Nu finns det tid att kolla ikapp på tv-serier och filmer som jag aldrig hann med på den tiden. Att ligga lågt en längre period, vänta ut mörkret, bara kryssa av dagarna tills det blir vår igen och caféägarna ställer ut stolarna på uteserveringarna, det är en lämplig tid för Sex and the city-boxen, alla säsonger, som jag aldrig såg när den var som hetast. Och fördomar är till för att slå sig själv i huvudet med, tänker jag nu, gud vad tråkigt att alltid vara finkultur och snipig och helt objussig på att det kan finnas fler historier än just den som du själv vill berätta. Så därför kapitulerar jag och ser alla säsonger och gillar det mycket mer än vad jag trodde var möjligt eftersom det som vanligt är en story om relationer och hur det är att leva och bli vuxen och så vidare och nu måste jag rota vidare i floran av filmer som jag aldrig hann med när jag var upptagen med att skriva mitt eget, eller om det var barnen som tog all tid och kraft, eller om det var mitt ego, eller om det var karriären, eller om det var drömmarna om alla resor som skulle bli av. Eller vad det nu var. Lloyd Cole sjunger som vanligt Are you ready to be heartbroken? och nej, fan heller, jag är inte redo för mer värk i hjärtat men det är ju knappast som att jag får välja det själv, eller?
Det här kommer aldrig att bli en filmblogg, men just nu så upptar en massa filmer mitt medvetande, okej? För ett tag sedan såg jag Call me by your name och jag måste säga att den filmen var underbar med sin helt egna vinkel på hur det kan vara att komma ut. De två sista scenerna golvade mig fullständigt och vem som än har skrivit manus är ett: *trumvirvel* geni. Kanske ska jag ägna den här söndagen åt att se om den, bara för att suga i mig replikerna, kanske till och med lära mig något om hur det går till att skriva filmmanus. Det är yrkesskadan, att det är så svårt att bara koppla av och se något för att det är bra och står på egna ben, utan att just försöka förstå hur det är uppbyggt, etc. Men Call me by your name var en film som det gick bra att slappna av till. Den hade sin egen nerv och jag var nyfiken som åskådare på hur det skulle gå och när The Big Bang skulle inträffa. Vissa konstverk lever kvar länge. Så filmblogg eller ej, det är en otrolig film. Se den.
Gå på bio, det är väl en sån sak som ensamma människor gör när det är som mest ensamt? Eller har jag bara läst det i romanerna? Helvete, jag har bara frågor nu för tiden och alldeles för få svar. Jag skummar annonserna för alla filmer som går på salongerna nu och har inte en aning om vad jag borde gå och se. Skräckfilmer pallar jag inte, jag är ett nervvrak ändå och nu verkar 25 % av alla filmer som går upp vara just skräck. Vad är det med oss människor? Det är väl nog med den helvetiska skräcken inför framtiden, tänker jag. Fortsätt flyga till Asien, det är troligen det sista du gör. Fortsätt äta kött som är hitfluget från Nya Zeeland. Vi ska ändå alla dö. Äsch, säger du uppgivet, livet är fyllt av dolkstötslegender och alla får tro vad de själva vill och vem är stor nog för att kunna moralisera över andra människors val. Yes, det är korrekt. Det är därför jag heller inte längre vet vad böckerna ska handla om - eller ens om de behöver skrivas. För om hållningen plötsligt är att jag inte ska bry mig eller tycka så himla mycket, då måste jag upptäcka ett helt nytt sätt att skriva på, vinkeln vinkeln vinkeln, alltid vinkeln, dear friends. Min skådespelare till vän säger att det aldrig kan vara en mänsklig rättighet att få vara yrkesverksam som skådespelare. Kanske slutar det med att hen arbetar som kostymör, scripta eller sufflör. Så jag slutar kanske som översättare eller copy istället, vem vet. Det är samma logik.
Minns det tydliga vägskälet som fanns för många år sedan: jag fick ett jobb på Malta, jag hade sökt tjänsten och blev sållad bland andra, jobbet var mitt om jag ville ha det. Samtidigt hade vi precis startat bandet och jag var nyss hemkommen från en lång resa utomlands och tyckte Stockholm var spännande igen. Men jag stod där och vägde. Vad hade hänt om jag tackat ja till Malta? Då hade Mazarine Street spelat in skivor med nån annan gitarrist och jag hade kanske försörjt mig på att sälja solglasögon och glaspärlor i Barcelona vid det här laget. Inget vet. Men nu finns det tid att älta och tänka och gotta mig i ömkan och så gör jag det en stund till jag tröttnar på mig själv och då gör jag nåt annat. Och samtidigt kollar jag ikapp filmhistorien som försvann utom räckhåll när allt annat skulle fixas med. Sex and the City och Call me by your name är bara början.
Det här kommer aldrig att bli en filmblogg, men just nu så upptar en massa filmer mitt medvetande, okej? För ett tag sedan såg jag Call me by your name och jag måste säga att den filmen var underbar med sin helt egna vinkel på hur det kan vara att komma ut. De två sista scenerna golvade mig fullständigt och vem som än har skrivit manus är ett: *trumvirvel* geni. Kanske ska jag ägna den här söndagen åt att se om den, bara för att suga i mig replikerna, kanske till och med lära mig något om hur det går till att skriva filmmanus. Det är yrkesskadan, att det är så svårt att bara koppla av och se något för att det är bra och står på egna ben, utan att just försöka förstå hur det är uppbyggt, etc. Men Call me by your name var en film som det gick bra att slappna av till. Den hade sin egen nerv och jag var nyfiken som åskådare på hur det skulle gå och när The Big Bang skulle inträffa. Vissa konstverk lever kvar länge. Så filmblogg eller ej, det är en otrolig film. Se den.
Gå på bio, det är väl en sån sak som ensamma människor gör när det är som mest ensamt? Eller har jag bara läst det i romanerna? Helvete, jag har bara frågor nu för tiden och alldeles för få svar. Jag skummar annonserna för alla filmer som går på salongerna nu och har inte en aning om vad jag borde gå och se. Skräckfilmer pallar jag inte, jag är ett nervvrak ändå och nu verkar 25 % av alla filmer som går upp vara just skräck. Vad är det med oss människor? Det är väl nog med den helvetiska skräcken inför framtiden, tänker jag. Fortsätt flyga till Asien, det är troligen det sista du gör. Fortsätt äta kött som är hitfluget från Nya Zeeland. Vi ska ändå alla dö. Äsch, säger du uppgivet, livet är fyllt av dolkstötslegender och alla får tro vad de själva vill och vem är stor nog för att kunna moralisera över andra människors val. Yes, det är korrekt. Det är därför jag heller inte längre vet vad böckerna ska handla om - eller ens om de behöver skrivas. För om hållningen plötsligt är att jag inte ska bry mig eller tycka så himla mycket, då måste jag upptäcka ett helt nytt sätt att skriva på, vinkeln vinkeln vinkeln, alltid vinkeln, dear friends. Min skådespelare till vän säger att det aldrig kan vara en mänsklig rättighet att få vara yrkesverksam som skådespelare. Kanske slutar det med att hen arbetar som kostymör, scripta eller sufflör. Så jag slutar kanske som översättare eller copy istället, vem vet. Det är samma logik.
Minns det tydliga vägskälet som fanns för många år sedan: jag fick ett jobb på Malta, jag hade sökt tjänsten och blev sållad bland andra, jobbet var mitt om jag ville ha det. Samtidigt hade vi precis startat bandet och jag var nyss hemkommen från en lång resa utomlands och tyckte Stockholm var spännande igen. Men jag stod där och vägde. Vad hade hänt om jag tackat ja till Malta? Då hade Mazarine Street spelat in skivor med nån annan gitarrist och jag hade kanske försörjt mig på att sälja solglasögon och glaspärlor i Barcelona vid det här laget. Inget vet. Men nu finns det tid att älta och tänka och gotta mig i ömkan och så gör jag det en stund till jag tröttnar på mig själv och då gör jag nåt annat. Och samtidigt kollar jag ikapp filmhistorien som försvann utom räckhåll när allt annat skulle fixas med. Sex and the City och Call me by your name är bara början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar