Bob Dylan & döden.

Greger checkar in på dödskliniken i Schweiz och hamnar i gräl med en sjuksköterska direkt, när han hör musiken som strömmar ur högtalarna.

"Spelar ni Bob Dylan på avdelningen?"

"Ja?"

"Han gnäller ju bara! Ska jag behöva lyssna på Bob Dylan så går det här åt helvete."

Sjuksköterskan, som är van vid arbetsamma patienter, tar det lugnt. Hon vet att man kan bli lite skärrad i livets slutskede.

"Se så", säger hon. "Lägg sig här på britsen nu så kommer doktorn snart."

Fast Greger jobbar upp ett raseri som inte går över.

"Byt musik! Jag blir galen!" skriker han, så att de andra på avdelningen börjar hyssja åt honom.

Två väktare kommer springande och brottar ner honom på golvet. Tumult uppstår när Greger försöker slita sig loss. Väktarna tar honom i varsin arm och ben och bär ut honom till asfalten utanför kliniken och slänger honom i en buske framför entrén.

"Försöker ni ta livet av mig?" vrålar Greger. "Va?"

Det finns inget bra svar på den frågan. Trots allt så är det Greger som självmant vill lägga in sig på den främsta dödskliniken i Schweiz. Sjuksköterskan kommer ut och ber honom lugna ner sig.

"Om du tar med dig egen musik så kan vi spela den när vi sätter kanylen", säger hon.

"Nu är det jag som flyger hem och sätter på en skiva med Kent", säger Greger. "Det är också en sorts dödshjälp. Om inte det hjälper så kommer jag tillbaka."

"Du är så välkommen så", svarar sköterskan och försvinner in genom glasdörrarna igen.