Moonraker

Så här är det: Jag tillbringar mycket tid på resande fot. Min fru - som snart inte längre är min fru - säger att jag är fler timmar om dygnet ombord på ett flygplan än hemma i vårt kök. Det må så vara. Men så drar jag också hem 32 miljoner om året, för henne att sätta sprätt på. Om hon ändå vore den traditionella gamla golddiggern som köpte pälsar för pengarna. Eller renoverade huset om och om igen.

"Vart fan tar alla pengar vägen?" frågade jag sist jag såg henne.

"Jag sparar till en rymdresa. Jag tänker flyga till Pluto" svarade hon.

Så då var det bara att sätta sig på ett plan igen för att dra in mer kosing. Men nu lämnar hon mig.

"Du får huset, barnen, hundarna och kandelabrarna" sa hon när hon fick tag i mig nere i Spanien.

Hur fan kunde det bli så här? Jag måste sluta leva mitt liv på salladsbarer (hjärtat ni vet). Kanske borde jag sadla om, göra något annat. Jag har gjort över åttio resor till Pakistan under en tioårsperiod. Jag kan det där nu.

Samtidigt är det så att det finns ingen bättre än jag. Jag köper in kroppsdelar till välbeställda västerlänningar som inte klarar av att göra den långa resan själva. Jag besöker kunderna i deras sjuksängar, tar reda på de vill ha, sätter mig på planet till Pakistan och köper in det som behövs. Det stående skämtet mellan kollegorna på firman är att vi "skär emellan."

Handelsresande i tandkött.

Jag tar blandade knäskålar för tio miljoner, tack.

Funderar på att köpa mig en ny lever när jag ändå är nere den här gången. Det har gått lite vilt till på sistone. I övrigt så tänker jag försöka övertala min fru att jag får följa med på den där rymdresan. Jag älskar henne fortfarande. Jag ska föreslå att vi älskar som i slutscenen i Moonraker. Det vore något.