Din fru arbetar sent nästan jämt och sedan åker hon till Paris och det glömde hon visst att berätta att hon skulle och dagarna och nätterna går och du blir äldre och vintern är faktiskt sex månader lång varje år - vad de än säger - och det är lätt att känna sig värdelös när ingenting händer för dig men allt händer för henne.
En frukost, kanske en söndag, säger du att kanske är det inte värt det här, kanske skulle vi flytta bort från alltihop så att kostnaderna sjönk och det fanns tid och pengar över till annat än att bara arbeta och betala räkningarna, men din fru säger att vi har det väl jättebra som det är och sedan måste hon rusa till jobbet igen och i farten säger hon att hon har ett möte som börjar klockan halv sex så du behöver inte räkna med henne till middagen och sedan är hon borta.
Promenaderna längs vattnet tar längre och längre tid, du saktar ner stegen, lyssnar på alla skivor som någonsin har släppts, du har allt tid i världen, sitter länge på kaféer och väntar på att något ska hända som inte händer, flera gånger under de där promenaderna plockar du upp telefonen ur fickan för att kontrollera om någon har ringt men den är död, tyst, inte för att batteriet skulle ha tagit slut eller att den skulle vara trasig, nej, bara tyst och död som i att ingen vill dig någonting, ingen vill dig någonting, ingen vill dig någonting.
Kanske skulle du ha gjort som den där japanen, han som fortsatte gå till jobbet fastän det inte fanns något jobb att gå till. Han berättade aldrig för sin fru att han inte hade ett jobb längre, han klev upp på morgonen och satte sig på biblioteket hela dagen i sin kostym och sedan gick han hem klockan fem och hans fru frågade hur dagen på kontoret hade varit och han svarade bra.
I nästa äktenskap ska jag köra den, tänker du.
En frukost, kanske en söndag, säger du att kanske är det inte värt det här, kanske skulle vi flytta bort från alltihop så att kostnaderna sjönk och det fanns tid och pengar över till annat än att bara arbeta och betala räkningarna, men din fru säger att vi har det väl jättebra som det är och sedan måste hon rusa till jobbet igen och i farten säger hon att hon har ett möte som börjar klockan halv sex så du behöver inte räkna med henne till middagen och sedan är hon borta.
Promenaderna längs vattnet tar längre och längre tid, du saktar ner stegen, lyssnar på alla skivor som någonsin har släppts, du har allt tid i världen, sitter länge på kaféer och väntar på att något ska hända som inte händer, flera gånger under de där promenaderna plockar du upp telefonen ur fickan för att kontrollera om någon har ringt men den är död, tyst, inte för att batteriet skulle ha tagit slut eller att den skulle vara trasig, nej, bara tyst och död som i att ingen vill dig någonting, ingen vill dig någonting, ingen vill dig någonting.
Kanske skulle du ha gjort som den där japanen, han som fortsatte gå till jobbet fastän det inte fanns något jobb att gå till. Han berättade aldrig för sin fru att han inte hade ett jobb längre, han klev upp på morgonen och satte sig på biblioteket hela dagen i sin kostym och sedan gick han hem klockan fem och hans fru frågade hur dagen på kontoret hade varit och han svarade bra.
I nästa äktenskap ska jag köra den, tänker du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar