Jag växte upp i ett
grabbgäng som trimmade mopeder och skolkade från historialektionerna och för
ett kort ögonblick i tonåren så trodde jag att det var hela sanningen: det var
så livet var utformat, ingenting fanns utanför den smala världen av smattrande
mopedförgasare och det obestämda trånandet efter tjejerna i stentvättade jeans
som aldrig tittade åt mitt håll.
Det var som att ha en
illasittande kavaj över axlarna, jag rörde mig obekvämt och olustigt och var
knappast kompis med min kropp på den tiden. Många vet nog vad jag pratar om nu,
att träda in i vuxenvärlden via tonåren kan vara en rätt tröttsam historia,
både själsligt och fysiskt. Den ständiga vetskapen om att inte själv ha valt på
vilka premisser man lever, att vara utsatt för ett grymt practical joke som
råkar ha placerat dig på en plats som känns märkligt främmande, trots att du
kan vartenda gathörn. Så var det för mig, till och från åtminstone, och jag
tror att det fungerar på exakt samma sätt idag för tonåringarna, trots att
mycket tid har förflutit sedan jag själv var drabbad.
Jag hade en lärare i
svenska som såg mig. Han hette Sven
och jag vet inte om han fortfarande lever, men jag tänker då och då på honom.
”Har du läst Kyssen?” frågade han.
”Nej.”
”Läs den. Skriv ett
referat på den och lämna in när du är klar. Jag tror du kommer att tycka om den
boken.”
Jag gjorde som jag blev
tillsagd och mycket riktigt – boken träffade mig i mellangärdet och plötsligt
ville jag leva som karaktärerna i romanen. Mopederna var plötsligt inte
tillräckligt längre, det fanns andra saker som väntade, det insåg ju vem som
helst. Det gällde att bli vuxen fort.
Här får bokslukeriet sin
början.
Efter Kyssen läste jag Den unge Werthers lidanden, Kejsaren
av Portugallien, alla böcker av Sjöwall/Wahlö,
Främlingen av
Camus, Gökmannen av Dahlström, Ristat i damm av John Fante, dikter från Edith
Södergrans penna,
Det mest förbjudna av Thorvall, tegelstenarna som Isabelle Allende skrev, Charles
Bukowski och
självklart På drift.
Min lärare
eldade på, såg att jag växte i kapp med historierna och hade nog en dold agenda
som gick ut på att rädda mig från de stentvättade jeansens förbannelse. (Inget
ont om tjejerna som gick omkring i dem, dock.) När det blev möjligt att flytta
till en annan stad och börja på en ettårig utbildning i litterär gestaltning så
blev det givetvis så.
Det går längre
mellan kickarna dessa dagar, nu kan det hända att jag måste lägga ifrån mig XXXXXX
antal romaner för att de tråkar ut mig innan jag hittar rätt. Förr om åren var
det annorlunda, men det säger ju sig självt, det är som med allt annat.
Dessutom är det på sin plats med en liten revidering av historien: jag stod
inne vid Stadsmissionens boklådor igår och fick syn på Kyssen och då bläddrade jag lite i den mellan pärmarna.
Den var
outhärdlig.
Men därför vill
jag komma med ett par snabba boktips. Jag är inte säker på att du som läser det
här känner något som helst förtroende för mig och det kan jag aldrig kräva
heller. Så gör vad du vill med dessa tre tips (men läs dem!):
Tove Jansson. Resa med lätt bagage.
Émile Ajar. Med livet framför sig.
Sylvia Plath. Glaskupan.
För mig funkar
det fortfarande så att jag går fram till människors bokhyllor första gången jag
kommer hem till dem för att äta middag, på samma sätt som vi en gång i tiden
gick fram till människors skivsamlingar för att få reda något om ägarens
personlighet. Jag letar efter böcker som kan föra oss samman, alternativt
förvåna mig. Båda alternativen är OK.
En gång hängde
jag med en tjej hem som hade en bokhylla – men den var tom.
”Var är
böckerna?” frågade jag.
”Vilka böcker?”
undrade hon.
Och det finns
givetvis ingen naturlag som tvingar oss att läsa. Det var jag som var småaktig
och kokett och ville att alla runt omkring mig skulle fungera på samma sätt.
Dumstruten tillhörde mig den kvällen, det förstår jag nu, långt senare. Folk
gör det som folk måste.
Men jag
vidhåller ändå: Säg mig vilka böcker du läser så ska jag säga dig vem du är.
Sorry, det är så jag ser på saken.
Till sist så
vill jag berätta om min vän Sigge. Vi möttes upp på ett inrökt café en regnig
eftermiddag för hundra år sedan och han bar omkring på den djupaste
bekymmersrynka i pannan jag någonsin sett hos en människa. Det hade tagit slut
med kärleken och Sigge var förtvivlad och ville att jag skulle trösta honom.
Men det fanns ingenting jag kunde säga som skulle ge honom kärleken tillbaka,
det visste vi båda två.
”Jag känner mig
som ett bibliotek utan böcker”, sa Sigge.
Och då förstod
jag hur illa det var ställt. Jag tycker fortfarande att det är en fin liknelse
över sorg. Ett bibliotek utan böcker är en plats som ingen vill vistas på.
Bästa,
Peo Bengtsson
(Ursprungligen för Litteratursalongen.)