onsdag 31 december 2014

Tack för 2014.

 

Det är nu nästan exakt tre år sedan "Mannen utan ryggrad" kom ut på Norlén & Slottner. Jag skrev den boken på några vintermånader, historien var färdig, den behövde bara skrivas ner. Även om historien inte handlar om Mazarine Street så kunde jag låna massor från åren med bandet, och konflikterna som ofta uppstår när man lever så tätt inpå varandra som vi gjorde under så lång tid.

"Mannen utan ryggrad" blev klar på våren 2012. Jag skickade den till tjugo stycken förlag och fick nitton nej. Kontraktet blev klart i maj 2012 och sedan släppte vi romanen i september samma år. Det gick alltså rasande fort, alltsammans. Jag var överväldigad - för att det gick.

Redan sensommaren 2012 började jag skriva på det som skulle bli "Kärleken passerade här en gång", den svåra andra romanen som jag ville skriva som en käftsmäll. En av mina närmaste vänner genomled en svår operation precis samtidigt, han var tvungen att byta sitt trasiga hjärta mot ett nytt, han låg på sjukhus och väntade på att ett hjärta skulle bli tillgängligt. Det påverkade mig starkt, jag var rädd att mista honom och ett tag var jag säker på att det skulle bli så också. Jag skrev in honom i berättelsen, det var inte min plan från början (jag vet sällan hur mina böcker ska sluta förrän jag skriver dem) men skilsmässan som är huvudtemat för boken fick en parallell historia med vänskapen och det trasiga hjärtat.

Damm Förlag hörde av sig, de hade läst "Mannen utan ryggrad" och frågade om jag skrev på något nytt. Nytt kontrakt skrevs med dem i början på 2013 och så i september 2013 kom "Kärleken passerade här en gång" ut i bokhandeln. Återigen överväldigad - för att det gick.

Ni som kikar in här på bloggen vet hur det har gått sedan: Jag skrev en tredje roman, "Så länge du är min syster", som släpptes nu i oktober 2014. Tre romaner på tre år. Jag är ödmjukt tacksam för att det har gått så här långt, att jag har en förstående omgivning som ger mig utrymmet, att jag nu brukar allvar med skrivandet och tänker avsätta än mer tid för att skriva färdigt något som jag hoppas kan bli en berättelse. Jag har svårt att tro att jag hinner med att släppa en roman till under hösten 2015, vi får vänta och se hur det går med den berättelsen. Om min förläggare vill, om min redaktör börjar arbeta med texten, då kan det bli så. Annars kommer den våren 2016.

Resan har bara börjat med "Så länge du är min syster." Det finns överraskningar kvar till läsarna som kommer presenteras under våren 2015. Det är en bok som ligger mig varmt om hjärtat, jag kämpade hårt med den för att få till rätt ton, att blanda det svåra ämnet med humor.

Jag har fått ett antal recensioner för romanen, alla har varit positiva. Den som publicerades på Dagens bok för ett tag sedan gjorde mig verkligen glad. Därför saxar jag in den här nedan.

/Peo

 

Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson

Utgiven2014
ISBN9789187783081
Sidor398

Om författaren

Peo Bengtsson press
Foto: Press
Peo Bengtsson är bosatt i Stockholm och har en bakgrund som musiker i bandet Mazarine Street. Han driver den litterära bloggen Stockholm under ytan
Av Bengtsson har tidigare utgivits: Stockholm under ytan (2012), Mannen utan ryggrad (2012), Kärleken passerade här en gång (2013).

Sök efter boken


Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp.
Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?
Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.
Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:
Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.
Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.
Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:
”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.
”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”
Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.
 
Josefine Lindén 

måndag 29 december 2014

Mofibo, nya böcker.

Du kan prova Mofibo gratis under en period. Mofibo är en ny tjänst för E-böcker. Läs mer och registrera dig här:

E-böcker hos Mofibo.


söndag 14 december 2014

Life on Tellus.

När slutade soluppgången att vara hjärtskärande? Minns du? Sträcker sig din tidsuppfattning så långt tillbaka? Du ringer och säger att det inte kan fortsätta så här. Inte längre. Du kan inte fortsätta att vara så stum i bröstet. Som om det inte finns någonting där, inga rester av något bättre, ingenting.

"Jag har varit hos läkaren fyra gånger senaste månaden. Det strålar ut i armen från hjärtat. Det sticker och gör ont. Jag åker in akut och de tar EKG och gör sina tester på mig och varje gång är det samma sak."

"Vadå?"

"Det är inte hjärtinfarkt. Det är ingenting."

"Ångest? Oro?"

"Det är bara ord. Det är ingenting."

Jag har svårt att förstå det, men du verkar så säker så jag har inget att sätta emot. Det är du som sitter där och känner ingenting. Amatörpsykologen i mig vill bygga en historia, hitta en förklaring. Men det är kanske inte mitt jobb.

Och kanske upplever jag det själv, fast inte lika starkt. När jag bläddrar i morgontidningen känner jag ingenting. Det är ju liv, fast ändå inte. Kanske är det inte rätt ord ens. Kärleken känns som en ingress och allt det andra som en punchline.

"Jag funderar över att hitta ett sätt att ta betalt för soluppgången" säger du. "Tänk om jag kunde få två spänn för varje soluppgång som en människa vill uppleva."

"Du skulle bli rik fort."

"Och för pengarna skulle jag köpa ångestdämpande mediciner."

lördag 13 december 2014

Summering från Books & Dreams 2a december.




Jag var med i andra akten. Hoppas kunna lägga upp en hel intervju inom kort.

/Peo

onsdag 10 december 2014

Brudmagnet.

Vi fick alltså inget kontrakt med Dreamworks, men istället kontaktade ett japanskt skivbolag oss genom vårt svenska bolag och erbjöd oss ett licenskontrakt. De ville ge ut skivan i Japan och det kändes ju som plåster på såren.

”Inga showcase, inga gubbar som ska flyga över och sen vänta och se?” frågade Fredrik.

”Nej inget sånt”, sa Bianca. ”De ger ut skivan precis som den är. Ni får göra ett nytt skivomslag och spela in två bonusspår som inte finns på originalutgåvan.”

”Då så”, sa Fredrik. ”Även om vi inte tjänar en spänn så gör vi det så klart.”

”Vem har sagt nåt om att inte tjäna en spänn?” frågade Bianca. ”Ni får varsin klumpsumma i handen och procent på försäljningen och de kommer att flyga över er för en turné senare i år också.”

Tokyo jag tänker på dig nu, snart är jag på väg, aha”, sjöng Morgan och gjorde V-tecknet.

”Ni måste börja jobba med lite seriöst folk nu”, sa Bianca. ”Inga mer husets ljudtekniker. Ni måste repa in en riktig scenshow för japanerna är benhårda på tiderna. Ni måste spela sjuttio minuter varje kväll, minst.”

Sjuttio minuter kändes som en ocean av tid. Och det var det ju. I alla fall om man var ett band med en trettioniominuters skiva i bagaget och inget mer.

”Okej okej”, sa Morgan, ”jag går hem och skriver lite låtar. När åker vi?”

”Troligen i höst”, svarade Bianca. ”Vi måste skriva på kontraktet först, sen ska de släppa skivan.”

Så det var långt kvar till Japan. Först skulle vi göra en bunt spelningar runt om i Danmark med Teddybears och när sommaren kom hade vi festivalerna i Sverige. Men det skulle bli ett fint år, kändes det som. Bianca hade bokat upp en ljudkille till oss som hon tyckte vi skulle jobba med.

”Han heter Henrik och har sett det mesta”, sa Bianca.

Vi träffade honom på Café Soda en eftermiddag. Rynkorna i hans ansikte ljög inte; han måste ha sett en del bedrövelser för att kunna se så fårad ut. Vindpinad, med kritvitt hår och kritvitt skägg.

”Det här”, sa han och pekade på sitt hår, ”är bara grå tinningars charm.”

”Jag ser inte tinningarna för allt det gråa”, sa Morgan.

”En sak ska du veta”, fortsatte Henrik, ”jag är en riktig brudmagnet.”

”Okej. No offence.”

”Jag har åtta barn med tio kvinnor”, sa han sedan.

Jag har fortfarande inte lyckats räkna ut hur det där hänger ihop.

måndag 8 december 2014

Först lönen, sedan bönen.

Det är trashankarnas sammansvärjning på tunnelbanan när jag åker hemåt i gryningen. Han mitt emot mig har rödvin över hela skjortan, fast jag tror inte han har märkt det själv.

Klockan halv sex på morgonen är det skapelsens krona som har månadsmöte i vagn tre av sex, på väg mot Hässelby. En ledsen tomburk rullar fram och tillbaka över golvet i vagnen i takt med tågets rörelse. Vi är flera som sitter och tittar på den för att slippa titta på varandra.

”Jag tänker så här” säger en kille till en annan som sitter ett säte bort. ”Jag vill göra en film som handlar om ett skenande tåg som inte går att stoppa på väg mot Hässelby.”

”Det låter bra” säger den andre.

”En agent måste stoppa tåget innan det rusar rakt in i slutstationen ute i Hässelby, det går fort som fan, inget verkar kunna stoppa tåget.”

”Var börjar tåget köra någonstans då?”

”Jamen jag vet inte. I Rågsved kanske.”

”Rågsved. Det är bra. Det är skitbra.”

Sen säger de inget mer. Manuset till filmen är klart. Tåget stannar på Rådmansgatan och dörrarna öppnas. Ingen går av, ingen går på. Någons mobiltelefon ringer oavbrutet men det är aldrig någon som svarar. Jag vågar inte vända mig om för att se efter vems telefon det är som ringer. Det kan bara sluta med problem.

”Gud hoppar över sommaren i år. 2012 blir det höst direkt” hör jag en tjej säga.

Hon säger det rätt ut i luften. Hon pratar inte med någon särskild. Jag kliver av på S:t Eriksplan och lämnar underjorden. Utanför grillen festar måsarna på en överbliven hamburgare. På Rörstrandsgatan ligger en plånbok på trottoaren som jag plockar upp. Den innehåller några skrynkliga sedlar, inget mer.

”Påminn mig om en sak” säger en man i Samhalloverall som står och sopar ihop skräp med en liten skyffel när jag går förbi honom.

”Vadå?”

”Att sjukskriva mig nästa gång det är lönehelg.”

”Du är en hjälte, verkligen” säger jag och går in i min port.

Sedan står jag i köksfönstret och tittar på honom med en kopp kaffe i handen. Går inte och lägger mig. Undrar om tjejen på tunnelbanan får rätt; att Gud hoppar över oss i år. Det känns ju onekligen så.

lördag 6 december 2014

For your eyes, only.

Kroppen börjar lukta så illa med åren. Det märks tydligt om kvällarna. Om morgonen också för den delen; man lyfter på täcket för att kliva ur sängen och slås av sin egen stank, sömnångor, ledan, tröttheten, gammalt sex, urinläckage, mardrömmar som har tagit sig ut genom porerna, kvalster som har kalasat på kroppen, fått sig ett skrovmål, ätit av huden. Jag har vant mig vid min egen lukt, men åka tunnelbana gör jag aldrig mer; folk luktar ju som jag fast på sitt eget vis. Det finns ingen Chanel i hela världen som kan dölja det, inte om man är det minsta uppmärksam på dofter.

Tyvärr har lukterna inget med ålderdom att göra. Inte så mycket som vi skulle önska i alla fall. Jag tror att det är åren som sätter sig i själen, alla misstag och framgångar, alla kyssar i lönndom, alla löften vi har delat ut, all ost vi har ätit till efterrätt, vinglasen efter arbetet, samlagen, maratonloppen, böckerna vi har läst, konserterna vi har sett, alla lördagar i soffan framför tv:n, söndagarna i parkerna med våra barn, nattvaken när tonåringarna inte kommer hem, spriten vi har druckit, cheferna vi har haft, de uteblivna löneförhöjningarna, kaffetårarna, bilresorna, flygresorna, vitlöken i våra grytor, kärlekarna, ömheten, tomheten, längtan, sorgerna, skratten. Det fastnar på insidan, i själen, blir till årsringar inne i oss. Och en del av det måste pysa ut.

Bodil, det är inte kroppens förfall som har tagit oss hit, det är själens. Bodil, jag har aldrig älskat en människa på det viset som jag älskar dig. Kommer aldrig mer att göra det heller, det är omöjligt, det finns bara plats för en sådan kärlek var tusende år i världsrymden, i den själ jag bär i kropp efter kropp. Det tar generationer av kärlek för att komma hit, jag vet att det är så. Kom hit, jag vill stryka bort ditt hår från ansiktet och kyssa bort den där bekymmersrynkan. Jag ser hur mina texter, min berättelse ibland plågar dig. Du vet lika väl som jag att den måste ut, annars börjar den lukta som allt annat som fastnat i själen, för oss, för att det är vi, därför ska det ut. Jag skriver mig helare, jag berättar för dig hur det var, du lär känna mig på kuppen, min tunga kan inte säga det som fingrarna gör, tro mig, den här berättelsen är för dig och barnen.

Jag har suttit likt en krokimodell i alla jobbmöten för länge, år ut och år in, väntat på något annat men inget kommer, förstår att jag måste själv skapa det jag vill, ingen, inte ens du, kan göra det åt mig. Benen känns stela, jag har undrat om jag har styltor innanför byxorna, när jag har varit som mest vansinnig har jag tittat efter men inte hittat något. Det går inte, vi ska ut härifrån, jag ska skriva ner allt det där som betyder. Det är så mycket som flyter samman i huvudet, jag glömmer, lägger till, drar ifrån, vågar, vågar inte, tänker att du ska få se hela skiten. Hela skiten, Bodil.

I morgon fortsätter berättelsen. I morgon fortsätter vårt liv. Du är den enda människan på jorden som har knäckt koden. Innan jag fortsätter var jag tvungen att ta ett andetag och berätta det för dig.

Gone fishing.

onsdag 3 december 2014

Musikaliska, 2014-12-02


Tack, Stockholm.

Nu är det gjort. Fem städer avklarade, tillsammans med Books & Dreams. Otroligt roligt och lärorikt, jag önskar vi kunde fortsätta ett tag till. Men nu har jag en ny bok att skriva färdigt. Jag måste göra plats för den, vill inte vänta längre. Kära läsare, vänner, tack för fina läsarbrev och allt ni skriver på sociala medier. Det är fantastiskt att ni verkar tycka om "Så länge du är min syster" så mycket. Det gör mig stolt och glad. Tar en andningspaus nu, låter Stockholm Under Ytan vila ett slag. Bloggen har varit min första textverkstad, där saker blev verklighet. Det är svårt att greppa hur mycket som har hänt sedan jag startade den. Och jag återkommer hit, när det finns mer att säga igen om kommande böcker och andra idéer som måste genomföras. Du hittar mig som vanligt på 



sthlmunderytan@gmail.com (Hat- och fanmail. Hit me.)

tisdag 2 december 2014

Recension i HN, 2014-12-02

Roman som engagerar och väcker frågor

04:02 Nöje & Kultur
 
William och hans lillasyster Betty har haft en tuff uppväxt. Redan i tonåren lämnades de åt sig själva när föräldrarna skiljdes och ingen längre verkade orka med dem. Samtidigt eskalerade mammans alkoholmissbruk, medan pappan blev allt mer okontaktbar. Sådant sätter förstås sina spår och även som vuxna står syskonen varandra mycket nära.

Samtidigt har de båda svårt att få till fungerande relationer med andra, eftersom ingen av dem vet hur en familj är tänkt att fungera. Allt de har att jämföra med är sin egen dysfunktionella barndom.
William agerar älskare åt en gift kvinna, helt och hållet på hennes villkor, och Betty träffar en man som styr och tar över allt mer av hennes liv. Men stunden då de behöver varandra som mest är också stunden då syskonlojaliteten på allvar sätts på prov.

”Så länge du är min syster” är Peo Bengtssons tredje roman. Författaren har rötter i Halmstad, men i romanen är det Stockholm som är den dominerande miljön. Men huvudrollen i romanen har ändå relationerna. Det är de som utgör själva berättelsen och för handlingen framåt.
På så sätt blir ”Så länge du är min syster” en ganska introvert roman, trots mycket dramatik och elände. Det är William som är berättaren och hans skildringar är rika på detaljer och analyser.
Varför gör de egentligen som de gör, han och Betty? Hur har de hamnat där de är? Några självklara svar finns inte, och syskonen visar sig vara mer olika än de själva trott. Särskilt i sitt förhållningssätt till föräldrarna där William gjort tappra om än oregelbundna försök att hålla kontakten, medan Betty släppt allt.

Men går det verkligen att frigöra sig helt och hållet från sitt förflutna?
Romanen är full av frågor, men utan några raka svar. Och det är okej, det tvingar inte bara karaktärerna utan också läsaren att reflektera över varför vi väljer som vi gör – och i vilken utsträckning vi har rätt att påverka andras val.

En fråga som verkligen ställs på sin spets när William möter Bettys nya kärlek Christian och inte alls gillar det han ser. Men har han rätt att lägga sig i, om nu hans syster trots allt vill ha den relationen?
Trots de tunga ämnena är det här en mycket lättläst bok, skriven på ett enkelt och rättframt sätt som gör den lätt att komma in i och ta till sig. Jag engagerar mig snabbt i både William och Betty, de känns levande och intressanta och gör mig nyfiken på vad som komma skall i deras liv. Och efter 400 sidor finns det fortfarande saker kvar att fundera kring.
Men jag tycker om det. Det är så romaner börjar leva egna liv i läsarens huvud.

torsdag 27 november 2014

Back in town.

Books & Dreams. (LÄNK)


På tisdag 2/12 är sista chansen för den här gången. Musikaliska kl. 18:00.

Komsi komsi. Det blir show.

/Peo

onsdag 26 november 2014

Västerås, Books & Dreams.

 
Samtalen med Carina blir så bra på scen. Hon har en energi som får mig att vilja berätta mer, att gräva vidare och ge publiken en riktig inblick i hur det gick till när jag skrev "Så länge du är min syster."

Foto: Ann-Sofie Sannemalm.

 

måndag 24 november 2014

Läslista.

Läser just nu Sylvia Plaths dagböcker. En mycket mörk, upphackad berättelse om en ung kvinna som mår rätt kasst. Den kan man läsa bitvis, den tillåter mig att ta en paus då och då för att hinna med en annan bok. Dagböcker kan man läsa på det viset.

Samtidigt har jag påbörjat en roman av Jean Genet; kallad Rosenmiraklet. Och dessutom hunnit ett par kapitel på Stjärnor utan svindel, skriven av Louise Boije af Gennäs.

Så här är det: Det är fantastiskt att inte skriva - för tillfället. Jag vill bara ligga i sängen och vara tråkig och läsa ut bok efter bok. Fast det är inte omöjligt att jag struntar i att läsa ut någon av ovanstående, numera händer det rätt ofta, att om en bok inte tvingar sig att bli läst så släpper jag den. Kanske finns det människor som gör samma sak med mina romaner? Fy fan.

Och så har jag beställt några böcker också:

Att skriva - Duras.

Underjordiska timmar - de Vigan.

Förtvivlade människor - Fox.

/P

Research.

Jag får en del frågor på det; hur mycket research gör jag, hur hittar jag ämnen till romanerna osv. Research pågår ständigt, vill jag påstå. Fast inte nere i kulvertarna på Stadsbiblioteket (jag skriver inte historiska romaner), utan genom att jag läser andras böcker.

Så min research är oftast en genre-läsning. Exempelvis hade jag länge en idé om att skriva en roman som utspelade sig i tennismiljö. Alltså inte en sportroman (om det nu finns en sån genre), men att mina karaktärer befann sig på ATP-touren och gjorde det gamla vanliga: sa fel saker, låg med fel människor, följde eller följde inte sina hjärtan osv. Därför läste jag massor av tennisböcker, för att lära mig mer om livet på touren. I slutändan blev det ingen tennisroman, men däremot så utspelar det sig en jobbig tennismatch i "Så länge du är min syster." Resultatet blev ett annat än vad jag först hade tänkt mig.

På samma sätt läser jag nu böcker i en viss genre (som jag inte kan avslöja), eftersom jag håller på med arbetet till det som är tänkt att bli min fjärde roman. Det finns några fantastiska bokslukare runt omkring mig, som har läst osunt mycket böcker, som fungerar som uppslagsverk när det kommer till frågor om vilka böcker jag bör läsa för att lära mig mer om ett givet ämne. Jag går till dem när jag behöver, och så får jag en lista över titlar.

Så, snart är november slut, året är över inom kort. Men 2015 kommer att innebära mer arbete, mer skrivande och läsande. Och min ambition är att ge ut ytterligare en roman under året som kommer. Mer om det längre fram.

Nu fortsätter turnén till Västerås, Gävle och Stockholm. Ska prata om relationstrilogin, möta läsare och göra det bästa av det sista på 2014.

/Peo


fredag 21 november 2014

Goodreads

Kort läsarreaktion på Goodreads, som gjorde den här dagen lite bättre. Du kan också recensera boken/böckerna på: Goodreads.com (länk)

Så länge du är min systerSå länge du är min syster by Peo Bengtsson

My rating: 5 of 5 stars


En riktigt stark - och rolig - berättelse om syskonen William och Betty, som bara har varandra. Jag grät och skrattade om vartannat. Tycker att det är fascinerande att växla så mellan olika stämningar som den här författaren gör.

400 sidor. Ändå för kort.



View all my reviews


/P

Sometimes we write, sometimes we talk.

För er som har möjlighet att se turnéavslutet i Stockholm, så är det alltså 2/12 på Musikaliska. Det är andra gäster den kvällen än vad som har varit när vi har rest runt i svenska städer och pratat om våra böcker.

http://booksdreams.se/





HP, 141120. Lite "Hunger games", lite god litteratur.


torsdag 20 november 2014

Den årliga listan

Vi Läser kör sin årliga lista nu. "Så länge du är min syster" är bubblare. Vill du rösta?

http://vilaser.se/topplistor/bockerna-som-forgyllde-2014/ (Länk).

fredag 14 november 2014

Adlibris kör tidig julrabatt.



Senaste romanen till julpris. Gäller fram t om 18/11. Mer info här:

https://www.adlibris.com/se/kampanj/peo-bengtsson-backlist?utm_source=apsis&utm_medium=newsletter&utm_campaign=SE_1446_GE_ROMAN

Dessutom hittar du de tidigare böckerna i pocket för 35 spänn styck! Gäller t om 18/11.

/Peo

Det är svårt att hitta nya kompisar när Tranströmer är inblandad.

"Det är lätt att tappa tålamodet med svenska folket", säger Lilly en kväll när vi sitter på Östergök och generaliserar.

"Hur menar du?" frågar jag.

Vi brukar träffas och generalisera nån gång i månaden, Lilly och jag. Det är nog det vi är bäst på tillsammans. Man har vänner till olika saker, så är det bara.

"Jag ger mig inte in i diskussionen om folkets tv-vanor eller vad de äter på fredagkvällarna och så vidare, det är liksom att sparka in öppna dörrar. Jag tänker mer på den här okänsligheten som finns där ute, vad som är en social barriär som man inte bör gå över utan att be om lov."

"Jag fattar inte, men jag lyssnar."

"Det är som vanligt", säger Lilly. "Du är en god lyssnare med jag tror också att du har ett rätt lågt IQ."

"Nu är du elak", svarar jag.

"Det är bättre att du får höra det från mig än från nån annan."

"Tänker du komma till poängen?"

"Jag satt på bussen häromdagen och läste Tranströmer. Jag menar, det är väl en rätt tydlig signal om att jag vill vara själv? Eller? Och då kom det ändå fram en dåre, en överförfriskad man givetvis, och skulle kommentera att jag satt ensam på bussen och läste poesi."

"Det är väl på bussen man läser poesi? Tranströmer är ju poesins motsvarighet till Bruce Springsteens motorvägsrock?"

"Exakt! Den här överförfriskade snubben ville så klart inleda ett samtal och helst följa med hem och han tyckte att det var en bra idé att smäda Tranströmer när han ändå var igång."

"Vad hände?"

"Jag bad honom fara och flyga. Och vet du vad han säger då?"

"Tell me, please."

"Han sa: Låt aldrig någon som läser kass litteratur säga åt dig vad du ska göra med ditt liv."

Lilly och jag tystnar och begrundar detta. Vi inser ju att snubben, den överförfriskade, hade svårt att ta ett nej. Men han fann sig ändå snabbt, det måste vi ge honom, även om han tydligen inte gillade Tranströmer.

"Så du har tappat tålamodet med svenska folket, säger du?" fortsätter jag.

"Eller om det är dom som har tappat tålamodet med mig", svarar Lilly. "Jag vet inte."

 

onsdag 12 november 2014

Halmstad, ta emot våra hyllningar.

Vår turnéledare från Blixten & Co lyckades till sist få ihop oss för en gemensam bild. Hon fick använda elpistol för att lyckas.

Roligt att få vara ute på fina Tylöhus, som ligger vid havet. Hann med en lång promenad på stranden. Älskar havet om hösten.

Elin Olofsson, Camilla Läckberg, oklar snubbe, Carina Nunstedt, Dogge D och Charlotte Hågård på bilden.

Fint att få prata om relationstrilogin med Carina. För så har det sett ut de senaste kvällarna; samtalet har inte bara kretsat kring "Så länge du är min syster", utan jag har även fått möjlighet att prata en del om tankarna kring "Mannen utan ryggrad" och "Kärleken passerade här en gång."

Nunstedts leopardfläckiga röda sammetsskor (från Hope) är geniala. Jag älskar böcker och jag älskar skor. Jag har förgäves försökt matcha henne on stage. Min fundering är om Hope kan göra hennes skor i en unisex-modell.

Turnén fortsätter om ett par veckor, i Västerås, Gävle och mitt eget personliga turnéavslut sker i Stockholm 2/12 på Musikaliska.

See you.

Peo
 

tisdag 11 november 2014

Ödesmättat, vid havet.


Radio.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4380

Scrolla fram till 1:40:40 så blir det bokprat.

Växjö, we love you.

Premiär på Books & Dreams turné i Växjö. Bra samtal, fina författare och mycket folk. Det var en otroligt vacker lokal, teatern i Växjö.



 På bilden: Nunstedt & jag tjafsar om vem som har snyggast skor. Nunstedt vinner, givetvis.
På bilden: Elin Olofsson, Carina Nunstedt, okänd skojare, Camilla Läckberg och Charlotte Hågård.
 

söndag 9 november 2014

Dagens poeter, alltså.

Erik och jag sitter på Tranan och tittar ut på trottoaren, där människor hastar förbi, målinriktade och fokuserade på vart dom nu än ska. Erik ser enormt sliten ut. Bortdomnad. Genomtrött.

"Jag är helt slut", säger han. "Jag måste hem och sova."

"Vadå? Vi ska ju gå ut", försöker jag. Men jag hör ju att han aldrig kommer orka.

Erik vrider på huvudet åt mitt håll och himlar med ögonen.

"Det är en dag i morgon också", säger han.

"Det var en dag igår också", säger jag.

Och det har jag ju rätt i, inser Erik. För ett kort litet ögonblick så tror jag att han ska stålsätta sig och faktiskt följa med mig vidare. Men nej. Han skakar på huvudet. Sedan reser han sig från stolen och lämnar mig med notan.

"Jag hörde det där", säger servitrisen.

"Hörde vadå?" frågar jag.

"Att du försökte övertala din polare genom att säga att det var en dag igår också. Begåvat, tycker jag."

"Brukar du alltid spionera och tjuvlyssna på dina restauranggäster?"

"Jag håller på och skriver på en diktsamling. Om jag får, så vill jag gärna att den ska heta det var en dag igår också. Skulle det vara okej för dig?"

"Visst. Jag bjuder på det. Du skickar väl ett ex när den blir utgiven?"

Och det lovar hon att göra. Så river hon notan som tack för hjälpen och jag undrar om hon verkligen har mandat att låta gästerna äta gratis, men det behöver jag inte bry mig om, säger hon. Konstnärer gör som de själva vill.

"Har du fler diktsamlingar som behöver namnges så säg bara till", försöker jag.

"Hejdå, hjärtat", säger hon och försvinner ut i köket.

Och det är allt.





 

fredag 7 november 2014

Noterat.

Det är fredag, jag tar anteckningar, läser en otrolig roman, skapar tid för att snart försöka kicka igång en ny skrivprocess.

Dåligt tålamod med mig själv nu, har svårt att fokusera på en längre text här, behöver min energi till annat. Turnén gör sitt till också, tänker att det får bli om ett tag, när det har lugnat ner sig.

Gör en intervju idag och sedan ett par till på plats i Halmstad. P4 tisdag morgon, 07:30 och sedan också vid 10:30.

Allt bra, bara tidsbrist. Som för alla. Vem jag än pratar med som skriver, upplever samma sak, att nätterna inte räcker till. Men detta är ingen klagovals, för vi får göra det vi önskar, skriva hittepå och ge ut böcker. Det är fint.

Vi hörs.

/P

tisdag 4 november 2014

Ta chansen och vinn en friplåt.



Författarturné med Books & Dreams.
 
Turnéplan: 10/11 Växjö, 11/11 Halmstad, 25/11 Västerås och 26/11 Gävle.
 
Vill du komma? Jag har 2 fribiljetter till varje stad. Allt du behöver göra för att vara med i utlottningen är att mejla till christoffer@booksdreams.se och berätta att du vill vinna. Märk mejlet Peo. 
 
Köp biljetter via www.ticnet.se 
 
Välj "Erbjudande Books & Dreams” och ange lösen BD så får du köpa 2 biljetter men betalar bara för 1.
 

/P

måndag 3 november 2014

söndag 2 november 2014

Söndag i november.

En lång promenad för att skingra tankarna. Har läst så mycket senaste veckan, på nätterna, på grund av sömnlöshet, fick kasta bort boken utan att slutföra den. Tog en tyst promenad på söndagsövergivna gator i Stockholm.

Öppnat ett nytt dokument, slängt ner alla nya formuleringar som jag ansträngt mig för att minnas de senaste veckorna. Som att tömma kofferten på allt innehåll, packa undan det på annan plats för ett senare tillfälle. Plötsligt blev det lättare.

Tack för era fina brev på sistone, ni som läst tredje boken och vill säga något om den. Jag läser varje brev. Men vad som är sant och inte, det är vi över nu, det besvarar jag inte fler gånger. Det tar ju bara udden av läsupplevelsen, tänker jag.

Framöver blir väl den här bloggen en turnédagbok, åtminstone för en kort stund, när bussen lämnar Stockholm för Växjö, Halmstad och Karlstad, i första vändan. Biljetterna går åt, säger de som vet. Det ska bli roligt att få åka ut, träffa människor igen.

Bortsett från läsarna som kommer för att lyssna på oss, ser jag mest fram emot havet. Där jag kommer ifrån. Tylösand på senhösten och vintern kan vara en mäktig upplevelse. De senaste åren har jag fått i alla fall en vecka om året vid havet, när jag hyrt stuga i Falkenberg och skrivit klart. Den här gången ska inget skrivas klart, så desto större möjlighet att promenera i sanden så långt det är görbart.

/P







 

lördag 1 november 2014

Ny Yates på svenska.

Eleven Kinds of Loneliness hette novellsamlingen när den först kom ut på originalspråket, skriven av Richard Yates. Många av er som följer den här bloggen vet att jag verkligen älskar Richard Yates och rekommenderar hans böcker.

Nu har samlingen kommit ut på svenska. Novellerna är skrivna mellan 1951 och 1961 och berättar om ett Amerika som känns försvunnet, romantiskt, filmiskt. Jag förespråkar egentligen att läsa Yates på hans eget språk, men om du tvekar så finns alltså samlingen översatt.




En författare till som jag bara måste få tipsa om är Dorothy Parker. När vi ändå är inne på Amerika och New York, menar jag. Sylvass författare - en av de absolut bästa - som ni inte får missa. Det kom en fantastisk samling för ett par år sedan, på originalspråket, men låt inte det avskräcka er. Hon är witty, cool, arrogant, rolig. Om jag kunde skriva som Dorothy Parker...

 
 

 

Du kan vinna "Stjärnklart."

ICA Kuriren kör en tävling nu, där du kan vinna Stjärnklart, av Lars Wilderäng. Men frågan som du måste kunna svaret på är jättesvår, jag lovar:

http://www.icakuriren.se/Spela-Tavla/Tavlingar/Stjarnklart/

/Peo

fredag 31 oktober 2014

Nyligen utläst.

Här är ett axplock av de böcker jag läst i höst.

Marisha Pessl. Hoppades på den här. Välskriven givetvis, men inte så spännande som hajpen utlovade.
Delphine De Vigan. Briljant undergångsroman, mycket olycka men skrivet på ett språk som böljar. Fantastisk bok. Ska läsa mer av henne.
 Josefine Lindén. Svensk författare. Lysande rapp prosa om ett allvarligt ämne som berör. Känns som en klassisk debut, med mycket energi.
Jonathan Tropper. Hans debutroman, först nu på svenska. Samma tematik som i alla hans böcker; det vill säga, det förflutna kommer i kapp, nostalgin flödar, människor oroar sig för att bli gamla, etc. Inte hans bästa. (Det är Boken om Joe.)
 Bruno K Öijer. Tre diktsamlingar. Magiskt bra. Bildspråket sitter kvar på näthinnan efter läsningen. Ett måste.
 

tisdag 28 oktober 2014

Du kallar det narcissism - jag kallar det rostig kärlek.

Z ligger på min säng och ser uttråkad ut. Jag kan inte förstå hur det har kunnat bli så här; att vi fortfarande försöker ha en relation, när ingen av oss egentligen orkar kasta in någon som helst entusiasm i förhållandet.

Jag menar: Vi är som två parasitsvampar som saknar ett träd, en värd att hänga oss fast i och suga näring ur, så vi måste parasitera på varandra. Det känns ohållbart.

Z bläddrar i ett gammalt fotoalbum, från en tid när folk faktiskt bar omkring på kameror i sina handväskor. Det blixtrade på festerna, vi var unga och dumma och gjorde vad som föll oss in. Jag lägger mig bredvid henne och tittar sorgset på några av bilderna. Jag var fri på den tiden tänker jag, fast säger givetvis inte ett ord om det, för då slutar kvällen - som så ofta - i katastrof.

"Du hade så roliga kläder på den tiden", säger Z. "Du gillade verkligen att gå omkring som en tivoliclown. Utan ironi."

"Sluta", säger jag.

"Jo, men på allvar. Det är ju jag som har fått dig att börja klä dig acceptabelt", fortsätter hon och har ett överseende drag över munnen som inte går att ta miste på.

"Du då", säger jag. "Vad hade du på dig första gången vi sågs?"

Jag frågar det och försöker se tvärsäker ut på att hon inte var så lyckad hon heller, men Z verkar inte gå på den lätta.

"Vad hade jag på mig? Minns du det?" säger hon.

"Nej", tvingas jag erkänna efter en svindlande stund. "Det kommer jag faktiskt inte ihåg."

"Jag visste det. Du är så jävla självupptagen. Men du kommer bergis ihåg vad du själv hade på dig, om jag känner dig rätt."

Jag tar ett djupt andetag. Det är sant. Jag minns min tajta, noppiga skjorta med stora kragsnibbar och med små fåglar på sig. Och de utsvängda jeansen. Jag erkänner det inte för Z, men hon fattar det ändå. Sedan tänker att den här kvällen bara kan gå åt ett håll, så jag kan likaväl skynda på helvetesfärden.

"Vad hade jag på mig då?" frågar jag.

Z flackar med blicken. Hon vet inte heller. Det är den bistra, ledsamma, fullkomligt tragiska sanningen. Hon vet inte, ingen vet. Ingen bryr sig, alla har slutat bry sig för hundra år sedan, men lik förbannat så ligger vi och bläddrar i ett fotoalbum och åldras sida vid sida, utan att ha någon glädje av det.

"Shit, vad ledsamt", fortsätter jag. "Ingen av oss kommer ihåg vad den andre hade på sig första gången vi träffades."

"Jag erkänner", säger Z. "Jag vet vad jag själv hade på mig, jag också. Men hur du såg ut, det har jag förträngt."

"Vi är extremt självupptagna båda två, så då passar vi väl för varandra?" försöker jag.

Det är inte menat som en utsträckt hand. Men något måste man ju säga när det blir för outhärdligt. Z tittar bedrövat på mig. För första gången ser hon trasig ut, vemodig, tillintetgjord och slagen ur balans - allt på samma gång. Och det inger hopp: kanske kan hon gå härifrån med värdighet och så behöver ingen ringa trettio samtal till den andre mitt i natten, eller ännu värre, Z behöver inte såga upp min ytterdörr med motorsåg eftersom hon vet att jag gömmer mig där inne.

Jag tänker att vi befinner oss på samma plats. På samma ensliga plats. Äntligen möts vi där. Det är nu Z ger upp och ger oss båda friheten tillbaka. Men då skiner hon upp.

"Nu minns jag!" säger hon. "Du hade den fruktansvärda skjortan med fåglarna. Hur fan kunde jag glömma det? Det måste vara en klassisk förträngning bara, eftersom du såg helt miserabel ut i den. Herregud alltså."

Och sen är det inte mer. Z ser så nöjd ut med att hon mindes. Hon är bättre än jag. Lite mindre självupptagen. Det här kommer jag få äta upp under lång tid framöver.



 

måndag 27 oktober 2014

Relationstrilogin.

Nu är det fullbordat. Jag har skrivit färdigt "Relationstrilogin." I och med att Så länge du är min syster är publicerad så har jag gjort det jag föresatte mig att göra: Jag har skrivit om relationer, relationer & relationer. I tre romaner. Publicerade 2012, 2013 och 2014.

Vad som kommer efter det här vet jag inte. Kanske en äventyrsberättelse? Eller en Sexy Western. Eller en sjukhusroman.

Vi får se.

/P