onsdag 11 maj 2011

En för alla, alla för en (Fattiga konstnärer).

När det var som värst hade jag alla fyra gitarrerna på pantbanken.

Dagarna innan spelning var ett helvete. Jag hade en malande oro i kroppen för jag kunde inte repa och jag visste inte hur jag skulle få pengar för att kunna hämta ut en av gitarrerna. Det slutade varje gång med att någon i bandet fick låna mig ett par tusen. Så gick jag och hämtade ut ett instrument och satte mig i bussen och åkte till en stad i mellansverige och hade jag tur så blev det OK pengar efter spelningen. De pengarna gick rakt ner i någon annans ficka; den som hade lånat mig pengarna.

Så efter helgen fick jag traska ner till pantbanken igen.

En gång när vi var på väg till Göteborg så fick jag uppdraget att sätta ihop låtlistan till kvällens gig. När jag var klar så skickades listan runt till de andra.

"Vafan" sa Tomas när han fick se låtarna, "det är ju bara lugna låtar. Inte en enda stänkare!"

"Jag tänkte att vi kunde spela lite lugnt" sa jag. "Det känns nytt."

"Lägg av. Vad är det med dig? Vad är det här för något?"

"Okej jag ska erkänna" sa jag. "Vi måste spela lugna låtar för jag har inte råd att dra av en enda sträng på gitarren. Om vi håller nere tempot så minskar risken att jag slår av strängar."

Tyst i bussen. Bandet begrundade vad jag sa. Ingen skrattade.

Och den kvällen spelade vi bara tryckare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar