Jag hör baktakter. Jag hör gitarrer. Trumhinnorna krackelerar men jag tänker inte ge upp. Det här kan vara det bästa som har hänt min fredag. Jag tar den om och om igen, samtidigt som jag bläddrar mellan mina helt meningslösa presentationer på datorskärmen. De här hörlurarna för 49:90 som jag köpte igår på lunchen har verkligen mycket bättre bas i sig än vad säljaren utlovade. Det finns faktiskt inga genvägar till ett bra ljud.
Jag noterar i ögonvrån att chefen är på ingång. Hon attackerar mig från sidan. Hennes mun öppnar och stänger sig. Jag tror att hon vrålar något. Hon viftar med armarna. Det finns inget annat att göra än att ta av sig hörlurarna och försöka förstå vad som står på.
”Men ta av dig lurarna när jag pratar med dig” skriker hon.
”Jag gör ju det” svarar jag.
”Jag har suttit och försökt prata med dig i tio minuter nu.”
Ytterligare tio minuter som aldrig kommer tillbaka.
”Vet du, innan jag träffade dig så var jag inte ett dugg rädd för att dö. Jag levde utan mening eller mål. Men nu när jag får jobba för dig så har det förändrats” säger jag. ”Jag vill inte längre dö. Jag vill leva och jobba här.”
”Tills du dör?” frågar chefen.
”Tills jag dör.”
Hon ser nöjd och förvånad ut. Trippar tillbaka till sin plats. Och jag spelar den där låten ännu en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar