Porslinsögat

Antonsson på fjärde våningen var den som mamma ständigt varnade oss för när vi var små. Hon sa att vi aldrig fick prata med honom om han försökte närma sig oss. Vi skulle bara hålla oss undan.

Antonsson hade tovigt svart hår och gick jämt i svarta kläder även om det var högsommar och värme. Hans hy var gropig i ansiktet och han haltade när han gick. Vi barn var rädda för honom, men inte bara. Vi hade växt upp med honom. Vi såg honom varje dag och aldrig någonsin gjorde han oss något. Därför blev det naturligt för oss att hälsa på honom när han kom ut från porten. I alla fall om inte våra föräldrar var med.

Det mest spännande med Antonsson var hans porslinsöga. Som ständigt stirrade rakt fram, vart han än tittade. Ingen visste hur han hade fått det eller varför.

Jag var kär i Erik och en dag tog han med mig in i trappuppgången som låg längst bort från min egen och kysste mig. Jag var åtta år och marken smälte under mina fötter. Jag ville inte att Erik skulle sluta. Vi kunde bara stå där i resten av våra liv och låta läpparna mötas. Så tänkte jag.

Plötsligt gick Antonsson förbi och fick syn på oss. Vi stelnade till. Han stannade upp. Hostade och log.

"Hej ungar" sa han. "Vad gör ni?"

"Vi..vi..leker kurragömma" ljög jag.

Antonssons röst var vänligare än vad jag hade kunnat tro. Han såg ut att låta som en galen trollkarl i en äventyrsfilm, men i själva verket lät han mer som en gammal man med ett stort hjärta. Vi stod där ett tag och utbytte frågor och svar med varandra. Erik och jag slappnade av. Antonsson ville oss inget illa. Och då vågade jag fråga om porslinsögat.

Antonsson sa att han hade fått det utstucket med en kniv en gång för länge sedan efter ett parti poker ombord på en båt som kryssade i Karibien. Antonsson var gammal sjöman och hade varit överallt. Ingenting ångrade han, sa han. Till och med ögat ville han inte ha ogjort.

"Det enda som stör är att det kliar bakom ögat ibland" berättade han.

"Vad gör du då?" frågade jag.

"Jag plockar ut det och stoppar in ett finger i ögonhålan och kliar."

Och så spärrade han upp ögonen och lät porslinsögat poppa ut i sin handflata. Sen körde han in ett finger i hålet och grävde runt. När han var klar tryckte han fast ögat igen. Sen gick han.

Erik och jag stod kvar i trappan. Mitt hjärta bultade. En våt fläck hade bildats runt Eriks skor. Han hade kissat på sig.

Efter den gången pratade jag många gånger till med Antonsson. Jag älskade att lyssna på hans historier från olika länder. Däremot kysstes aldrig Erik och jag igen. Vi blev båda lite större av det första mötet med Antonsson och behövde kanske inte varandra mer.