En man sitter mitt emot mig med
vänlig uppsyn och väntar på att jag ska säga något. Jag letar efter ord men
hittar inte de rätta, vilka de nu skulle vara. Klockan på väggen tickar, jag
vänder blicken ditåt gång efter gång för att kontrollera hur lång tid det är
kvar innan vi måste gå ut till de andra.
”Som jag berättade på telefon så vet
jag inte vad jag ska kalla det”, säger jag.
”Det är okej”, säger mannen. ”Det
behövs ingen förklaring, inte just idag. Du är här och det räcker.”
”Jag misstänker att jag slår i
botten just nu. Att det inte går att falla mer.”
”Vad är det som får dig att känna
så?”
Slår ut med armarna. Orkar knappt
hålla upp dem i luften framför mig. Känner hur golvet vill dra mig nedåt.
Kroppen har ingen styrka längre. Tårarna finns i ögonen på en sekund.
”Det känns så. Som om jag förlorar
allt.”
Han nickar. Det finns en historia i
hans ögon, han vet vad jag menar, jag ser det. Utan att ha tagit del av vad han
varit med om, är jag ändå tacksam för att det är just han som lyssnar, som om
det inte hade fungerat med någon annan. Han är en främling men kanske har vi
något gemensamt.
”Människor som söker sig till oss
upplever givetvis sin situation på olika sätt”, säger han.
”Jag kan inte sova längre. Jag orkar
inte vara vaken längre.”
”Det finns ingen enkel bot, ingen
tröst. Men att du är här är en bra början på något nytt, det vågar jag lova
dig.”
”Vad händer nu?” frågar jag.
”Som jag sa igår så tycker jag att
du ska följa med mig och möta de andra. Vi sätter oss tillsammans och pratar.”
Jag sväljer. Koncentrerar mig på att
andas. Rummet krymper, det måste det göra, det kan inte vara inbillning. Jag
vet inte om jag klarar det här.
”Vad måste jag göra?”
”Ingenting. Det du vill. Lyssna.
Kanske säga något. Du bestämmer själv.”
”Jag är rädd för att jag kommer
bryta ihop.”
Han ler mot mig.
”Det förstår jag”, säger han. ”Jag
tänker inte säga att det inte är något att vara rädd för. Det som händer, det
händer.”
Jag känner mig skräckslagen, nästan
paralyserad. Jag förstår inte hur jag ska kunna resa mig upp och gå ut till
samlingslokalen. Tittar på klockan. Några minuter nu. Det är allt som skiljer
mig från dem. Sedan är jag en av dem. Kanske borde jag gå. Säga att det här är
nog ingenting för mig, jag har kommit fel. Jag kämpar vidare själv. Mannen mitt
emot ser min ånger, min förtvivlan. Som att han förstår vad jag tänker.
”Vi för inga medlemslistor”, säger
han. ”Ingen här registrerar dig. Du kan gå när du vill och ingen kommer att
hindra dig. Du behöver aldrig mer komma tillbaka om du inte själv vill efter
det här mötet.”
”Okej.”
”Vi erbjuder ett samtal och en
gemenskap. Du får lyssna till andra som har det som du. Eller som inte har det som du. Det gemensamma är
att vi inte längre dricker alkohol. Vi vet att det inte fungerar att göra det.
Det krossar våra liv och familjer. Här finns människor från alla
samhällsklasser, män och kvinnor, unga och gamla. Alla är välkomna, förutsatt
att han eller hon bär på en uppriktig önskan att sluta dricka. Det är det som
förenar oss.”
”Men är jag ens alkoholist?” frågar
jag både honom och mig själv.
”Det kan bara du själv svara på,
ingen annan. Jag tänker inte säga det åt dig och det kommer ingen annan heller
att göra. Du vet svaret på den frågan. Om inte idag, så snart, ju mer du
funderar kring det, då kommer svaret till dig.”
”Måste vi gå nu?” säger jag och
sneglar återigen på klockan.
”Ja”, svarar han. ”Jag vill bara
säga en sak till innan vi går ut till de andra. Vi erbjuder inte några utvägar,
bort från supandet. Allt det måste du göra själv. Till oss finns bara ingångar,
inga utgångar.”
”Jag begriper nog inte hur du
menar.”
”Det finns ingen patentlösning, du
blir aldrig fri från alkoholen, den kommer alltid att finnas i ditt liv, även
om det visar sig att du har druckit ditt sista glas i livet. Det här är en kamp
som kommer pågå för alltid, så länge du kommer hit. Det finns inget slut, ingen
utväg. Förstår du?”
Jag reser mig upp. Hittar styrka någonstans
ifrån.
”Som Hotel Californina.”
”Va?”
”Låten. Som Eagles skrev. You can
check out anytime you want, but you can never leave.”