Det är i slutet av augusti, 2024.
En låda med tredje delen i trilogin har precis anlänt med ett bud. Jag packar upp och kan plötsligt inte låta bli att lägga böckerna på hög, för att fysiskt summera de här tio (+) åren som har passerat.
2011 började jag skriva på allvar.
Jag hittade en förläggare som trodde på manuset. 2012 kom "Mannen utan ryggrad" ut.
Efter det fick jag blodad tand. Det har alltid funnits historier att berätta. Jag har gått omkring och tänkt dem, men ibland blir de så starka så jag tvingas skriva ner dem.
Resultatet ligger här på bordet.
Det är så lätt att tvivla. Eller bara skita i det. Eller luta sig mot att det är så mycket annat som måste göras så det finns ingen tid. Det finns så mycket missunnsamhet som det går att lyssna till, som i värsta fall luckrar upp självkänslan och får en att bara vilja lägga av.
Det är en svår bransch.
Men jag återvänder hela tiden till det som jag älskar, att faktiskt sitta och skriva och bygga huset av ord som till slut blir till ett helt manus. Resten går ju inte att påverka.
Tack till människor som arbetar eller har arbetat på bokförlagen som har gett ut böckerna.
Tack till redaktörerna som har vridit och vänt på formuleringarna och kapitelordningen, varje gång, i varje bok.
Tack till formgivarna och marknadsavdelningarna.
Tack till mina vänner som måste stå ut med tystnad och frånvaro i skrivperioderna.
Tack till läsarna som har hört av sig genom åren.
Det är augusti, 2024. Jag skriver på ett nytt manus. Det är jag tacksam för.
/Peo
På bilden, i fallande ordning:
Drottningen av Vintergatan
Ett kloster på månen
Dit antiloper kommer för att dricka
Bok för stjärnklara nätter
Vindstilla dagar på öde platser
Min bästa väns fru
Vara Frank
Så länge du är min syster
Kärleken passerade här en gång
Mannen utan ryggrad
Utanför bild:
Önskebrunnen, en Storytel-original, som hittas på Storytel.
