut! Om fem år, när min bok är färdig (det brukar inte ta så lång tid men man vet aldrig, mina leder knakar när jag kliver ur sängen på morgonen och snart går sovjoxet inte längre att tvätta bort ur ögonen), då ska jag ge er hela referenslistan på litteratur.

"Varför tipsar du om så lite svensk litteratur?" frågade Z mig i förrgår.

"Det är sant. Jag läser rätt lite svenska författare", svarade jag. "Det är inget statement, jag har bara fullt upp med de från USA och Frankrike."

Men nu fick ni "Vi i villa" som tips - som alltså dessutom är en roman jag inte ens själv har läst ännu.

Sedan har vi ju "Kvinnan på tåget" av Paula Hawkins så kom ut i dagarna. Alla pratar om den. Boken har sålt en mille och mer ska det bli. Jag  har blivit lovad ett ex av min förläggare och jag tänker kasta mig över den inom kort. Ett tips till alltså, från kulturtanten på S:t Eriksplan.

/Peo

 

tisdag 17 mars 2015

Ledigt jobb! Se hit!

Vill du ha bloggsfärens mest spännande jobb just nu? Tror du att du har vad som krävs för att kvala in som vår nästa superstjärna?
Stockholm Under Ytan har gått från ett litet enmansföretag till ett världsomspännande nätverk med filialer i arton olika länder. Och det på bara ett halvår! Men tro inte att vi är nöjda med det.
Vem du är.
Sätter trender snarare än följer dem. Är inte främmande för att jobba dygnet runt i koncentrerade perioder för att få ut budskapet. Kreativ, driven och egenkär. Troligen är du också en ”spelevink”.
Vad vi erbjuder.
Fritt spelrum för ditt kreativa sinne. Du. Gör. Skillnad.
Vad du ska göra.
Till att börja med skriva alla inlägg på http://stockholmunderytan.blogspot.com/ 
Detta sker redan i dag med hjälp av bulvaner och olika hjälpredor. Men nu vill koncernen ta nästa kliv och det är där DU kommer in i bilden!
Några saker som är viktiga att tänka på
Lönen betalas ut inkognito.
Din närmaste chef bygger luftslott på fritiden.
Du förväntas bära peruk i tid och otid.
Keep it simple.
Känns detta intressant? Är detta DU?
Mejla oss ditt CV. Berätta lite om varför vi ska välja just dig och på vilket sätt du kan hjälpa oss. Det är också viktigt att du berättar när du kan börja. Ju tidigare desto bättre, eftersom vi är inne i en mycket expansiv period just nu.

Morgonens Twitter.


Härskarteknikerna genomsyrar det mesta.

Vi står sju cyklister vid ett och samma rödlyse. Det är jag på min gubbhoj och sen är det sex män i skäggstubb, färgade glasögon och lycrabyxor, ombord på sina italienska racercyklar.

”Kom igen, killar”, säger jag. ”Var det verkligen detta som Gud menade när han lät oss tänka självständigt?”

Fast ingen lyssnar. Det är en tävling där på Hornsgatan, det är jag som inte begriper bara. En av cyklisterna skär effektivt av min cykelväg med flit, så fort det slår om till grönt. Det är hans sätt att markera att jag inte passar in i familjen.

På tunnelbanan härom dagen satt en äldre man och läste James Joyce. Jag vet inte, jag kanske kastade ett ögonkast för mycket (eftersom det är en så ovanlig syn med en fysisk roman i tunnelbanan i dessa dagar) och fick onda ögat tillbaka.

”Lägg av. Jag tänker inte försöka råna dig”, sa jag. ”Jag noterar bara vad det är för bok du läser.”

”Det trodde jag inte heller. Jag är mer förvånad över att du överhuvudtaget kan läsa.”

What. The. Fuck. 

Är det så konstigt att man grottar ner sig i sociala medier, istället för att träffa folk på riktigt? När det är på det viset, menar jag.

”Fast det var ju du som började”, säger min fru när jag berättar om cykelincidenten på Hornsgatan. ”Du retade upp cyklisterna genom att säga så där.”

”I fortsättningen tar jag taxi för att slippa morgonrusningen”, svarar jag.

”Du, att ta taxi varje morgon är också en sorts härskarteknik. Det fattar du väl?”

/Peo

måndag 16 mars 2015

Nya Instagramfenomen.

Gillar verkligen den här nya trenden med ögonblickslitteratur på Instagram.

Två exempel är:

Brev i Exil (länk)

och

Bagatellerna (länk)

Finns säkert fler exempel därute. Perfekt läsning för tunnelbanan, på bussen, mellan några stationer, som poesi nästan, ögonblicksbilder, tar tjugo sekunder att läsa.


/Peo

fredag 13 mars 2015

torsdag 12 mars 2015

Vart är manligheten på väg?

På kontoret är det hela havet stormar, för tjejerna sitter vid tiokaffet och jämför längden på sina kejsarsnitt. Lena halar upp blusen och visar upp det längsta ärret. Det löper över naveln, från höger till vänster, av någon anledning.

"Vad hade du för läkare?" frågar jag. "Var hen inte nykter?"

"Jag var inte nykter", svarar Lena. "Så borta på droger och gas, alltså. Herregud, jag har aldrig mått bättre."

"Sluta säg hen", säger Marika. "Jag ryser när du låter som en DN-människa."

Så jag häller upp en kopp kaffe och försöker göra mig osynlig. Det går inte att hålla hög svansföring i ett sånt här sällskap, det kan bara sluta med tårar.

"Vart är manligheten på väg?" undrar Lena högljutt, med adress åt mitt håll.

"Förlåt att jag finns. Förlåt att jag bryr mig. Förlåt att jag ställde en fråga", säger jag.

"Så många förlåt, så lite förståelse från mitt håll", svarar Marika.

Jag går in till chefen och stänger dörren bakom mig.

"Helen, mina kollegor mobbar mig", försöker jag. "Det är svårt att andas i det här företagsklimatet."

"Hissa upp tröjan är du bussig", svarar chefen. "Jag vill se dina magrutor när jag pratar med dig."

"Men jag har inga magrutor."

"Då får du sparken, älskling."

/P




onsdag 11 mars 2015

Det är aldrig lätt att tjafsa med praktikanter.

En liten del av mig blev imponerad av den manliga författaren på Akademibokhandeln Odenplan igår, som gick omkring i lokalen och stuvade om böcker på bokhyllorna. Han tyckte helt enkelt inte att hans egna roman "fick tillräckligt med plats" på hyllan, så därför plockade han ned andra författares böcker (de som stod bredvid) och skapade en halvmeter som bara skyltade med hans bokomslag. Böckerna som han plockade ned från hyllorna la han i en hög på golvet.

"Vad i helvete håller du på med?"

Jag trodde faktiskt inte att den där unga praktikanten med rosa hår kunde låta så bestämd, men det kunde han. Troligen så var det praktikanten som skulle bli tvungen att ställa allt till rätta igen, när han väl hade fått ut den store författaren ur lokalerna.

"Ni skyltar fel", svarade författaren så morskt han bara kunde. "Min bok syns inte."

"Din bok har stått på hyllan i två månader nu och DET ÄR INGEN SOM VILL KÖPA DEN!" svarade praktikanten. "Vi ska returnera skiten till förlaget så fort det bara är möjligt."

Otroligt jobbigt. Väldigt pinsamt. Sen kom två Securitasvakter och slängde ut författaren. Och två tanter stämde upp i en spontanapplåd. Jag visste inte vad jag skulle tro.

"Fortsätter du så där så blir du snart butikschef", sa en av tanterna.

"Inte med det där rosa håret", svarade den riktiga butikschefen, som precis gick förbi.

Jag köpte den bok jag var ute efter och gick därifrån.

Och ute på Odenplan fick jag syn på författaren som stod lutad mot en vägg och grät för sig själv. Han hade köpt en takeaway latte och höll ut koppen lite för långt ifrån kroppen mot gatan, vilket gjorde att en person som sprang förbi, misstog honom för en tiggare och försökte trycka ner en femkrona i hans kaffe i farten. Ja, det hela var mycket märkligt.

/Peo


fredag 6 mars 2015

Det var märkligt att vara ung. Vi pillade bort sårskorporna bara för att se om det fortfarande blödde.

Du skrev förvirrade brev från San Fransisco som ingen av oss som var kvar i Sverige förstod. Jag minns den tiden väl, när breven fortfarande kom, för jag hade köpt en ny dator och den hade en irriterande alarmfunktion som plingade till varje gång jag fick ett mejl och jag kunde inte förstå hur man skulle göra för att stänga av ljudet.


"Så det är sant, alltså. Du är verkligen teknisk idiot."


Angelica. Denna gudabenådade vänskap som innehöll så mycket sarkasmer. Hon var alltid tvungen att hugga där det fanns en öppning.


"Tomas blir kvar i San Fran", sa jag. "Han köper och säljer konst och när det inte funkar så jobbar han extra på konstnärscafé."


"Vad är ett konstnärscafé?" undrade Angelica med all rätt.


Jag visste inte. Men du skrev så och jag återgav bara vad du sa. Av någon anledning fick det mig att framstå som den okunnige. Herregud, på den tiden blev verkligen allting fel, hur jag än försökte uttrycka mig.


Jag ska skapa mig en karriär som konsthandlare. Jag kommer hem igen om tjugo år och då är jag förmögen och så köper jag ett hus ute i skärgården och det kommer finnas en gäststuga på tomten som du och Angelica kan få låna på somrarna om ni vill. San Fransisco är underbart. Det är mitt liv just nu. Så fort jag får snurr på konsthandeln så köper jag en flygbiljett åt dig så får du komma över och se det med egna ögon. Men lönen från caféet räcker inte långt. Hoppas du förstår.


Sen visade det sig att inte heller Angelica kunde stänga av alarmfunktionen på datorn. Hon blev riktigt förbannad när hon misslyckades.


"Där ser du", sa jag. "Datorn lever sitt eget liv."


"Den enda som lever ett liv överhuvudtaget, det är han i San Fransisco och det vet du", svarade hon bittert.


Vi satt i Kungsträdgården på Piccolino i den första vårsolen och frös. Angelica var gravid och mådde illa.


"Vem är fadern?" frågade jag.


"Det vet jag inte."


"Vilka står det mellan?"


Angelica såg på mig med förtvivlad blick.


"Jag minns inte ens att jag har legat med nån", svarade hon.


Kom hem nu, skrev jag till dig på andra sidan jordklotet samma kväll. Kom hem nu. Nån måste komma hem och styra upp det här. Min dator löper amok, du jobbar på ett café för konstnärer och Angelica har minne som en guldfisk. Snälla, kom hem och styr upp oss bara.

torsdag 5 mars 2015

Bonnier Bokklubb puffar för "Så länge du är min syster."

Länk till Bonnier Bokklubb: "Så länge du är min syster."

 

Gamla vänner fortsätter att vara vänner, otroligt nog.

Bokade en resa till Barcelona med en god vän. Vi har inte tid för varandra längre, men mirakulöst nog hittade vi en lucka i våra kalendrar som ännu inte var upptagen med omvärlden.

"Minns du allt vi brukade göra innan barnen?" säger han.

"Nej, egentligen inte", svarar jag. "Vad gjorde vi?"

"Drack vin. Pratade om böcker. Dansade i din soffa klockan fyra på morgonen."

"Jaha."

Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, minns.

"Men", säger jag. "I Barcelona blir det uteserveringar vid havet. Det är på ett annat vis nu."

"Inte för mycket vin bara", svarar han. "Jag måste upp i gryningen och jogga."

"Som jag sa. Det blir annorlunda."

Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, föreställer sig resan.

"Vad hände med soffan?" frågar han. "Den vi dansade i?"

"Du kräktes i den och vi slängde ut soffan från balkongen."

"Lägg av, det hade jag kommit ihåg."

"Du kom inte ihåg det ens dagen efteråt, så hur skulle du kunna minnas det femton år senare?"

"Jag blir trött bara jag hör det", säger han. "Vi måste ta siesta. Som spanjorerna gör. Vila."

"Jag har sett en soffa på Habitat som jag tänkte du kunde köpa till mig. Vad säger du om det?"

"Det låter rimligt. Med räntan under femton år så har du tjänat ihop till en ny soffa som jag pröjsar."

"Gärna en siesta i Katalonien", svarar jag. "Men först en siesta i min sprillans nya lyxsoffa."



 

onsdag 4 mars 2015

Att sätta sin florist i arbete.

Ska vi prata lite om sociala medier? Eller är vi trötta på det vid det här laget? Det går så klart att svara ja på båda dessa frågor. Jag är den förste att ställa mig i kön och svara ja, i vart fall. Ändå ska jag säga något om detta idag.

Twitter, när jag begrep det för X antal år sedan, och började använda det, så exploderade det som en samlingsplats för människor som jag upplevde som likasinnade. Allt var en lek, jag var ju anonym som Sthlmunderytan rätt länge innan första boken kom och jag tvingades stiga ut ur min dimma och bli Peo. Den första tiden var allt bara trams, jag skrev vansinnigheter, korta lakoniska saker om livet, högt och lågt (mest lågt) och det enda syftet var att roa.

Numera har det där förändrats. Jajajajajajajajajajajaj, här säger du att det är bara för att jag har blivit gammal gubbe och snart behöver rullator och det är förvisso sant, men det är inte HELA sanningen. Jag använder Twitter i dessa dagar för att söka kunskap. Rent konkret: Jag får en idé till en text, men jag vet väldigt lite, eller ingenting, om ett yrke exempelvis. I det läget kan jag gå ut med en fråga och kolla om det finns några ambulansförare, elektriker eller hjärnkirurger där ute som kan tänkas vilja bli intervjuade. Och ofta så finns det en hjärnkirurg i följet. Det är ju helt sjukt, men det funkar.
Research ser väldigt annorlunda ut i dessa dagar. Luntorna nere i katakomberna på biblioteket får ligga där och damma. Jag kommer i kontakt med människor av kött och blod i stället, som är pratglada och delar med sig av sina liv.

Vad blir nästa steg? Att slänga ut en fråga om det finns några florister i följet, kanske? Sedan presentera min idé för de som hör av sig, be dem skriva berättelsen åt mig (som handlar om en florist) och bara ta procent på bokförsäljningen. Det är framtiden, vänner.
/Peo

tisdag 3 mars 2015

Det är logiskt att missa det uppenbara.

"Jag har börjat köra konfetti på mina boksigneringar", säger Evelina med ett snett leende på läpparna.

Det där leendet betyder något, men jag vet inte vad. Hon ser inte överförtjust ut, så mycket vågar jag säga.

"Konfetti? Men äter inte det upp hela marginalen för dig? Blir det några pengar över?"

Jag tänker inte ifrågasätta konfettin, alltså det mekaniska, logistiken, rimligheten i det hela. Evelina får göra vad hon vill och om det betyder glittrande pappersbitar inne på Akademibokhandeln i Solna Centrum så är det så. Men jag undrar över stålarna för ingen av oss har det speciellt fett. Jag har problem med hyresvärden som vanligt och har svårt att ställa mat på bordet till mina barn och Evelina har tunga spritnotor på Tranan som jag inte fattar hur hon har råd med. Och så konfetti på det. Det kan väl inte funka?

"Jag har inte råd, givetvis", svarar hon. "Men jag ser det som en sista dödsdans. Jag ger upp och skjuter mig själv i ett konfettiregn."

"Sluta. Du ska inte skjuta dig själv."

"Nej, det har du rätt i. Det ska jag inte. Jag behövde bara lite glamour. Lite flärd. Som Adam and the Ant. Minns du dem?"

"Nej. Och även om jag minns dem så minns jag ändå inte dem."

"De körde också konfetti", säger Evelina.

"Och sedan fick de ge upp karriären", svarar jag motvilligt.

"Precis. Som jag."

Man ska alltså spana efter konfetti på boksigneringarna framöver, tänker jag. På så vis vet man vem som är på väg upp och vem som är på väg ner. Det är ju logiskt.