tisdag 22 februari 2011

bara ännu en människa som passerade förbi

Sunkpunkarna som stal våra skor i Hamburg. De var inte ens ironiska när de gjorde det. Jag rusade efter dem barfota och skar mig på glas. Minns du läkaren med bara ett öga som fick plocka ut skärvorna? Vi skämtade om att han bara hade öga för dig.
Och din snedtripp på hotellrummet när du fick vila huvudet hela natten i mitt knä. Hur jag höll om dig när du krampade och matade dig med wienerbröd.
Solen den sommaren var så skarp att den raderade ut alla skuggor. Den svarta betongen bleknade i solskenet. Vi kisade bakom våra solglasögon och ändå såg vi ingenting. Det var så mycket som var onormalt när du var med.
Jag tänker göra fula saker med dig och lämna dig i ruiner. Så sa du. Jag svarade att det lät som din pappa talade genom dig.
Jag brukar tänka på hur du gick din väg. Följde med mannen som skulle göra dig till en stjärna i New York. From Central Park to Chinatown. Du landade i Stockholm fjorton månader senare, skadeskjuten. Det var jag som fick följa med dig och göra abort.
Var inte orolig. Jag ska inte göra dig illa.
Jag har sett bilderna från din tid i New York. Jag blev imponerad. Du bodde bland färgburkar och uppstoppade djur med dina konstnärsvänner. Men visst kändes allt också lite för regisserat? Jag fick en bild på dig från färjan över till Staten Island. Jag har kvar den fortfarande i en skokartong. Det ligger sorg över linsen som du måste ha sett när du stirrade in i kameran.
Det görs inga reservdelar till sådana som dig längre. Din modell har gått ur produktion. Du får köra på så länge du håller.
Nu bor du på Hornsgatan och sitter och räknar bilar genom ditt fönster hela dagarna. Dina släktingar väntar på att du ska dö. Om du inte gör det av dig själv så hyr de säkert en torped vad det lider. Dina släktingar känns som sådana människor. Någon kommer att köra över dig när du går ut för att handla mjölk.
Jag har hört att du är sjuk. Ditt blod sviker dig. Återstår att se om sjukdomen eller din släkt hinner först.
Jag älskar inte dig längre. Men jag älskar minnet av dig. Det måste jag ge dig. Du gjorde om mig. Fick mig att känna mig ny. Kanske har ingen utveckling skett sedan dess. Kanske lever jag med mina minnen mer än vad du gör.
Undrar än idag vad sunkpunkarna skulle med mina trasiga skor till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar