Nu går det att provläsa ett stycke ur "Vara Frank", som kommer ut i bokhandeln 21a mars.

Flygplanen står parkerade i sina flyghangarer och rostar sönder.

http://litteratursalongen.se/lat-mig-fa-ta-reda-pa-nagot-sjalv/

(Tredje texten hos Litteratursalongen.) 

Bokrean kickar igång.

 

https://www.adlibris.com/se/bok/sa-lange-du-ar-min-syster-9789187783081

Nu 69:- för inbundna utgåvan hos Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/sa-lange-du-ar-min-syster-9789187783081 

 

Ett skepp kommer lastat med texter från förr.

Monthly Archives: april 

Veckans andra boktips

Romain Gary är nog en rätt bortglömd författare. Hans storhetstid ligger långt tillbaka i tiden, han tog självmord 1980 och skrev ett tiotal romaner under sin livstid.

Han är den enda människa som har lyckats vinna det prestigefyllda Goncourtpriset två gånger (vilket inte är tillåtet.) En gång som sig själv (!) och en gång under pseudonym somÉmile Ajar. När Ajar föreslogs som pristagare, var det någon som misstänkte att det i själva verket skulle kunna vara Romain Gary som hade skrivit boken. Men juryn avfärdade den farhågan med motiveringen att Romain Gary ”aldrig skulle kunna skriva så bra.” Boken han vann med andra gången heter ”Med livet framför sig”. Jag läser den just nu och tror att jag får anledning att återkomma till den.

”Talangscouten” utspelar sig ett varmt land någon annanstans, oklart vad. En diktator styr landet, en man som är fascinerad av satan och all ondska. Han strävar under hela sitt liv efter att bli så ond som möjligt, för att säkra sig en plats i helvetet. Alla handlingar syftar till det; att komma närmare det ockulta, den svarta sidan. Runt omkring honom finns människor, vars enda mening är att hjälpa honom närmare sitt mål. ”Talangscouten” tror att artister, trollkonstnärer och gycklare har svurit ett samband med satan. Det är så de har fått sina färdigheter, genom att sälja sina själar. Därför bjuder han in alla dessa artister att uppträda på hans nattklubb. Men jämt blir han besviken, när det onda aldrig är tillräckligt ont. Folk väljer att göra saker av kärlek och omtanke, vilket äcklar talangscouten. Det slutar med katastrof, givetvis.

Romain Gary skriver på ett sätt som jag bara kan drömma om. Hans språk är sannerligen fantastiskt. Det är omedelbart, direkt, det glöder över sidorna. Ni som känner mig och min litteratursmak sedan tidigare, vet att jag alltid håller bra historieberättande högre än vackert språk. Men vad ska man göra (mer än att kapitulera?) när en författare har båda delarna?

/Peo

Mazarine Street, Upstairs.

Warner Music har lagt upp vår sista video. Så idag blir det inte litteraturrelaterat, vänner.

/Peo

Veckans första boktips

En sträckläsning senare vill jag gärna tipsa Books & Dreams läsare om den här spänningsromanen. Det snackas en del om att det här skulle vara årets Gillian Flynn och visst, ”Kvinnan på tåget” har en del likheter med ”Gone girl”, men är ändå sin egen. Olikheterna är fler än likheterna skulle jag säga, tack och lov.

Så här är det: jag läser sällan thrillers. Varför då? Jag vet inte, tiden räcker inte till, jag har ständigt en trave böcker som jag vill läsa, vi kan kalla det för uteslutningsmetoden om ni vill. Men den här lockade mig och den var lätt värt lästiden. Herregud, jag läste ut den på en dag.

Vad har vi? Jo, en välskriven och smart spänningshistoria, berättad genom ett par såriga människor som har fått sin beskärda del av smärta, sorg och leda i livet. Rachel, som väl ändå får sägas vara huvudperson, har fått sparken från sitt arbete eftersom hon dricker för kraftigt, hon är inneboende hos en vän som egentligen inte vill ha henne där och varje dag tar hon tåget in till London för att lura sin rumskompis (och möjligen sig själv) att hon fortfarande har ett fungerande liv som inte fullständigt har rasat samman.

Längs vägen in till London ligger gatan med husen där hon levde i ett förhållande med någon hon älskade. Det är några år sedan. De har separerat, mannen lever i ett nytt förhållande nu, fortfarande i samma hus. Det blir en plågsam resa in och ut från London när den gatan passeras för Rachel. Sedan gör hon sig ett ärende dit, utan någon verklig anledning, hon är berusad bortom alla gränser och vaknar upp blodig dagen efter med minnesluckor. Och så har en kvinna försvunnit från gatan.

Mer än så ska jag inte berätta. Men historien flyger fram, det är svårt att lägga ifrån sig boken, texten håller mycket högt tempo. Och som alla riktigt bra thrillers, så innehåller ”Kvinnan på tåget” en berättelse om relationer. Människor som vill göra rätt men det blir bara fel. Det här är en strålande debut.

/Peo

Vi var gamla vänner, våra skuggor blev längre med åren.

Två gånger har jag varit nära döden, i alla fall vad jag kan minnas. Bilkraschen var en av dem och det var i vuxen ålder. Första gången var tidigare, som sexåring när jag föll i vattnet från en brygga och höll på att drunkna. Jag minns att jag och Madeleine bar omkring på tunga stenar som vi hämtade från strandkanten och bar ut på bryggan. Sedan kastade vi stenarna, som sjunkbomber, på skräddarna som sprang omkring på vattenytan. Insekterna flyttade sig snabbt när stenarna kom farande, utnyttjade ytspänningen, verkade inte bli skrämda av vår lek utan var snabbt tillbaka precis vid bryggan igen. Så när jag skulle kasta i den sista och tyngsta stenen, följde jag med själv. Släppte inte taget helt enkelt.

Det var tyst och mjukt och mörkt under vattenytan och jag sjönk långsamt, svävande, kände luftbubblor som strömmade mot mitt ansikte upp mot ytan. Jag hann inte bli rädd, men jag vet att jag tänkte att snart kommer jag att behöva andas, jag kommer att behöva öppna munnen och ta ett djupt andetag och då kommer det att komma in vatten i mig, inte luft. Jag kunde höra hur Madeleine skrek, ropade, kunde höra stormande steg från bryggan, jag sträckte upp mina händer ovanför mig, lugnt, utan panik, en stark hand fick tag i min handled och i nästa sekund spräckte jag vattenytan och satt på bryggan. Först då blev jag rädd. I efterhand har jag fått veta att det var nära, jag befann mig under vattnet länge.

Det var länge sedan jag besökte staden på västkusten där jag är född och uppväxt, men sist jag gjorde det så sprang jag på Madeleine på gatan. Hon var ärrad, så tänkte jag om henne och det slog mig att jag kanske såg lika kantstött ut i hennes ögon.

”Kommer du ihåg den gången du höll på att drunkna?” var nästan det första hon frågade mig.

Två gånger har jag varit nära döden, i alla fall som jag själv är medveten om. Det kan ju ha funnits fler tillfällen. Att leva och bo i den lilla staden kändes som döden, det vet jag ju, men det kan knappast räknas.

Madeleine blev kvar, mot sin vilja. Det var aldrig någon som tog henne därifrån. Hon gick runt med solen i ögonen i flera år och var finast av dem alla, det var inte bara jag som tyckte det. Hon hade inte finast hår eller vackrast leende, men hon var full av skratt och humor och jag ville alltid vara med henne och prata med henne. Vi följdes åt ända upp till nian, satt bänkgrannar och fnissade, det var aldrig tal om att vi skulle göra något med varandra, vi var de bästa vänner helt enkelt. Jag trodde verkligen att hon skulle ta sina drömmar på allvar.

”Har du familj? Har du barn?” frågade jag henne den.

Men hon skakade bara på huvudet. Hon levde ensam, jobbade som lärare i tre ämnen hon inte längre kände något för. Sa att eleverna satt med mössa inomhus och spelade spel på sina telefoner. Vi stod där på gatan, positionerade oss, berättade fragment från våra liv. Madeleine suckade.

”Jag vet inte” sa hon till sist, ”jag tror att livet i grund och botten handlar om att sänka sina förväntningar.”

Att få ihop sin historia.

Mitt kök är ett hav av post it-lappar. Väggarna är fyllda med dem. Små korta anteckningar som alla till sist hamnar här på bloggen.

”Det kan ta några månader” säger jag när min hyresvärd kommer förbi eftersom han har fått klagomål på mig, ”men förr eller senare får jag ihop en historia.”

”Varför luktar det mäsk från toaletten?” frågar han.

”Det är för att jag bränner hemma.”

”Det får man inte”, säger han.

”Får man inte bränna hemma? Och sedan när får man inte det?”

”Det har man aldrig fått.”

”Vadå, är du polis eller?”

”Nej jag är hyresvärd.”

Det slutar med att jag måste ge honom tio liter hembränt på plats och sedan lova att ge honom tio liter till varje månad. Jag är inte helt nöjd med den affären, men vad ska jag göra.

”Vad sa du om alla de här lapparna? Du får ihop historier?”

”Äh, det var inget”, säger jag. ”Glöm bort att jag sa något.”

”Nu går jag ner till grannarna som har klagat och säger att de har fel. Du är en trevlig prick.”

Jag gör några korta noteringar. Fäster upp ännu en gul lapp. Tänker att någon gång blir säkert det här också en historia.

/Peo

Snygg i håret?

Mer om detta hos Litteratursalongen idag:

http://litteratursalongen.se/de-basta-forfattarna-har-kanske-ocksa-daliga-hardagar-men-jag-ar-faktiskt-inte-helt-saker-pa-det/

/Peo 

Berätta vilka böcker du läser så ska jag säga dig vem du är.

Jag växte upp i ett grabbgäng som trimmade mopeder och skolkade från historialektionerna och för ett kort ögonblick i tonåren så trodde jag att det var hela sanningen: det var så livet var utformat, ingenting fanns utanför den smala världen av smattrande mopedförgasare och det obestämda trånandet efter tjejerna i stentvättade jeans som aldrig tittade åt mitt håll.

Det var som att ha en illasittande kavaj över axlarna, jag rörde mig obekvämt och olustigt och var knappast kompis med min kropp på den tiden. Många vet nog vad jag pratar om nu, att träda in i vuxenvärlden via tonåren kan vara en rätt tröttsam historia, både själsligt och fysiskt. Den ständiga vetskapen om att inte själv ha valt på vilka premisser man lever, att vara utsatt för ett grymt practical joke som råkar ha placerat dig på en plats som känns märkligt främmande, trots att du kan vartenda gathörn. Så var det för mig, till och från åtminstone, och jag tror att det fungerar på exakt samma sätt idag för tonåringarna, trots att mycket tid har förflutit sedan jag själv var drabbad.

Jag hade en lärare i svenska som såg mig. Han hette Sven och jag vet inte om han fortfarande lever, men jag tänker då och då på honom.

”Har du läst Kyssen?” frågade han.

”Nej.”

”Läs den. Skriv ett referat på den och lämna in när du är klar. Jag tror du kommer att tycka om den boken.”

Jag gjorde som jag blev tillsagd och mycket riktigt – boken träffade mig i mellangärdet och plötsligt ville jag leva som karaktärerna i romanen. Mopederna var plötsligt inte tillräckligt längre, det fanns andra saker som väntade, det insåg ju vem som helst. Det gällde att bli vuxen fort.

Här får bokslukeriet sin början.

Efter Kyssen läste jag Den unge Werthers lidanden, Kejsaren av Portugallien, alla böcker av Sjöwall/Wahlö, Främlingen av Camus, Gökmannen av Dahlström, Ristat i damm av John Fante, dikter från Edith Södergrans penna, Det mest förbjudna av Thorvall, tegelstenarna som Isabelle Allende skrev, Charles Bukowski och självklart På drift.

Min lärare eldade på, såg att jag växte i kapp med historierna och hade nog en dold agenda som gick ut på att rädda mig från de stentvättade jeansens förbannelse. (Inget ont om tjejerna som gick omkring i dem, dock.) När det blev möjligt att flytta till en annan stad och börja på en ettårig utbildning i litterär gestaltning så blev det givetvis så.

Det går längre mellan kickarna dessa dagar, nu kan det hända att jag måste lägga ifrån mig XXXXXX antal romaner för att de tråkar ut mig innan jag hittar rätt. Förr om åren var det annorlunda, men det säger ju sig självt, det är som med allt annat. Dessutom är det på sin plats med en liten revidering av historien: jag stod inne vid Stadsmissionens boklådor igår och fick syn på Kyssen och då bläddrade jag lite i den mellan pärmarna.

Den var outhärdlig.

Men därför vill jag komma med ett par snabba boktips. Jag är inte säker på att du som läser det här känner något som helst förtroende för mig och det kan jag aldrig kräva heller. Så gör vad du vill med dessa tre tips (men läs dem!):

Tove Jansson. Resa med lätt bagage.

Émile Ajar. Med livet framför sig.

Sylvia Plath. Glaskupan.

För mig funkar det fortfarande så att jag går fram till människors bokhyllor första gången jag kommer hem till dem för att äta middag, på samma sätt som vi en gång i tiden gick fram till människors skivsamlingar för att få reda något om ägarens personlighet. Jag letar efter böcker som kan föra oss samman, alternativt förvåna mig. Båda alternativen är OK.

En gång hängde jag med en tjej hem som hade en bokhylla – men den var tom.

”Var är böckerna?” frågade jag.

”Vilka böcker?” undrade hon.

Och det finns givetvis ingen naturlag som tvingar oss att läsa. Det var jag som var småaktig och kokett och ville att alla runt omkring mig skulle fungera på samma sätt. Dumstruten tillhörde mig den kvällen, det förstår jag nu, långt senare. Folk gör det som folk måste.

Men jag vidhåller ändå: Säg mig vilka böcker du läser så ska jag säga dig vem du är. Sorry, det är så jag ser på saken.

Till sist så vill jag berätta om min vän Sigge. Vi möttes upp på ett inrökt café en regnig eftermiddag för hundra år sedan och han bar omkring på den djupaste bekymmersrynka i pannan jag någonsin sett hos en människa. Det hade tagit slut med kärleken och Sigge var förtvivlad och ville att jag skulle trösta honom. Men det fanns ingenting jag kunde säga som skulle ge honom kärleken tillbaka, det visste vi båda två.

”Jag känner mig som ett bibliotek utan böcker”, sa Sigge.

Och då förstod jag hur illa det var ställt. Jag tycker fortfarande att det är en fin liknelse över sorg. Ett bibliotek utan böcker är en plats som ingen vill vistas på.

Bästa,

Peo Bengtsson

(Ursprungligen för Litteratursalongen.)

Rensar upp och går vidare.

Monthly Archives: april 2015

Män förklarar saker för män också.

Apropå Rebecca Solnit och hennes bok ”Män förklarar saker för mig”, som jag ännu inte har läst mer än några recensioner på och inser att jag ska införskaffa…

Jag drar mig till minnes tretusen fester jag varit på, där högljudda män efter några glas vin har blivit ännu mer högljudda och oavsiktligt spottat mig i ansiktet (ansiktsfärgen djupnar till tomatröd, saliven går inte att hejda) samtidigt som de går igenom den senaste Bob Dylan-plattan (spår för spår) EFTERSOM JAG INTE HAR BEGRIPIT DEN!

Det behöver verkligen inte vara en kulturman för att saker ska förklaras, tänker jag. Det räcker med en box rödvin och att Bob Dylan har en hyfsat ny skiva ute så börjar förklaringståget att skena längs rälsen. Jag försöker jämt kasta mig av det där tåget i farten, men han med saliven är konduktör och han tänker inte släppa taget om sin ofrivillige passagerare.

Jag satt på en middag en gång för hundra år sedan och plötsligt säger min bordsgranne att Beatles inte har gjort en enda bra låt. Däremot tyckte han att vi skulle lyssna på Pantera, för alla deras låtar var bättre än Beatles låtar. Det var ett riktigt band, det. Och så klev han upp från middagen och satte i en kassett i bandspelaren (jag sa ju att det var hundra år sedan.) Ur högtalarna strömmade Pantera.

”Men det kan du väl ändå inte mena”, svarade en tjej mittemot honom, när vi lyckades få honom att stänga av skiten på stereon.

”Säg EN låt med Beatles som är bättre än NÅGOT som Pantera har gjort”, sa killen och hans upprörda röst lät som en ångvissla.

”She loves you”, försökte tjejen.

Den kvällen slutade med att killen stod och hängde på mina axlar och berättade för mig att det var bara han och jag på den här jävla festen som fattade Pantera. Och det berättade han för mig utan att jag hade sagt ett ord om Pantera.

Män förklarar saker för män också.

/Peo

Är allt redan skrivet?

I ett svagt ögonblick för hundra år sedan, tog jag pianolektioner. Det gick illa och jag slutade rätt omgående med det. En sak minns jag från den allra första lektionen jag fick: att pianoläraren öppnade med att säga att all musik redan var gjord.

”Det finns ingen sammansättning av ackord eller harmonier som inte redan har använts”, sa han. ”Allt vi kan syssla med nu är variationer på redan kända teman.”

En smula dystopiskt, kan man tycka. Vad gör den vetskapen med konstnärer in spe, som försöker uttrycka sig och skapa egna verk? Är det ens sant? Jag vet inte. Men en sak undrar jag: kan man tänka likadant om litteratur? Är allting redan skrivet? Visst finns det ett talesätt som säger att alla våra berättelser måste utgå från ett begränsat antal grekiska dramer? Jag personligen blir inte orolig av att tänka på det här – eller vänta nu – det kanske jag visst blir, när jag låter insikten om konstens begränsningar landa inuti mig.

Jag behöver få prata lite med er om Richard Yates. Det är ett författarskap som jag ofta återkommer till. Han stal från sig själv. Jag ska försöka förklara hur jag menar: Yates skrev sin roman Revolutionary Road 1961. För den fick han nästan ära och berömmelse. Det var hans första bok och den är en mästerlig berättelse om ett äktenskap som går sönder. Han beskriver skickligt hur två människor lever enformiga liv. Plötsligt öppnar sig en glänta av ljus i deras liv, ett hopp om något annat, något bättre, ett annat liv. Men i sista tredjedelen av romanen så går allt åt helvete.

Efter den boken, skrev han ytterligare ett antal novellsamlingar och romaner. Alla hans texter hade samma formel, enformigheten, gläntan av ljus, det bittra slutet. Richard Yates stal från sig själv, gång på gång, han skrev variationer på samma tema som sin första bok. En kritisk röst skulle kunna vara att det är samma roman om och om igen. Ja, kanske är det så, fast ändå blir det inte så enkelt. Poängen är att han stal från sig själv.

När jag ser över texterna på Stockholm Under Ytan, inser jag snabbt att också jag rör mig hemtamt med vissa karaktärer och ämnen, som ständigt är återkommande. Jag tänker att det är så det måste få vara. Jag skriver om det jag vet, men jag rör mig mot det okända, fast i små rörelser, gör variationer, hittar nya uttryck. Jag stjäl från mig själv.

Fast i ärlighetens namn stjäl jag mer än så. Min fru säger att det går att se på mina texter på bloggen, vilken författare jag för tillfället är influerad av. Det stämmer nog. När jag plöjer alla romaner av Richard Yates, så blir det att jag härmar honom. Samma sak med Patricia Highsmith och den första Tom Ripley-boken. Den knäckte mig när jag läste den. Varje mening ligger precis där den ska ligga, hon säger allt så enkelt och smart. Det tog mig ett år att komma över den, och under tiden försökte jag troligen kopiera hennes stil. Detta är påStockholm Under Ytan, som jag tillåter mig alla stölder. I de två romaner jag har skrivit hoppas jag att det är annorlunda. Där känner jag att det är mina egna ord, mina egna meningar, att jag har lyckats bryta mig loss från mina förebilder. Men visst, jag stannar kvar i mina teman: Är detta allt? Blir inte livet mer? Omöjlig, men passionerad kärlek, och så vidare.

Kärleken passerade här en gång tar på ett sätt avstamp från Mannen utan ryggrad. Det handlar om stor kärlek, svek och att bli ensam. Bland annat. Skillnaden är att i Kärleken passerade här en gång, har personerna växt upp, skaffat sig en karriär och fått barn. Det finns mer att förlora plötsligt, en skilsmässa gör alltid ont, men insatserna har blivit högre med åren.

(Tidigare publicerat hos bokbloggen Boktjuven.)

/Peo

 

Det är dyrt att driva bokhandel. Men det är ännu dyrare att låta bli.

I morse tänkte jag på fritidsgården som låg i kvarteret där jag växte upp. Vi var ett gäng som hängde där efter skolan och det var nog bra det, för alternativet var att göra ingenting och i brist på ingenting – att göra något sämre. Vi trimmade mopeder och drack folköl och allt det där som måste göras, men inte bara: Frank som var den coolaste vuxna person jag visste, han lärde mig att fotografera och jobba i mörkrummet med mina bilder. Det fanns en långhårig hårdrockare som hette Möller, han lärde kidsen att spela gitarr och bas. Ja ni fattar, vi var under uppsyn, fast på våra egna villkor.

Jag har många gånger velat tacka för de där åren. Ringa någon på kommunen. Mejla och säga hur bra det var med en fritidsgård.

Sedan brann fritidsgården ner till grunden. Någon anlade en brand. Det var förfärligt. Jag hade slutat gå där då, jag hade blivit sjutton och hade manchesterkavaj och skrev poesi, men jag led med de yngre som plötsligt inte hade någonstans att vara. Kommunen byggde upp fritidsgården igen. Det tycker jag var bra.

”Ungdomarna måste få kosta”, sa politikern.

Sedan stängdes den i alla fall, när kommunen behövde spara. Först hade man råd och sedan hade man inte råd längre.

Igår stod jag inne på Hedengrens och bläddrade bland böckerna. Hedengrens är min nya fritidsgård. Där hittar jag till böcker som jag inte visste fanns. Vi är ett gäng entusiaster som flockas där nere i källaren, det är som det är, personalen kör inte bort oss trots att vi bara är kufar som nästan aldrig handlar. Vi är en del av inventarierna. (Och här vill jag försvara mig själv: jag lägger tio procent av min disponibla inkomst på böcker varje månad. Mer än så kan man faktiskt inte begära.)

”Det är så dyrt att driva bokhandel”, säger en god vän till mig. Som driver en bokhandel.

”Jo”, svarar jag. ”Men det är väl dyrare att låta bli?”

Vi är tysta en stund tillsammans. Sen säger min vän:

”Ja, vad svarar man på det?”

Alla hjältar har skavanker, annars vore de inga hjältar.

Det råder skilda åsikter om när det är OK att lägga ifrån sig en bok som inte lyfter. Alltså, hur många sidor måste man läsa innan man vet att boken inte kommer hålla? För mig personligen: en sida kan räcka. Man vet när man vet, som min kära moder en gång sa i ett helt annat sammanhang.

Senast igår hände det. Ni som följer den här bloggen vet att jag har en ny kärleksrelation med författaren Romain Gary, som skrev böcker på sextio- och sjuttiotalet. Han talar till mig, både språkligt och innehållsmässigt, jag är säker på att också du – kära kära kära läsare – har en eller flera sådana relationer till några författare. (Här ute till höger ser du vilka fler ständiga litterära förälskelser jag har, som påverkar mig till och från, som jag läser om och tänker att en dag, en dag ska också jag skriva så där.)

Men. Igår började på min fjärde roman av Romain Gary. Den heter ”Löfte i gryningen” och jag avslutade den efter femtio sidor. Det svider att behöva erkänna det, för vad händer då med förälskelsen? Romanen är ju till och med bra! Eller, den är åtminstone otroligt välformulerad. Jag är beredd att hugga av mig huvudet, benen, armarna och kanske även något mer explicit om det är nödvändigt, för att kunna skriva som R.G. Men innehållsmässigt…den var för långsam…för tråkig…trots att långsamheten och tråkigheten var galet vackert beskriven.

Så. Det var en kärlek och den var vacker. Den är inte ens slut. Jag tänker läsa de andra böckerna också, de jag har kvar, och sedan måste jag läsa om en eller två av de bästa, så att jag har det i mig. Jag inbillar mig att orden fastnar på insidan, någonstans, i blodomloppet, i hjärnbalken, i hjärtat.

Nu är det vår, gott folk. Gå ut och lägg er i skuggan nånstans och läs.

Slut på meddelande.

/Peo

Andas.

Så mycket telefonledningar och järnvägsräls.

Och all himmel över horisonten.

De svarta träden passerar.

Spegelbilden i fönsterrutan.

Du säger att vi som lever bara är döda på semester.

Ibland vill jag bara byta med dig.

En natt.

Så att du skulle få andas ordentligt och sova lugnt.

Jag har legat hela nätter och räknat dina andetag.

Tittat på din bröstkorg som höjer och sänker sig.

Tänkt att nu finns det färre andetag kvar där inne.

Försökt räkna ut hur jag ska kunna ge dig mina.

/Peo

De bär sin bitterhet som ett dyrbart smycke.

Ja, Jenny Lindh slog verkligen huvudet på spiken när hon skrev en text om gnälliga författare i DN. Den texten hittar du här: Gnällgnällgnällgnällgnällgnäll

Jag får ibland frågan om jag umgås mycket med andra författare.

”Nej”, svarar jag sanningsenligt. ”Men jag känner mig heller inte som någon författare.”

Fast det är inte därför, även om det är helt uppriktigt när jag säger att jag inte vet hur en författare känner sig när hen hävdar att denne är författare. Det stämmer att en hel del skribenter är fruktansvärt gnälliga och jag blir helt enkelt för uttråkad när de sätter igång. I min värld kan det omöjligen vara synd om en människa som får skriva böcker. Ja, det är ett jävla helvete ibland, när texten vill något annat än det du själv vill, och självklart förstår inte ditt bokförlag dig och din redaktör slaktar din poesi som om det vore en årsredovisning för ett aktienoterat bolag. Du är missförstådd och yada yada yada.

Men vet du vad Charles Bukowski sa? Citat: “If you don’t have to do it, don’t do it.”

Jag skrev en skämtsam text om gnälligheten på Bokhora. Den hittar du här:  Alla dessa renässansmänniskor bortom all räddning….

/Peo

En mycket liten bokcirkel.

När indie-farfar blir gammal, måste han förlita sig på allmosor.

Jag tar bättre hand om mig med åren. Numera har jag cykelhjälm på mig i trafiken och jag dricker varannan vatten efter klockan tolv (24:00) på krogen. Min tinnitus blir jag aldrig av med, det susar i öronen när jag lägger huvudet mot kudden på kvällen och försöker stänga av dagen och komma till ro. Det är priset jag måste betala för alla timmar i replokalen. Dessutom håller mina ögon på att gå sönder. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men synen blir sämre för varje år, fast just i det fallet har jag inte gjort något för att förtjäna det.

”Det är bara ålder”, säger hon tjugofemåringen bakom kassan hos optikern. ”Vi har jättesnygga glasögonbågar för såna som dig.”

”För såna som mig?”

”Ja, för er som har svårt att acceptera att ni håller på att bli äldre, menar jag. Du kan få eldflammor på bågarna om du vill.”

Tack så jävla mycket för det, tänker jag.

Men jag gjorde något konstruktivt av medelålderskrisen, i vart fall om jag får säga det själv. Jag skrev ju tre böcker: den första var ett retroperspektiv, en redogörelse för allt ont jag gjort andra människor. Den andra en fiktiv uppgörelse, en skilsmässa jag aldrig vill gå igenom, den tredje min hommage till en syster jag alltid velat ha.

”Vissa skaffar sig älskarinnor eller köper stora båtar eller planterar nya hårsäckar i hårbottnen”, säger jag till min hustru. ”Så illa behöver det inte gå för mig.”

”Låt inte så självgod för det”, svarar hon. ”Jag tycker nog att du kunde hotta upp din garderob lite och kanske springa några fler mil i månaden.”

”Men herregud, jag hinner inte springa tio mil i månaden, skriva nytt manus, jobba för att dra in pengar till hyran och ta hand om ungarna, läsa alla böcker jag vill läsa, skriva krönikor för B&A, fixa eldflammor på glasögonbågarna, dra upp semesterplaner, dra in magen på tunnelbanan och SAMTIDIGT hotta upp min garderob för att göra dig lycklig.”

”Gör du inte?”

”Nej, allvarligt. Där går gränsen.”

Just det, för att knyta ihop den här texten: jag tar alltså bättre hand om mig på gamla dar. Jag har lärt mig att säga nej, sätta ner foten och lyssna till min brustna själ (och kropp.) Kanske var det nyfikenheten som gick ur kroppen, men jag hoppas inte det. Eller så är allt detta bara ett nödrop:

Snälla, om du som läser det här har lite avlagda kläder i storlek IT 46 så skicka dem gärna till mig. Jag har inte tid att jaga nya skjortor mitt i läs- och skrivstressen. Och mina gamla indierock-skjortor från åren med bandet har snart gått hela varvet runt och är hippa igen – det är bara det att jag inte har självförtroendet att gå omkring i dem längre.

Skicka kläderna till Massolit Förlag så kanske jag kan lura dem att skicka över det med bud.

/Peo

Minus tolv grader.

Så han tog en skoter och åkte ut på fjället till någon stuga han fått låna av en avlägsen släkting. Där satte han sig på en pall för att skriva en teaterpjäs.
Han fick ju hela byn emot sig, alla sa att han skulle gå tillbaka till sina renar och sköta sitt jobb. Hustrun var förtvivlad och fick skämmas. Kanske var det alla ensamma timmar utan solljus som hade förminskat hans förstånd. Det spekulerades. Han sa att det gjorde ont innanför pannbenet. Det var något som måste ut. Värre än så var det inte. Men ingen förstod. Konserverna skulle räcka en månad. Hustruns bror ville åka och hämta honom efter två dagar. Han var förbannad. Ingen behandlade hans syster på det viset. Grabben behövde lära sig veta hut. Men ingen åkte dit. Han fick sitta på sin pall. Poeten.
Byalaget gick in och gjorde hans jobb med djuren. Visst förtroendekapital hade han ju ändå. Alla ställde upp.

Har du hört något? Så frågade de varandra och tittade bort mot horisonten. Väntade på att skotern skulle dyka upp som en skugga mot snön.
Frun grät. Sen teg hon. Sen grät hon lite till. Sen slutade hon sörja honom. Så sa hon.
Livet bara fortsatte. Det gör det alltid, sa de. Renarna måste tas om hand. Köttet måste in.
Norrskenet. Fastän de hade sett det så ofta så slutade de aldrig förundras.
Det är omöjligt att sluta titta när man väl börjat. Alla var överens om det.

Så kom han. Gående. Som om inget hänt.
Folk ville vara förbannade. Visade att de ville vara förbannade.
Men nyfikenheten slog igenom.
Skrev du som du sa? Så frågade de.
Nej. Han svarade. Jag försökte skriva. Jag gjorde ett allvarligt försök.
Men orden fanns inte där. Det var en dröm. Det var en riktig dröm och den var värd att prövas.
Men till syvende och sist så fanns inte orden. Jag räckte inte. Min dröm var för kort.
Alla tog ett djupt andetag gemensamt. Det fanns en lättnad. Den enda som inte kunde förlåta var frun.
Hon var gladare utan honom. Det var bättre när han skrev. Hon fick en starkare roll i byn som sörjande.
Nu var allt som det alltid varit. Alla var tvungna att begrunda detta faktum.
Och pjäsen väntar fortfarande där ute på fjället på att bli skriven.

/Peo

Nästa vecka ska de diskutera Gösta Berlings saga. Var vet jag inte.

Min fru är med i en bokcirkel. De träffas i verkliga livet, alltså fysiskt i ett kök en gång per kvartal. Om jag har förstått saken rätt, kan det gå rätt vilt till på de där träffarna. Folk hinkar rödvin och blir förbannade på varandra. Det brukar sluta med att ett glas går sönder och någon gråter och kastar sig in i en taxi.
”Anledningen till att Internet uppfanns var att man ville se till att det blev mindre personskador bland människorna i bokcirklarna”, säger jag. ”Akutsjukvården har annat att syssla med än att plåstra om nervösa bokbloggare.”
Det verkar som om hälften av gänget aldrig läser några böcker. De hänger på träffarna ändå och gör annat. Fråga inte vad, ni vill inte veta. Kriterierna för att bli medlem är något oklara. Någon känner någon som är ihop med någon som har läst en bok som någon vill diskutera.

”På sjuttiotalet var det värre”, säger min fru. ”Då åkte folk ut i skogen i fem dagar för att prata Erica Jong och när de kom tillbaka hade de bytt fruar och män med varandra.”
”Vad är det du försöker säga?” undrar jag.
”Du fick just ett boktips. Läs ”Fear of Flying.”
Och när hon säger så är det ju omöjligt att låta bli. Så jag går bort till bokhandeln och hittar Erica Jong på pocket och så lägger jag mig på soffan och sträckläser.
”Ja, den var bra”, säger jag när jag är klar. ”Det knapplösa knullet, frigörelsen från patriarkatet och prosa som dansar fram sida efter sida.”
”Jag vill att du skriver något i klass med den boken.”
”Tro mig, det vill jag också.”

”Om du inte gör det, så kommer jag och mina vänner att åka ut i skogen i fem dagar och då vet du hur det slutar.”

Så nu vet ni hur det är för mig. Jag skriver under ständigt pistolhot, för att använda en dålig metafor. ”Så länge du är min syster”, ”Kärleken passerade här en gång” och ”Mannen utan ryggrad” har blivit böcker för att stilla ett litterärt begär hos någon annan.
”Det är bra”, sa min fru när hon hade läst ut den senaste romanen. ”Men det är inte Erica Jong.”
Så nu åker de strax ut i skogen, hela gänget. Gösta Berlings saga ska avhandlas. Jag stannar kvar i stan och skriver på en fjärde bok. Jag måste ju försöka blidka min fru.

/Peo

Rensar upp i arkivet.

Monthly Archives: mars

Härskarteknikerna genomsyrar det mesta.

Vi står sju cyklister vid ett och samma rödlyse. Det är jag på min gubbhoj och sen är det sex män i skäggstubb, färgade glasögon och lycrabyxor, ombord på sina italienska racercyklar.

”Kom igen, killar”, säger jag. ”Var det verkligen detta som Gud menade när han lät oss tänka självständigt?”

Fast ingen lyssnar. Det är en tävling där på Hornsgatan, det är jag som inte begriper bara. En av cyklisterna skär effektivt av min cykelväg med flit, så fort det slår om till grönt. Det är hans sätt att markera att jag inte passar in i familjen.

På tunnelbanan härom dagen satt en äldre man och läste James Joyce. Jag vet inte, jag kanske kastade ett ögonkast för mycket (eftersom det är en så ovanlig syn med en fysisk roman i tunnelbanan i dessa dagar) och fick onda ögat tillbaka.

”Lägg av. Jag tänker inte försöka råna dig”, sa jag. ”Jag noterar bara vad det är för bok du läser.”

”Det trodde jag inte heller. Jag är mer förvånad över att du överhuvudtaget kan läsa.”

What. The. Fuck.

Är det så konstigt att man grottar ner sig i sociala medier, istället för att träffa folk på riktigt? När det är på det viset, menar jag.

”Fast det var ju du som började”, säger min fru när jag berättar om cykelincidenten på Hornsgatan. ”Du retade upp cyklisterna genom att säga så där.”

”I fortsättningen tar jag taxi för att slippa morgonrusningen”, svarar jag.

”Du, att ta taxi varje morgon är också en sorts härskarteknik. Det fattar du väl?”

/Peo

Vart är manligheten på väg?

På kontoret är det hela havet stormar, för tjejerna sitter vid tiokaffet och jämför längden på sina kejsarsnitt. Lena halar upp blusen och visar upp det längsta ärret. Det löper över naveln, från höger till vänster, av någon anledning.

”Vad hade du för läkare?” frågar jag. ”Var hen inte nykter?”

”Jag var inte nykter”, svarar Lena. ”Så borta på droger och gas, alltså. Herregud, jag har aldrig mått bättre.”

”Sluta säg hen”, säger Marika. ”Jag ryser när du låter som en DN-människa.”

Så jag häller upp en kopp kaffe och försöker göra mig osynlig. Det går inte att hålla hög svansföring i ett sånt här sällskap, det kan bara sluta med tårar.

”Vart är manligheten på väg?” undrar Lena högljutt, med adress åt mitt håll.

”Förlåt att jag finns. Förlåt att jag bryr mig. Förlåt att jag ställde en fråga”, säger jag.

”Så många förlåt, så lite förståelse från mitt håll”, svarar Marika.

Jag går in till chefen och stänger dörren bakom mig.

”Helen, mina kollegor mobbar mig”, försöker jag. ”Det är svårt att andas i det här företagsklimatet.”

”Hissa upp tröjan är du bussig”, svarar chefen. ”Jag vill se dina magrutor när jag pratar med dig.”

”Men jag har inga magrutor.”

”Då får du sparken, älskling.”

/P

Det är aldrig lätt att tjafsa med praktikanter.

En liten del av mig blev imponerad av den manliga författaren på Akademibokhandeln Odenplan igår, som gick omkring i lokalen och stuvade om böcker på bokhyllorna. Han tyckte helt enkelt inte att hans egna roman ”fick tillräckligt med plats” på hyllan, så därför plockade han ned andra författares böcker (de som stod bredvid) och skapade en halvmeter som bara skyltade med hans bokomslag. Böckerna som han plockade ned från hyllorna la han i en hög på golvet.

”Vad i helvete håller du på med?”

Jag trodde faktiskt inte att den där unga praktikanten med rosa hår kunde låta så bestämd, men det kunde han. Troligen så var det praktikanten som skulle bli tvungen att ställa allt till rätta igen, när han väl hade fått ut den store författaren ur lokalerna.

”Ni skyltar fel”, svarade författaren så morskt han bara kunde. ”Min bok syns inte.”

”Din bok har stått på hyllan i två månader nu och DET ÄR INGEN SOM VILL KÖPA DEN!” svarade praktikanten. ”Vi ska returnera skiten till förlaget så fort det bara är möjligt.”

Otroligt jobbigt. Väldigt pinsamt. Sen kom två Securitasvakter och slängde ut författaren. Och två tanter stämde upp i en spontanapplåd. Jag visste inte vad jag skulle tro.

”Fortsätter du så där så blir du snart butikschef”, sa en av tanterna.

”Inte med det där rosa håret”, svarade den riktiga butikschefen, som precis gick förbi.

Jag köpte den bok jag var ute efter och gick därifrån.

Och ute på Odenplan fick jag syn på författaren som stod lutad mot en vägg och grät för sig själv. Han hade köpt en takeaway latte och höll ut koppen lite för långt ifrån kroppen mot gatan, vilket gjorde att en person som sprang förbi, misstog honom för en tiggare och försökte trycka ner en femkrona i hans kaffe i farten. Ja, det hela var mycket märkligt.

/Peo

Tre bokbloggar jag läser.

Massolit delar ut pris till bästa bokbloggar en gång om året. Det är ett bra initiativ, för det sitter en massa kunniga människor därute i stugorna som läser ofantligt mycket och som delar med sig av sina tankar – högt och lågt. För mig personligen har det blivit så att jag följer enstaka bloggar, det kan ha att göra med att vi delar ett intresse för fransk litteratur, eller för att bloggen är extremt välskriven, eller vad det nu kan vara. Man hittar sina favoriter i djungeln.

Här kommer ett par tips, utan inbördes rangordning:

http://www.breakfastbookclub.se/

 http://www.marcusbiblioteket.com/

 http://bearbooks.se/

Har tipsat om dessa förut, på Stockholm Under Ytan. Men känner att jag vill ge dem en extra puff igen.

Bonustips: Om du inte redan följer Bagatellerna, så hittar du Instagramkontot här:https://instagram.com/bagatellerna/

En ny litterär stjärna är född!

Ha en fin dag.

/Peo

Du vet att det är vår när okända människor börjar prata med varandra vid övergångsställena.

Ja, jag vet. Bara genom att skriva ordet ”vår” så jinxar jag hela upplägget och snart har vi snö på hustaken igen och måste gå mitt i gatorna för att inte riskera att få istappar i skallen. Men:

Det var så fint igår, när en äldre man tilltalade mig vid övergångsstället. Han ville baraprata. Det är solen och värmen och förhoppningarna som gör det, vi dog inte den här vintern heller, även om det var på håret. Folk var glada igen och det är bra, det behöver vi.

Jag utnyttjade vintern väl: skrev ett manus och läste massor av böcker. Gjorde för lite saker med mina barn, men jag ska försöka kompensera för det nu.

”Jag är sjuttiotvå år och borde veta bättre”, sa mannen vid övergångsstället. ”Varje gång, varje varm marsdag varje år, så tänker jag att nu, nu är det slut på vintern. Och sen snöar det till valborg igen.”

”Det är därför bokrean finns”, svarade jag. ”Den är till för att du ska kunna bunkra upp med bra romaner och ta dig fram till pocketsäsongen.”

”Jag köpte en hängmatta för fyrtio år sedan i Algeriet. Den har jag kvar ännu.”

Underförstått: det var där han låg och läste sina böcker, i den hängmattan. Så många saker jag ville fråga om. Men det hann jag inte. Vi skiljdes åt där, övergångsställemannen och jag.

Vad jag hade bråttom till? Svar: Bokrean, såklart. Det fanns ett par klassiker på den Akademibokhandeln som jag bara var tvungen att införskaffa. Återkommer till dem framöver.

/Peo

I Bokspegeln nr. 3 Bonniers Bokklubbs medlemstidning.

Det var märkligt att vara ung. Vi pillade bort sårskorporna bara för att se om det fortfarande blödde.

Du skrev förvirrade brev från San Fransisco som ingen av oss som var kvar i Sverige förstod. Jag minns den tiden väl, när breven fortfarande kom, för jag hade köpt en ny dator och den hade en irriterande alarmfunktion som plingade till varje gång jag fick ett mejl och jag kunde inte förstå hur man skulle göra för att stänga av ljudet.

”Så det är sant, alltså. Du är verkligen teknisk idiot.”

Angelica. Denna gudabenådade vänskap som innehöll så mycket sarkasmer. Hon var alltid tvungen att hugga där det fanns en öppning.

”Tomas blir kvar i San Fran”, sa jag. ”Han köper och säljer konst och när det inte funkar så jobbar han extra på konstnärscafé.”

”Vad är ett konstnärscafé?” undrade Angelica med all rätt.

Jag visste inte. Men du skrev så och jag återgav bara vad du sa. Av någon anledning fick det mig att framstå som den okunnige. Herregud, på den tiden blev verkligen allting fel, hur jag än försökte uttrycka mig.

Jag ska skapa mig en karriär som konsthandlare. Jag kommer hem igen om tjugo år och då är jag förmögen och så köper jag ett hus ute i skärgården och det kommer finnas en gäststuga på tomten som du och Angelica kan få låna på somrarna om ni vill. San Fransisco är underbart. Det är mitt liv just nu. Så fort jag får snurr på konsthandeln så köper jag en flygbiljett åt dig så får du komma över och se det med egna ögon. Men lönen från caféet räcker inte långt. Hoppas du förstår.

Sen visade det sig att inte heller Angelica kunde stänga av alarmfunktionen på datorn. Hon blev riktigt förbannad när hon misslyckades.

”Där ser du”, sa jag. ”Datorn lever sitt eget liv.”

”Den enda som lever ett liv överhuvudtaget, det är han i San Fransisco och det vet du”, svarade hon bittert.

Vi satt i Kungsträdgården på Piccolino i den första vårsolen och frös. Angelica var gravid och mådde illa.

”Vem är fadern?” frågade jag.

”Det vet jag inte.”

”Vilka står det mellan?”

Angelica såg på mig med förtvivlad blick.

”Jag minns inte ens att jag har legat med nån”, svarade hon.

Kom hem nu, skrev jag till dig på andra sidan jordklotet samma kväll. Kom hem nu. Nån måste komma hem och styra upp det här. Min dator löper amok, du jobbar på ett café för konstnärer och Angelica har minne som en guldfisk. Snälla, kom hem bara och styr upp oss bara.

Gamla vänner fortsätter att vara vänner, otroligt nog.

Bokade en resa till Barcelona med en god vän. Vi har inte tid för varandra längre, men mirakulöst nog hittade vi en lucka i våra kalendrar som ännu inte var upptagen med omvärlden.

”Minns du allt vi brukade göra innan barnen?” säger han.

”Nej, egentligen inte”, svarar jag. ”Vad gjorde vi?”

”Drack vin. Pratade om böcker. Dansade i din soffa klockan fyra på morgonen.”

”Jaha.”

Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, minns.

”Men”, säger jag. ”I Barcelona blir det uteserveringar vid havet. Det är på ett annat vis nu.”

”Inte för mycket vin bara”, svarar han. ”Jag måste upp i gryningen och jogga.”

”Som jag sa. Det blir annorlunda.”

Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, föreställer sig resan.

”Vad hände med soffan?” frågar han. ”Den vi dansade i?”

”Du kräktes i den och vi slängde ut soffan från balkongen.”

”Lägg av, det hade jag kommit ihåg.”

”Du kom inte ihåg det ens dagen efteråt, så hur skulle du kunna minnas det femton år senare?”

”Jag blir trött bara jag hör det”, säger han. ”Vi måste ta siesta. Som spanjorerna gör. Vila.”

”Jag har sett en soffa på Habitat som jag tänkte du kunde köpa till mig. Vad säger du om det?”

”Det låter rimligt. Med räntan under femton år så har du tjänat ihop till en ny soffa som jag pröjsar.”

”Gärna en siesta i Katalonien”, svarar jag. ”Men först en siesta i min sprillans nya lyxsoffa.”

/peo

Att sätta florister i arbete.

Ska vi prata lite om sociala medier? Eller är vi trötta på det vid det här laget? Det går så klart att svara ja på båda dessa frågor. Jag är den förste att ställa mig i kön och svara ja, i vart fall. Ändå ska jag säga något om detta idag.

Twitter, när jag begrep det för X antal år sedan, och började använda det, så exploderade det som en samlingsplats för människor som jag upplevde som likasinnade. Allt var en lek, jag var ju anonym som Sthlmunderytan rätt länge innan första boken kom och jag tvingades stiga ut ur min dimma och bli Peo. Den första tiden var allt bara trams, jag skrev vansinnigheter, korta lakoniska saker om livet, högt och lågt (mest lågt) och det enda syftet var att roa.

Numera har det där förändrats. Jajajajajajajajajajajaj, här säger du att det är bara för att jag har blivit gammal gubbe och snart behöver rullator och det är förvisso sant, men det är inte HELA sanningen. Jag använder Twitter i dessa dagar för att söka kunskap. Rent konkret: Jag får en idé till en text, men jag vet väldigt lite, eller ingenting, om ett yrke exempelvis. I det läget kan jag gå ut med en fråga och kolla om det finns några ambulansförare, elektriker eller hjärnkirurger där ute som kan tänkas vilja bli intervjuade. Och ofta så finns det en hjärnkirurg i följet. Det är ju helt sjukt, men det funkar.

Research ser väldigt annorlunda ut i dessa dagar. Luntorna nere i katakomberna på biblioteket får ligga där och damma. Jag kommer i kontakt med människor av kött och blod i stället, som är pratglada och delar med sig av sina liv.

Vad blir nästa steg? Att slänga ut en fråga om det finns några florister i följet, kanske? Sedan presentera min idé för de som hör av sig, be dem skriva berättelsen åt mig (som handlar om en florist) och bara ta procent på bokförsäljningen. Det är framtiden, vänner.

/Peo

Cykelpremiär i mars.

Ja, det har varit lov i fjällen och tunga, långa åk i blötsnö som manglade musklerna i låren. Eller ”musklerna”, om du så vill, det kanske är mer korrekt beskrivet. Jag är mest förvånad över hur artiga folk lyckas vara mot varandra i köerna till liftarna, trots att de nästan sticker ut ögonen på personen bakom med stavarna, alternativt trasslar in skidorna kollektivt, vilket gör att ingen tar sig framåt. Det slutar med kaos, det gör det, men ändå är folk på gott humör. Vi har mycket att lära där, vi som besöker bokmässan varje år och klagar på trängseln.

Jag åkte ett par timmar varje dag och kroppen var helt utpumpad till sist. Hade en ambition att läsa ut min nya franska roman på kvällarna, men njet. Det var inte möjligt att hålla ögonen öppna och ta in litteratur, inte efter blötsnön.

En ny textidé föddes under något av de där åken. Jag tänkte som vanligt nejnejnejnej när tanken kom, jag är inte beredd, orkar inte starta upp skördetröskan, vill inte skriva just nu, inte på något längre i vart fall, men vad gör man när tanken uppstår? Så nu tar jag anteckningar. Punkt slut.

Tillbaka i Stockholm nu. Cykelpremiär i mars. Har köpt cykelhjälm, vilket betyder att jag inte ska dö i trafiken. Så lätt blir ni inte av med mig.

Peo