Fem dygn av isolering och förhoppningsvis oupphörligt skrivande framför mig. De sista kapitlen på viljekraft, ett mindset kopierat från elitidrottare, ett löfte om att få vila efteråt. Varför gör du det här, Peo? Varför i helvete gör du det här? Ständigt samma sak, samma löjliga frågor till mig själv som aldrig går att besvara, men numera med en vetskap om att jag slutar ställa dem direkt när manus är klart. Det är alltid värt det.
Det är alltid värt det.
Nu finns den där nya appen också, där man kan välja mat från alla restauranger och sedan är det nån som cyklar hem med käket och ringer på dörren.
Jag ringer Riche:
"Hej, jag vill beställa en råbiff och strips och grönsallad, tack."
"Du vill boka bord?"
"Nej, jag vill beställa maten för take away. Det kommer nån och hämtar käket."
"Okej."
"Kan du lägga med en flaska bourgogne också, jag har precis skrivit elva sidor skönlitteratur som kommer förändra världen och jag tänkte belöna mig själv med en god middag och lite gott vin."
"Eh, nej. Vin kan vi inte lämna ut."
"Alltså, vi har hjärnkirurger som kopplar ihop nervceller i hjärnan på folk och man skickar rymdsonder till mars för att hitta nya planeter att bo på åt mänskligheten..."
(Här uppstår en längre tystnad.......)
"Ja?" säger hon på Riche i telefonluren.
"Men rödvin går alltså inte?"
"Nej, rödvin går inte att få som take away."
"Men råbiff går?"
"Råbiff går."
"Och strips går?"
"Strips går."
"Och grönsallad, hur är det med den?"
"Grönsallad går att få som take away, det är korrekt."
"Men rödvin?"
"Nej, rödvin går inte att få som take away."
Jag vet hur tjatig jag blir när jag skriver för länge utan att ta en paus, så jag ska inte klandra någon annan än mig själv för det här samtalet. Men ni måste förstå: det är så tråkigt att umgås med sig själv, jag är less på det, på mina förväntade formuleringar, jag har liksom pratat klart med allt inom mig och med varenda karaktär i manuset också. Då blir det lätt att man drar ut på snacket med hon på Riche bara för att få höra att det finns en annan sorts mänsklighet där ute.
Först måste man skriva sig in. Sedan måste man skriva sig ut ur.
Sådan är lagen.
/Peo
Det är alltid värt det.
Nu finns den där nya appen också, där man kan välja mat från alla restauranger och sedan är det nån som cyklar hem med käket och ringer på dörren.
Jag ringer Riche:
"Hej, jag vill beställa en råbiff och strips och grönsallad, tack."
"Du vill boka bord?"
"Nej, jag vill beställa maten för take away. Det kommer nån och hämtar käket."
"Okej."
"Kan du lägga med en flaska bourgogne också, jag har precis skrivit elva sidor skönlitteratur som kommer förändra världen och jag tänkte belöna mig själv med en god middag och lite gott vin."
"Eh, nej. Vin kan vi inte lämna ut."
"Alltså, vi har hjärnkirurger som kopplar ihop nervceller i hjärnan på folk och man skickar rymdsonder till mars för att hitta nya planeter att bo på åt mänskligheten..."
(Här uppstår en längre tystnad.......)
"Ja?" säger hon på Riche i telefonluren.
"Men rödvin går alltså inte?"
"Nej, rödvin går inte att få som take away."
"Men råbiff går?"
"Råbiff går."
"Och strips går?"
"Strips går."
"Och grönsallad, hur är det med den?"
"Grönsallad går att få som take away, det är korrekt."
"Men rödvin?"
"Nej, rödvin går inte att få som take away."
Jag vet hur tjatig jag blir när jag skriver för länge utan att ta en paus, så jag ska inte klandra någon annan än mig själv för det här samtalet. Men ni måste förstå: det är så tråkigt att umgås med sig själv, jag är less på det, på mina förväntade formuleringar, jag har liksom pratat klart med allt inom mig och med varenda karaktär i manuset också. Då blir det lätt att man drar ut på snacket med hon på Riche bara för att få höra att det finns en annan sorts mänsklighet där ute.
Först måste man skriva sig in. Sedan måste man skriva sig ut ur.
Sådan är lagen.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar