onsdag 30 april 2014

Det var då själva fan.

Jag gjorde mitt bästa för att behålla värdigheten i squashhallen, men Helena stod i mitten och spred bollarna längs väggarna och fick mig att löpa överallt och svettas ut all min ångest, all min glädje, den sista mänsklighet som rimligtvis kunde finnas i min trasiga kropp. Efteråt bjöd hon mig på restaurang (med ett leende på läpparna).

"Vad ska du ha?" frågade hon.

"Tre krossade äggulor i ett glas, blandat med vodka och ingefära."

Ja, servitören höjde på ögonbrynet. Och nej, jag var inte allvarlig. Jag beställde öl och vatten medan vi tittade på menyn.

"Sluta skrämmas så där", sa hon. "Jag kan ju få för mig att du vill bygga muskler och försöka slå mig på sikt."

"Jag förbannar den dag jag lärde känna dig, Helena", svarade jag.

Efter middagen skiljdes vi åt uppe vid Hötorget och jag linkade hemåt på sorgsna fötter. Det var tidig kväll och egentligen borde jag fortsätta ut, men hur skulle det se ut? Jag tog mig ner för trapporna på Tranan i alla fall, för att säga hej till Niklas.

"Fy fan, du har blivit så gammal sen jag såg dig sist", sa han när han fick syn på mig.

"När sågs vi sist?"

"Igår."

"Har träffat Helena. Hon säger att jag får bjuda henne på proper dejt först när jag nitar henne i squash."

"Det kommer du aldrig att göra", svarade han och ställde fram jordnötter på bardisken.

"Nej, jag vet."

Helena hade onekligen hittat ett vinnande koncept där, på hur hon skulle hålla mig på avstånd och aldrig behöva ställas inför några svåra val. 

tisdag 29 april 2014

Lämning.

Jag möter en man och hans hund varje morgon i kvarteret. Jag möter dem varje kväll också, om jag är ute av någon anledning. De står oftast i samma gathörn och vegeterar. Det är svårt att beskriva det på något annat sätt; käkarna går på dem båda två, de stirrar rakt fram, ut i tomheten dit andras blickar inte når.

Det känns tryggt att ha dem där, som registratorer av liv i stadsdelen. Jag gissar att polisen skulle kunna kalla in dem som expertvittnen om något hände (vilket det självklart aldrig gör.) Men de vaktar sitt gathörn, man och hund. Inte för att jag klockar dem, men jag skulle gissa att de spenderar ett par timmar om dagen i det där hörnet. Så visst har de sett ett och annat. 

Hunden ser ut att behöva en kärra att åka på. Mannen med, för den delen. De där två måste han hängt ihop i en evighet. En dag ska jag kliva av cykeln och säga hej. Kanske får jag reda på något som går att använda till språngbräda in i kommande texter, vad vet jag. 

Lämning av text den här veckan. Åk ut till era lantställen, lämna mig (och mannen med hunden) ensamma i stan. När du klippte gräset och målade sommarstugan, då satte jag punkt i en text. 

/Peo


måndag 28 april 2014

Kulturpersonlighet.

Greger visste att jag inte skulle bli glad, ändå ringde han mig mitt i natten för att berätta. Innan jag ens svarade (det tog mig tjugo signaler innan jag hittade telefonen), visste jag att det var han och ingen annan som valde att störa.

"Lyssna på det här", sa han.

Det är som att befinna sig i två olika solsystem, den som ringer och den som svarar i den mörkaste natt, är väldigt långt ifrån varandra.

"Jag sover", sa jag.

"Gör du väl inte? Jag hör ju att du är vaken."

Visst.

"Vad vill du?"

"Jag är en kulturpersonlighet."

Jag sa inget. Höll andan. Försökte tänka klart genom drömmarna som hängde kvar inuti huvudet.

"Jag sa: Jag är en kulturpersonlighet", upprepade Greger.

"Jo, jag hörde det. Men vad betyder det?"

"Jag blev intervjuad för Vi 5 idag, du vet den där spalten på sista sidan i Aftonbladet. Jag var en av de utvalda."

"Okej. Vad var frågan och vad svarade du?"

"Frågan var Gränsen mellan ungdomar och vuxna håller på att suddas ut. Numera är alla unga vuxna. Känner du dig som en ung vuxen?"

"Och svaret?"

"Jag svarade: Vuxen blir man runt 40. Allt innan dess är bara faser du ska igenom."

"Klokt, Greger. Men varför måste du ringa mitt i natten och berätta det här?"

"Jag är en kulturpersonlighet. Såna som jag vänder på dygnet, går ifrån konventionerna, lever efter egna lagar."

"Tack för det, Aftonbladet", svarade jag.

 

fredag 25 april 2014

Noterat, fredag.

I morse fick jag syn på en sån där människa som går omkring i rusningen med en bok framför ögonen, helt uppslukad och borta, folk runtomkring får flytta på sig, vika undan. Den här människan såg inte ett smack av vart hon gick, men hon verkade ha en inbyggd motor i kroppen som tog henne åt det håll som var riktigt. Det är fascinerande vad böcker kan göra med en. Tyvärr hann jag inte uppfatta vad det var för bok hon läste.

Min kemtvättskille stod bakom disken och grät i morse, när jag kom in i hans lokal för att lämna in kavajer och skjortor. Min första instinkt var att gå runt disken och lägga armen om honom för att trösta. Men han viftade bort mig.

"Det är bara pollen", sa han. "Jävla gräs och knoppar."

Luften verkar vara förgiftad just nu och allt är bara simpel vanlig natur. Hur blev det så här?

"Jag skulle vilja bo i ett syrgastält under ett par veckor på våren", fortsatte han.

"Men du bor ju i en kemtvätt?" försökte jag. "Luften här inne känns rätt giftig, om jag får säga det."

Sen sa vi inget mer om det. Vissa sanningar är för jobbiga att ta in och tänka vidare på.

Annars noterar jag att Stoner-hajpen nu når nya nivåer. Det ska bli spännande att se om romanen håller för det. John Williams känns som en "författar-författare", alltså en sån där som aldrig fick ett megagenombrott, men som älskas av andra som skriver.

/p

torsdag 24 april 2014

Sämst på att somna om.

Nätterna blir aldrig så långa som när man rycks upp ur sin dröm och tror att det är dags att kliva upp, men i själva verket är klockan 01.32 och det är långt kvar av mörkret ännu. Sömnen tar tid på sig att återvända, ibland flera timmar, vakenheten plågar.

Om jag befinner mig mitt i ett manus spelar det ingen roll. Då går jag upp och sätter igång med arbetet. Men om jag istället är mellan text, de där perioderna när det är meningen att jag ska fylla på med andras ord för att kunna hitta egna längre fram, då blir det svårt. Att somna om är en av mina sämsta grenar.

Kroppen blir orolig av att skriva, kroppen blir orolig av att inte skriva. Oro är en viktig beståndsdel av att vara människa, tänker jag. Så blir jag liggande i ljuspölen från golvlampan ute på soffan, läser bok i timmar, kollar Twitter, läser mer bok, svimmar till sist en timme innan klockan ringer.

Nu är en sådan tid. Jag vet inte vad det är, men förstår att det betyder något. Jag samlar ihop mig till något igen. Först har jag ett par kortare texter att skriva, som kommer publiceras på annan plats (jag berättar var när det är dags). Nu går nätterna åt till att fundera på temat för de texterna. Och efter det, då har kanske en idé vuxit till något längre, jag hoppas det.

I natt läser jag ut Dark places och äter macka vid 03.22. Då vet du.

/p

onsdag 23 april 2014

Uppdatering, några bokbloggar.

Idag vill jag tipsa om ytterligare två bokbloggar.

En trave böcker. 

Långa ambitiösa texter om en bok i taget.


Bearbooks

Min favorit just nu, som är inne på amerikansk litteratur. Mycket välskriven bokblogg.


/peo




tisdag 22 april 2014

Respons


How to be a writer.

Fin poster från Happy Arty, som drivs av Anna Viola Lovind. Postern hittar du här: How to be a writer.

Anna arbetade en gång i tiden på Damm Förlag, nu driver hon eget.

/p 

onsdag 16 april 2014

CDON kör rea

Länk här: Kärleken passerade här en gång, hos CDON - 30 %


Första upplagan snart slut. Bra jobbat, kära läsare! För nytillkomna läsare på Stockholm Under Ytan, finns en länksamling med recensioner och intervjuer här: Sammanfattning av hösten 2013. 


Snart hoppas jag kunna få prata mer om sommaren och höstens planer. Men jag får inte ännu. 


/peo






torsdag 10 april 2014

Det går att provlyssna på Kärleken.



Du kan höra en intervju som gjordes i samband med släppet hos Boksmakarna: Här

måndag 7 april 2014

Huvudbry.

Mitt tredje manus är klart. Om man frågar mig. Om du istället frågar min redaktör så vill hon krama ur lite till, bara en smula ur den disktrasa som är jag. Nu har jag promenerat, sprungit, cyklat, läst, sovit, funderat, skrivit, strukit, skrivit mer, gjort om, flyttat på kapitel, skapat en berättelse som är gjord för solar plexus, gjort allt som står i min makt. Tror inte det finns något kvar att säga. Inte just nu.

Bara tanken på att någon gång i framtiden öppna upp ett vitt ark på skärmen, känns just idag mycket skrämmande. Hur i helvete skriver man en bok? Det vill jag fråga er uppriktigt. Finns det någon där ute som vet hur man gör?

Inget kan jag avslöja kring trean, inte ännu. Handling, titel och omslag får vi tala om senare. Först har vi en pocket av "Kärleken passerade här en gång" att ta itu med. Den pocketen släpps i augusti.

De senaste åren har varit otroligt omtumlande. Ändå från starten med Under Ytan, via textsamlingen Stockholm Under Ytan på Pupill, till första romanen på ett litet förlag, vidare till kontraktet med Forma och tillkomsten av Kärleken passerade...Jag vet inte vad som ska hända nu. Jag fortsätter väl, efter att ha fått andats en stund, med min familj, med vännerna jag så sällan hinner med nuförtiden.

Tack för att du läser.

/Peo


Foto: Andreas Morland



 

fredag 4 april 2014

Ett bokmanus trollas fram, fredag eftermiddag.

Majken tittar upp från kaffekoppen.

"Kan inte du skriva en bok då?" säger hon till Pamela. "Som vi kan ge ut."

"Jag har inte det drivet", svarar Pamela. "Jag är VD, inte konstnär."

"Du då?" fortsätter Majken och tittar på mig.

"Nej, jag har kontrakt med Massolit. Jag gillar dem, de har godare kaffe i sin automat än vad Stockholm Under Ytan har."

"Ska ni inte fråga mig om jag har nåt manus då?"

Pamela och jag tittar på Majken. Har hon ett manus? Majken ser hemlighetsfull ut.

"Majken?" säger jag.

"Om ni vill, kan ni få titta på det jag har skrivit. Tvåhundrafemtio sidor ungefär. Jag har inte visat det för en enda person ännu."

"Är det bra?" frågar Pamela.

"Det är D.Y.N.A.M.I.T." svarar Majken.

Där och då föds en ny författarstjärna. Jag har inte läst en rad av vad hon skrivit, men jag vet det ändå. Pamela känner det också, hur luften blir strömförande, eftersom vi anar att vi är något stort på spåret. Det är ett fantastiskt avslut på veckan, så löftesrikt, utan att veta något om innehållet.

"Skicka över det till oss så läser vi i helgen", fortsätter Pamela.

"Du, jag ska på ridläger med ungarna i helgen", säger jag. "Och så har jag bord på Tranan lördag kväll."

"Ställ in", säger Pamela och Majken unisont. "Det är bara att ställa in."

Tänk att det var Majken som skulle göra mig till miljonär, tänker jag. Det hade jag aldrig kunnat ana. Ungarna blir besvikna när de inte får rida på sina hästar i helgen, men jag köper dem en egen ranch när vi har sålt Majkens manus till Hollywood, så det är lugnt. 

torsdag 3 april 2014

Det kom ett brev till redaktionen.

Hej Stockholm Under Ytan.

Jag är en kille på tjugotvå höstar som har skrivit en roman. Den handlar om livet, vad det verkligen innebär att LEVA fullt ut, att möta dagen modigt och med rak rygg och göra det bästa av den. 

Visst låter det intressant?

Berättelsen börjar med att vi får lära känna Adrian, en helt vanlig kille i Göteborg, som precis har kommit ut i arbetslivet. Han jobbar som målare, men känner att han inte riktigt har hittat rätt i livet. Han vill ha något MER! 

Parallellt med den historien, får vi också följa den gåtfulla Miranda, som tyvärr har en trasig barndom bakom sig och därför skär sig i handlederna för att dämpa smärtan hon känner. 

Adrians och Mirandas vägar korsas när Adrian får i uppdrag att måla om psykavdelningen där Miranda sitter inspärrad. Kanske kan Adrian hjälpa Miranda att må bättre?



Jag har skrivit på den här berättelsen i fyra år. Nu känner jag mig redo att visa upp den för omvärlden. Jag hoppas så klart att Stockholm Under Ytan (jag kallar er för SUY!) ska vilja läsa mitt manus och ge ut det. 

Så tveka inte att höra av er till mig (kan man säga "med vändande post" när man pratar om e-post?). 

Titeln är inte satt ännu. Men jag tänker mig: "Du & jag" eller "Livet har många färger" eller kanske "Livet måste vara något mer än bara det här." 

Vi kan jobba kreativt tillsammans på titeln, om Stockholm Under Ytan blir intresserade. 

P.S Jag skickar med lite bilder på mig själv också, så att ni får se med egna ögon att jag är snygg och kommer funka i media. 

Styrkekramar! 

tisdag 1 april 2014

Pamela och jag tappar hopp om mänskligheten.

"Nej, jag ger upp", säger Pamela och stänger av datorn. "Vi hittar inga intressanta författare."

Klockan är sen eftermiddag, det är dags att gå hem. Pamela är grå i ansiktet. Hon har jobbat för mycket den senaste tiden.

"Vi måste ha tålamod", svarar jag.

"Det är liksom omöjligt att inte drabbas av både unken kvinnosyn och unken manssyn när man läser all rappakalja som folk skickar in. Varför skriver folk? Jo, för att bli kända. Inte för att de behöver. Och de som behöver, verkar mest vara psykfall."

"Unken manssyn? Det är ett nytt uttryck, är det inte?"

"Jag tänker inte ge ut någon bok, vare sig den är skriven av en kvinna eller man. Däremot kan jag tänka mig att ge ut något av en hermafrodit. Eller en häst."

"Vet du Pamela, jag träffade en kvinna nere på bokmässan i höstas, som berättade att hon egentligen borde läsa Kärleken passerade här en gång, men att hon inte kunde göra det."

"Varför inte?"

"Därför att den var skriven av en man och hon läste bara kvinnliga författare."

"Men då gör hon ju samma misstag som alla män har gjort i alla tider, det vill säga läser bara böcker av sitt eget kön."

"Jo. Jag sa det till henne, att det verkade väldigt begränsande."

"Vad hände sen?"

"Hon försökte förföra mig."

"Okej. Så hon kunde tänka sig att knulla, men inte läsa?"

Vi sitter tysta ett tag. Utanför fönstret skymmer det. Vi borde gå hem.

"Du Pamela, är det någon hermafrodit eller häst som har skickat in något?" frågar jag. "Det skulle vara spännande att få läsa en deckare, skriven av en häst."