fredag 31 augusti 2012

Jag borde ha blivit rörmokare. Eller melonplockare på kibbutz. Eller dj. Eller bankdirektör. Eller basist i ett band.

Vi sitter och käkar varsin bulle på Espresso House. Det går förbi folk utanför fönstret som jag ser varje dag och jag tänker att jag måste ha lagt ner minst hundra tusen på Espresso House vid det här laget.

"Fem år har jag gått hit fem dagar i veckan" säger jag till Pamela, min förläggare.

"Fy fan" svarar hon. "Spökfetman breder ut sig kring dig."

"Spökfetman?"

"Jag anar en kontur runt din kontur. En form på din kropp som ännu inte finns. Men som kommer att finnas där, inom en kort framtid."

"En kontur av ett spöke?"

"Spökfetma. Varken mer eller mindre. Du är inte fet ännu, men jag anar det. Som en aura ungefär."

"Jag förstår."

"Lägg ifrån dig bullen. Gå hem och skriv färdigt min roman."

"Din roman?"

"Vem betalade den här fikan?"

"Du."

"Så vems är romanen du skriver?"

"Din?"

"Duktig pojke. Nu måste jag gå. Jag lägger min bulle här, det jag inte orkar äta upp. Men gud nåde dig om du äter upp den också. Då skriver jag ett ännu sämre kontrakt med dig på nästa bok."

"Okej."

Så går hon. Tjejen bakom kassan kommer fram.

"Kan jag duka av här?"

Jag går hem. Öppnar datorn. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva.

torsdag 30 augusti 2012

Pressetik över en ostfralla

“Nu har jag det!” skriker Z vid frukostbordet.

”Snälla, försök att inte stöta till bordet, du spiller ut min latte med en extra espressoshot” säger jag.

”Jag vet hur vi ska bli rika.”

”Kom igen berätta, jag vill inte vänta en sekund till.”

Z ser nöjd ut. Jag kan se att hon har kommit på något riktigt bra åt oss den här gången.

”Vi ska starta en tidning” säger hon.

”Va? En tidning?”

”Yes. Ett magasin. Vi ska intervjua folk. Skriva om stil, smak, kultur och så vidare.”

”Med all respekt, det är verkligen ingen dålig idé. Men jag tänker att den tidningen kanske redan finns? Tror du inte?”

”Nej för vi har en dold agenda. Först så skriver vi upp människor och så tjänar vi pengar på det.”

”Ja?”

”Och sedan skriver vi ner samma människor och så tjänar vi pengar på det också.”

”Jag är ledsen. Den affärsidén finns redan.”

”Det kan jag väl ändå inte tro” säger Z.

”Världen är fulare än du kan ana, baby.”

Sedan avslutar jag min kaffe och går till jobbet. Z sitter kvar vid frukostbordet och väntar på bättre tider.

onsdag 29 augusti 2012

Han som inte tar sin tjej på allvar

Mårten har en tjej från Trollywood. Hon bor där sedan ett par år tillbaka och försöker att etablera sig som skådespelerska. Några gånger i månaden går hon på auditions och söker diverse roller i filmer och pjäser. Det går så där. Under tiden, i väntan på det stora lyftet, jobbar hon som servitris på ett café för långtradarchaffisar. Hon heter Linda, men har döpt om sig till Trixie.

”Vet du hur jag tänker?” säger jag till Mårten.

”Nej, hur tänker du?”

”Att hon borde åka över till Hollywood istället. Byt Trollywood mot Hollywood.”

”Varför då?”

”Därför att det finns långtradarfik i Hollywood också.”

Mårten vet att jag har rätt och Linda – eller Trixie som hon också heter – skulle nog vilja åka, men då skulle flygbiljetten bli så dyr varje gång de skulle ses.

”Det är billigare att åka till Trollywood” säger Mårten.

”Allting är billigare i Trollywood” säger jag. ”Det är just det som är poängen.”

Så Mårten skriver ett mejl till henne. Säger att han tycker att de båda två ska åka över. Det är inte värre där än här. Hon svarar med vändande post att hon vill göra slut med honom.

”Vadå slut? Varför då?” frågar jag.

”Jag skrev mejlet med typsnittet Comic Sans” svarar Mårten. ”Det gillade hon inte.”

”Det förstår jag. Fast det är väl inte skäl för en uppsägning av förhållandet?”

Men det är det tydligen. Trixie – eller Linda som hon också kallas av sina vänner – är känslig för det där med typsnitt.

”Jag skulle ha valt Garamond” säger Mårten. ”Man ska alltid välja Garamond.”

”Det var en dyrköpt lärdom Mårten, men nu vet du det till nästa gång.”

Förhandsboka ett ex.

Sista beställningen!

2a september är sista dag att beställa ditt signerade ex av Mannen utan ryggrad. Boken släpps till bokhandel, Adlibris, Bokus osv. 12/9.

Här kan du beställa ditt alldeles egna signerade exemplar av min detbutroman.

måndag 27 augusti 2012

När hösten kom till Peppar

Så kommer jag på det. Det är genialt.

”Z” säger jag. ”Det finns någon som du måste träffa.”

Hon följer med mig till Peppar, där jag har stämt träff med Erik. Han har beställt in en karaff Sangria som han håller på att tömma själv. Jag presenterar dem för varandra och vi sätter oss vid bordet. Servitrisen, hon som alltid är så förbannad, kommer förbi och undrar vad vi ska ha.

”Två tomma glas?” försöker jag och pekar på kannan med Sangria.

”Nej nej nej” säger Erik. ”Jag behöver verkligen den här solo.”

”Okej. Två glas då. Fyll dem med något.”

Servitrisen försvinner bakom baren. Erik är röd kring munnen, av Sangria. Han har inte märkt det själv. Z ser inte road ut, inte alls på det vis jag hade hoppats på.

”Jag tänkte att ni två skulle träffas” säger jag. ”Seså, prata nu med varandra.”

”Du tar med dig Z – som är din flickvän – till Peppar för att du vill dumpa över henne på mig?”

”Z är inte min flickvän. Snälla Z, säg till Erik att du inte är min flickvän.”

”Tänker jag inte göra.”

”Jisses” fortsätter Erik, ”du är verkligen sjukare än jag kunde ana.”

”Jag vill slå dig på käften” säger Z.

”Kan vi inte göra det?” säger Erik. ”Vi tar ut honom på gatan och nitar honom båda två.”

”Okej okej, det här var ett misstag. Förlåt mig. Jag förstår om jag har sårat er. Hur kan jag gottgöra det här då?”

Båda i kör:

”Du tar notan för hela kvällen.”

söndag 26 augusti 2012

Bor man mer är tio år i Birkastan, så har själen lämnat kroppen

Erik och jag sitter på Mellqvist på Rörstrandsgatan.

"Tiggarna blir fler och fler" säger han.

"Ja det är hårt" svarar jag.

"Tror du att det är organiserat?"

"Det bryr jag mig inte om. Det är ett eländigt liv, oavsett vilket."

Erik tömmer sin kaffekopp och grimaserar.

"Jag ger dem inget" säger han.

"Men det gör jag. Igår gav jag en hundralapp till han som sitter här utanför vid bankomaten."

"Varför då? Vad tror du han gör med pengarna?"

"Han får göra vad han vill."

"Du är inte generös, om du tror det. Du är dum."

Erik är den snålaste människa jag känner. Inte bara för att han inte vill ge något till en tiggare. Han ser alltid till att jag tar notan om vi är ute. Och förlovningsringen han gav till sin blivande fru, hittade han på toaletten på Sturehof. Så slapp han köpa den.

"Kom igen nu Erik" säger jag. "Han sitter kvar där ute i hörnet vid bankomaten. Gå ut och ge honom något nu. Visa att du har ett hjärta."

"Jag har inga mynt på mig. Min växel gick åt till kaffet."

"Okej, strunta i det då."

Men Erik vill bevisa att han visst är gjord av kött och blod. Jag ser att han tänker. Vi reser oss upp från stolarna och går ut på Rörstrandsgatan. Erik går bort till tiggaren med de lessna ögonen. Så sliter han av sig sin slips och ger den till mannen på gatan. Sedan går vi.

"Varför ger du honom en slips? Vad ska han med den till?"

Erik tittar på mig som om jag vore en åsna.

"Du" säger han. "Det är en Ralph Lauren-slips. Den kostar tolvhundra spänn."

"Otroligt hyggligt av dig."

"Kom inte och säg att jag inte kan ge bort saker."

"En tiggare i Ralph Lauren-slips. Det är ditt bidrag alltså."

"Tänk om du kunde göra samma sak för mig" svarar Erik. "Ge mig en ny slips. Det skulle jag önska att du gjorde någon gång."


fredag 24 augusti 2012

Varje rutten sekund av detta liv

Av någon anledning blev det fredag. Flickorna bar fortfarande ärmlösa klänningar, men hösten stod nere på hörnet och väntade. Han såg samma människor som alltid på 69:an; alla var tillbaka efter semestrarna och långsamt fick axlarna kappor över sig igen. Det kändes konstigt att aldrig missa 08.03-bussen från Karlbergsvägen. Hur han än försökte, så hann han alltid med den, trots att han drog benen efter sig på morgonen. Sedan satt de där tillsammans, hela gänget i bussen, utan att tala med varandra. Busschauffören var i alla fall ny.

”Jag har ett nytt väldigt spännande projekt till dig” sa chefen till honom efter kaffet klockan tio.

”Vad ska jag göra?”

”Företaget kommer att flytta om ett år. Katakomberna här under är fyllda med papper och dokumentation sedan tio år tillbaka. Allt är sparat. Vi kan inte ta det med oss, utan du behöver sortera ut det som är viktigt och slänga resten.”

”Det låter verkligen som något att sätta tänderna i.”

”Jag är glad att du tar det på det viset” sa chefen.

På eftermiddagen frågade Amanda om han ville följa med henne till Popagandafestivalen. Hon hade en biljett över, sa hon, men han visste att hon köpt två för länge sedan och tagit sats för att fråga honom. Hon med sina förväntansfulla ögon.

”Nej” sa han. ”Jag gillar inte banden i år. Dessutom behöver jag den här helgen till att förbereda nästa veckas arbete.”

Hon såg nästan inte besviken ut alls. Men hon tog sin kappa och försvann. Själv satt han kvar långt efter det att alla andra hade gått. Öppnade och stängde powerpointdokument. Lyssnade på radio. Till sist reste han sig. Innan han lämnade kontoret gick han på toaletten. Då såg han två sönderrivna biljetter till Popagandafestivalen som låg i papperskorgen. Han plockade upp dem och stoppade dem på sig. Funderade på om han skulle försöka tejpa ihop dem och sedan ringa någon som kanske ville gå.

torsdag 23 augusti 2012

Denna text innehåller inga kalorier

Jag ber P kalorimärka varje rätt han tänker laga på lördag.

"Varför då? Du har väl inte problem med vikten?"

"Jag måste ner dit du är. Du har nått din idealvikt nu. Det måste jag också göra."

"Okej. Fast jag vet inte hur mycket kalorier en lammgryta innehåller."

"Nähej. Och varför vet du inte det då?"

"Jag vet det inte bara."

"Då tänker jag inte dricka något vin."

"Va? Varför inte då?"

"Nej men alltså du får kalorimärka allt du ställer på bordet. Annars kör jag San Pellegrino hela kvällen och då vet du hur kul jag blir när vi går till Popagandafestivalen."

"Fy fan vad omoget."

"Vissa saker går inte att kompromissa med" säger jag.

"Jag ska aldrig bjuda dig på middag mer."

"Märk nu upp faten med hur mycket kalorier de innehåller. Okej?"

"Okej kompis. För din skull."

"Och gör samma sak med vinet, är du snäll."

onsdag 22 augusti 2012

struntar nog i att raka mig idag

Jag kan svära på att molnen hänger längre ner, närmare mot marken idag än de gjorde igår. Jag sätter upp ett finger i vinden och bara vet att det är så. Rummet krymper utanför min balkong. Något är allvarligt fel, men jag vet inte vad. Det finns inga kläder i garderoben som kan matcha den här dagen. Bäst att släcka ner, låsa in, inte visa upp, inte exponera.

B säger att jag borde gå och prata med någon, men jag säger samma sak om honom. Det är han som borde gå och prata. Jag ska bara hålla käft. Jag har sagt nog med elakheter för en hel livstid. Den här texten är ingen bot, ingen bättring, inte ens en ansats.

Har satt en gräns vid åtta koppar espresso per dygn. Magen vill helst inte, men jag gör som vanligt och ignorerar kroppens signaler. Det är fortfarande jag som bestämmer ännu en tid, innan åren som har gått blir alltför många att bära. Värken blir en kamrat med tiden. Det går att vänja sig vid allt.

På biblioteket släpper de inte in mig längre. Jag får anmäla dem om jag vill, säger de, men de tänker inte låta mig sitta där hela dagarna. Ni är väl för fan inte poliser, säger jag förtvivlat men får inget svar. Dörren är stängd bara och innerst inne förstår jag dem. Luften darrar efter åtta timmar, folk gör sig omvägar för att slippa gå förbi. Det är precis just det som kallas mänsklighet.

tisdag 21 augusti 2012

Skål

När du vaknade och upptäckte att tisdagen bara var samma sak. Att det inte fanns någon anledning för dig att hålla reda på dagarna. Det var ändå allt för mycket att ens gå och posta ett brev. (Det sjuka var att du fortfarande envisades med det; att skriva dina brev för hand och sedan aldrig gå och posta dem.)

Du fick allt det du hade hoppats på. En familj. Ett bra jobb. Du hade en egen utställning på galleriet och sålde merparten av dina målningar. Du tog dina barn till Kenya på safari. Du köpte en aktie billigt och sålde den dyrt. Du renoverade en lägenhet på Östermalm och sålde den. Du bytte bil vart tredje år. Du somnade i en säng som kostade en årslön för vissa. En dag var allt det där försvunnet. Din husläkare sa att din lever snart inte skulle orka så mycket mer. Fast din familj hade gått därifrån långt innan dess, givetvis. Du hade bara inte märkt det.

När du vaknade och upptäckte att tisdagen bara var samma sak som dagen innan. Då bodde du i sommarstugan. Resten var borta. Det tog flera timmar att avsluta en mening på ett papper. Båten från Stockholm kom två gånger i veckan med mat och flaskor. Det fanns inte en fluga som kunde bo i stugan med dig, så illa luktade du.

"Ingen tror att de kommer bli 40 när de är 20" sa läkaren till dig. "Och ingen kan ens drömma om 57 när man är 40."

"Jag vill vara ung igen" sa du.

"Tyvärr. Din kropp närmar sig 100 år med stormsteg, trots att du bara är 57. Du har gett bort allt till spriten."

Du vaknade. Det var tisdag. Du insåg att sommarstugan skulle överleva dig.

måndag 20 augusti 2012

Anteckningar från en måndag.

På samma sätt som du står på perrongen och medvetet missar sista tåget, för att kunna ringa ditt bootycall och bli avspisad och sedan få gå hela långa vägen hem; på samma sätt står jag på dansgolvet när alla andra har gått och dansar fastän de har tänt upp i lokalen.

"Det är ju Sarah Cracknell!" skriker jag när vakterna slänger ut mig. "Det är ju hon!"

En gång stod jag en halvmeter från henne backstage och hon lånade mig ett plektrum. Det är kanske min främsta merit som människa.

Jag tänker på det gamla paret som sitter på restaurangen och äter en middag. Ingen pratar. De är helt tysta. Man ser att de har varit gifta i trettio år, minst. Det finns inte ett jävla ord som de inte redan har sagt till varandra. Men varför skulle de lämna in? Det finns inget alternativ. En dag ska du bli som dom. En dag ska du bli som dom. En dag ska du bli som dom.

Men herregud, idag gick jag bredvid en man som går på betablockerare. Vi lever olika liv. Jag borde ha berättat för honom hur otroligt attraktiv han är. Som vän. Jag gillar hans kavaj. Jag gillar hans hjärna. Det finns en historia där.

Och jag har en tredje roman att skriva.

Tillbaka till saltgruvan

En måndagslåt, varken mer eller mindre.

Ryan Adams – If I Am A Stranger - Live in The Studio

söndag 19 augusti 2012

Kvarnen

Förr om åren var det Emmabodafestivalen som markerade slutet på sommaren, men sedan arrangörerna har bytt helg för den festivalen, vet jag inte längre vad jag ska förhålla mig till. Är det höst nu? Låter inte vinden lite annorlunda i trädkronorna nu, om man jämför med hur det lät för bara en vecka sedan? Jag tror det.

Ser första säsongen av Californication på dvd och inser att det mesta är sagt och gjort. Som min gamla musiklärare sa till mig:

"Det går inte att skriva några nya låtar. Alla är redan skrivna. Allt är bara variationer på ett redan uppfunnet tema."

Så varför ens födas?

Men igår åt jag middag på Kvarnen. Har inte varit där på tio år, säkert. Det var som det alltid varit, bortsett från att personalen hade vita kläder på sig och tilltalade gästerna med ett "Ni." Jo en sak till; jag hade råd med att låta pekfingret gå längre ner på menyn innan det stannade upp.

Jag insåg att jag har suttit vid varenda bord på Kvarnen och snackat skit. När jag satt där, kände jag till och med igen bordet framför mig; alltså urgröpningen efter en nyckel i bordsskivan, slitaget. Men det var när källaren och H2O kom till som stället tappade allt. Kvarnen gick från att vara en ölhall för ledsna själar, till att bli en Ålandsbåt för ledsna själar.

En sämre variation på ett redan uppfunnet tema, kan man säga.

Idag söndag. Önskar mig en kopp kaffe under en ek.

lördag 18 augusti 2012

Bli inte orolig nu, men vi har besök.

Hantverkarna kommer tidigt och går tidigt. Vi väcks varje morgon klockan 06:00 av killarna som skär till kakel inne i badrummet. Ljudet från klingan kan väcka de döda. Det är ingen idé att försöka ligga kvar och somna om, det funkar inte.

"Men de slutar ju vid två på eftermiddagarna" säger Z. "Det är ju bra i alla fall."

Det är på kvällen, när jag sitter på vår lilla gästtoalett, som jag hör ett krafsande ljud från badrummet. Jag går in till Z.

"Du, det låter som att vi har råttor inne i badrummet."

"Å fy fan" säger hon. "Hur vet du det?"

"Det vet jag inte. Men jag tror det. Jag hör hur det rör sig därinne."

Både Z och jag lägger varsitt öra mot dörren in till badrummet. Ja. Vi hör råttor som springer omkring.

"De måste ha kommit upp ur golvbrunnen" säger jag.

"Vad ska vi göra?" frågar Z.

"Ingenting. Dörren är ju stängd. Hantverkarna får ta hand om det på måndag när de kommer."

Vi går och lägger oss. Det går inte att sova. Båda ligger och lyssnar i mörkret. Råttorna springer runt runt i badrummet, piper och krafsar mot väggarna. Plötsligt hör jag ett ljud som jag absolut inte vill höra. Råttorna hoppar upp mot handtaget på dörren på insidan och försöker få upp dörren.

"För helvete" säger Z. "De kanske tar sig ut i lägenheten."

"Inte en chans" svarar jag. "Dörren är för tung för dem."

I samma ögonblick hör vi hur badrumsdörren öppnas.

fredag 17 augusti 2012

Avgå Gud.

Det regnar så mycket så att larmet på bilen går igång. Vi sitter under en markis på Rörstrandsgatan och söker skydd. Ingen säger något. Båda stirrar på brunnen i gatan som tar in vatten.

"Undrar om det blir översvämning" säger du, utan att förvänta dig ett svar från mig.

Cyklister och fotgängare som har blivit överraskade av regnet far förbi. De har inget att skydda sig för längre, de är redan genomblöta och försöker bara ta sig hem. Deras kläder klistrar sig mot kropparna.

"Förlåt" säger jag.

"För vad?" säger du.

"För att det regnar."

Det var jag som föreslog att vi skulle gå ut, sätta oss någonstans, promenera, försöka igen, en sista gång. Det var sol på förmiddagen och jag tänkte att det kanske kan bli okej, vi kanske kan göra det här ett par timmar och faktiskt stå ut, börja om, bryta det gamla. Men nu med regnet förstår jag att det helt enkelt inte är meningen.

"Jag är så jävla trött på folk som klagar på vädret den här sommaren" säger en gubbe som går förbi. "Men nu får det vara nog. Vilket jävla skitväder!"

Sedan går han vidare. Vi sitter och tittar efter honom. Jag tänker att det är i alla fall bra att vi hann in under markisen innan skyfallet kom.

"Jag går nu" säger du. "Jag skiter i om jag blir blöt. Jag vill hem."

Och så går du.

torsdag 16 augusti 2012

A walking carcrasch.

Det är sista dagen på västkusten och jag har hittat ut till den lokala bonden som står mitt på en vattensjuk åker och glor på ett stängsel. Han har en gammal bil på tomten som han tydligen vill sälja och jag tänker att jag kan väl köpa den för en billig peng. Jag har bönat och bett för att Z inte ska följa med, men hon ger sig inte. Så vi åker dit tillsammans, först med buss i ett par mil och sedan får vi lift med en ambulans som är på väg till Getinge.

"Ska ni hämta Per Gessle?" frågar jag.

"Nej, hans studio ligger i Harplinge" svarar ambulansföraren.

"Vem bor i Getinge då?"

"Det är sekretessbelagt."

Fast jag vet ju att det är Micke Syd som sitter där ute i en lada och trummar för sig själv. Han har säkert skadat vänsterfoten som vanligt, när han övat för många timmar på Led Zeppelin-låtar. Vi kommer fram till bonden med den begagnade bilen och jag får älga ut till honom på åkern för att förhandla. Z tänder en cigarett och går in i ladugården.

"Vad vill du ha för bilen?" frågar jag.

"Åtta tusen. Nio om du är från Stockholm."

"Jag är från Stockholm. Fast jag är från Halmstad innan dess."

"Hur ska du ha det?" säger bonden.

"Jag är från Halmstad."

"Åtta tusen."

Längre hinner vi inte i förhandlingen.

"Röker dina kor?" frågar jag bonden.

"Nej."

"Då brinner det i lagårn."

onsdag 15 augusti 2012

Mitt liv som författare.

På förlaget råder total förvirring när jag dyker upp. Polisen står i fikarummet med dragna vapen, men jag orkar inte fråga. Jag går in till Pamela och stänger dörren. Hon sitter på sitt skrivbord.

"Jag måste få betalt nu" säger jag. "Det är kris."

"Du vet inte ens hur man stavar till kris. Jag fick hjälpa dig att stava rätt i hela ditt senaste manus."

"Men...är det inte just det som ni är till för?"

"Vilka vi?"

"Ni på förlag."

"Vad är ni till för då?"

"Ok vi släpper det. Det står poliser där ute som vill ha kaffe."

"Espressomaskinen är trasig."

Så jag tar med mig tre kartonger från förlaget, som innehåller Mannen utan ryggrad. Jag har fått Pamela att boka en taxi till mig på förlagets konto. Efter det åker jag runt till alla antikvariat jag kan tänka på och så säljer jag böckerna. Jag får ihop sjuhundra. Det räcker.

"Men är inte det att käka upp sina egna fötter?" säger Z samma kväll.

"Du får dra mig i en kärra" svarar jag.

Z ångrar förlovningen, det ser jag.





tisdag 14 augusti 2012

funderingar

Lars Noréns dagbok har lagt sig som en mycket blöt filt över läsandet och är det skönt när det är över. Två tusen sidor med återhållen livsleda, förpackat mellan svarta pärmar. Fem år av regissörens liv. Jag trodde inte jag skulle orka.

"Är det bra?" frågar P.

"Det är som tidvatten" svarar jag, kraftigt influerad av boken när jag säger det.

Har ett kraftigt behov av att läsa en kvinnlig författare som ser ljuset efter det här. Vill verkligen läsa hela Ripley-serien också, men volymen med de tre första romanerna som jag har, känns för tillfället så tung. Tung viktmässigt alltså. Behöver en lätt roman på tvåhundra sidor. Som Bonjour Tristesse, ungefär. Françoise Sagan var för övrigt briljant författare, men det är väl att slå in öppna dörrar att säga det.

Hoppas få återkomma till huset vid havet och fortsätta skriva. Det här eremit-projektet slog väl ut, i alla fall om vi pratar om antal timmar framför datorn. Mitt sittfläsk är vida berömt på västkusten vid det här laget.

Har skickat iväg de sidor jag fick ihop till min informella redaktör. Hen är mycket sträng och släpper bara igenom det bästa. Så jag vågar inte säga något om kvalitén ännu på det jag skrivit. En rapport på det får komma senare.

Strax september, strax Mannen utan ryggrad.



måndag 13 augusti 2012

Twitterquiz

OK, det ska köras en Twitterquiz om ett tag. Frågor om människorna på Under Ytan. Den som vet mest får ett ex personligen överlämnat av Mannen utan ryggrad. Om du som vet mest, befinner dig i Motala, då åker jag dit. Om du befinner dig i Vancouver, ja då...åker jag dit. Om du befinner dig på Babylon på Söder osv osv etc etc.

Vet DU mest? Vet JAG mest? (Jag tänker själv delta, för jag vill gärna ha ett ex jag med.)

Här finns Stockholm Under Ytan på Twitter: Tune in.

Startdatum för quizet är inte satt ännu, när detta skrivs. Min advokat säger att jag kan hålla lite på det utan att bli slaktad.

Vad har vi här då?

Solen skiner in genom framrutan på bilen och du har lånat den av en god vän och nu kör du ner till Malmö för att se Spectrum på KB, men egentligen vet du att allt är lönlöst.

"Lönlöst, skulle jag inte säga" säger Madde. "Tröstlöst, är ett bättre ord."

Men ända sedan du fick en fästing ute i skärgården som det tog alldeles för lång tid innan du upptäckte, så har du plågats av yrsel och leda och du är helt säker på att det är fästingens fel.

"Det finns någon sjukdom som man får av dem" säger du.

Madde är inte övertygad.

"Du har varit yr och inte känt någon livsglädje så länge jag har känt dig."

"Hur länge har vi känt varandra?"

"Tjugo år, tror jag."

"Men alltså, fästingen satt i ena armhålan. Om jag bara hade haft någon i mitt liv som kunde fästingkolla mig, så hade jag aldrig åkt på den här sjukdomen" säger du.

"Din sjukdom är ensamhet, inte borrelia" svarar Madde.

Spectrum går på scenen och öppnar med How you satisfy me och golvet gungar.

"Nu slår borrelian till" säger du till Madde.

"Nej. Och nu är det inte ensamheten heller. Nu är det grejorna jag hällde i din öl som spökar."

Och just där och då går livet från lönlöst till tröstlöst, precis som Madde säger. Det är en klar förbättring.

söndag 12 augusti 2012

Allt du gör och säger hamnar här, men tro inte för en sekund att det räknas som konst.

"Hur är det?", frågade Samuel efter en stund. Han hade satt sig ner och betraktat Philip som fortfarande stod och såg sig omkring. "Du ser lite spänd ut"

Philip såg på honom genom solglasögonen, som han hade på sig, trots att molnen hade legat som en slöja över himlen i flera veckor.

"Jag har inte ätit på tre dagar och inte haft sex på fyra. You do the math" sa Phlip och tog av sig kavajen.

"Och du är förstås ute och i Hagaparken och springer som en galning ändå?" 

"Tror du att Norén hoppade över en löprunda bara för att han var olycklig?"

"Det hände, ja."

"Jag har ingen energi till några ambitioner, och ambition är visserligen bättre än disciplin, men disciplin är i alla fall bättre än ingenting" fortsatte Philip.

"Då antar jag att du har nått ditt viktmål nu?"

Philip satte sig ner och tog av sig solglasögonen och gav Samuel en snabb blick, bara för att direkt sätta på sig dem igen och fortsätta: "Den här nya kroppen får mig att känna mig exponerad. Folk ger mig blickar, men jag har ingen självkänsla att fånga upp dem med. Det känns som att de vill ha något av mig."

"Jag tror att jag vet vad det är de vill ha" sa Samuel.

"Du pratar om välgörenhet" utbrast Philip.

Samuel log och slog ut med armarna: "Bingo"

"Intriger är en primitiv vulgaritet i litteraturen" sa Philip kallt, som att han bara återgav något han memorerat från en bok.

"Det där tror jag inte en sekund på" sa Samuel. "Och dessutom, det här är väl inte litteratur?"

"Är det inte?"

lördag 11 augusti 2012

Kär och galen.

Jag har lyckats hålla mig undan i en vecka och nu är Z skitförbannad. Vet inte varför jag ens svarar i telefon.

"Vad har du varit?"

"I en stuga. Men jag behöver inte redovisa det för dig, jag gör vad jag vill."

"Det gör du så fan heller."

"Du, jag kom nyss innanför dörren. Jag behöver packa upp och tvätta."

"Jag kommer över nu."

Hon lägger på i örat på mig. Jag räknar hur många minuter det tar för henne mellan Odenplan och Sankt Eriksplan. Det tar fyra. Hon är en sprinter, det måste jag ge henne. Jag släpper in henne och hon ställer ner motorsågen på golvet i hallen.

"Jag tog med den utifall du inte tänkte öppna."

"Jag vet" säger jag. "Så därför öppnade jag."

"Jag kanske aldrig mer kommer behöva använda den" säger Z hoppfullt. "Du har nog lärt dig nu."

Z tar upp en liten ask ur jeansfickan. Hon öppnar den. Två ringar.

"Nu förlovar vi oss" säger hon.





fredag 10 augusti 2012

Booty call

"Jag har köpt toningskor från Reebok."

"Vaddå för skor sa du?"

"Du vet, sådana där med balanskuddar under, så man tränar bålen hela tiden utan att tänka på det."

"Åh din bål, nu längtar jag hem... Men du, du skriver väl inte det här på bloggen nu?"

"Du börjar bli paranoid. Såklart jag inte gör!"

måndag 6 augusti 2012

It's a family affair

"Du är galen, ingen kommer att tro dig."

"Det är klart att ingen tror mig, du har ju byggt upp det här på galna lögner under en lång tid."

"Jag förväntade mig något helt annat. Men jag gillar det. Och jag blir lite nervös."

"Skyll dig själv, det var din idé."

"Jag har skrivit sen halv fem imorse."

"Äh, erkänn, du har stirrat på havet."

"Nej, det är sant. Och jag sitter fortfarande. Manuset börjar ta form."

"Tur att det bara är en vecka, jag ser dig framför mig med långt skägg, röda galna ögon och 2500 sidor som du förväntar dig att jag ska läsa och kommentera."

"Där har du min målbild."

söndag 5 augusti 2012

Vikarie

Under Ytan åkte till västkusten. Jag vet ingen som kan stirra så på havet. Timme efter timme. Ja, det ska ju skrivas också gudbevars, men jag vet att det kommer att stirras.

Och här sitter jag med bredband och inloggningsuppgifter. Det fanns andra som gärna ville hjälpa till att hålla liv i bloggen, men Under Ytan sa "I want to keep it in the family", när vi kysstes adjö på perrongen.

Vad heter en bloggrape som är frivillig? Bloggintercourse?

Under Ytan kommer naturligtvis skälla och dementera på Twitter från sin telefon, men det struntar vi i. Så passa på nu, vad vill ni veta?!

Högaktningsfullt,
Eder vikarie

fredag 3 augusti 2012

På jakt efter ryggraden

Lägger mig ner och sluter ögonen, men har inget hopp om att få sova. Tänker att hjärtat kan komma ner i slag och att kanske är det värt något, jag vet inte.

Jag saknar de få vänner jag har. Men jag vet inte vad jag ska prata med dem om just nu. Det finns inga frågor, inga svar. Jag tar en väska med mig ner till Falkenberg och släcker ner för ett tag. Snart har vi hösten i ögonen. Jag ser den redan i vissa blickar.

Ensammare än på länge. Jag har varit här förut och är livrädd varje gång. Men jag har inget val längre. FörgammalFörtröttFöroroligFörvisadFörmer.
Så sa hon på kibbutzen för några ljusår sedan: tro inte att du är förmer.
Var är hon nu? Spelar det någon roll var hon är?
Nej. De flesta människor kan man ha och mista.
De lämnar inga fotspår efter sig.
Men hon hade rätt i sak. Hon lämnade faktiskt ett spår efter sig.

Jag ger bort mina organ när jag dör.
Det är mitt bidrag till världen.
Futtigt, jag vet.
Du får aldrig reda på om det var något värt, det du gjorde.
Jag vill inte ha en enda dag tillbaka.
Jarvis Cocker vet inte vad han pratade om när han smutskastade åttiotalet.
Inte jag heller.

Blev nästan steril efter att vi hade älskat i snön.
Läkarna bara skakade på huvudet.
Men herregud, händer det så händer det.







torsdag 2 augusti 2012

Gambler

Staffan gick in i pappaväggen och blev sjukskriven. När det var hans tur att vara hemma med barnet så kunde han inte.

"Jag åker till Monte Carlo" sa han. "Vet inte hur länge jag blir borta."

Så hon fick dra hela lasset. Vi försökte hjälpa henne med det vi kunde. Men hon gick in i mammaväggen.

Sen kom Staffan hem och hade vunnit två miljoner på roulette. Ingen skrattade.

"Vadå?" frågade han oss. "Det är väl skitbra att jag har vunnit två miljoner?"

"En skiljsmässa kostar minst en miljon när den är färdig" sa jag, som var Staffans advokat.

"En kvar alltså. Det är ändå bra jobbat" sa Staffan.

onsdag 1 augusti 2012

Mitt liv som advokat

Som hon Lena. När hon stack från Tomas, det enda hon ville ha med sig då var Nespressomaskinen. Jag minns att han blev helt knäckt av det där. Människor är för materiella, sa han. Ska du säga, sa jag, som köper ny bil som du inte har råd med bara för att imponera på din älskarinna. Jo det förstås, sa han.

Mina barn är stora nu, fortsatte han, de vill att jag köper pälsar till dem i julklapp. Om tjugo år är Stockholm ett tropiskt träsk, sa jag, vänta tills dess så är pälsarna billigare. Tror att mina barn tar livet av mig innan dess för att komma över arvet, sa Tomas. Låt oss hoppas att du får rätt, svarade jag.

Sedan beställde vi in efterrätten. Tomas tog tryffel, jag nöjde mig med ett kaffepaket. Jag sa att jag måste fakturera även den här tiden, när vi sitter och äter. Du kan ingenting ta med dig dit du går, svarade Tomas.