Läropengar

Första gången du gav mig den där blicken av uppgivenhet var under vår bröllopsmiddag.

Vi satt sida vid sida och hade några timmar tidigare blivit vigda som man och kvinna.

Våra vänner höll tal. Jag skrattade. Drack vin. Sökte dina ögon.

När jag till sist fick dig att titta på mig så såg jag det direkt.

Glas.

Din blick var av glas.

Då tänkte jag på vad min far sa till mig ett par dagar före bröllopet. Han sa:

Hon tar dig bara för pengarna.

När efterrätten kom in så lutade jag mig mot dig och frågade om det fortfarande var OK för dig att vi skrev ett äktenskapsförord.

Det skulle du ha tänkt på lite tidigare, svarade du och skyfflade in tiramisu under näsan.

Du kan kalla det för läropengar, sa du när vi satt i taxin till hotellet.