onsdag 30 november 2011

hur mycket väger en suck, vad är en kärlek värd?

Studion kändes som konstgjord andning. Jag behövde inte längre befinna mig i den lilla gyllene buren på Skånegatan hos min alkoholiserade fångvaktare. Det var enkelt att bara skylla på bandet, att inspelningarna drog över tiden, att jag skulle göra gitarrpålägg långt in på nätterna, sedan gå ut och dricka mig full på någon bar, låna nycklarna till studion och krascha på soffan i Rub a Dub när alla andra ville gå hem.
Självklart var jag elak och orättvis. Vem var jag som kallade henne för fångvaktare? Situationen som vi hade hamnat i var inte bara Charlottes fel. Jag var feg, orkade inte längre konfrontera henne, tänkte nästan be henne att sluta upp med sin vita period, hon fick väl göra som hon ville, jag skulle inte försöka styra henne, hon var vuxen och fick själv bestämma. Men samtidigt var jag ju orolig för henne och ville inte att hon skulle förstöra sig helt och hållet; hon blev som en fågelskrämma när hon drack och jag klättrade på väggarna om jag var hemma och hon var ute utan att jag visste var. Jag satt fast, som i ett mentalt skruvstäd, det var inte Charlottes fel, jag ville lämna henne men kunde inte. Hon ville slänga ut mig men kunde inte det heller. Kärleken var en börda för oss båda.
Efter att ha sovit på soffan i studion ett par nätter så började killarna klaga på stanken. Så jag gick de korta kvarteren hem. Charlotte var hemma, hon sken upp när hon fick syn på mig, ville veta hur det gick med inspelningarna, vi kysstes, tog i varandra, hon rynkade på näsan när hon kände lukten från mig och mina kläder, jag kastade allt i en hög på golvet och tog en dusch. Plötsligt var hon där med mig, vi stod nakna och höll om varandra och hon grät samtidigt som hon förde in mig i sig. Jag tror att vi inte visste vad vi skulle göra, allting kändes som fruktansvärt stumt, så att ligga med varandra i duschen var det enklaste sättet att få något i rörelse. Närheten kom och gick, känslorna som ett stroboskop; avpåavpåavpåavpåavpåavpåavpå, smärtan i att älska någon motvilligt, att äcklas över sin egen falskhet, fegheten i att inte bara resa sig upp och ge sig av, allt kom över mig. Jag sa inte ett ord, det behövdes inte, hon visste ändå.
Efteråt satt vi vid bordet och hade fortfarande svårt till orden. Inget hade ju förändrats. Jag stapplade mig fram i berättelsen om vart vi var på väg med låtarna, vilka tidningar som skulle intervjua oss och vilka spelningar som låg närmast fram i tiden. Hon berättade att hon skulle resa bort tre veckor till sin syster i Tel Aviv. Systern bodde där sen tio år tillbaka, gift med två barn, en man hon hade träffat på kibbutz. Självklart tyckte jag det var en bra idé, kände mig lättad, vi skulle få andrum och tid att tänka igenom allt det här. Jag stannade hemma den kvällen, gick inte tillbaka till studion, jag behövdes inte, ingen saknade mig, det visste jag. Istället lagade vi en middag, allting mjuknade nu när vi hade en kortsiktig plan för vårt förhållande, en plan som handlade om att hon åkte till Israel och jag gjorde färdigt det jag behövde nere i källaren på Tjärhovsgatan.
För första gången på veckor somnade jag omedelbart när jag la huvudet mot kudden. Det fanns inga drömmar den natten som kunde väcka mig. På morgonen när jag vaknade hade hon redan gått till jobbet, ställt fram en frukost, skrivit en lapp. Jag rakade mig och klädde på mig och tänkte att jag skulle ta en dag för mig själv. Inte gå till studion. Men sedan blev det så ändå.

tisdag 29 november 2011

Rub a Dub, Tjärhovsgatan.

Valet av studio för inspelning av vår första skiva var egentligen inget riktigt val från vår sida. Det var någon som hade hört om en studio på söder som var billig och liten och som vi kunde få hyra ett par veckor utan större problem. Det var Rub a Dub Studio på Tjärhovsgatan, bredvid sunkpunkhaket Kapsylen som skulle bli vår hemvist den närmaste tiden. Skivbolaget sa ja, bokade upp studion i tre veckor, skickade på oss Pelle Gunnerfeldt som tekniker och producent och det var det. Tydligen var det här Stig Vigs egna studio, där Dag Vag hade spelat in sina skivor. Klassisk mark för alla dreadlocks och témössor alltså. Ingen kunde bry sig mindre.
”Men ingen baktakt på vår skiva” sa jag till Pelle det första jag gjorde när vi sågs.
Som om han ens visste vad baktakt var för något. Pelle var inne på Hård. Norrländsk. Rock. för hela slanten med sitt band och det tog honom ungefär tjugo minuter att inse att vi inte skulle göra en skiva med Hård. Norrländsk. Rock. Jag vet fortfarande än idag inte hur vi hittade varandra; någon kände någon som kände någon.
”Melodier är överskattat” sa han lakoniskt och satte sig bakom mixerbordet.
Vi riggade upp våra förstärkare och började lägga grunder på femton låtar, tolv skulle hamna på skivan och tre fick bli b-sidor. Vidar, Jens och jag hade repat så länge så vi kunde låtarna i sömnen, i baktakt, i dur, i moll, hur som helst. Så grunderna satt på tre, fyra dagar och sedan var vi arbetslösa, medan Fredrik och Morgan skulle lägga piano och sång. Jag hamnade på soffan ute i ”vardagsrummet”, där det fanns ett par årgångar från sjuttiotalet med Fantomen liggande på golvet. Jag tog mig an Devil och Dödskallegrottan med stort allvar.
”Det kunde varit värre” sa jag till Vidar, som inte höll med.
Vidar hade redan fått något sorgset över sig, något lite uppgivet i ansiktsdragen när han började prata om rockbranschen. Att hänga i en studio dag och natt när solen strålade utanför var inte hans grej, inte alls. Den senaste tiden pratade han mest om hur tomma människor var, vart vi än kom i landet.
”Alla dessa hästsvansar” sa han. ”Vad är det med gubbjävlarna?”
Maten på varje ställe var ju också under all kritik, även för ett gäng som gick omkring hungriga och utsvultna. På åtta av tio ställen serverades det chili con carne till middag, när vi hade soundcheckat och hade blivit lovade mat. Det var bara att hacka i sig. Klagade man, slutade det alltid med att micken inte fungerade när det var dags att gå på och spela och ljudteknikern (som också ofta var kocken och klubbägaren och dörrvakten och garderobiären och bartendern) låtsades inte förstå någonting. Det handlade om att överleva, alltså teg man. Men Vidar hade ledsnat.
”Jag tänker bli vegetarian” sa han. ”Jag slutar äta kött nu. Det är perfekt att starta med det nu när vi spelar in skivan.”
”Okej Vidar, kör hårt” svarade jag.
Men han menade allvar och kom ner med sallader till studion som han tuggade i sig när vi andra åt hamburgare och pommes frites för sjätte dagen i rad.
”Jag blir rädd för dig” sa Pelle Gunnerfeldt till Vidar när vi åt. ”Alltså verkligen, jag blir helt jävla skräckslagen.”
Men Vidar stod fast vid sitt beslut. Och för varje dag blev hans trumslag bara hårdare och hårdare. Mer bestämda. Vidar gick från att vara en trummis i mängden, till Södermalms bästa på de där tre veckorna i studion. Det kan vi tacka salladerna för.

måndag 28 november 2011

Veckans babe

Fredrik fick frågan om han ville bli Veckans babe i Expressen Fredag och tackade ja direkt. Han och jag stod inne på Pet Sounds och bläddrade bland skivorna när han berättade det.
”Inte för att det lär sälja några skivor” sa han.
”Men?”
Han ryckte på axlarna. Verkade oberörd. Det gick inte att riktigt tyda honom, hur fåfäng han egentligen var, om det här fick honom att gå i spinn inombords eller inte.
”Mamma blir nog glad” sa han till sist.
Expressen Fredag gjorde en märklig följetong på oss, vecka efter vecka, som mest kändes krystad och inte så motiverad. Men den där gerillakampanjen fick bokningarna att ramla in, vilket var det enda som räknades, det var det som höll mig flytande ekonomiskt. Varje vecka var den andra lik, fast positivt menat; vi spelade i andra städer torsdag, fredag och lördag, på små rockklubbar runt om i Sverige, på en hel del stadshotell, men fick också bokningar i helt sjuka sammanhang, såsom när gallerior skulle öppna eller jubilera. Vi kunde stå i ett hav av ballonger och sjunga om blow jobs klockan tre på eftermiddagen i ett köpcentra i Borås och skivan var inte ens inspelad ännu. Jag minns att jag ibland försökte gömma mig bakom trumsetet eller förstärkarna när det blev för jobbigt att stå öga mot öga med barnfamiljerna. Men vi tog allt, vi behövde jobben helt enkelt.
Fredrik hade en tjej i varje stad, kändes det som. Ändå satt han längst bak i minibussen varje söndag när vi var på väg tillbaka till Stockholm och grät krokodiltårar över Mickan som bara lekte med honom. Eller krokodiltårar, det var ju min analys, inte hans. Fredrik kunde prata i timmar om henne med den som orkade lyssna. Vanligtvis blev det den som satt längst bak i bussen med honom och inte kunde ta sig därifrån.
”Varför kan vi inte bara vara tillsammans?” kved han högt och ljudligt i bussen. ”Vad är det med henne?”
”Men ni ses ju” försökte jag. ”Du träffar ju henne varje vecka, känns det som.”
”Vi är inte ihop. Hon ringer bara mig när hon inte har lyckats få tag i nåt annat.”
”Du är ett säkert kort alltså?”
Fredrik log snett.
”Jag trodde att bilden i Expressen skulle tämja henne liksom. Att hon skulle bli imponerad och sluta ligga med andra. Men hon fortsätter att ha mig som sin kukakut.”
”Kukakut?”
”Ja. Du vet som en kuk som får rycka ut när alla andra kukar har gått hem och lagt sig.”
”Clownen gråter” sa Morgan utan att röra en min.

söndag 27 november 2011

lördag 26 november 2011

Ömheten, tomheten.

Vi tog en båt ut i skärgården. Hyrde in oss ute i Sandhamn. Vi behövde bryta det gamla, försvinna bort en helg, försöka göra något konstruktivt, båda mådde uselt, det var underförstått att vi skulle försöka prata med varandra. Men inuti mig hade allt gått sönder. Jag förstod inte hur vi skulle kunna reparera det här. Fast det sa jag inte.
Charlotte satt blek och tafatt och fingrade på en kaffekopp, hade svårt att möta mina ögon, lät blicken svepa ut mot vattnet, låtsades vara intresserad av måsarna och vågorna och bryggorna. Då och då gick hon ut på däck och rökte. Jag satt kvar inne, allt var grått där ute; himlen, vattnet, människorna, båten, det karga landskapet.
Jag läste Mario Vargas Llosa och tänkte mig bort någon annanstans. Fantiserade om en annan värme, andra länder och språk, tyckte att Sverige och Stockholm hade gjort sitt. Jag hade sett alkoholens allra fulaste tryne den natten när jag fick hämta hem henne; hon var bortom räddning, jag var naiv, visste inte mycket om någonting, men jag visste att hon behövde hjälp på ett eller annat sätt. Hon höll med mig, hon tyckte också att hon behövde hjälp, fast ändå inte, inte hjälp som i professionell hjälp, utan mer som i förstående hjälp från mig och sina vänner, att vi skulle lyssna på henne, hålla henne borta från vinet ett tag, låta kroppen torka ur, sen kunde hon gå tillbaka till ett normalt, kontrollerat, hälsosamt, socialt drickande.
Visst Charlotte. Så blir det säkert.
Vi fick ett rum med utsikt, packade upp, sträckte ut oss på sängen, knullade, tittade på tv, pratade inte, duschade och gick ner till restaurangen och beställde mat. Jag drack vin till min fisksoppa, men inte hon, det vågade hon inte.
”Det här är ju idioti” sa hon.
”Vilket?”
”Att jag inte ska kunna dricka ett glas vin till maten. Det är väl ingen fara?”
”Så igår sa du att du behöver ta några vita månader och idag vill du ha ett glas vin?”
”Bara ett!”
”Jag kan inte vara din polis. Jag tycker att du har problem med spriten och jag tycker inte att du ska dricka. Jag blir ledsen. Jag skulle också vilja att du kunde ta ett glas vin nu, med mig här.”
”Det är mycket roligare om vi dricker varsitt glas.”
Men när jag inte sa något mer så beställde hon inget vin och sedan åt vi under tystnad. Jag kände hur mörkret slöt sig kring oss. Vi avslutade måltiden hastigt och gick upp på rummet igen. Charlotte la sig på sängen och växlade mellan kanalerna. Jag satt i en fåtölj och betraktade henne stilla. Det var inte slut, det fick det inte vara, jag kokade fortfarande inombords, kanske kunde vi klara det.

fredag 25 november 2011

Amplified 2 rock

Det kan verkligen vara hur fint som helst att spela i ett rockband. Speciellt ett rockband som är på väg upp. Det blir så tydligt när det lossnar, när tidningarna hittar namnet, fiskar upp det, vill nämna det, verkar tro att de är en del av det, sätter etiketter på vad det är man gör och vad man inte gör, har synpunkter, frågor, svar. Så var det. Ett tag.
Morgan och jag satt med varsin kaffe på Nytorget. Det var tidig förmiddag och jag var mycket förvånad över att jag hade sällskap av honom; tidiga förmiddagar kändes annars inte riktigt som hans tid. Men vi satt vid en bardisk och drack bryggkaffe ur stora ölglas och servitrisen hade ett gott öga till Morgan och frågade om vi ville spetsa kaffet. Men det ville vi inte. Någon av oss hade köpt Expressen och vi kastade den vanliga tidningen åt sidan och öppnade istället upp Expressen Fredag, för att få reda på vilket eller vilka band som var tuffast just nu. Linda Norrman körde sin lista varje helg och plötsligt var vi med. Vi stod först, längst upp. Hela världen stannade upp en liten stund, jag hörde fågelkvitter eller om det var glaskross från köket, Morgan och jag tittade på varandra och log fånigt. This is the shit.
Senare samma dag satt vi hemma hos Morgan och telefonen ringde. Linda bokade oss för en intervju till tidningen, strax efter det ringde ett par festivaler och undrade vad vi hade för oss den och den helgen, vi tände cigaretter och hällde upp vin och körde rollspel i Morgans vardagsrum; jag var en solblekt figur i stora solglasögon som bokade band till Emmaboda och Morgan lekte roddare som fick sova sked med ljudteknikern.
Oövervinnerliga. Om så bara för ett slag. Det kan vara hur fint som helst att spela i ett rockband. Det är inga problem när det väl händer. Och nu hände det. Ett gäng överklasskonstnärer bokade oss till en fest uppe på en vind någonstans på Östermalm. Någon skulle ha en privatfest, någon med för mycket pengar, som hade råkat läsa Expressen Fredag. Vi tackade ja och åkte över med våra instrument och riggade upp alltsammans i ett hörn. I ett annat hörn stod en känd dj och sedan sprang det omkring kotlettfrisyrer och D & G-konstnärer överallt och tände ljus, klirrade med champagneflaskor, kindpussades och drog linor inne på toaletterna och det var en ny värld som vi hade fått inträde till. Precis när vi gick på för att börja så delade Fredrik ut tuber med raklödder. En till oss var.
”Nu kör vi.”
Så vi drog igång och folk ställde sig tätt intill oss i en ring. Det var trångt och varmt, vi stod på golvet och spelade med alla människorna runt omkring oss i samma ögonhöjd som vi själva, om jag hade tagit ett steg för långt ut så hade jag skallat någon i publiken. Jag kände hur det droppade från taket efter ett par låtar, folk trängde sig närmare, bandet kröp ihop, blev till en liten pulserande kropp, jag älskade det, jag visste precis var jag hade dem, vi började bli riktigt samspelta, det gick att göra vad som helst, så kändes det. Och plötsligt var det en kotlettfrisyr som tog tag i Morgans mickstativ och skakade det fram och tillbaka. Jens tömde hela sin tub med raklödder över honom. Vi andra hängde på och sprutade med våra tuber över alla andra som stod närmast. Vitt, tjockt skum i ansiktet på folk, ner i tjejernas urringningar, på slipsarna, på kavajerna, in under de uppknäppta skjortorna. Folk tjöt och skrek. Vidar räknade in nästa låt. Och folk lät oss hållas. Folk till och med tyckte om det och bad om mer. I gryningen när festen var över och vi stod och packade ner våra instrument, såg jag hur Morgan fick pengarna för spelningen av värdinnan. Hon hade fortfarande raklödder i håret. Hon såg lycklig ut.

torsdag 24 november 2011

I nöd och lust?

Telefonen ringde mitt i natten men jag tänkte inte svara. Jag drog kudden över huvudet och vred in mig under täcket och tänkte inte svara trots att signalerna bara fortsatte. Den ilande tonen drog mig upp ur en brunn, tänkte inte låta mig ligga kvar där nere, jag ville sova, kämpade emot. Någon var fruktansvärt påstridig och tänkte inte ge upp, jag började räkna signalerna efter ett tag, tio, tjugo, trettio. Och då blev jag ju klarvaken, det gick inte att ignorera.
”Vad?” sa jag när jag lyfte på luren.
”Du måste komma till svampen” sa en mansröst som jag inte kände igen. ”Du måste hämta Charlotte.”
Jag satte mig upp i sängen.
”Vem är du?”
”Hon står lutad mot telefonerna här på Stureplan. Hon kan inte stå själv. Kom och hämta henne.”
”Men vad är det som har hänt?”
”Äh, hon är bara full. Ta en taxi hit.”
Och det gjorde jag. Med grus i ögonen, sorgset bröst, skenande puls och tusen frågor tog jag mig ner till Stureplan. Där stod hon faktiskt. Ensam. Jag kunde inte se någon annan i hennes närhet. Jag hoppade ur taxin och gick fram till henne, höll henne om axlarna, försökte få ögonkontakt med henne, hennes huvud rullade fram och tillbaka när jag stöttade upp henne, hon var någon annanstans, jag kunde inte nå henne. Så jag la hennes arm runt min nacke och började släpa henne bort mot taxin jag hade åkt med. Chauffören vevade ner rutan.
”Ni får inte åka med mig. Hon kommer att kräkas i bilen.”
”Det här är ett nödfall. Snälla hjälp mig.”
Bilen körde iväg utan oss. Jag stod med Charlotte på gatan och höll upp henne så gott jag kunde, samtidigt som jag försökte vinka in andra bilar, men alla körde förbi. Folk runt omkring ropade saker till mig, spydiga kommentarer som jag bara var tvungen att ignorera.
”Charlotte, hör du mig? Kan du svara? Vad är det som har hänt?”
Hon svarade inte. Troligen hörde hon inte vad jag sa. Jag kände mig så ensam där och då, så fullständigt genomsorgsen och utelämnad, det här var långt mer än vad jag hade bett om, den här oron för Charlotte var nästan mer än vad jag kunde bära.
”Charlotte, jag älskar dig, snälla hjälp oss hem nu. Vi klarar det här”
Då såg jag att hennes byxor var genomvåta på insidan av låren och hela vägen ner till skorna. Hon hade kissat på sig.

onsdag 23 november 2011

vi reder ut vad saknad egentligen är

”Jag ser ju att du inte mår bra. Du kan inte fortsätta att ha det så här” sa Jens.
”Du har rätt. Fast jag är inte säker på att det bästa är att göra slut” svarade jag. ”Jag kanske ska kämpa mig igenom det istället.”
”Är du verkligen kär i henne?”
”Jag tror det. Nåt är det i alla fall. Jag kan inte låta henne vara.”
”Okej men mitt erbjudande finns kvar. Du kan flytta hem till mig när du vill.”
”Det är grymt, jag kanske gör det.”
”Jag behöver hjälp med hyran. Du får ett eget rum i andra änden av ateljén. Det blir fest, vi kan repa på nätterna.”
”Fast jag kommer att sakna henne, jag vet det.”
”Det är möjligt. Fast jag är inte så säker. Du kanske bara känner fantomsmärtor istället för saknad.”
”Fantomsmärtor? Som när man kliar sig i luften, menar du?”
”Ja, som en avsågad arm eller nåt.”

tisdag 22 november 2011

Nazi-Morgan

Gick det verkligen till så? Ni startade ett band, fem personer som i princip inte kände varandra, tragglade några låtar, satte ihop en kassett, fick göra en vinylsingel som en punkaffär tryckte upp, åkte ner till Göteborg och spelade förband till ett annat band som var stort och fick kontrakt efter det? Visst, ungefär så. Jag kan ha glömt bort en del, men i princip så ja.
Folk frågar ibland. Det var som det var, vi var såklart överlyckliga, men också helt troende på vår egen idé, ingen kunde ta det ifrån oss, vi visste att vi just där och då var oövervinnerliga, varken mer eller mindre.
Efter att det blev klart att vi skulle få spela in en skiva så var vi tvungna att skriva låtar. Massor av nya låtar. Morgan ville ha minst tjugo att välja mellan. Jag satt bara och gapade åt kreativiteten, alla kom med sina tre-fyra ackord och nynnade melodier nere i replokalen och det kändes som att det var vidöppet; allt var tillåtet, i alla fall så länge det påminde om Pavement.
Vi var så valpiga, tunna, genomskinliga, långa luggar, bleka skinn, revben som syntes genom skjortorna, morsan grät när hon fick se mig när jag var hemma och vände, hon ville hälla i mig vispgrädde innan jag gick. Jag fick matlådor med mig tillbaka till Stockholm; potatisgratänger, stekar, såser, feta ostar och chokladaskar. Jag tog emot allt, jag behövde det, så hungrig, så fruktansvärt utsvulten bara, hela bandet åt och åt, sen gjorde vi demos, la på piano och munspel och körer, maniskt, ingen orkade gå hem, måste bli färdiga, måste göra en skiva.
Så vi fick ihop en bunt med låtar och jag tyckte det lät fantastiskt. Jag var säker på att det skulle bli en bra skiva.
Morgan föreslog att vi skulle gå ut och ta en öl på WC. Han var redan där när jag kom, satt i baren och såg bestämd ut. Jag satte mig bredvid, beställde, tittade runt i lokalen om det var någon mer där som jag kände. Morgan spände ögonen i mig och sa att han hade tänkt.
”Vi måste skrota låtarna” sa han.
”Hur menar du?”
”Vi måste börja om från början. Jag vill skriva rock. Inte pop. Vi är inget popband.”
Jag blev helt knäckt, kunde inte förstå hur han kunde säga så, vi hade otroligt låtmaterial, jag försökte böna och be, övertala, hota, vad som helst. Men Morgan skakade på huvudet.
”Har du hört Jon Spencer Blues Explosion?” frågade han mig när jag var klar.
Det hade jag inte.
”Glöm Pavement. Det är Jon Spencer som är framtiden” sa han.
Nästa kväll gick vi ner i källaren igen och började om från noll. Vi skrev material till det som skulle bli den första skivan, en annan skiva än den jag trodde vi skulle göra. Men alla inspelningar från den tiden finns kvar.

måndag 21 november 2011

Once you pop, you can´t stop.

Några dagar efter Göteborg så låg jag hemma i sängen och tyckte synd om mig själv. Att vara deprimerad kan ibland vara väldigt bekvämt. Och precis så var det; på samma sätt som vissa hade en klädsam solbränna, hade jag en klädsam ”depression”, en koketterande variant som var grund, ihålig, lätt att genomskåda och mycket svår att ta på allvar. Men ändå ett stråk av ledsamhet, bara för att jag var rastlös och dessutom började få riktigt ont om pengar. Jag hade ett par frilansuppdrag ute i några tidningar, men som vanligt var pengarna alltid in transit, nu handlade det om att gå ner på pantbanken med en av gitarrerna, alternativt ringa farsan och tigga. Han sa alltid nej och jag sa kom igen och till sist sa han okej då. Så fick man lyssna på en svada om pengars värde och att inte bara flyta ovanpå i samhället; alla skulle dra sitt strå till stacken etc. Jag brukade titta på mig själv i fågelperspektiv när jag hade de där samtalen med honom, hålla med honom, be om en tusenlapp och vara nöjd med femhundra, lova att börja söka jobb, riktiga jobb, inte sådana där konstnärliga saker som ingen vettig människa kunde leva på, om jag bara hade gjort lumpen så hade det funnits lite mer ryggrad i mig, den där frisedeln som jag lurade till mig inne hos psykologen uppe på kasernen var mitt livs stora misstag och bla bla bla.
Nej den här gången tänkte jag inte ringa honom. Det var helt enkelt inte värt det. Charlotte hade knappt en krona, trots att hon jobbade. Allt gick till krogen och ett inkassoföretag som trakasserade henne vid varje månadsskifte. Toppen, verkligen. Jag hade flyttat ihop med en äldre etablerad tjej, gått på den lätta finten om all erfarenhet hon skulle tillföra mitt sexliv etc. Visst, jag var helt såld och fast i vår passion, den var omöjlig att bryta just nu, vi hade inte hunnit göra varandra tillräckligt illa ännu, det fanns fortfarande plats för drama och erotik och allt det där; men hela grejen med att vi aldrig hade pengar var bara så ledsam och ångestfylld. Hyran låg på sjuttonhundra, absolut ingenting, ändå var det tajt, det hände att jag tog upp det, eller rättare sagt; jag tog alltid upp det när det var dags att betala, började prata om felprioriteringar och så vidare, lät som min pappa, slutade ofta mitt i en mening, bara så knäckt på all skit.
Så vilken gitarr skulle jag gå ner med på panten? Jag hade några fina exemplar att välja mellan; hade snabbt köpt på mig fler och fler gitarrer (trots att jag inte hade några pengar). Jag hade en riktig hårdrocksgitarr i den bruna Guilden; ett ylande monster som var fantastisk att överstyra. Sen ägde jag en Hagström som nästan var för tung att ha över axeln och spela på, vad tänkte de på när de byggde sådana gitarrer? Till sist så hade jag en Fender Telecaster, helt i trä, genomskinlig lack, min Born to run. Jag körde ole dole doff och så blev det min Guild som skulle iväg. Då ringde telefonen. Det var Morgan, andfådd, kolerisk, full av energi.
”Vad gör du?” frågade han.
”Pantar snart en gitarr och köper spagetti för pengarna” svarade jag.
”Festligt. Men allvarligt, det finns faktiskt något du kan fira.”
”Uhum?”
”De ringde från Göteborg. Dom vill göra en skiva med oss.”
”Va?”
”Vi har fått skivkontrakt.”
Och då var det ju bara att ringa farsan ändå och sälja in nyheten. Det räckte faktiskt till en femhundring ännu en gång.

söndag 20 november 2011

den trasiga backspegeln

Jag håller i en bild av mina föräldrar i handen. Fotografiet är gulnat och tummat på. Jag har förvarat det i alla år bland mina texter, vykort, handskrivna brev och fotografier av människor som jag mött och av någon anledning har lyckats bevara i mitt minne. Alltihop ligger i en stor skokartong som har fått följa med på flyttarna. Har tänkt att jag ska sortera upp och slänga, men jag kommer mig aldrig för. På många av bilderna är det främlingar som stirrar tillbaka mot mig; det är jag eller någon annan som har tagit bilden, helt uppenbart har jag en gång känt eller umgåtts med personen på bilden, men det är i en annan tid, på en kibbutz, under en dadelpalm, i en cocktailbar, på ett diskotek, i baksätet på en bil, vid en lägereld på en strand med en turkos horisont i bakgrunden. Alla dessa platser som numera bara är historier, som inte längre har någon reell betydelse för det liv jag lever idag, inte som jag kan se i alla fall. Tänker att alla människor har en sån här kartong med minnen undanstoppade under sina sängar. Fast det kanske inte är sant, vad vet jag.
Mina föräldrar skilde sig när jag var tre år. Tydligen smittade min far morsan med klamydia, när han kom hem från en av sina affärsresor. Så jag och morsan växte upp i staden vid havet och farsan flyttade tillbaka inåt landet. Jag såg honom var annan helg under min uppväxt, han kom och hämtade mig på fredagen och körde mig tillbaka på söndagen. Jag fick alltid höra att min far var en bra far; att man säkert kunde säga mycket skit om honom, men mig värnade han alltid om. Det kanske var sant om nu träffarna var annan helg var bevis på det. Men för mig som barn kändes det aldrig som något särskilt. I vuxen ålder har jag förstått att farsan är stolt över att han hämtade mig var fjortonde dag och på så sätt tog sitt ansvar som förälder. Men är du på samma sätt ledsen för att du smittade morsan med en könssjukdom? frågade jag honom en gång, när bara han och jag var på utlandssemester. Det svarade han aldrig på. Beställde bara in mer av den där riktigt dyra whiskyn i baren och bad mig skåla med honom.
Jag fick aldrig något syskon. Trots att det stod överst på min julklappslista varje år ända tills jag blev tolv. Vad skulle morsan göra? Hon satt i kassan på Vivo och hade inte en chans att komma loss. Hon var tvungen att jobba hela tiden för att hålla oss flytande; män var inte alls på tapeten, i varje fall märkte inte jag något under min uppväxt. Och farsan var handelsresande och brukade berätta för mig vid frukostbordet att idag ska du få träffa en ny flicka som pappa har träffat och som jag tycker om väldigt mycket. Så åt vi en middag med den nya och sen när jag kom på besök två helger senare så fanns hon inte längre kvar. Om du ska få ett syskon på min sida, sa han, så kommer det att vara för att jag råkar spilla lite. Det tog många år innan jag vågade fråga honom vad det betydde.
Funderar mycket över den här historielösheten som jag känner. Just att människorna på alla bilder bara verkar gjorda av kartong. Jag minns ingenting. Det är blankt. Som om jag har konsumerat dem och sedan bara gått vidare. Och texterna, utkasten till berättelser, som också ligger i kartongen; är det verkligen jag som har skrivit dem? De är så naiva, ömkliga, fulla av vilja men ändå så helt utan kraft, det är genant att ögna igenom dem. Jag plockar upp en relativt nytagen bild på Bodil, den är från Paris och hon ler mot kameran. Jag tror den är tagen en minut innan vi startar ett praktgräl över något som jag inte längre kan komma ihåg. Innan äktenskapet, innan barnen. Redan då sa hon till mig att du säger alltid att du inte menar att såra någon. Det är sant, det har jag sagt ofta genom åren.
Men det gör du.
Letar kanske efter ledtrådar i den här skokartongen. Säker på att lösningen på hela gåtan finns här, men har ännu inte lyckats tyda koden. Kan inte sitta kvar för nu kokar potatisen på spisen över.

lördag 19 november 2011

i don´t like mondays

Charlotte kom aldrig ner på Hannas och hämtade mig. Och jag avslutade inte kvällen speciellt tidigt, trots att jag hade lovat det. Jag vet inte, jag var troligen rädd att behöva konfronteras med henne fastän det borde ha varit tvärt om. När det var dags att släppa in och dela med sig, så klippte jag av i stället, avfärdade att hon skulle vilja eller kunna ta in det jag hade att berätta. När jag väl stapplade upp för trapporna till lägenheten och gick in så sov hon. Jag tog av mig kläderna och la mig bredvid i sängen men aktade mig noga för att röra henne. Det kokade inombords; jag hade varit med om en fantastisk helg, vi fick spela våra låtar, jag kände att något höll på att växa, egentligen borde det ha varit den självklaraste saken i världen att jag skulle dela det med den jag bodde ihop med. Jag låg helt stilla i mörkret och tittade upp i taket. Charlotte andades tungt. Tungt på ett sätt som jag hade lärt mig känna igen. Jag reste mig så stilla jag kunde och lutade mig över henne och luktade på hennes andedräkt. Och så förstod jag att hon aldrig hade varit kapabel att komma ner och hämta mig. Mörkret jag kände då; det är obeskrivligt, hela bröstkorgen verkade implodera, jag blev orolig för henne, ville hjälpa henne men visste inte hur, dessutom så upptagen av mina egna tankar, jag låg hela natten och kalkylerade med olika scenarier; skulle jag stanna eller skulle jag försöka flytta?
När jag till sist somnade så sov jag oroligt. Men när solens första strålar träffade golvet genom fönstret så var Charlotte redan borta. Det var måndag morgon och hon hade gått till jobbet. Helvete också, det här kändes riktigt illa. Jag hade ingen ro att stanna kvar i lägenheten. Jag drog på mig samma kläder som jag hade haft på mig hela helgen, kände stanken av källare och cigaretter, gick ut på Skånegatan och satte mig på ett fik vid Nytorget. Euforin från helgen var helt borta, kvar fanns en tung matta av sorg som gjorde mig folkskygg. Jag ville verkligen inte träffa någon, absolut inte prata, men jag kunde inte hålla mig inomhus. Det där lilla rummet tre trappor upp gjorde för ont. Jag satt där med en mugg kaffe som jag hela tiden fyllde på och tänkte, försökte komma på hur jag skulle göra. Charlotte och jag fungerade om vi inte träffade några andra. Vi var fjättrade vid varandra, socialt skulle det aldrig fungera att få ihop våra världar. Vi drogs till varandra. Vi hade tillfällen när allt öppnade sig, när vi kunde säga sådant vi menade, alltid med massor av alkohol i kroppen. Det här är inte bra. Det här är allt annat än bra.
Till sist kunde jag inte sitta kvar på Nytorget; ägaren till caféet gav mig onda ögat, dessutom hade jag kramp i magen av allt kaffe. Jag gick långsamt tillbaka mot lägenheten. När jag passerade Hannas så tittade jag till bilen, den hyrda vanen som fortfarande stod parkerad där vi hade ställt den kvällen innan. Vidar låg i baksätet och sov. Men inte bara han, det låg någon mer och sov bredvid honom. Jag knackade på fönsterrutan och det rörde på sig där inne. Vidar tittade upp, fick syn på mig och sprack upp i ett galet leende. Han öppnade upp skjutdörren.
”Har du sovit här i natt?”
Vidar slog ut med händerna. Hon som låg bredvid vaknade också. Båda två satte sig upp, rufsiga i håret, bleka. Jag kände igen henne, hon var en av figurerna som jämt stod nere i källaren, varken mer eller mindre. Tystnaden blev obekväm, ingen visste riktigt vad som skulle sägas. Tjejen drog på sig sina kläder och skor, kramade Vidar och sa hejdå. Sedan stod han och jag ute på gatan och tittade efter hennes ryggtavla. Hon försvann runt hörnet.
”Nej vad säger du” sa Vidar, ”ska vi lämna tillbaka bilen och sen ta en öl?”  

fredag 18 november 2011

Plattan i mattan

En annan sak som vi var tvungna att hålla hemligt, var hur vi lyckades ta oss hem från Göteborg efter vår första spelning där. Söndagen började med att jag vaknade upp ute i farstun i en lägenhet som jag knappt mindes att jag hade gått in i. Jag sov sked med ett par pumps. Direkt när jag slog upp ögonen så förstod jag att jag aldrig skulle kunna köra bilen hem till Stockholm; det skulle aldrig gå i mitt tillstånd. Problemet var att det bara var jag som hade körkort i bandet.
Jag hade ingen aning om var de andra befann sig, vi hade bara skiljts åt i natten och sprungit åt varsitt håll, beroende vem vi hade tagit rygg på. Ingen av oss ägde mobiltelefoner, så att bara lokalisera varandra var i princip omöjligt. Jag reste mig upp från golvet och gick ut i köket på lägenheten, drack fyra glas vatten och tittade ut på spårvagnarna utanför som rasslade förbi. Klockan var strax efter tio och alla andra sov fortfarande när jag fick på mig skorna och ramlade ut på gatan och började promenera in mot Magasinsgatan där vår bil stod parkerad. På vägen stannade jag till vid Seven Eleven och köpte kanelbullar; mer räckte inte pengarna till. Tjejen bakom kassan tyckte synd om mig när jag skramlade med mynten och gav mig en kopp kaffe också. Jag tänker ofta på henne, hon måste vara en av de finaste människor som någonsin har gjorts.
Vid bilen så stod faktiskt alla andra. Alla utom Fredrik, givetvis. Morgan hade avtalat med Ola att han skulle komma och öppna för oss så att vi kunde bära ut instrumenten och han dök upp strax efter. Vi gick in i lokalen som stank svett och sprit och hoppade upp på scenen och började rulla ihop våra sladdar och packa ner sakerna i sina boxar.
”Vidar” sa jag. ”Du måste köra hem, jag kan inte.”
Vidar höll på att övningsköra och hade tagit kanske femton lektioner på en körskola. Han tittade på mig med fasa i blicken. Men han såg också hur det var fatt med mig; jag skulle omöjligt kunna styra bilen på motorvägen. Så han nickade.
”Jag har en övningskörningsskylt med mig faktiskt” svarade han. ”Du får sitta bredvid.”
Så fick vi in alla instrument i bilen och precis just då dök Fredrik upp. Det skulle bli hans specialitet att alltid finnas på plats när allt var buret och klart. Jag hoppade upp i passagerarsätet fram och Vidar satte nyckeln i låset och tog oss ut ur Göteborg. Jag somnade på en gång. De andra också tror jag. Resan upp till Stockholm gick bra, inget hände och Vidar var nöjd. Han hade fått nästan femtio mils övningskörning som han inte hade räknat med. Vi stuvade ur förstärkarna i replokalen och sedan parkerade Vidar bilen utanför Hannas på Skånegatan.
”Hemma” sa han.
”Ska vi gå ner i källaren och summera helgen?” föreslog jag till de andra.
Det tyckte alla var en bra idé. Jag gick bara upp snabbt i lägenheten för att bli av med en väska med smutstvätt och det var då Charlotte frågade mig hur helgen hade varit. Det blev ett kort samtal, jag var verkligen tvungen att runda av med de andra, jag bad Charlotte komma ner och hämta mig, jag lovade att det inte skulle ta lång tid. Sedan sprang jag ner, beställde en öl och anslöt till de andra fyra. När jag tänker på det så här i efterhand så känns det som att vi blev familj så fort. En väldigt dysfunktionell familj, men ändå en familj.

torsdag 17 november 2011

Rakt in i den berömda Göteborgs-dimman

Charlotte frågade mig hur helgen hade varit i Göteborg och jag visste inte vad jag skulle svara. Visste inte om jag skulle svara.
”Den var fruktansvärd” ljög jag. ”Vi spelade och sen sov jag på ett golv.”
”Men gick det bra då?”
”Bra och bra” sa jag. ”Vad är bra? Det gick väl okej.”
Men det var något i mitt tonfall som klingade falskt. Hon nosade upp det precis som vilken svartsjuk blodhund som helst. Hon trodde inte på mig. Och jag var ovillig att dela med mig. Det hade helt enkelt varit för roligt. Jag ville bara dit igen.
Först gick vi på scenen. Klubben kokade, det var fullt av folk i lokalen som trängde sig mot oss, jag kände värmen från publiken, det fanns förväntningar, inte bara på Broder Daniel utan även på oss. Jag var helt övertänd efter att ha suttit i logen ett par timmar och druckit sprit och pratat med Theodor Jensen om Nick Drake och hur man bäst bygger ett sandslott med vallgrav. Det kändes som att blodet pumpade runt i kroppen med hjälp av en jetmotor. Vi fick ett fantastiskt mottagande av folket på Hemulen. Hela Magasinsgatan lyfte. Efteråt summerade Jens det.
”Det kändes ju för fan som att vi hade hits.”
Precis.
Efter oss var det Broder Daniels tur. När vi lämnade logen för att ta oss an vår spelning så avslutade de ölbackarna nere i logen. Det kändes som att det gick överstyr redan då, men det var inget mot vad som väntade när de faktiskt kom upp på scen. Lokalen var helt full av folk, det fanns inte plats för en enda person till. Stämningen var psykotisk, uppviglad, nästan kreativt aggressiv. Det fanns ingen luft i rummet över huvudtaget. Bandet stod och vaggade fram och tillbaka, stämde gitarrer, ryckte ut sladdar ur förstärkarna av misstag, snubblade på distpedalerna, lutade sig mot mickstativen för att få något slags stöd mitt i berusningen. Poplars underhöll publiken med att drämma sitt huvud i cymbalerna gång på gång, Henrik stod med ryggen mot oss alla i sin kritstrecksrandiga kostym och rökte en cigarett. Han höll i en hel flaska Explorer som han då och då drack giriga klunkar ur. Det ylade ur alla förstärkare, bandet verkade inte ha kontroll på någonting, jag tittade mot ljudteknikerna som bara stod med armarna i kors bakom mixerbordet och väntade på att något skulle hända. Plötsligt fick Poplars nog och reste sig upp. Han lyfte upp hela baskaggen och en hängpuka på sin rygg och gick fram till scenkanten. Sedan slängde han allt rätt ut. Folk flydde åt alla håll och trumsetet tog i golvet med ett brak. Efter det gick bandet av, allihop. Någon plockade upp resterna av trummorna och satte upp dem igen. Fyrtiofem minuter senare så spelade Broder Daniel fyra låtar, innan Henrik kräktes bakom basriggen och var tvungen att gå av igen. Efter det fortsatte festen nere i logen i flera timmar och det gick som det gick. Folk blev av med sina skinnjackor, sina pengar, sina hjärnceller, sina bedrövelser, all sans, all rim och reson, det fanns ingenting kvar. Jag hängde med Theodor på en efterfest vid Stigbergstorget tillsammans med ett gäng tjejer som hade stjärnor under ögonen. Dom bjöd på korvmackor och blöta kyssar. Till sist svimmade jag i farstun bland skorna. Så visst sov jag på ett golv, det var ingen lögn. Fast det svaret lugnade inte riktigt Charlotte.

onsdag 16 november 2011

Nonsense, my dear Watson

Alla vet att Bistrot Paname på Hagagatan är den finaste lilla fransmannen i hela stan. Hit går vi hela tiden för att äta råbiff och kanin och dricka sträva rödviner, alltid till tonerna av den sista The Doors-plattan, som bartendern av någon anledning älskar. Jag älskar också den skivan, men kan inte förstå att någon annan gör det.
Jag sitter här med mina finaste vänner som har bjudit ut mig på middag eftersom jag precis har fyllt år, och har precis fått in förrätterna som ikväll består av grodlår, sniglar och charkuterier. Jag skär upp en bit gåslever och höjer mitt glas. Då viftar Anna avvärjande med handen.
”Vänta” säger hon. ”Jag måste kolla hur många kalorier det är i gåslever.”
Hon knappar på sin iPhone; tydligen har hon hämtat hem en app där man kan kalorikontrollera all mat man sätter i sig. Hela sällskapet blir genast intresserat och vill tanka hem samma app omedelbart.
”Det är verkligen bra” säger Patrik, ”på så vis behöver jag aldrig vara rädd för att jag får i mig för mycket av det goda.”
”Lägg av nu, era idioter” försöker jag, ”skåla med mig nu.”
”Så där säger du bara för att du är alkoholist” svarar Anna.
”Å gud.”
Tidigare när vi beställde in vinet så tittade Patrik på oss med hundögonen och frågade om det var OK att vi beställde ett vin för 640 kr flaskan.  Tydligen ett bra vin som Patrik hade druckit förr. Visst, inte mig emot, visade jag tydligt med min kropp. Anna och Tara, som också är med, gjorde inte heller motstånd. Och vinet är fantastiskt, oemotståndligt, Patrik vet vad han sysslar med när han beställer vin.
”Jag har gett min man en jävligt originell födelsedagspresent” säger Tara.
Hennes man har tydligen fyllt år för ett par månader sedan får vi veta. Jag vet inte så mycket om honom, men desto mer om deras förhållande. Tara säger att sexet går på sparlåga och det vill hon inte veta av längre.
”Jag har lovat honom att vi ska ha sex 365 dagar på raken” fortsätter hon. ”Jag kommer inte att säga att jag har ont i huvudet en enda gång.”
”Imponerande” svarar jag.
”Fast nu när det har gått sjuttio dagar så har jag verkligen ont i huvudet.”
”Vore det inte bättre om han fick 365 gånger som han kunde lösa in när som helst inom ett år?” frågar Anna.
”Men det skulle ju kunna bli tre gånger på samma dag då?” säger Tara.
Det blir tyst runt bordet och alla ryser. Jobbigt att ta in den informationen.
Sedan äter vi upp vår mat, både förrätt och varmrätt. Hela sällskapet avstår efterrätt, när vi har knappat in på våra telefoner hur mycket kalorier en crème brulée egentligen innehåller. Vi tar bara en kaffe och begär sedan notan. Först då begriper Patrik att jag inte ska vara med och betala ikväll. På något sätt har han missat det. Men vinet för 640 spänn flaskan då? ser jag att han vill fråga, men det kan han ju inte. Det är min födelsedagsmiddag.

tisdag 15 november 2011

Soul Camera

Jag betraktade saker redan som barn. Deltog sällan. Det var så jag överlevde. Tror att det på ett sätt var samma sak i bandet. Jag stod bredvid och registrerade.
Den tanken slår mig när jag börjar fundera på refuseringarna från bokförlagen. Den tydligaste kom från henne på Telegram. Hon bjöd upp mig på kontoret och gav mig en mugg med kaffe och frågade mig uppriktigt varför alla mina texter handlar om andra människor och så lite om mig själv. Jag kunde inte svara på det. Andra människor är roligare att beskriva, kanske. Här – under den här ytan – finns mycket mindre än vad du tror. Fast det kan väl ändå inte vara sant?  
Tydligen har jag skrivit en roman som har en tydlig huvudperson. Det är bara det att det inte handlar ett smack om huvudpersonen. Bara om alla andra, runtomkring, de med sina liv och historier. Jag är tvungen att gå tillbaka och göra om allt från början om det här ska blir något. Måste börja läsa böcker igen. Måste säga som det var för att kunna säga något annat sedan.
Gänget som jag växte upp med. Vi var sju stycken killar. Två är döda, en sitter i fängelse. De som lever i frihet gör det i samma stad som vi växte upp i. Bara jag har flyttat iväg. Och det enda jag gjorde i kompisgänget var ju att registrera. Jag höll mig på avstånd när vi var ute och gjorde saker på stan. Rädd, men också klok. Flera gånger hände det att det bara var jag som kunde redogöra för ett händelseförlopp, när vi satt och pratade om det efteråt. De andra hade varit så inne i själva händelsen, de kunde inte ha någon överblick, men det hade jag alltid. Kanske är det därför jag hade makten att ge mig av.
Ibland tror jag att jag faller så långsamt så att jag förväxlar det med att sväva. Det kanske gäller oss alla. Bodil och barnen förhåller sig till sorgen. Ibland går de bara runt mig och väntar om jag tillåter dem, vilket är fruktansvärt. Det är bättre att rota i såret så att det får läka sen. Det är Bodils ord, det är hon som får det att hända.
Jag har aldrig besökt min barndomsvän i fängelset. Kommer inte att göra det heller. Kommer du att besöka min grav när jag är borta, frågar min far mig, apropå att jag är så usel på att höra av mig. Han vill ligga under jorden sextio mil från Stockholm.
När jag har vägarna förbi, svarar jag.

måndag 14 november 2011

Fuck them.

Efter Tre Backar så öppnar sig himlen. Det är i alla fall så det känns. Juan från Freak Scene berättar att han har gett bort en kassett till några göteborgare som bokar band och driver en klubb.
”Dom vill boka er” säger Juan. ”Det ska tydligen vara en bra klubb.”
”Vi åker. Vad får vi?” frågar jag.
”Bensinpengar och öl” svarar Juan. ”Och ni spelar förband.”
”Till vilka?”
”Broder Daniel.”
Så plötsligt sitter vi i en hyrd van och rullar de fyrtiofem milen ner mot Göteborg. Alla röker i bilen, alla bär solglasögon, alla lyssnar på en kassett med Red House Painters, alla dricker öl i bilen, Morgan har köpt Penthouse på en bensinmack och sitter längst bak och vill inte bli störd, Fredrik babblar på oavbrutet, jag förstår att han måste ha en bokstavskombination som jag inte har lagt märke till förut, jag sitter och kör bilen och Fredrik underhåller mig med en svada som gör det svårt att fokusera på trafiken, cigaretten och ölen på en och samma gång. Får syn på mig själv i backspegeln när jag gör ännu en omotiverad, okontrollerad omkörning i 120 km/h och småler; jag har – vid gig nummer 2 – redan gått på myten om mig själv. Underbart. Bakom mig sitter Vidar och Jens och pratar Dadaism. Vi siktar på att bli det där arty-farty bandet som Sverige saknar, den saken är klar.
Efter fem timmar rullar vi in i Göteborg och tar oss bort till Magasinsgatan, där klubben ligger. Vi får hjälp att konka in instrumenten och Vidar börjar soundchecka sina trummor. Vi andra går ner i logen och sträcker ut oss på muggiga soffor. Han som driver klubben heter Ola och han är eld och lågor över vår lilla kassett med fem låtar. Det blir vi alla glada för såklart. Men det är precis som det ska vara i vår värld, det är inte av storhetsvansinne som vi tycker så; det är bara det att vi har gjort låtarna och tycker själva att vi har gjort något fint, inget konstigt om någon annan också tycker det. Någon spelar Crooked Rain, Crooked Rain och skickar runt en spliff och sen kommer Vidar ner och så är det dags för oss andra att ställa in volymen. Vi blir klara på en kvart. Ingen från Broder Daniel syns till. Jag är nervös över att få träffa dem, för det senaste halvåret har de parkerat sig i Expressen Fredag och på en och annan löpsedel när ett hotellrum har gått sönder. Linda Norrman har skrivit meter efter meter om dem och jag har sett deras videos på Z TV. Jag gillar Luke Skywalker på riktigt, men tänker att jag aldrig skulle vilja att mitt eget band lät så där, så extremt kompromisslöst. Jag undrar om Henrik sover med stjärnorna under ögonen. Han kanske aldrig tvättar bort dem. 
Först kommer BD:s engelskspråkiga ljudtekniker ner till oss och sätter sig bredvid mig. Han är tjock och full och pratsam. Han frågar om vi har spelat länge, vart vi ska efter det här, vilka band vi gillar och så vidare. Han sluddrar och även om jag tycker att han är rolig så förstår jag inte hur han ska kunna ratta deras ljud. Men herregud, jag ska göra min andra spelning i livet och vet ingenting om rockbranschen, det är väl så här det är, tänker jag. Ljudteknikern rullar sina cigaretter och när en är halvrökt i mungipan så börjar han på nästa. Det går av sig själv. Plötsligt kommer Poplars in genom dörren och ser genomskinlig ut. Jag kan svära på att han inte lämnar någon skugga efter sig när han går. Han bara skakar på huvudet, hälsar verkligen inte.
”What the fuck is wrong?” undrar ljudteknikern.
“I´ve been drinking for 24 hours and then I slept with a stranger” svarar Poplars.
Deras ljudtekniker tänder sin artonde cigarett och spänner ögonen i honom.
”Never ever sleep with strangers” säger han. ”Just fuck them.”

söndag 13 november 2011

Blodsmak

Det är lördag kväll och jag tar den vanliga löprundan. Rörstrandsgatan svämmar över med folk som pumpar sina kroppar med droger och förväntningar på kvällen. Jag kryssar mellan sällskapen som skrålar och skrattar, benen bär mig, kroppen vet vad den förväntas utföra. Ändå är ingenting som vanligt; jag går ut mycket hårdare än vad jag brukar, kanske är det för att kompensera för att det är just lördag kväll. Jag har tydligen inget bättre för mig än springa skiten ur mig, så då är det väl lika bra att ta det på allvar. Vid sex kilometer kommer mjölksyran, vid åtta vill jag kräkas, vid tio kommer blodsmaken, vid tolv kommer dödsångesten som ett rasande höghus över mig. Då har jag dessutom sprungit långt ut ur stan, springer längs en liten enslig stig i Hagaparken utan något ljus, varje steg innebär en risk att bryta benen för jag ser absolut inget av marken. Om jag dör nu så hittar ingen mig förr än i morgon, när kråkorna har kalasat på mina ögon. Kalasar kråkor på sorgsamma joggares ögon? Jag vet inte.
Bodil är hemma med barnen. Hela dagen har familjen varit tillsammans på Palatset på Riddarholmen; det har varit småfolkets dag. Både Bodil och jag har gjort allt för dem idag; låtit dem bestämma exakt vad vi skulle göra i det där stora huset; pyssla, bygga konstiga saker av cykelkedjor, flirtkulor, paljetter, tygbitar, träskedar och kartongbitar. Jag har stått på knä och limmat ihop saker, sprungit i trappor och hittat toaletter, köpt lunch och fika och lyckats avstyra leksaker från shopen, fått onda ögat av tanter som ser ut som begagnade skinnväskor i ansiktet, hållit masken, hållit uppe ångan, tittat på klockan och registrerat tiden, tagit det vidare, underkastat mig. Men barnen har inte låtit sig luras; de genomskådar mig. De vet att jag hellre vill sitta hemma och skriva i min ensamhet, solitär, desperat efter att få ner orden, martyrlik. Och som de har straffat mig genom att inte prata med mig på hela dagen; allt har gått genom Bodil, all kommunikation om både stort och smått, bara mamma mamma mamma mamma mamma mamma mamma. Det känns inte rättvist, även om det är sant att jag vill skriva så är jag ändå en del av familjen, jag gör så gott jag kan, självklart älskar jag mina barn och vill ta del av deras utveckling och det som intresserar dem. Men just idag har de vägrat mig det.
Och lagom till middagen så brister det. Jag säger att jag är ledsen över att barnen har ignorerat mig och sedan går jag ut och springer. Jagar blodsmaken, den underlättar att bära såret i själen. Hur fan kunde det bli så här? Det var likadant när jag var hemma på föräldraledighet. Bodil hade varit hemma med Marit i nio månader och sedan tog jag över. På dagarna hängde Marit och jag i parker och på öppna förskolor; hon älskade det, hon tydde sig till mig, vi hade det fantastiskt. Så fort Bodil kom hem från jobbet så fanns bara hon igen. Om Marit slog sig när Bodil var i närheten var det bara hon som kunde trösta. Är det så här du tackar mig? Marit, jag är din far, betyder inte det någonting? Sedan var jag hemma med Hanna lika länge och allting bara upprepades en gång till. Hanna och jag var det bästa teamet. Tills Bodil kom hem med stora famnen.
Vem har jag blivit egentligen. Det ska inte vara ett frågetecken efter den meningen, för även om den är uttalad som en fråga så är det mer av ett konstaterande. Var är han nu; han med ögonen fulla av drömmar och en plan om hur han ska ta sig dit? Hur kunde åren transportera bort så mycket liv, ersätta världen med en parallellvärld, en värld som vi alltid skämtade om när vi växte upp, som vi sa aldrig kunde bli vår? Om jag hade blodsmak i munnen en lördag kväll förr, så var det för alla cigaretter jag rökte i baren när jag pratade med killar i löjligt korta skinnjackor som ville dunka rygg och bjuda på sprit. Så enkelt att aldrig ta ansvar för någonting. Bara lögn alltihop; var inte nöjd med det livet. Det gjorde ont att leva så också, självklart ville jag växa upp och ta ansvar, komma ut ur kokongen. Det hade aldrig kunnat fortsätta för alltid. Jag hade stått ensam kvar på slutet. Blivit den där.
Nu springer jag i mörkret och det flimrar för ögonen. På något vis lyckas jag ta mig upp till vägen och vinka in en taxi som är på väg mot stan. Jag ligger i baksätet och tänker på orkeslösheten när vi rullar inåt; chauffören betraktar mig i backspegeln, hans blick är beklämd. Bodil får komma ner på gatan och lösa ut mig, jag har inga pengar på mig. Barnen har somnat, säger hon. Jag får inte fram ett ord. Sväljer en klump med blod och ånger och hoppas att hon ska förstå. Men exakt vad det är hon ska förstå, det vet jag inte ens själv.

lördag 12 november 2011

Välkommen över till den fula sidan

Jag flyttade in på Skånegatan. Charlotte och jag delade på den lilla ettan, som rymde ett bord, en säng och en byrå i princip. På den tiden rymdes allt jag ägde i två resväskor. Jag hade en rock, ett par skor, tre par jeans och några skjortor. Dessutom en reseskrivmaskin och en gitarr. Hela idén med att bo på ett så litet utrymme handlade om att hon gick till jobbet på morgonen och jag tog mig an dagen på annat sätt. Det var meningen att jag skulle hanka mig fram. Hyran var låg, så jag behövde inte några stora inkomster.
”Men du behöver några inkomster” sa Charlotte en kväll när vi drack vin i sängen. ”Och jag vet inte om bandet kan ge dig det för tillfället.”
”Jag måste försöka frilansa och skriva också” svarade jag.
Vi hade bott ihop i ett halvår kanske och redan satt ett mönster som var svårt att bryta. Vi var helt utelämnade till varandra. Vi kunde inte umgås med andra. Mina vänner tyckte Charlotte var en kärring och hennes vänner tyckte jag var en snorvalp som gick i gymnastikskor mitt i vintern. Vilket jag gjorde för jag hade inget val. Att frysa var för mig ett normaltillstånd. Charlotte och jag gjorde oss omöjliga som par, i vart fall om vi skulle umgås med andra. Det gick helt enkelt inte. Så vi blev sittande hemma för oss själva.
Att dricka vin och knulla varje kväll funkar för alla nybildade par ett tag; inget konstigt med det. Men rätt fort behövs ändå något mer; ett samtal som betyder något, en gemensam nämnare, något att hänga upp vardagen på. Charlottes grej var, förutom spriten, att titta på alla teveserier som visades på TV 4. Jag hatade allt det där och gick ut varje kväll, ner i källaren på Hannas, till den kokande folkhopen som drack tillsammans, startade band tillsammans. Jag kunde inte sitta hemma och glo på engelska kostymfilmer, jag fick ångest, det var bättre att jag höll mig ur vägen. Och i hemlighet så föraktade jag hennes liv, trots att jag var kär i henne och åtrådde henne så såg jag ner på henne. Jag tyckte det var lika bra att hon inte följde med ner på Hannas längre, för sanningen var att jag skämdes för henne när vi var ute bland folk. Både för att hon alltid blev fullast, så full så att jag hade kunnat hänga upp henne i skjortkragen på en rockhängare om jag hade velat, men också för hennes små åsikter, hennes litenhet, hennes vanlighet.
”Om det är för att du inte har någonstans att bo så är det bättre att du kommer och bor hos mig” sa Jens.
Han bodde själv i en stor ateljé ute i Aspudden som han hade fått genom Konstfack. Det var inte meningen att man skulle bo där; bara arbeta, men Jens hade sen länge flyttat dit och hade gott om plats. Jag funderade mycket på hans erbjudande. Men jag insåg att det inte skulle vara lätt att förklara varför jag ville flytta ut precis efter det att jag hade flyttat in till Charlotte. Det gjorde mig sorgsen ända in i märgen, jag förstod inte hur jag skulle kombinera dessa två världar, det kändes omöjligt att få dem att passa med varandra.
Det hände att Charlotte inte kom hem efter jobbet. Hon gick inte att få tag på och var borta hela nätter. När hon väl kom hem så sa hon att hon hade sovit på soffan hos någon kompis. Det kan absolut ha varit så, men jag hade ingen möjlighet eller vilja att kontrollera det. Jag visste att om det var så, hade hon supit sig till sömns. Vi drack båda två, men hennes drickande var mindre förknippat med fest än mitt. Därför försvarade jag mig själv, men klandrade henne. Så jag gissar att hon tog sitt drickande någon annanstans, där ingen tittade anklagande på henne, där hon fick dricka i fred eller med likasinnade. Det gjorde ont. Jag var tjugotre år gammal men kände mig som sjuttiotvå i själen.

fredag 11 november 2011

När oskulden gick sin väg

Första spelningen var på det gamla sunkpunkstället Tre Backar. Personalen hade damm i rynkorna. Inredningen var egentligen ingen inredning, utan mer som en fritidsgård med utslängda träbord som folk hade hackat i med kniv och nycklar. Gardinerna som hängde från taket var tunga av smuts och missfärgade av cigaretterna som hade suttit mellan folks läppar år ut och år in. Det satt en stank i lokalerna som aldrig skulle gå att få bort helt och hållet. Tydligen var stället mer eller mindre legendariskt; alla hade spelat där någon gång till ingen nytta. Alla hade en dålig erfarenhet från det där stället. Men vi var bara överlyckliga för att det var dags.
Jens och jag hade varit ute flera nätter veckan innan spelningen och tapetserat Stockholm med affischer. Och jag menar verkligen tapetserat. Jens hade med sig stora plakat i formaten A0. Hela famnen full av pappersrullar och dessutom en hink med tapetklister och två borstar. Affischerna förställde inget särskilt, men var ändå spektakulära på grund av storleken. Själva bilden var bara en sextiotalstjej i kort klänning och höga klackar; sedan bandnamnet tryckt över hennes kropp. Det var svartvitt och fotostatkopierat. Vi tyckte det såg fantastiskt ut i sin torftighet. Så vi tog olika stadsdelar varje natt och tapetserade väggar, dörrar till källare, busshållplatser och husfasader. I skydd av mörkret gjorde vi det vi kunde för att göra reklam för oss själva. När gryningen kom hade vi satt upp femtio nya affischer i en stadsdel och tapetklistret hade torkat. Det gick inte att få ner pappret från väggarna.
Vi satt nere i det som personalen kallade för logen och mina ben skakade. Jag hade gitarren i knät för att försöka stilla skakningarna något. Morgan kedjerökte och var okontaktbar. Fredrik hade inte dykt upp. Vi hörde sorlet av människor som långsamt fyllde upp rummen där ute, ingen visste om vi hade lyckats med att dra folk eller inte. Ljudteknikern för stället var av den vanliga typen – skulle jag förstå med åren – en ledsen man över trettio som hade kepsen åt fel håll och sörjde sin egen misslyckade musikkarriär. Vi hade på något sätt lyckats piska upp lite entusiasm i honom, han var pratglad och hämtade hela tiden öl från baren till oss alla. Han berättade historier om diverse punkband som hade spelat här före oss; hur han hade mixat dem, hängt med på efterfester, legat med tjejer runt banden, tagit syra med basister och vaknat upp i baksäten på bilar i Högdalen. Jag orkade inte lyssna; inte för att han inte roade mig, utan för att jag var för nervös. Efter en evighet av tid blev det dags att gå på. Ljudteknikern gick ut först, vi andra väntade ytterligare ett par minuter. Fredrik kom in i logen för första gången på kvällen. Våra blickar riktades mot honom. Han såg helt uppjagad ut.
”Det är helt fullt” sa han. ”Det är helt packat.”
Så reste vi oss och gick ut, en efter en. Jag gick först. Man var tvungen att ta sig genom folkmassan för att nå scenen, be om ursäkt och tränga sig förbi. Jag var så nervös, kunde inte se någon i ansiktet när jag tog mig framåt, undvek folks blickar, försökte ignorera att jag var full och spiknykter på samma gång. När jag kom upp på scenen upptäckte jag att jag hade glömt gitarren i logen. Någon i publiken fick springa bak i logen och hämta den åt mig. Jag såg den komma över folks huvuden mot scenen. Jag darrade på händerna när jag pluggade in telekabeln i gitarren. De andra stod och väntade på att jag skulle bli färdig.
Sedan räknade Vidar in.

torsdag 10 november 2011

All kärlek är blind, döv och stum.

Precis just då, när allt skulle lyfta, så träffade jag Charlotte. Jag blev lurad där, för jag trodde hon ingick i den stora planen; den som gick ut på att ta över världen med bandet och få riktigt passionerad kärlek samtidigt. Men tyvärr; hon var bara en olycka som väntade på att få hända.
Ett av mina stora misstag i livet var när jag gick fram till henne och frågade hur mycket klockan var. Så genomskinligt och banalt, men hon lät mig hållas. Jag tyckte om ögonen och händerna, jag gillade hur hon greppade min nacke och drog mig till sig för att överrösta musiken i baren. Det var omöjligt att inte bli attraherad, dessutom var hon äldre och just därför en utmaning. Hon fattade absolut inget av musiken de spelade nere i källaren på Hannas på Skånegatan; hon gick bara dit för att hon bodde i samma hus några våningar upp i en liten lägenhet och inte orkade gå längre ner på gatan.
”Men han i Popsicle är ju här?” sa jag förtvivlat.
”Jaha?” svarade hon och tittade åt det håll jag pekade utan att hitta någon som hon kände igen. ”Allt jag ser är människor som använder lite för mycket hårvårdsprodukter.”
Charlotte kunde tyvärr dricka hårt och snabbt och folk till höger och vänster bjöd henne på drinkar, fler än hon behövde, men vem var jag att döma henne för det; jag kunde också dricka hårt och snabbt och tyckte det var fantastiskt att hänga med en tjej som gillade att ta festandet till nya nivåer. Jag kunde inte se att det fanns ett mörkare mönster bakom, att alkoholen gjorde henne riktigt illa både i kroppen och själen, inte då, det kunde jag inte. När Charlotte blev för full, vilket hon alltid blev, så kunde hon bara lämna Hannas och gå upp till sig. Ena minuten hällde hon i sig rom & cola och när jag tittade bort några sekunder så hann spriten äta en bit till av hennes hjärna och plötsligt var hon bara borta. Jag hade ju portkoden och kunde gå upp och titta till henne, vilket jag ofta gjorde. Hon låg nästan alltid helt utslagen ovanpå sängöverkastet och snarkade, utan att ha tagit av sig kläderna. Dörren ut i trappen stod alltid på glänt, som om hon inte hade hunnit stänga den innan hon tuppade av. Men inga varningsklockor ringde hos mig. I den världen jag för tillfället befann mig så var det här ett rätt vanligt beteende. Folk sket på sig på fyllan på en tisdag och stod sen som vanligt i baren på onsdagen och alla bara skrattade åt eländet.
Jag blev kär i henne. Och hon blev kär i mig. Det gick inte att stoppa, fast mina närmaste vänner nog tyckte jag skulle hålla mig borta. Hon är bad news, sa dom.
”En gång låg jag med Jon Bon Jovi utan att veta att det var han” berättade Charlotte en kväll när vi satt på Hannas.
”Va?”
”Jag träffade honom på Café Opera och han började snacka med mig och berättade att de hade haft en konsert i Stockholm samma kväll och jag visste inte vilka de var.”
”Jag tror dig inte” sa jag.
”Men det är sant. Jag hade aldrig hört talas om bandet. Jon Bon gillade nog det.”
”Så jag är buksvåger med Bon Jovi?”
Charlotte ryckte på axlarna.
”Jo, men hur många tror du inte är det?” svarade hon efter ett tag.
Och det hade hon ju rätt i.

onsdag 9 november 2011

Kalvar på grönbete

Sen gick vi in i en studio vid Rådhuset i Stockholm, med Micke Herrström bakom mixerbordet. Det var första gången jag var inne i en studio och det var helt magiskt med alla förstärkare som stod lutade mot väggarna. Jag gick runt och glodde på alla prylar och instrument och försökte bara vara avslappnad, men egentligen slog hjärtat trippla slag. Det var som att gå in i en kyrka för första gången. Det var ett stort ställe; säkert två hundra kvadrat att sprida ut sig på och bygga bås att krypa in i för att isolera varje instrument. Men vi gjorde tvärtom. Vi rensade bort alla skärmar och onödiga instrument och ställde oss i mitten av rummet i en cirkel när vi spelade. Micke Herrström tyckte det var idiotiskt, men lät oss hållas.
”Fattar ni inte att alla ljud läcker in i alla mikrofoner?” frågade han.
Klart vi fattade. Men vi hade en tydlig idé om hur vi ville att det skulle låta och dessutom; att spela utan att ha ögonkontakt med varandra var inte att tänka på. Det skulle inte bli bra, helt enkelt.  Jag valde en Mesa Boogie som jag provade att överstyra och samtidigt kontrollera. Jag hade aldrig spelat på en Mesa förut så egentligen borde jag inte ha valt det just när det var dags att spela in den första låten någonsin, men vi var likadana allihop i bandet. Vi hade gått in i butiken och alla ville uppgradera. Så det som blev var bara slump. Vi kunde helt omöjligt kontrollera slutresultatet eftersom vi inte var bekanta med ljuden tidigare. Micke försökte hålla oss i koppel så gott han kunde.
Jag minns särskilt tydligt när jag fick på mig lurarna över öronen för första gången och fick hela bandet inkopplat. Det lät som att Morgan la slasksång inne i mitt huvud, mellan mina öron. Som att allt jag försökte tänka trängdes bort av pianoklink och en distad basgång. Jag fullkomligt älskade det och bara skrek åt Micke att han skulle höja. Höj! Höj! Micke hade nyligen spräckt trumhinnan och var inte alls på det humöret, han försökte hela tiden hålla nere volymen på alla nivåer. Han borde inte alls ha jobbat överhuvudtaget, men nu var han här och fick finna sig i att vara i studion med fem små gossar som hade hittat kärleken till volym.
”Har jag någonsin berättat för er att jag blir kåt av kastanjetter?” sa Jens.
”Det blir inga kastanjetter på min jävla skiva” svarade Morgan och sen var cirkusen igång.
För vems skiva skulle det här bli? Vems idéer var mest värda? Jag kunde inte se det då, men så här i efterhand så skulle varje repetition och inspelning bli ett litet krig.
Så spelade vi in två låtar. Dag tre kom ägaren till studion förbi och ville ha betalt. Vi hade inga pengar, vi fattade ingenting. Vi ringde Juan som sa åt oss att betala nu så skulle vi få pengar av honom sen när vi träffades. Men det gick inte, vi kunde inte. Det slutade med att Micke Herrström fick betala. Vi hade inte fått med oss inspelningarna annars. Vi kom ut på gatan när vi var klara med två stora rullband och Micke gav oss en allvarlig blick.
”Jag måste få pengarna av er fort, plus min lön för de här dagarna.”
”Visst Micke, vi fixar det.”
Jag tror fortfarande inte han har fått betalt för den där helgen. Tror vi var tvungna att undvika honom länge, tills åren och alkoholen begravde minnet. Men det var så det gick till när de första inspelningarna blev gjorda.

tisdag 8 november 2011

De olyckligas hotell

I alla år har jag gått förbi gymmet på Gävlegatan och ansträngt mig för att inte titta in. Men det är omöjligt; fönsterrutorna är så stora ut mot gatan, det är som att blicka in i ett gigantiskt upplyst akvarium och precis innanför glaset står de ensamma motionärerna på rad på sina löpband med glasartad blick och springer mot sitt obestämda mål. En lång rad svettbandsförsedda män i gråa t-shirts med pulserande tinningar. Bodil och jag har alltid kallat stället för de olyckligas hotell. Mest för att stället är öppet tjugofyra timmar om dygnet fast obemannat och att det alltid, alltid är människor där på löpbanden. Det ser så ensamt och ledsamt ut och Bodil säger att hon aldrig vill bli som dem.

Första gången jag gick dit kunde jag inte ställa mig i fönstren som de andra. Jag höll mig längre in i lokalen och hoppades att ingen skulle kunna se mig från gatan, allra minst Bodil. Även om jag såklart hade sagt till henne att jag skulle gå. Hon frågade inte ens varför, hon förstod ändå. Det hade helt enkelt blivit dags för mig att checka in på de olyckligas hotell. Kan du inte gå på något annat ställe? Nej, svarade jag, det kan jag faktiskt inte. Det känns helt rätt att gå just dit eftersom jag i alla år har hånat människorna där. Och nu har du lust att håna dig själv? Exakt så, Bodil. Exakt så.

På punkt efter punkt har jag fått göra avkall på mina så kallade principer. Jag är inte samma man som jag en gång trodde jag var. Som jag i själva verket kanske aldrig var, men som jag upplevde mig vara. Det kommer aldrig att bli så enkelt. Därför kändes det naturligt att börja träna på hotellet. Herregud, jag hade ju redan börjat köpa fotriktiga skor och ta hela familjen till Kanarieöarna för att få ett par timmar i frihet när ungarna gick på Bamseklubben. Små steg som leder bort från den man en gång var. Jag minns när Morgan tog med sig sin tjej på charter till Tunisien. Ingen fattade nånting. Men vafan ska ni göra? Frågade vi. Vadå göra? svarade Morgan. Vi ska vakna i hotellsängar och sola nere på stranden, som alla andra braksvennar. Dricka Cuba libre. Åka på utflykter. Träffa lokalbefolkningen som kan få sälja oss lite genuint hantverk. Allt det här tar lång tid att genomföra förstås. Det är ingenting man tänker på nere i replokalen när man håller på att sätta de två låtarna som skall hamna på ens första vinylsingel.

Bodil. Jag älskar dig. Men jag håller på att förändras. Eller, fel uttryckt; jag håller på att bli den jag alltid varit. Det är så det är. Så nu står jag på löpbandet mitt i akvariet och låter mig beskådas av skyndande karriärister där utanför, när jag sliter kilometer efter kilometer för att bli av med kärlekshandtagen (som för länge sedan har slutat att vara kärlekshandtag). Jag gråter när jag skriver det här; det finns ingen återvändo tillbaka till den plats som en gång var. Numera är det en kamp att hålla sig vaken till Så mycket bättre. Fyfan det är vidrigt att höra dig gå på, säger Bodil, och älta din skit om hur jävla gammal du håller på att bli. Fattar du inte att det är en självuppfyllande profetia, det du håller på med?

Kom igen Bodil, säger jag. Snart står vi här tillsammans. Sida vid sida på varsitt löpband och springer en mil på femtiotvå minuter och belönar oss själva med hallonsmoothie på vardagarna och hummer på helgerna. Och så läser vi Knausgård och andra tjocka böcker som handlar om medelklassen. Och barnen då? frågar Bodil. Vem tar hand om barnen när vi står och springer på ett löpband? Om vi uppgraderar till ett lite dyrare gym så finns det barnpassning, svarar jag. Och då tänds det en lampa i Bodils ögon.