Peder avslutade
sin femte läkemedelsprovning på den Kliniska Farmakologiska Prövningsenheten och
var utmattad. Trots det verkade han vid gott mod.
”Jag har elva
plåster på ryggen, sänkan är tagen i bägge armvecken och det finns inte en
fingertopp som inte är sönderstucken”, sa han. ”Men jag fick ihop till
flygbiljetten till Phuket.”
”Varför har du
plåster på ryggen om du knaprar läkemedel?” frågade jag.
”Jag får utslag
av tabletterna som de ger mig och så kliar jag sönder skiten på nätterna. Du
skulle se mina lakan på morgonen när jag vaknar. Det är blod i hela sängen.”
”När flyger du
till Thailand?”
”I övermorgon. Jag
har hittat en bra mäklare som säljer min ena njure till en sjuk tysk
industrimagnat. Det blir bra.”
”Hur mycket
pengar får du för din njure?”
”Tillräckligt för
att vara borta från Sverige i sju-åtta månader! Fattar du, vilken dröm. Jag ska
bara ligga på stranden och sippa drinkar och instagramma bilder på mina sandiga
fötter när ni går runt här i vinterslasket.”
”Det låter
vanskligt, det här”, sa jag.
”Jag har fått ett
bud på mina hornhinnor också. De flyger mig till Iran och lägger in mig på en
klinik och får det gjort och då kan jag vara borta ännu längre.”
”Men då har du
inget att se med. Eller hur?”
”Blinda människor
förstärker sina andra sinnen, det vet du väl? Jag kan höra och lukta mig fram.”
”Men inte längre
kolla på Instagram.”
”Det har du rätt
i. Jag behåller nog hornhinnorna.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar