Jag vill kunna röra mig fritt mellan genrer.
När jag inledde skrivandet på allvar, runt 2011, fanns det ett par relationsromaner i mitt huvud som jag hade lust att få ur mig.
Det resulterade i Mannen utan ryggrad, Kärleken passerade här en gång, Så länge du är min syster, Vara Frank, Vindstilla dagar på öde platser och Min bästa väns fru.
Så kom idén att skriva spänning. Felicia Welander och jag tog sats och skrev en följetong åt Storytel, som lästes in av Ingela Olsson. En spänningsroman i tio delar, kallad Önskebrunnen.
När Valle och jag började prata allvar om att skriva något tillsammans så hade jag bilden av den solitära kvinnan Kirsten klar för mig. Jag var i startgroparna för att börja skriva, på min kammare, men Valles energi fick mig att sakna att spela i band, jag ville vara i team med någon igen, vi bollade tankar fram och tillbaka och det blev uppenbart att vi skulle skriva det här projektet tillsammans.
Kirsten försöker. Hon vill väl. Men människor runtomkring henne har andra planer.
Vi skrev Dit antiloper kommer för att dricka och skickade in den till Lavas romantävling och blev topp tre bland de inskickade manusen och fick ett kontrakt på en romantrilogi.
Nu har Ett kloster på månen släppts, del två i trilogin.
I skrivande stund arbetar vi på tredje och avslutande delen om Kirsten Hvitfeld. Den romanen kommer att släppas under 2025.
Att skriva en serie spänningsromaner är utvecklande och lika inspirerande för oss som jag hoppas att det är för läsarna (eller lyssnarna.)
Olika genrer? Ja, varför inte?
Vad jag ska skriva efter att tredje delen är lämnad till förlaget står skrivet i stjärnorna.
Kanske en relationsroman igen.
/Peo
(Dit antiloper kommer för att dricka och Ett kloster på månen finns där böcker finns, i danskt band, som e-böcker eller som ljudböcker, inlästa av Charlotta Åkerblom.)
