Jag hoppar ur min SUV och springer snabbt in på surdegshotellet och checkar in fyra degar. Mandy sitter kvar bakom ratten och väntar. Hon har stressrökt i några dagar nu och dessutom bränt ett fult märke på sin rävboa. Jag vet att jag behöver prata med henne ikväll om hennes stress. Så här kan vi inte fortsätta. Men först gäller det degarna.
”First thing’s first” säger jag till mannen bakom disken och han höjer ett ögonbryn.
”Vad har vi här då?” frågar han.
”Fyra stycken älsklingar. Ta hand om dem nu över sommaren. Vi är tillbaka i stan när löven faller.”
”Det var länge” säger han anklagande. ”Man måste behandla sina älsklingar med kärlek.”
”Fuck you to.”
Ahh, så skönt att komma in i bilen igen och låta Mandy trycka plattan i mattan. Hejdå bostadsrätt. Hejdå alla krav. Och hej generationsroman. Här kommer jag. Södermalms enda litterära hopp och framtid. Snart lyfter planet och jag tänker chocka mig själv med att försöka sova ombord och komma fram utvilad. Jag har en sån längtan efter att få öppna upp min laptop och berätta om ynglingarna på Krukmakargatan. Jag ser dem framför mig; de är alldeles tydliga nu på näthinnan.
”Mandy” säger jag. ”You´ve got to stop smoking. I need you alive twenty years from now.”
“Bla bla bla.”
Tom Petty på radion. Det skulle kunna vara så perfekt alltsammans. Mandy och jag skulle kunna vara ett team. Jag skulle skriva boken och hon skulle tjära båten. Men jag ser hennes sammanbitna käkar.
”Mandy. I love you” försöker jag.
Hon suckar. Släpper inte vägen med blicken. Säger rakt ut i luften:
”I can't believe it's 2011 and people still don't know how to shut the fuck up.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar