söndag 15 maj 2011

Skor är inget man skämtar om

Skomakaren tog omhand om mina skor. En gammal man som såg ut som en sjöbuse.

"Klack och sula" befallde han.

Jag hade bara tänkt sula om dem, men vågade inte säga emot.

"Du kommer på fredag" fortsatte han. "Då är de klara."

På fredagen skyndade jag mig dit. Ville så gärna ha skorna. Visste att det var de snyggaste skor som jag någonsin haft och misstänkte starkt att de skulle påverka min kväll i rätt riktning. Men skomakaren höll stängt. Det stod på dörren att det skulle vara öppet mellan 10-18 och nu var klockan 16. Men lokalen var nedsläckt och det blev inga skor.

Jag gick dit varje dag i tre veckor efter det. Mina skor. Mina skor. Men det var bara stängt. Och det fanns inget meddelande om varför. Jag fick panik. Darrande läpp. Ett tryck över bröstet. Detta var jordens undergång.

Försökte hitta ett telefonnummer att ringa. Ringde mina vänner i Hells Angels och kollade om de kunde göra något. La ut ett kontrakt på skomakaren i den undre världen. Den som fixade honom och mina skor skulle få tio tusen.

Men istället försvann bara butiken. Nästa gång jag var där hade någon tömt stället. Lokalen var helt tom. På skyltfönstret satt en lapp som förkunnade att det strax skulle öppna ett café istället.

Samma kväll blev jag intagen akut för hjärtflimmer. Fick ligga med dropp och titta på teve. Tvingade till mig en telefon som stod bredvid sjuksängen. Hells Angels ringde och berättade att skomakaren var försvunnen. Ingen kunde hitta honom.

"Priset gick just upp" sa jag. "Tjugotusen om ni tar honom och fixar fram skorna."

När jag till sist blev utskriven från sjukhuset så besökte jag det nyöppnade caféet som hade tagit över. Mannen bakom disken gav mig ett leende när jag kom in och beställde espresso. Han vände ryggen till mig för att göra min kaffe. Då fick jag syn på hans skor. Mina skor. Nu på hans fötter.

Jag tog två vattenkaraffer, en i varje hand, och gjorde mig redo för strid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar