torsdag 28 mars 2013

Blåkulla nästa.

Gregers dotter tvingade sin pappa att måla sig blå i ansiktet och följa med henne på busellergodis-turné i huset. Det gick till så att dottern ringde på dörren till divese grannar, och när de öppnade dörren så sa hon bus eller godis och om grannen inte ville delta i leken så hoppade Greger fram med sin hotfulla uppsyn. Det brukade räcka för att få med sig lite praliner.

"Det är fint att du lever dig in i barnleken", sa jag. "Men tycker du inte att det är lite pinsamt?"

"Pinsamt? Varför skulle jag tycka det?"

"För att det är pinsamt."

Sedan blev Gregers dotter sjuk på påskafton och kunde inte fortsätta leken. Men Greger hade fått smak på godis och ville ha mer, så han gick själv till grannhuset och ringde på dörrarna och körde en visa om att han gjorde det för sin dotters skull.

Nordin öppnade dörren med ett praktstånd i kalsongerna. Greger kom helt av sig, stod stum och handfallen och visste inte vad han skulle säga. Nordin såg inte ut att ha all tid i världen; han var troligen upptagen med något annat och smällde igen dörren.

"Tänk att folk är utrustade så där på riktigt", sa Greger. "En jävla BULTSAX mellan benen."

"Lägg ner det där nu. Sluta trakassera folk", sa jag.

Han ringde mig sista dagen på påsken och jag frågade honom hur det hade gått. Han hade väl inte fortsatt gå runt till grannarna? Jo, det hade han.

"Det där med Nordin var ju lite läskigt, men samtidigt gav det mig blodad tand", förklarade Greger. "Gosse vad det finns mycket stoff att gräva ur bakom lyckta dörrar."

"Tänker du skriva en bok om det?"

"En bok? Nejnejnej, inte alls. Jag är bara fruktansvärt nyfiken på vad folk pysslar med, det är allt. Och påsken känns som den perfekta förklädnaden för att få veta mer helt enkelt."





 

måndag 25 mars 2013

Det slutade med att jag pröjsade Gregers terapi.

Greger blev av med jobbet efter skandalen på Norrbackagatan. Greger körde bilen som tvättade gatorna i gryningen och det kan ju vem som helst förstå att det var ett slitgöra. Han klev upp varje morgon klockan fyra och satte sig på bussen som tog honom till garaget. Kvart i fem vred han om nyckeln till tändningen och baxade ut en tvättbil och började göra rent trottoarer och gator.

"Jag orkade inte mer. Bilägarna respekterar oss inte", sa han.

"Men vafan Greger, det är ju inte ditt problem. Du får göra så gott du kan", svarade jag.

"Det står klart och tydligt på skyltarna vilka dagar det är städgata och ändå så står det bilar parkerade där när jag kommer för att göra rent deras gata."

"Men det är parkeringsvakternas jobb att lappa bilar som inte flyttat på sig. Du behöver inte göra någonting."

"Respekt. Det handlar om respekt."

Så det brast för honom. Han förvarade ett baseballsträ under sätet och kanske hade det varit en riktig skitmorgon, jag vet inte. Men när Audi:n stod parkerad på Norrbackagatan - som ett hån, kompis. Som ett hån - så fixade inte Greger det längre. Han hoppade ur sin bil och gick loss på bilen som stod där med sitt baseballsträ. Klockan var fem på morgonen. Gatan låg öde, han var helt ensam. Men det var någon morgonpigg granne som stod i köksfönstret och såg vad som hände och filmade det med sin mobiltelefon. Så Greger fick sparken.

"Vad ska du göra nu?", frågade jag.

"Vi får se. Jag har sökt jobb som tunnelbaneförare. Det kanske är okej."

"Kan du hålla dig lugn då?"

"Bara inte nåt psykfall får för sig att hoppa framför mitt tåg. Då får den jäveln med mig att göra."

torsdag 21 mars 2013

Allting var fjäderlätt, utom du min vän.

"Jag vill att vi gör det här på riktigt nu", sa du och såg mycket allvarlig ut.

Så jag kontrollerade hur mycket du vägde, när du ställde dig på vågen.

"74 kilo", sa jag.

"Bra. Då vet vi."

Så länge jag känt dig, klagade du över att din själ var så tung att bära. Det var som att du gick och släpade på en massa extrakilo. Så förklarade du det. Men jag trodde dig inte.

Två dagar senare lämnade du jorden. Sjukdomen tog dig.

"Vi måste väga kroppen", sa jag till sköterskorna.

"Varför då?"

"Det är hans sista önskan", svarade jag. "Vi måste ta reda på vad kroppen väger."

Så vi gjorde det. Vi vägde dig, bara ett par minuter efter att ditt hjärta slutat slå. Jag visste att det var fånigt, men jag hade ju lovat.

"54 kilo", sa sköterskan.

Då hade du rätt, trots allt tänkte jag.

 

onsdag 20 mars 2013

Människor som raderar ut sig själva.

Snön gjorde dig orolig.

"Jag sitter hemma och lyssnar på rock och läser Richard Yates och går inte ut mer än en gång i veckan när maten är slut", sa du.

"Samma här", svarade jag.

"Men alltså, ska det verkligen vara så här? Har hela jorden gett upp? Är det för att folk åker till Thailand och skiter i miljön som det har blivit så här?"

"Yes."

"Va?"

"Yes."

"Vad betyder det?"

"Det betyder ja på engelska."

"Fan, jag går ut för lite alltså. Håller på att tappa språket."

Vi lade på. Jag lämnade dig ensam med din klagan. Förstod att du var illa ute. Och jag som hade ringt för att berätta att jag ville ta med dig i nästa berättelse. Låna av din person till någon jag höll på att skriva om. Men det var fel tillfälle. Det fick vänta. Antagligen hade du sagt nej och öst dina förbannelser över mig. Jag insåg att det troligen aldrig skulle bli bättre heller, jag skulle inte kunna använda dig någonsin.

Där rök tvåhundra sidor tänkte jag.

tisdag 19 mars 2013

Att skriva. Del 3.

För mig är det numera en fråga om att plåga mig själv tillräckligt länge utan avbrott, för att på så sätt skriva nya manus. Jag behöver känna bruset i huvudet; det som säger åt mig att jag har en historia som måste berättas och som inte lämnar mig någon ro. Då vet jag att det är dags igen.

Rent praktiskt betyder det att jag läser böcker, antingen om ett givet ämne eller bara helt sporadiskt utifrån vad tryffelsvinen i mitt liv säger åt mig att jag ska läsa. Jag gör anteckningar, ett par rader om saker jag tänker på, som kanske går att använda. Ofta är det saker jag aldrig kan använda, men det spelar ingen roll, det är ett sätt att inte glömma bort. Har jag tur så bildar anteckningarna ett mönster plötsligt, som gör att jag begriper vad en text ska handla om.

Det är faktiskt oftare en låt som får igång mig, än en bok. Det kan vara en textrad i en refräng som inte faller bort, som hackar mig mellan öronen. För mig är det så att varje manus har ett soundtrack. Jag har en låt som jag lyssnar på trettio gånger på raken, högt i lurar så att det tjuter i öronen när jag är färdig, samtidigt som jag skriver. Det är maniskt. Tyvärr vill jag inte berätta vilka låtar det är, vare sig till Mannen utan ryggrad eller till den kommande romanen.

Det beror på att det är skämslåtar.

Skrivråd här? Okej: De bästa låtarna har en bok i sig. Skriv den boken om du hittar en sån låt.

Till sist. Jag drabbas av läskramp oftare än något annat. Jag accepterar det och slänger ifrån mig böcker efter trettio sidor om jag inte gillar. Hittar något annat istället. Tänker inte plåga mig genom dåliga böcker som inte berättar något av intresse.

Vet inte om dessa ord leder någon vart. Tack till er som har undrat och bett mig skriva lite om det. Avslutar med det vi kom fram till under nätterna vid köksbordet på Jakobsbergs folkhögskola; det som vi kunde koka ner hela processen till.

Att skriva böcker handlar om att sitta på röven. Gör det. Sitt på röven.

/Peo

måndag 18 mars 2013

Att skriva. Del 2.

Sedan kom uppbrottet från Mazarine Street. Jag började knega. Hittade kärleken. Flyttade större. Fick barn. Köpte dyrare skor. Så det skulle ta tid innan jag hittade tillbaka till skrivandet igen.

Jag vill inte bråka med någon här, folk får vara hur unga/gamla de vill när de debuterar, men för mig personligen så var jag egentligen inte mogen för att skriva riktigt omogna saker förrän det hade gått X antal år av mitt liv. Jag försökte och försökte och försökte skriva ett tag, tror säkert jag skickade halvfärdiga manus till förlagen och tror också att jag fick en del rätt bussiga refuseringar, där bland annat en redaktör helt enkelt gav mig rådet att "skriva färdigt något." Bra tips.

Råd nummer tre: Skriv färdigt.

Sedan startade jag Stockholm Under Ytan och lovade mig själv att publicera en text per dygn, av sådan kvalité att jag själv kunde stå för den. Spelade ingen roll om det tog 5 minuter eller 5 timmar att skriva. Jag bara gjorde det. Det var mitt sätt att sparka igång. Helt utan riktig mål, mer än att använda ord, tankar, dra fram skrönor och anekdoter ur minnet, skulle språket växa fram igen. Sedan visste jag inget mer.

För mig var det exakt vad jag behövde. Responsen var direkt, människor hittade till Ytan, vilket gjorde allting enklare. Efter ett halvår fick jag kontakt med Pupill Förlag, som gav ut en textsamling. Ett par månader senare skrev jag boken Mannen utan ryggrad. Skickade runt den. Gav ut den.

Skrivråd nummer fyra blir därför: Kontinuitet. Skriv helst varje dag, kort tid eller lång tid, men skriv.

Givetvis var det stor skillnad på att lägga ner kanske en kvart på en text till Ytan och sedan att skriva manuset till Mannen utan ryggrad. Det förstnämnda krävde inte planering, det var inte ens meningen, jag bara satte mig och skrev vad som helst, bokstavligen talat. Med manuset till Mannen utan ryggrad vad det annorlunda. Jag hade historien mer eller mindre i mig, men visste inte hur jag skulle berätta den, med vilket berättarperspektiv den skulle komma till sin rätt osv. Det var först när titeln fanns där, som jag förstod att det var det boken skulle handla om. En människa som inte vågar stå för valen han gör i sina liv. Utan den titeln hade det inte blivit ett manus, eller så hade det blivit en helt annan bok som kanske bara redogjorde för musikeråren på Skånegatan och det hade aldrig varit tillräckligt.

Finns det ett skrivråd i detta? Jag vet inte. Här vill jag i stället säga något om kraften jag kände när jag skrev boken, om övertygelsen att det faktiskt skulle bli en bok. För den övertygelsen hade jag inte känt tidigare. Det var som att jag skrev på chans innan dess och därför stupade jag efter sextio eller hundratrettio sidor, det blev inga färdiga böcker. Men när övertygelsen fanns där om att historien var tillräckligt bra för att berätta, då gick det.

Du vet när du vet.

/Peo

 

söndag 17 mars 2013

Du förtjänade inte henne.

Jag visste inte ens hennes namn och vågade aldrig fråga. Hon jobbade extra på Konsum som låg en bit bort från min lägenhet och det fanns en mataffär som låg närmare, men jag tog promenader för att se om hon satt i kassan och ibland gjorde hon det. Det enda vi någonsin sa till varandra var hej. Och den enda fråga hon någonsin ställde till mig var vill du ha kvittot?

Det skulle vara fel att säga att jag var förälskad i henne. Det är att gå för långt. Men jag var bara sjutton år och gick på energier. Jag undrade så vem hon var. Men det gick bara inte att fråga henne om det. Så jag rafsade ihop mina matvaror och gick hem igen under stjärnorna och frågade mig själv varför jag gick till Konsum om jag ändå inte tänkte snacka med henne. Då behövde jag inte göra mig besväret.

Sedan köpte jag en tågbiljett och allt föll i glömska.

På juldagen samlades vi på den vanliga krogen och en gång var hon där. Tror inte att hon var hemvändare som oss andra, det syntes i hennes ögon att hon blivit kvar, våra blickar möttes, det var en stor lokal men det var mig hon såg på. Jag hade fått en ny distanserad säkerhet i kroppen som bara kunde komma med flytten och de nya människor jag lärt känna i en annan stad, människor och erfarenheter hon inte visste något om, men kunde ana sig till. Så jag gjorde ingenting.

Hon stod där bredvid sin kille och jag bara visste att hon ångrade sig. Det hade ingenting med mig att göra. Hon ångrade att han var han, hon borde också ha flyttat och haft en verklig anledning till att stå på den här krogen på juldagen. Jag blev sorgsen, mindes mig själv som sjuttonåring, tänkte att jag borde sagt något till henne när det fanns tid, men hon var inte intresserad då, jag var i underläge den gången.

Det blev säkert folk av henne också sa Lars när jag nämde det för honom, fast jag vet inte vad han menade med det, kanske är det bara saker man säger. Det enda jag är helt säker på, vilket är väldigt orättvist och elakt att skriva, är att han som stod där med ett ölglas i handen och skrattade lite för högljutt åt allt fantastiskt som skulle hända honom framöver, han förtjänade inte henne.

 

fredag 15 mars 2013

Att skriva. Del 1.

Jag får en del frågor på hur min skrivprocess ser ut. Vilka knep använder jag mig av för att komma vidare i en text osv. Jag är inte säker på att det jag har att förmedla kan vara till någon hjälp, men jag ska försöka berätta om det kortfattat.

Historien om Stockholm Under Ytan känner ni alla till vid det här laget: Jag behövde komma igång med mitt skrivande igen, efter flera års träda - eller vad man ska kalla det. Från början var den anonym, inte i PR-syfte, utan för att ingenting skulle kunna begränsa mig, jag ville kunna skriva precis vad som helst utan att behöva ta några konsekvenser för det.

Jag flyttade till Stockholm en gång i tiden med stora drömmar i huvudet, visste att jag ville skriva en bok, eller helst flera. Därför sökte jag och kom in på Jakobsbergs folkhögskola, på deras skrivarlinje och gick där ett år. Efter det året var det aldrig aktuellt att flytta tillbaka där jag kom ifrån. Stockholm lockade för mycket, jag fick snabbt vänner här, människor som älskade litteratur, musik och billigt spanskt vin lika mycket som jag.

Tror att jag höll på att skicka in dikter till förlagen redan på den tiden. Som sextonåring blev jag publicerad i en antologi på Bonniers juniorförlag. Efter det var det kört, jag visste att skriva var grejen. Skriva kan man givetvis göra på västkusten också, där jag kommer ifrån, men det var själva storstaden jag behövde. Inte då för att skriva i första hand, utan snarare för att leva.

Och det blir också mitt första skrivråd: Befinn dig på en plats där du får leva.

Det enda problemet med Jakobsbergs folkhögskola var att det enda jag gjorde, förutom att läsa hundra romaner, var att spela gitarr. Jag bodde med Björn, Patrik, Petra och Sofia i ett hus på skolans område och fick minimalt med sömn. Antingen satt jag vid köksbordet och löste världsproblemen över ett glas spanskt, eller så satt jag på mitt rum och tog ut Jesus & Marychain-låtar. Det blev liksom inte så mycket tid över för att lämna in noveller. Minns att min lärare, Gunnel, skällde lite på mig. Fast vi gillade varandra.

Jag körde hela författarlooken, med manchesterkavaj och diktsamling nedstoppad i sidfickan väl synlig. Katastrof. Det är jobbigt när det någon gång dyker upp en bild idag från den tiden. Jag har erbjudit Patrik stora summor pengar för att riva sitt bildarkiv, men han vägrar. Det är inte en slump att jag alltid vill hjälpa honom att flytta, när han nu gör det mellan varven, för att på så sätt lyckas hitta kartongen med bilderna från Jakobsbergs folkhögskola och råka tappa ut den i rännstenen.

Efter skolan gick skrivandet förlorat. Jag försökte skriva en roman, minns inte vad jag kallade den, men fick lägga ner efter sextio sidor eftersom min idé inte var någon idé. Sedan startade vi Mazarine Street istället och så upptog det åtta år av mitt liv. Jag fortsatte i alla fall att läsa böcker, plöjde det mesta, har glömt 90 % av det, men kanske finns det lagrat i mig någonstans, jag vill gärna tro det.

Och det blir mitt andra skrivråd: Läs. Att läsa är att skriva.

/Peo.

torsdag 14 mars 2013

Alla som går på A-kassa är Stormtroopers.

Din fru arbetar sent nästan jämt och sedan åker hon till Paris och det glömde hon visst att berätta att hon skulle och dagarna och nätterna går och du blir äldre och vintern är faktiskt sex månader lång varje år - vad de än säger - och det är lätt att känna sig värdelös när ingenting händer för dig men allt händer för henne.

En frukost, kanske en söndag, säger du att kanske är det inte värt det här, kanske skulle vi flytta bort från alltihop så att kostnaderna sjönk och det fanns tid och pengar över till annat än att bara arbeta och betala räkningarna, men din fru säger att vi har det väl jättebra som det är och sedan måste hon rusa till jobbet igen och i farten säger hon att hon har ett möte som börjar klockan halv sex så du behöver inte räkna med henne till middagen och sedan är hon borta.

Promenaderna längs vattnet tar längre och längre tid, du saktar ner stegen, lyssnar på alla skivor som någonsin har släppts, du har allt tid i världen, sitter länge på kaféer och väntar på att något ska hända som inte händer, flera gånger under de där promenaderna plockar du upp telefonen ur fickan för att kontrollera om någon har ringt men den är död, tyst, inte för att batteriet skulle ha tagit slut eller att den skulle vara trasig, nej, bara tyst och död som i att ingen vill dig någonting, ingen vill dig någonting, ingen vill dig någonting.

Kanske skulle du ha gjort som den där japanen, han som fortsatte gå till jobbet fastän det inte fanns något jobb att gå till. Han berättade aldrig för sin fru att han inte hade ett jobb längre, han klev upp på morgonen och satte sig på biblioteket hela dagen i sin kostym och sedan gick han hem klockan fem och hans fru frågade hur dagen på kontoret hade varit och han svarade bra.

I nästa äktenskap ska jag köra den, tänker du.

onsdag 13 mars 2013

Bygga hemsida

Okej, så vem är grym på att bygga hemsidor? Stockholm Under Ytan kommer att förändras framöver. I samband med att nästa roman kommer ut, behövs också en helt ny sida. Är du duktig på att göra snygga och funktionella hemsidor? Hör av dig, så pratar vi.

sthlmunderytan@gmail.com

tisdag 12 mars 2013

Bob Dylan & döden.

Greger checkar in på dödskliniken i Schweiz och hamnar i gräl med en sjuksköterska direkt, när han hör musiken som strömmar ur högtalarna.

"Spelar ni Bob Dylan på avdelningen?"

"Ja?"

"Han gnäller ju bara! Ska jag behöva lyssna på Bob Dylan så går det här åt helvete."

Sjuksköterskan, som är van vid arbetsamma patienter, tar det lugnt. Hon vet att man kan bli lite skärrad i livets slutskede.

"Se så", säger hon. "Lägg sig här på britsen nu så kommer doktorn snart."

Fast Greger jobbar upp ett raseri som inte går över.

"Byt musik! Jag blir galen!" skriker han, så att de andra på avdelningen börjar hyssja åt honom.

Två väktare kommer springande och brottar ner honom på golvet. Tumult uppstår när Greger försöker slita sig loss. Väktarna tar honom i varsin arm och ben och bär ut honom till asfalten utanför kliniken och slänger honom i en buske framför entrén.

"Försöker ni ta livet av mig?" vrålar Greger. "Va?"

Det finns inget bra svar på den frågan. Trots allt så är det Greger som självmant vill lägga in sig på den främsta dödskliniken i Schweiz. Sjuksköterskan kommer ut och ber honom lugna ner sig.

"Om du tar med dig egen musik så kan vi spela den när vi sätter kanylen", säger hon.

"Nu är det jag som flyger hem och sätter på en skiva med Kent", säger Greger. "Det är också en sorts dödshjälp. Om inte det hjälper så kommer jag tillbaka."

"Du är så välkommen så", svarar sköterskan och försvinner in genom glasdörrarna igen.







 

måndag 11 mars 2013

Victoria Milan.

Det började med att jag loggade in på Victoria Milan och skapade ett fejkat konto. Jag uppgav att jag hade alla de attribut som jag vet att min man uppskattar. Sedan var det bara att börja tråla. Det tog väl tre dygn, sedan hade jag honom på tråden. Han hade ingen aning om att det var jag som nätflirtade med honom. Han skickade till och med bilder på sig själv.

Ja. Det var han.

Han ville ses och det var ingen hejd på allt han skulle göra med mig när vi sågs. Han skrev de där sakerna och sedan satt han mitt emot mig under middagen och pratade om sitt arbete på reklambyrån och hur hårt han arbetade för att vi skulle kunna ha det så här bra. Jag log mot honom, berömde honom för hur duktig han var, fast bakom mitt ansikte fanns ingenting, jag ville bara gråta. Avskydde han mig så mycket? Var begäret efter någon annan så kraftigt? Vi sjönk.

Sedan gick jag med på en träff. Vi skulle ses på Sturehof i baren en torsdag strax efter klockan fem. Han kunde inte stanna länge, skrev han, men vi kunde i alla fall känna lite på varandra, som han uttryckte det. Jag var där tio minuter för tidigt, tog ett bord i skymundan och beställde in ett glas vitt vin. Såg när min man kom in i lokalen och ställde sig i baren. Det gjorde mig så ont att sitta och titta på hans ryggtavla. Hur han nervöst spejade runt omkring i lokalen.

Sedan reste jag mig och gick fram till honom.

söndag 10 mars 2013

Strategimöte med marknadsavdelningen.

Jag träffar marknadsavdelningen på bokförlaget, för en genomgång av vad som ska hända när roman nr. 2 släpps.

"Vi har köpt reklamplats på baksidan av mjölk, fil- och yoghurtpaket i tre veckor i maj", säger min redaktör.

Jag blir paff. Det låter ambitiöst.

"Jag trodde inte det gick", svarar jag. "Är inte Arla stingsliga med sånt?"

"Du", säger redaktören, "inte ens Volvo, H&M eller ICA får annonsera där, trots att de har försökt i tjugo år."

"Men då förstår jag inte", säger jag. "Hur kunde ni få göra det då?"

Marknadsavdelningen skrattar. Dricker kaffe ur sina muggar. Tittar på mig med menande blickar, som säger nej hur skulle du kunna veta det.

"Vi har sålt in dig som ekologisk mjölbondeförfattare till Arla. Du kommer få göra en hel del promotion för mjölkprodukter framöver."

"Jag äter ju fil till frukost, så det är väl inga problem."

"Sedan kostar det ju en förmögenhet att annonsera där. En förmögenhet. Så du måste sälja fruktansvärt, för att inte säga gigantiskt, mycket böcker för att det här ska bära sig."

"Vad händer om jag inte gör det?"

"Så ska du kölhalas och steglas och brännas på bål."

"Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahah."

Hela gänget på marknadsavdelningen blir allvarliga och stela.

"Vad fan är det som är så roligt?" frågar min redaktör.

"Men det är ju genialt", säger jag. "Ni har lurat allt och alla."

"Du. Här luras ingenting. Du ger oss ett manus med mycket knulla i, som säljer tjugo miljoner, annars ska vi fanimej korsfästa dig här i fikarummet. Fattar du?"

 

fredag 8 mars 2013

När ni andra cyklade ner till vattnet för att bada, då stod jag ensam och bollade mot en husvägg.

We could beat them forever and ever.

Innan varje större tävling så lyssnar jag på Bowie om och om igen.

We could be heroes, just for one day.

Jag behöver honom som mest under Wimbledon. Bowie är det enda som hjälper mot nervositeten. Gräs är svårbemästrat och jag har förlorat en hel del viktiga matcher här genom åren. Bollen kan studsa bedrägligt, och när jag dessutom möter utpräglade serve- och volleyspelare, då kan det bli riktigt svårt att ta sig ur underlägen. Det handlar om centimetrar, bollen studsar och vrider sig i gräset. Ibland är det omöjligt att hinna med. Men jag har lyckats vid flera tillfällen; till exempel förra året, då sydafrikanen hade mig nere för räkning. Men mina passérslag räddade mig, jag fick in ett par fullträffar, vilket gjorde honom rädd för att gå fram för fort på nät. Det kunde jag utnyttja. Slå hårt. Driva honom från hörn till hörn.

Solen känns som en hammare. Det är bara förmiddag, men det måste vara nästan trettio grader redan. I England? Regnar det inte alltid här? Vilken sida av nätet börjar jag på? Var är min motspelare? Har jag kommit ut för tidigt på banan? Det är stökigt så här i början på turneringen, jag är seedad men får ändå börja varje år på en av de sämre placerade banorna, aldrig centercourten. Här är domarna mindre skarpögda, bollkallarna lite tröttare, publiken inte lika fulltalig. Ibland undrar jag vem som håller ordning på alltsammans. Vem kan jag fråga om det verkligen är min tur att spela? Det gäller att ta sig till vecka två, till kvartsfinalerna, where the action is. Det har jag lyckats med vid två tillfällen här i Wimbledon, men aldrig längre än så. I år ska det ske. Jag tänker gå hela vägen. Det är min tur nu. Dessutom är det länge sedan en svensk stod som segrare här.

Vi bollar in. Solen sticker i ögonen. Jag börjar på fel sida. Behöver få slut på bollduellerna snabbt, undvika att bli bländad av solen. Gå på nät, avgöra direkt. Jag börjar serva. Har glömt vem som står på andra sidan. Är det en högre rankad spelare än jag själv? Vad har jag själv för ranking? Någonstans runt 70 tror jag. Det måste bli bättre. Går jag till semi, så är jag plötsligt topp 20. Behöver skriva ett reklamkontrakt. Kan göra det nu, men vill vänta, vill gå långt i några stora tävlingar, det gör att jag kan ta mer betalt. Inte en jävel som vill ha min autograf om jag inte når semin. Så är det.

Just for one day.

 

torsdag 7 mars 2013

Våren gjorde oss galna!

Våren lurade oss som vanligt. Solen tittade fram, men den värmde inte, orkade inte hänga kvar på himlen speciellt länge, innan den skulle försvinna bakom hustaken igen.

"Det är dagar som dessa som jag förbannar mitt höga hårfäste", sa Roger och la in en snus under läppen.

"Förbannar inte du ditt höga hårfäste varje dag?" frågade jag.

Caféägaren hade redan ställt ut stolarna på trottoaren. Vi satt och frös på varsin pinnstol på Odengatan.

"Nej, faktiskt inte", fortsatte Roger. "Inte på schackklubben. Inte på årsträffen för oss som är med i Mensa. Inte på Stadsbiblioteket, när jag raggar på poeter som har hittat till någon föreläsning med en rumänsk författare en tisdagkväll."

"Då är ditt höga hårfäste en tillgång?"

"Ja. Då är det jackpot."

Vi hade suttit i över en timme i vårsolen. Rogers panna var alarmerande röd. Bränd. Jag funderade på om man kunde steka ett ägg på hans panna. Skulle det gå?

"Du borde nog gå in och sätta dig i skuggan", sa jag.

"Fast den här yrseln ger liksom en ny dimension till våren", svarade Roger. "Att få solsting i mars är inte det sämsta. Jag kan säga vad som helst och jag behöver inte stå för det efteråt. Jag kan alltid skylla på vårsolen."

"Don´t push your luck."

En man gick förbi oss med två matkassar. Roger lade fälleben och mannen föll raklång. Det ramlade ut äpplen och köttfärs och mjölkförpackningar ur kassarna.

"Åh förlåt mig, det är våren som har satt sig i benen", sa Roger och skrattade hysteriskt elakt.

Mannen reste sig och gav Roger en rundspark i huvudet. När caféägaren rusade ut för att stoppa slagsmålet, så fick han en rak höger av Roger. Jag ringde polisen. Fler människor rusade till och försökte stoppa alla som slogs ute på gatan. Solen försvann bakom hustaken och jag tänkte att det var lika bra det, för det blev uppenbarligen för mycket solljus på en och samma gång.

 

tisdag 5 mars 2013

Det som händer i ute till havs, stannar ute till havs.

Jag arbetade i Provence-Alpes-Côte d'Azur som croupier. Hankade mig fram mellan hotellen, tog anställning en vecka här och där, var jag än fick jobb. Delade ut kort, snurrade runt hjulet på rouletten, såg hur familjefäder spelade bort hela reskassan, stirrade glädjeflickorna in i ögonen, såg allt det svarta och mörka, fick mina avlöningar i vita kuvert, alltid kontant, hade svårt för att stanna länge på en och samma plats, blev rastlös, orkade inte bli insyltad i stammisarnas liv, som de alla levde på casinona eller i barerna.

"Jag kan ge dig en längre anställning", sa ägaren till Hotel de Nice Paris. "Stanna hos mig."

"Egentligen har jag tjänat tillräckligt med pengar för att gå ombord på en båt som tar mig till Sydamerika", svarade jag. "Kanske har jag sett tillräckligt nu."

En helikopter flög över bukten, landade på helikopterplattan ute till havs på en yacht.

"Där", sa ägaren till hotellet och pekade på helikoptern. "Om du jobbar hos mig får du träffa de som har hyrt den båten. Du kommer att ha roligt, tro mig."

"Fast jag vet inte om jag vill ha så roligt längre."

Jag hade inte sett solen på flera veckor. När jag tittade i spegeln så kände jag knappt igen mig. Blek, ledsen. Alla croupierer såg ut på samma vis. Det var nästan som om vi hade en klausul i våra kontrakt att vi inte fick vistas i solen, att vi var tvingade att hålla oss undan, i skuggan, för att vårda våra genomskinliga ansiktsuttryck. Jag behövde något annat.

"Okej då", sa jag. "Om du tar mig ut till den där båten så är jag med."

Hotellägaren sprack upp i ett stort leende. Samma kväll arbetade jag igen vid rouletten. Kulan gick runt, landade på siffror, gjorde enstaka spelare lyckliga. I gryningen när vi stängde kom en helikopter och hämtade mig. Vi landade på helikopterplattan. Jag klev ur.

Först kände jag inte igen mannen som mötte mig och hälsade med ett fast handslag. Jag tänkte att det var en bekant, någon från förr, någon jag glömt namnet på. Sedan kände jag igen honom. Då fick jag en chock.

 

måndag 4 mars 2013

Trettiotusen mer i lön, för att finansiera magsåret.

Det är måndag morgon och jag ser direkt att Ralph har haft en skithelg. Jag går fram till hans skrivbord.

"Herregud", säger jag. "Du måste verkligen ge mig numret till din hudläkare, så jag kan stämma hen åt dig."

"Dra åt helvete", svarar Ralph och ser uppriktigt olycklig ut.

"Har det hänt något särskilt?"

"Det var cirkus där hemma hela helgen. Anita dricker för mycket. Hon kan inte låta mitt förråd med Pol Roger magnumbuteljer från -82 och framåt vara. Det är fruktansvärt."

"Det visste jag inte. Vad är lösningen då? Att låta henne dricka upp buteljerna så att det blir ett slut på det, eller sätta henne på behandling?"

"Min fru tycker att alkoholism är helt acceptabelt så länge hon kallar det "brunch" och har kört yoga innan."

Ralph suckar. Han är nästan genomskinlig, så blek är han. Jag bestämmer mig för att lämna honom ifred. Han ser ut att behöva sina sista krafter till den där rapporten som borde ha legat på chefens bord för en timme sedan. Jag går bort till min dator och loggar in. Jag har ett mejl från chefen i inkorgen.

Mitt kontor. Så fort du läser detta.

Jag går bort till chefen. Sätter mig ner. Tittar på henne. Hon är upptagen med ett papper, men jag vet att hon vet att jag är där. Hon tittar upp. Ler. Säger att det är bra att hon fick tag i mig så fort.

"Jag undrar om du kan ta dig an Nokia-kontot. Och Swedbank. Och ACNE", säger hon.

"Men det är ju Ralphs kunder?"

"Detta stannar mellan oss. Men Ralph håller på att tappa det. Jag vill att du tar över hans jobb."







 

fredag 1 mars 2013

Vem behöver en själ när det finns Hugo Boss?

Ralph och jag står i hissen. På väg ner. Det är fredag.

"Vad händer i helgen?" frågar jag.

"Det finns ingen helg. Jag har ett par rapporter att skriva. En budget att gå igenom. Måndag morgon är redan här, känns det som."

Jag känner inget medlidande med honom. Han tjänar trettiotusen mer än jag i månaden. Jag har väntat på att få slänga detta i hans ansikte:

"Jag vann på lotteri förra veckan. Två miljoner svenska kronor, in på kontot."

Han vrider på nacken. Tittar på mig.

"Är det sant? Grattis! Vad tänker du göra med pengarna?"

Jag tänker supa upp dem, din idiot. Eller köpa en bil. Eller femtio par handsydda skor. Du bryr dig inte, varför frågar du?

"Jag vet inte. Gå ner i tid, kanske."

"Gå ner i tid?"

Ralph kan inte låta bli att skratta åt mig. Hans ansikte skrynklar sig, när han härmar mig. Jag känner en vrede inuti kroppen. Som ett rakblad bakom lungorna.

"Du är snart pank igen", fortsätter han. "Åttio procent av alla som vinner pengar på lotteri är strax bankrutta igen, det är fakta. Och vet du varför? Nej det vet du inte men det kan jag förklara för dig: Därför att hundra procent av alla som deltar i lotterier är imbecilla dårar. DU är det yttersta beviset på att min tes håller."

Ralph och jag kliver ur hissen. Kommer ut på gatan. Går fram till hans bil - en BMW -  som står parkerad utanför kontorsbyggnaden.

"Jag behöver lägga i två tior i parkeringsautomaten", säger Ralph. "Jag glömde ett par papper på mitt skrivbord, så jag kan lika väl åka upp igen och sitta kvar där ett par timmar till. Har du växel på en hundralapp?"

"En hundralapp är växel för mig, Ralph."

Så nej, jag kan inte växla hans dasspapper.

"Trevlig helg", säger Ralph.

"Jag får önska dig det samma", svarar jag.