torsdag 30 september 2010

om ändå Joni Mitchell vore här

Du sitter med en pappkrona på huvudet. En sån som man får på Burger King. Klockan har passerat tre och du har hamnat på nattbussen.

Tyvärr fel nattbuss. Din går åt andra hållet.

Du har skickat 7 sms till din flickvän som hon inte har svarat på. Vi kan utgå från att hon numera är din före detta flickvän.

Bussen rullar över bron och lämnar södermalm bakom sig. Det är en vacker natt och för ett ögonblick så beundrar du utsikten. Sen får du syn på dig själv i fönsterrutan. Det bästa med dig i detta ögonblick är den där pappkronan. Resten kan man ha och mista.

Jag sitter längre bak i bussen och försöker dölja att byxorna har blivit nedspillda med något. Jag kom ifrån killarna tidigt på kvällen, strax efter att vi hade kommit in på stället. Så jag ställde mig i baren och tänkte att jag står här en stund så hittar vi väl varandra. Men fyra drinkar senare hade inte mycket hänt och efter det var det nedförsbacke.

Det är bara du och jag i bussen. Och han som kör förstås.

Chauffören kör reggae på hög volym framme hos sig och verkar göra vad han kan för att hålla igång natten. Festen är helt klart framme hos honom. Här längre bak håller vi en lägre profil.

"Du där! Du med pappkronan. Vill du hänga med hem och lyssna på Joni Mitchell?"

Men du svarar inte. Du skickar ytterligare ett sms till din tjej.

Fuskpäls

"Ska vi ha det här samtalet så får du börja med att släppa in mig" säger du när du ser att jag tvekar.

På något vis lyckas du ta dig in i lägenheten efter det, trots att jag ställer mig lite passivt i vägen för att markera mitt missnöje. Du luktar svagt av natt.

"Jag har med mig kanelsnurror".

"Klockan är fem på morgonen".

"Vad tycker du om min nya päls?" Du snurrar två varv. "Köpte den i Nice. Ljög för Pierre om vad den kostade. Drog bort en nolla".

"Jag tror att Pierre saknar sin nya päls".

"Du, kan inte du springa ner till 7 eleven och köpa kaffe? Jag glömde det".

Och jag gör det. Tar på mig rocken och går ner på gatan. Slöpratar lite med han bakom kassan, får mina kaffe och går upp igen.

Jag borde ha förstått.

Du är inte kvar i lägenheten. Och du har tagit tusen spänn och två flaskor vin.

Sätter mig i soffan, slår på teven och dricker båda kopparna som bestraffning. Tar tacksamt emot smärtan när kaffet bränner på läpparna.

onsdag 29 september 2010

Modeveckan

Jag diskar bäst i Burberry.

Armani är OK att gå och köpa en kvällstidning i.

YSL funkar i både regn och solsken. Men kanske bäst i skymning. Och på teater.

Och när det kommer till att åka buss är det Margiela som gäller.

Men om ni frågar mig vad jag föredrar ute i potatislandet så kan jag bara svara ett:

Skräddarsytt.

kaffe i pappmugg, 08:32

"Visst serru".

Vi hamnar i samma kö varje morgon. Du före mig, som idag, eller tvärtom. Så har det varit nu i flera månader. Vi jobbar helt enkelt med samma tider.

Visst serru, är det första som du säger till mig någonsin. Det är en ganska begåvad inledning på en varaktig vänskap. Jag tror att vi har nåt här.

"Kaffe?" säger jag. Ganska självklart kan man tycka.

"Jo".

Så blir vi tysta och jag låtsas behöva rota i min väska. Det är så jag gör.

Det blir din tur att beställa.

"En stor latte". Konstpaus. "Gör den på lättmjölk. Du vet, jag jobbar på beach 2018".

Och klappar dig själv på magen.

Ditt ansikte avslöjar inte om du är tjugo eller trettio. Hade jag suttit i kassan på bolaget hade jag bett om leg.

På väg ut, när du har fått ditt kaffe, försöker du ge mig en high five.

Kan det vara min nya slips som drar till sig ohyra?

Lionel Richie

"Grunden till framgång hos det motsatta könet ligger i basgången" säger du med ett par stora ägglurar på skallen. Du har blivit en tjockis i för liten bandtröja och jag begriper att jag måste lämna musikbranschen för gott.

"Om du ser ut så där" säger jag, "hur fan ser då jag ut?"

Instängda i en källare sen två veckor utan sol eller näring. Snälla kom och rädda det som finns kvar av min spegelbild.

"Jag ska säga dig att vi är nära nu" säger du. "Det är när det börjar ta emot som det kan hända spännande grejor. Du måste bara höra den här basen".

Du vrider på något på mixerbordet och högtalarna börjar pumpa. Men jag vet nu att det här var en riktigt dålig idé. Finns ingen basgång i världen som kan rädda mig från att krackelera.

"Basen är som sagt viktigast". Du föreläser. "Sen måste man ha lite kul också. På scen menar jag".

"?"

"Men jag menar som Lionel Richie till exempel. När han var här i Globen så skämtade han med publiken".

"Hur då?"

"Han sa; are you a go-home-early-crowd-or-are-you-a-all-night-long-crowd".

"Vad svarade folk på det då?" undrar jag.

"Ja brudarna längst fram stod ju kvar. Det är ju det jag menar".

tisdag 28 september 2010

Happily ever after

Jag tar dig ut till Arlanda en grådisig morgon under tystnad. September går mot sitt slut.

Vi har båda väntat på den här morgonen i flera veckor nu. Vi har verkligen förberett oss. Och ändå känns den ovälkommen.

Jag vill fråga dig varför du var tvungen att ta mig ut till din kompis lantställe för att våga tala allvar. Men du ser inte ut att vilja svara på några frågor.

Vet du, jag tyckte om mig själv mer i början av vår relation. Kanske kan jag börja tycka om någon del av mig igen, bara du försvinner. Tänker jag så högt inuti mitt huvud så att jag blir orolig att du ska höra det.

Du har rutan nedvevad och sitter med en tänd cigarett och lutar dig ut. Du röker inte ens.

"Kan du föreställa dig hur det skulle ha sett ut om vi var gifta?" säger jag.

"Jag kommer att bo hos Marcel om du vill ha tag på mig" svarar du.

"Om du ska bo hos Marcel så vill jag inte ha tag på dig".

Sen hjälper jag dig mot all förmodan med väskorna.

Efteråt, när jag är ensam i bilen igen, sätter jag på radion och hamnar mitt i Ring P1. Folk ställer sig på kö för att debattera trottoarer och trafik.

En kvinna pratar om Stockholm. Vi verkar inte bo i samma stad.

måndag 27 september 2010

Lyxpanda

Sist jag såg dig så skramlade du pengar på krogen till drinkar och taxi. Du ljög om din ålder och hängde alltid bakom scenen med de amerikanska banden som var här och spelade. Du hette olika saker varje gång, beroende på vem som frågade. Efterfesterna i din berömda pappas lägenhet gjorde att han till sist fick flytta.

Kom igen. Vi åkte rollerblades på parketten.

Nu står du framför mig inne på antikaffären med alla jordglobar till salu och funderar på att göra slag i saken.

Visst, det har gått tio år sen senast och vintrarna är stenhårda i det här landet. Man gör vad som helst för att må lite bättre. Så kanske kan en jordglob vara befogad.

Tänker jag.

Men du kan väl ändå inte mena allvar med den där hatten?

Klackring

Okej.

Så du har pantsatt din gitarr för att köpa en klackring.

"Spelar man rock så är stilen a och o" säger du.

Absolut. Jag hör dig.

"Den här gången tänkte du kanske lite kortsiktigt" säger jag och försöker att inte låta som en gubbe.

Vi dricker öl uppe i Kaknästornet av alla ställen. Det känns lite märkligt att en kille som du älskar att sitta högt bland molnen och se dagarna passera i revy. Borde inte du göra det lite mer....förväntat? Stan är ju full av syltor som är designade för dig. Men jämt ska du dra med mig hit.

Hur som helst så sitter vi bland turister och barnfamiljer en simpel eftermiddag och du visar mig klackringen. Den är stor som ett mindre fågelägg och jag fattar ingenting.

"Det är lugnt" säger du. "Jag fattar inte heller nånting. Men det känns skönt att förvåna sig själv ibland".

Senare samma kväll går jag och ser ditt band spela en trappa ner på det där stället på Söder där alla har stickade mössor. Du spelar på din flickväns gitarr.

Jag inser att hon måste tycka väldigt mycket om dig.

Den vita sporten

Erik ringer och vill spela tennis.

Det förvånar mig att han vill det, för igår kväll skällde han ut mig efter noter. Vi åt varsin musselpasta nere på hörnan och diskuterade vad han borde göra åt det faktum att han är sexmissbrukare. Enligt mig så är han det och det berättade jag för honom. Det var då han blev vansinnig. Det verkar han ha glömt denna morgon när han ringer.

"Om en timme?" frågar han som om ingenting har hänt.

"Alltså, det var nåt med musslorna" säger jag. "Magen".

"Då ses vi där" säger han. "Jag tänker krossa dig i tre raka set".

Ok jag fattar. Det vi inte kan lösa över en pasta kan vi alltid ta hand om ute på tennisbanan. Ett civiliserat sätt för två gentlemen att lösa en dispyt.

På väg i bilen lite senare överväger jag om han ska få vinna matchen bara för att skapa lite lugn, eller om jag ska gå in och mosa honom. Jag kör nästan in i baken på en stillastående buss när jag sitter och funderar på annat än bilkörning.

Och då får jag ett SMS från Erik.

"Matchen inställd. Mikaela ringde och hur skulle jag kunna säga nej?"

Det blir att jag får stå och slå bollar mot ett träplank istället. Jag slår så hårt och länge jag bara orkar, för att om möjligt göra mig av med den självgoda känslan över att vara en fantastisk amatörpsykolog. Känslan förtas dock av att någon har skurit sönder ett däck på bilen ute på parkeringen efteråt.

Skickade Erik en torped i sitt eget ställe?

söndag 26 september 2010

Gone fishing

Du brukade slå bakut när jag sa att jag gillade dig. Du sa att det var för mycket. Som att beställa en hawai pizza med extra ananas.

Säg ingenting om det där, sa du.

Du var några år äldre och redan gift. Jag stal hans skjortor ibland, du sa att han ändå aldrig skulle märka det. Att han var arrogant och trött och helt ointresserad av något annat än sina investeringar. Dig hade han inte sett i ögonen på flera månader.

Det där blöta som du kände på kinderna den där eftermiddagen i oktober var inte regn.

Jag gick raka vägen till stället på hörnan och beställde en vodka&tonic av den nya tjejen bakom baren.

"Vad är det i den?" undrade hon.

"Ja det är vodka". "Och tonic".

"Jaha" sa hon.

Två saker tänkte jag. Att ditt äktenskap var över och att tjejen bakom baren borde jobba med något annat.

lördag 25 september 2010

Flaskpost

Vi satt ofta i min soffa och blickade ut över världen. Det fanns inget tvivel om att livet var någon annanstans. Inte här. Inte nu. Tonårskroppar fulla på Soavé och adrenalin.

Du sökte till den där konstskolan och kom in. Jag sökte mig till likasinnade, tänkte att dom kanske kunde rädda det som räddas kan, och hade delvis rätt. Det konstiga antagningsbeskedet jag fick; klassen är full men du får plats ändå. På den tiden hände sånt för jämnan.

Så tog vi tåget mot Stockholm och du hoppade av på halva vägen och jag fortsatte själv in över Riddarfjärden och visste inte alls hur det skulle kunna bli. Jag kunde inte ens gissa. Och än mindre kunde jag veta att jag hade sett dig för sista gången.

Jag hoppas du gjorde det du sa att du skulle.

Jag hoppas att du aldrig kammade bort syntluggen.

Många här har stelopererat sina liv. Den som är oskyldig kastar första stenen.

Ibland ligger jag och räknar mina andetag och försöker lista ut hur långt jag har kvar.

fredag 24 september 2010

I parken i somras


Barnen kutar omkring i små klänningar och solen brinner på himlen. Jag står i skuggan och härdar ut.

”Hej” säger en kvinna bakom mig

Det tar mig fem sekunder att lista ut vem hon är.

Aj fan.

”Hej” säger jag. ”Är du här du också?”

Hon har barn och man och jobb och sommarställe och yada yada, det gamla vanliga. Det reder vi ut på ett par minuter. Så fiskar hon upp en termos ur sin tygpåse som hon bär på och frågar om jag vill ha en kopp kaffe.

”En gång fick jag klamydia av dig och nu vill du bjussa på kaffe” säger jag för att skoja till det. ”Bussigt”.

”Betyder det att du inte vill ha nåt kaffe?”

Om vikten att ha en god relation till sin slaktare

Jag står i mataffären vid köttdisken.

Väger olika alternativ mot varandra; det ska bli fest ikväll sägs det. Lite rött kött, lite rött vin, lite bea och klyftpotatis på det.

Tänker på att vissa ord borde man aldrig ha fått höra.

Köttblöja.

Det är ett sånt ord.

Köttblöja är den där vita pappersbiten som ligger under köttet i förpackningen.

Jag lägger tillbaka köttet i disken och travar bort till min bistra polska slaktare istället. Han är butter och trött och oftast grinig. Kundvård är inte hans grej. Ändå blir det dit jag måste gå för att slippa köttblöjan.

Jag tar vad som helst, bara jag slipper det där andra.

torsdag 23 september 2010

Million dollar baby

Jag sitter på muggen, djupt försjunken i de djupa skogarna och dödskallegrottan. Mr Walker har just återvänt från stan och fått av sig sin trenchcoat.

Min dotter öppnar dörren och kommer in och börjar göra något vid handfatet.

"Pappa, det stinker".

"Låt mig bara få avsluta mitt jobb här så kommer jag strax ut till dig, raring".

Hon spiller vatten överallt och kladdar tvål på väggarna.

"Men det här kan inte vänta" säger hon.

Hon är målmedveten, det måste jag ge henne. Lite fräna doftämnen stoppar inte henne från vad det nu än är hon gör.

Tretti sekunder senare är hon borta igen. Långt senare slår det mig att det var vårt samtal den dagen. Mer än så blev det inte. Hon hängde med kompisar på eftermiddagen och jag gick och slog dank i största allmänhet; tog en promenad längs vattnet och väntade på Godot.

Det påminner om liv. Det är alltid något.

onsdag 22 september 2010

Morgon, hoppar över frukost

Så följde jag med den där tjejen hem trots allt. Det var onödigt. Det jag upplevde hemma hos henne mellan lakanen kan bäst beskrivas som en nära-döden-upplevelse.

Hennes andedräkt efteråt, mitt i natten när hon sov, gjorde mig sorgsen.

Tyst smög jag upp i gryningen, fortfarande berusad, drog på mig min kostym i tystnad. Knycklade ihop slipsen i innerfickan och smög ut ur sovrummet. Snubblade över katten i mörkret och rev med mig hatthyllan i fallet.

Katastrof.

Och det enda hon sa till mig när hon kom upp, väckt av mina oljud ute i hallen var "vill du inte ha någon frukost"?

"Nej det går inte".

"Varför inte"?

"Jag är glutenallergiker".

Ringde på en taxi. Taxi Stockholm, du gamle vän. Kommer rullande i det bleka morgonljuset och tar mig hem till takåsarna igen. Inga frågor; bara tystnad och slummer i baksätet.

Ser nu att kostymen måste kemtvättas. Den har Negroni på kavajslaget. Regel nummer ett: Bara vitt vin när kostymen är ljus.