Människor som raderar ut sig själva.

Snön gjorde dig orolig.

"Jag sitter hemma och lyssnar på rock och läser Richard Yates och går inte ut mer än en gång i veckan när maten är slut", sa du.

"Samma här", svarade jag.

"Men alltså, ska det verkligen vara så här? Har hela jorden gett upp? Är det för att folk åker till Thailand och skiter i miljön som det har blivit så här?"

"Yes."

"Va?"

"Yes."

"Vad betyder det?"

"Det betyder ja på engelska."

"Fan, jag går ut för lite alltså. Håller på att tappa språket."

Vi lade på. Jag lämnade dig ensam med din klagan. Förstod att du var illa ute. Och jag som hade ringt för att berätta att jag ville ta med dig i nästa berättelse. Låna av din person till någon jag höll på att skriva om. Men det var fel tillfälle. Det fick vänta. Antagligen hade du sagt nej och öst dina förbannelser över mig. Jag insåg att det troligen aldrig skulle bli bättre heller, jag skulle inte kunna använda dig någonsin.

Där rök tvåhundra sidor tänkte jag.