I morse tänkte jag på fritidsgården som låg i kvarteret där jag växte upp. Vi var ett gäng som hängde där efter skolan och det var nog bra det, för alternativet var att göra ingenting och i brist på ingenting – att göra något sämre. Vi trimmade mopeder och drack folköl och allt det där som måste göras, men inte bara: Frank som var den coolaste vuxna person jag visste, han lärde mig att fotografera och jobba i mörkrummet med mina bilder. Det fanns en långhårig hårdrockare som hette Möller, han lärde kidsen att spela gitarr och bas. Ja ni fattar, vi var under uppsyn, fast på våra egna villkor.
Jag har många gånger velat tacka för de där åren. Ringa någon på kommunen. Mejla och säga hur bra det var med en fritidsgård.
Sedan brann fritidsgården ner till grunden. Någon anlade en brand. Det var förfärligt. Jag hade slutat gå där då, jag hade blivit sjutton och hade manchesterkavaj och skrev poesi, men jag led med de yngre som plötsligt inte hade någonstans att vara. Kommunen byggde upp fritidsgården igen. Det tycker jag var bra.
”Ungdomarna måste få kosta”, sa politikern.
Sedan stängdes den i alla fall, när kommunen behövde spara. Först hade man råd och sedan hade man inte råd längre.
Igår stod jag inne på Hedengrens och bläddrade bland böckerna. Hedengrens är min nya fritidsgård. Där hittar jag till böcker som jag inte visste fanns. Vi är ett gäng entusiaster som flockas där nere i källaren, det är som det är, personalen kör inte bort oss trots att vi bara är kufar som nästan aldrig handlar. Vi är en del av inventarierna. (Och här vill jag försvara mig själv: jag lägger tio procent av min disponibla inkomst på böcker varje månad. Mer än så kan man faktiskt inte begära.)
”Det är så dyrt att driva bokhandel”, säger en god vän till mig. Som driver en bokhandel.
”Jo”, svarar jag. ”Men det är väl dyrare att låta bli?”
Vi är tysta en stund tillsammans. Sen säger min vän:
”Ja, vad svarar man på det?”
Texten hämtad från B&D:s blogg som jag drev under en tid. Fler texter från den bloggen finns samlade här: