Radioaktiva poeter.

Får inte skriva tusen ord om dagen till den människa det berör för varje bokstav känns som rakblad, säger hon, och kanske är det så att jag ska använda Stockholm Under Ytan som terapiunderlag i fortsättningen, istället för att skriva såriga brev till människor som kommit mig under huden. Vem vet vart det kan ta vägen? Plötsligt har du en bok igen, viskar P välmenande och tänker såklart på när texterna om rockbandet och den destruktiva relationen med den äldre kvinnan plötsligt visade sig passa efter varandra. Själv minns jag den skräcken: för helvete, utbrast jag, det här kan ju bli en roman och dessutom kommer den att handla om människor av kött och blod, såna jag umgicks med en gång i tiden och de kommer att ta riktigt illa upp om det vill sig illa. Guess what? Så blev det. Mannen utan ryggrad gjorde ont för många inblandade, inklusive författaren. Men du P, vädjar jag, tror inte du att jag har skrivit tillräckligt många ångestböcker nu, borde inte jag skriva en komedi från början till slut, en med en lycklig början, en lycklig mitten och ett lyckligt slut? Vem fan vill läsa såna böcker, svarar P. Och det kan P ha rätt i. Den här bloggen har dött och återuppstått säkert femtio gånger och får jag fortsätta på samma sätt så överlever den ett kärnvapenkrig och sedan tar radioaktiva poeter över hela internet och varje tangentbord på varje laptop exploderar under fingrarna på den nya tidens skribenter, be mig inte förklara hur det där fungerar, det är nåt med tredje världskriget och att det aldrig kan se ut som de två tidigare och att vi inte vet vad vi ska förvänta oss. Fast du tappar tråden, säger P, även om du gillar frijazz så måste det ändå finnas nån slags tanke innan du trycker ned fingrarna på e och y och g och x. Just den bokstavskombinationen har jag aldrig tidigare sett, svarar jag och då hämtar P några romaner i bokhyllan som P gillar och säger att jag måste läsa, det är en order, innan jag på allvar försöker skriva en ny själv. Herregud, sedan när blev du så allvarlig med ditt litteraturintresse, säger jag och vill lätta upp stämningen ett par hundra grader. Jag gillar när det svänger, speciellt om jag mår som jag mår nuförtiden, som nyinflyttad och nyskild och rätt ensam mellan varven. Något måste ju hända, eller? Skit samma om det är bra eller dåligt, bara det händer. Det är ju också ett förhållningssätt mot världen, vägra stiltje, det måste röra på sig oavsett om det skänker glädje eller bara gör ont. När var det folk slutade ringa? Undrar jag. P suckar. Det var du som slutade ringa först, blir svaret efter en stund. Det är spännande det där, att vi följs åt ett tag, säkert ett eller två eller tio eller trettio år och sedan kommer barnen vid olika tidpunkter och plötsligt är allt bara blöjor och kasst sexliv och ett musikintresse som dör (det kan tyckas banalt, men Dolly Style tar över deras hjärnor) och jag träffar dem lite håglöst på nån av de gamla krogarna som brukade betyda något och de säger räntan, vad tror du händer med den? Detta gissel, och jag vet att det är meningen att vi ska igenom det och komma ut på andra sidan och då ska vi boka resor till Italien och ta igen allt vi missat och bli vänner igen men sorry, jag har inte en spänn längre, jag klipper mig själv framför badrumsspegeln för att det är för dyrt att gå till frisören, numera tar jag extrajobb för att få det att gå runt, räkna inte med mig när det är dags att boka resan till vindistriktet och gå loss på chianti. Jag vet att ni vet att jag älskar italienska skor och rockar och mer än gärna skulle flyga ner till Milano och vifta med mitt AMEX framför de fisförnäma kassörskorna som fortsätter att förakta mig, även om jag bränner tjugosjutusen på en kostym i deras butik. Det är det som är grejen, har jag förstått, att föraktet består, eller kanske till och med stegras när det kliver in idioter och köper suits för obscena pengar. Trots att det är affärsidén, menar jag. Shit, jag längtar mest tillbaka till giget med JAMC, om jag ska vara ärlig, resten kan kvitta. Tre ackord och en tajt skjorta, som vi brukar konstatera, det funkade då och det funkar nu. Hur som helst: kom hit och lyssna på rock om du vill, för Italien blir en hägring, du får hålla till godo med den här cirkusen.