torsdag 24 november 2011

I nöd och lust?

Telefonen ringde mitt i natten men jag tänkte inte svara. Jag drog kudden över huvudet och vred in mig under täcket och tänkte inte svara trots att signalerna bara fortsatte. Den ilande tonen drog mig upp ur en brunn, tänkte inte låta mig ligga kvar där nere, jag ville sova, kämpade emot. Någon var fruktansvärt påstridig och tänkte inte ge upp, jag började räkna signalerna efter ett tag, tio, tjugo, trettio. Och då blev jag ju klarvaken, det gick inte att ignorera.
”Vad?” sa jag när jag lyfte på luren.
”Du måste komma till svampen” sa en mansröst som jag inte kände igen. ”Du måste hämta Charlotte.”
Jag satte mig upp i sängen.
”Vem är du?”
”Hon står lutad mot telefonerna här på Stureplan. Hon kan inte stå själv. Kom och hämta henne.”
”Men vad är det som har hänt?”
”Äh, hon är bara full. Ta en taxi hit.”
Och det gjorde jag. Med grus i ögonen, sorgset bröst, skenande puls och tusen frågor tog jag mig ner till Stureplan. Där stod hon faktiskt. Ensam. Jag kunde inte se någon annan i hennes närhet. Jag hoppade ur taxin och gick fram till henne, höll henne om axlarna, försökte få ögonkontakt med henne, hennes huvud rullade fram och tillbaka när jag stöttade upp henne, hon var någon annanstans, jag kunde inte nå henne. Så jag la hennes arm runt min nacke och började släpa henne bort mot taxin jag hade åkt med. Chauffören vevade ner rutan.
”Ni får inte åka med mig. Hon kommer att kräkas i bilen.”
”Det här är ett nödfall. Snälla hjälp mig.”
Bilen körde iväg utan oss. Jag stod med Charlotte på gatan och höll upp henne så gott jag kunde, samtidigt som jag försökte vinka in andra bilar, men alla körde förbi. Folk runt omkring ropade saker till mig, spydiga kommentarer som jag bara var tvungen att ignorera.
”Charlotte, hör du mig? Kan du svara? Vad är det som har hänt?”
Hon svarade inte. Troligen hörde hon inte vad jag sa. Jag kände mig så ensam där och då, så fullständigt genomsorgsen och utelämnad, det här var långt mer än vad jag hade bett om, den här oron för Charlotte var nästan mer än vad jag kunde bära.
”Charlotte, jag älskar dig, snälla hjälp oss hem nu. Vi klarar det här”
Då såg jag att hennes byxor var genomvåta på insidan av låren och hela vägen ner till skorna. Hon hade kissat på sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar