Vem behöver en själ när det finns Hugo Boss?

Ralph och jag står i hissen. På väg ner. Det är fredag.

"Vad händer i helgen?" frågar jag.

"Det finns ingen helg. Jag har ett par rapporter att skriva. En budget att gå igenom. Måndag morgon är redan här, känns det som."

Jag känner inget medlidande med honom. Han tjänar trettiotusen mer än jag i månaden. Jag har väntat på att få slänga detta i hans ansikte:

"Jag vann på lotteri förra veckan. Två miljoner svenska kronor, in på kontot."

Han vrider på nacken. Tittar på mig.

"Är det sant? Grattis! Vad tänker du göra med pengarna?"

Jag tänker supa upp dem, din idiot. Eller köpa en bil. Eller femtio par handsydda skor. Du bryr dig inte, varför frågar du?

"Jag vet inte. Gå ner i tid, kanske."

"Gå ner i tid?"

Ralph kan inte låta bli att skratta åt mig. Hans ansikte skrynklar sig, när han härmar mig. Jag känner en vrede inuti kroppen. Som ett rakblad bakom lungorna.

"Du är snart pank igen", fortsätter han. "Åttio procent av alla som vinner pengar på lotteri är strax bankrutta igen, det är fakta. Och vet du varför? Nej det vet du inte men det kan jag förklara för dig: Därför att hundra procent av alla som deltar i lotterier är imbecilla dårar. DU är det yttersta beviset på att min tes håller."

Ralph och jag kliver ur hissen. Kommer ut på gatan. Går fram till hans bil - en BMW -  som står parkerad utanför kontorsbyggnaden.

"Jag behöver lägga i två tior i parkeringsautomaten", säger Ralph. "Jag glömde ett par papper på mitt skrivbord, så jag kan lika väl åka upp igen och sitta kvar där ett par timmar till. Har du växel på en hundralapp?"

"En hundralapp är växel för mig, Ralph."

Så nej, jag kan inte växla hans dasspapper.

"Trevlig helg", säger Ralph.

"Jag får önska dig det samma", svarar jag.