När du vaknade och upptäckte att tisdagen bara var samma sak. Att det inte fanns någon anledning för dig att hålla reda på dagarna. Det var ändå allt för mycket att ens gå och posta ett brev. (Det sjuka var att du fortfarande envisades med det; att skriva dina brev för hand och sedan aldrig gå och posta dem.)
Du fick allt det du hade hoppats på. En familj. Ett bra jobb. Du hade en egen utställning på galleriet och sålde merparten av dina målningar. Du tog dina barn till Kenya på safari. Du köpte en aktie billigt och sålde den dyrt. Du renoverade en lägenhet på Östermalm och sålde den. Du bytte bil vart tredje år. Du somnade i en säng som kostade en årslön för vissa. En dag var allt det där försvunnet. Din husläkare sa att din lever snart inte skulle orka så mycket mer. Fast din familj hade gått därifrån långt innan dess, givetvis. Du hade bara inte märkt det.
När du vaknade och upptäckte att tisdagen bara var samma sak som dagen innan. Då bodde du i sommarstugan. Resten var borta. Det tog flera timmar att avsluta en mening på ett papper. Båten från Stockholm kom två gånger i veckan med mat och flaskor. Det fanns inte en fluga som kunde bo i stugan med dig, så illa luktade du.
"Ingen tror att de kommer bli 40 när de är 20" sa läkaren till dig. "Och ingen kan ens drömma om 57 när man är 40."
"Jag vill vara ung igen" sa du.
"Tyvärr. Din kropp närmar sig 100 år med stormsteg, trots att du bara är 57. Du har gett bort allt till spriten."
Du vaknade. Det var tisdag. Du insåg att sommarstugan skulle överleva dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar